I alla tider och kulturer har berättelser av olika slag varit viktiga. Det kan vara sagor, sedelärande historier, ordspråk, liknelser. När de är som bäst lär de oss något om att att vara människa, en god och rättrådig människa. De kan göra oss mer kloka och förstående. Vi har alltid speglat oss i berättelser för att leva så bra som möjligt.
Gud skapade oss på det sättet, och därför talar han till oss genom berättelser. Sedan rymmer naturligtvis Bibeln det för den kristna tron absolut centrala uppenbarade kunskapen om Guds vilja, i direkta tilltal från Gud, profetiska ord, bud och regler, undervisning i Nya Testamentet. Jesu ord om Gud Fadern och sig själv, om sin uppgift att försona världen i evangelierna, är sanna i absolut mening, liksom de apostoliska skrifterna. De innehåller Guds frälsande ord och gärningar.
Men Jesus var som sagt en skicklig historieberättare som använde sig av många olika sätt att övertala, att påverka. Han använde sig av den effektiva metoden att ställa frågor, just för att väcka eftertanke. Som rabbi, judisk lärare, var han också väl förtrogen med traditionen att tala i liknelser, i bildspråk, i symboler. Det finns drastiska uttryck, överdrifter, motsatser, allt för att skapa spänning i en berättelse och ställa saker på sin spets.
Evangelisterna har naturligtvis ordnat Jesu undervisning i sina respektive dispotioner av tal och berättande avsnitt. De skrevs ju på grekiska, och det är inte alls omöjligt att de kände till retorikens struktur i denna process. I antiken var retorik en mycket viktig konstart, som mansatte en ära i att använda sig av och vara skicklig i. Det handlar om att argumentera för en sak på ett övertygande sätt och med ett språk som appellerade till lyssnaren. Retorik är konsten att övertala. Då kan Jesus själv, och hans apostlar, faktiskt sägas vara skickliga retoriker.
De hade sannerligen världens bästa argument för det viktigaste projektet i historien, att berätta om den sanne Guden och hjälpa människor att finna honom! ”Guds rike är nära, omvänd er och tro på evangelium!” Gud har kommit så nära i och genom sin egen Son Jesus, vilket han visar i ord och gärningar. Han förkunnade, undervisade om Gud, och botade sjuka.
+
Här har jag skrivit mer detaljerat om Jesu liknelser :
https://alefochomega.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=5383&action=edit&classic-editor
Jesus förmedlade uppenbarelsen om Gud i sitt liv på så många olika sätt b la genom att använda liknelser, berättelser och exempel för att göra det gudomliga verkligt och konkret. Han var en av de absolut främsta någonsin i detta. Det är fascinerande hur han som Guds Son, kunde tala till vanliga enkla människor på ett så konkret och illustrativt sätt. Han presenterade inga storstilade teoretiska resonemang om den gudomliga verkligheten, utan visade i ord och handling vem Gud Fadern är.
+++
Jesus undervisade folket om Guds rike i liknelser och talade ofta i bildspråk. I liknelserna handlar det om att göra den osynliga andliga verkligheten begriplig genom att anknyta till något konkret och vardagligt som människorna på hans tid kunde referera till. Därför handlar det mycket om vardagslivet, olika sysselsättningar som har med jordbruk och fiske att göra, och olika attityder hos människor i specifika situationer. Syftet är att uppenbara, eller förklara något om Gud, samtidigt som de döljer innebörden för dem som inte vill ta till sig hans budskap, men även att väcka eftertanke, få människorna att känna igen sitt felaktiga beteende och inse sitt djupa behov av Guds nåd. Hans budskap avslöjar och når ända in i själens innersta, och om det finns en hjärtats ödmjukhet att ta till sig ordet, leder det till omvändelse och tro.
Det är lättare att relatera till små berättelser, liknelser, korta meningar och apeller, ordspråk och komma ihåg dem, än långa teoretiska utläggningar. Det är precis så hela Skriften fungerar, inte att teoretisera och filosofera över Guds existens utan istället berätta om vad han sagt och gjort, och vad människor säger och gör i förhållande till detta. Det handlar ju om livet självt för oss alla, och det består av kommunikation, av det vi säger och gör. Bibeln består b la av många slags berättelser från olika perspektiv som belyser vårt liv, vilka vi egentligen är, och vem Gud är.
I Mark 4:26 och 4:30 läser vi:
Jesus sade: ”Guds rike är likt en man som sår säd i jorden. 27 Han sover och stiger upp, natt följer på dag och säden kommer upp och skjuter i höjden, han vet själv inte hur. 28 Av sig själv ger jorden gröda, först strå, sedan ax och därefter fullmoget vete i axet. 29 Och när grödan är mogen räcker han genast ut skäran, eftersom skördetiden är inne.”
”Han sade också: Vad skall vi likna Guds rike vid, eller vilken liknelse skall vi använda för att beskriva det? 31 Det är som ett senapskorn. När man sår det är det minst av alla frön på jorden. 32 Men när det har blivit sått, växer det upp och blir större än alla köksväxter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.” 33 Med många sådana liknelser predikade han ordet för dem, på ett sådant sätt att de ville lyssna. 34 Han talade bara i liknelser till dem. Men när han var ensam med sina lärjungar förklarade han allt.
Det är särskilt i Johannesevangeliet som Jesus uttryckte sig i djupa symbolmättade bilder om sig själv, något jag har skrivit om i andra inlägg. https://alefochomega.com/2019/11/07/jesu-sju-jag-ar-ord-i-johannesevangeliet/
Jag ska här koncentrera mig på synoptikerna, de tre första evangelierna.
+++
Evangelisterna disponerar sitt material på lite olika sätt utifrån den grupp de särskilt vill rikta sig till, men det bygger ju på ögonvittnenas skildringar av Jesu ord och gärningar. Det som gör dem tillförlitliga är just att de inte är exakta kopior av varandra. Om två vittnen skulle vara absolut samstämmiga, kan man med fog misstänka att det är uppgjort. Men eftersom den största delen av innehållet i texterna överensstämmer i det väsentliga, kan vi också vara säkra på att det är trovärdigt. Det bygger på samma källor.
En viktig liknelse återfinns hos alla synoptiker, om såningsmannen, se Mark 4:1, Matt 13, Luk 8. Den beskriver ju vad som sker när ordet Jesus förkunnar tas emot på fyra olika sätt. Jag jämför de tre versonerna vad gäller första och sista meningen
Matt 13 :8 Hör alltså vad som menas med liknelsen om såningsmannen. 19 När någon hör budskapet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. Detta är sådden vid vägen. .. Men det som såddes i god jord är den som hör ordet och förstår, och som bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.”
Mark 4: Han sade vidare till dem: ”Om ni inte förstår denna liknelse, hur skall ni då kunna förstå några liknelser alls? 14 Såningsmannen sår ordet. 15 De vid vägen är de hos vilka ordet sås. Men när de hör det, kommer genast Satan och tar bort ordet som är sått i dem … 20 Men de hos vilka säden faller i god jord, det är de som hör ordet och tar emot det och bär frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.”
Luk 8: 11 Detta är liknelsens mening: Säden är Guds ord. 12 De vid vägen är de som har hört ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, så att de inte kan tro och bli frälsta... 15 Men det som föll i god jord är de som har hört ordet och behåller det i ett uppriktigt och gott hjärta och bär frukt och är uthålliga.
Vi får en ännu rikare förståelse när vi läser verserna tillsammans.
Vi känner igen den ”röda tråden” i Bibeln om att höra ordet från Gud och göra därefter. Det är själva grundprincipen i Guds rike, att höra och ta emot i tro, och så bli frälst och bära frukt. Vi möter också den onde, satan, djävulen, som försöker göra allt för att rycker bort ordet , på samma sätt som han gjorde från början med de första människorna. Det är samma taktik genom alla tider, att genom olika knep förhindra att Guds ord får rot i vårt inre och kan förvandla oss.
+++
Gud har alltid velat kommunicera med oss, inte bara genom ord i form av talat språk eller alfabetets bokstäver i ordnade satser , utan i den djupa betydelsen av kommunikation mellan personer, vilket ska leda till gemenskap, i liv. Gud överför samtidigt något av sig själv, sin Ande, genom det han talar, och när vi lyssnar.
ORDET själv, genom vilken Gud skapade allt, är en person, Sonen hos sin Fader i evighet, och han blev människa i Jesus Kristus och talade ord av Ande och liv. Jesu ord är mer än bara språktecken, de rymmer Guds eget liv.
+
När församlingen efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd, och fyllda med Andens kraft efter Pingstdagen, skulle förstå sin judiska bakgrund och sina heliga Skrifter utifrån detta, skedde samtidigt med expansionen av evangelisaton och mission, att de kristna gemenskaperna som ofta träffas i hemmen, organiskt fann ordningar för bön, gudstjänst och diakoni. Snart framträdde som man kunde förvänta sig också motstridiga tolkningar av evangeliet i form av judaiserande eller gnostiska idéer, som apostlarna och de första lokala ledarna måste analysera och motverka.
När evangeliets sanning förkunnades kom omedelbart reaktionen, som ett eko från Edens lustgård, ”skulle Gud ha sagt?” Man sökte, enkelt uttryckt, förvränga evangeliet genom att göra det lagiskt när man hade svårt att acceptera att tron på Guds nåd räckte för både jude och icke-jude, för att räknas som rättfärdig inför Gud.
Eller också lade man till tankar som inte hörde hemma i Jesu undervisning eller Bibelns människosyn , utan i främmande gnostiska traditioner. Det är exakt på samma sätt idag.
På så sätt går teologisk förståelse och praktiskt verksamhet hand i hand. Aposteln Paulus är ett strålande exempel på detta. Hans brev till församlingarna innehåller lika delar praktiska råd och förmaningar utifrån konkreta situationer, som genomlyst teologisk reflektion över det han förkunnar. Det finns ingen skillnad mellan Jesu ”enkla lära” och Paulus teologi, eller mellan den historiske personen Jesus av Nasaret och ”kyrkans teologiskt skapade Kristus”. En del har velat göra det till en motsätning, men det är en konstruktion som faller på sin egen omöjliga premiss.
I sin person fullbordar Jesus Guds messianska löften i det gamla förbundet och det är helt klart i evangelierna vem Jesus är, Guds egen Son, som kom till världen för att dö och uppstå för vår eviga frälsnings skull. Det är något som urkyrkan och senare tiders teologer har reflekterat över och haft som grund för sin identitet och verksamhet.
Sådan är Gud, och har alltid visat sig vara sådan i den bibliska uppenbarelsen: han visar vem han är i genom sitt ord, sitt tilltal, och i praktisk omsorg om sitt folk och sin vägledning. Han vet att vi behöver både hans ord, kraft, och omsorg i vardagen.
Genom historien har sedan kyrkan fördjupat sin förståelse av teologin när det gäller de för frälsningen centrala dogmerna, dvs de eviga och gällande lärosatser som utifrån Bibeln och den levande processen av bön och reflektion under Andens ledning, definierar kristen tro.
alefochomega 