Bibeln, vår trovärdiga källa till kunskap om Gud och oss själva, är också stor litteratur på det typiskt koncentrerade sätt som hebreiskan uttrycker sig i Gamla Testamentet. Det är oftast inga utförliga beskrivningar vi möter i de första kapitlen, och man skulle vilja veta många fler detaljer om personerna och händelserna. Texterna om urhistorien som ägnar mig åt här, väcker många frågor. Men vi får vara tacksamma för det vi har, vilket är alldeles tillräckligt för att begrunda.
Det kan sägas rymma själva urdramat om människan, inte påhittat av skickliga författare och dramaturger, men som ofta blivit grunden för många författares verk. Det hände på riktigt, om än långt tillbaka i tidens begynnelse, och händer än idag. Dramat om Adam, människan, fortgår på samma sätt. De första människorna liknar oss, men vi har en stor fördel eftersom Bibeln leder oss fram till den andre Adam , som är Kristus själv enligt Paulus där vi ser hur dramat når sin höjdpunkt och upplösning. Vi sitter s a s med facit i handen, vi vet hur det gick med Adams ättlingar, med löftena till de första patriarkerna, med Israels historia fram till Kristus, vår tid, och slutet på historien när tid och rum som vi känner det upphör och Guds tidsålder gryr.
De grekiska tragedierna i vår västerländska kulturkrets säger också mycket om människan, liksom annan utombiblisk litteratur och filosofi. Den skildrar människors och gudars konflikter på ett metaforiskt intressant plan, men det unika med den bibliska uppenbarelsen är att den utspelar sig i verkligheten, i tid och rum och att den förser oss med rimliga svar på existensens gåtor. Det finns försoning och upprättelse, nyskapelse och härlighet. Till slut, efter mycket möda och besvär, efter mycket lidande och nöd, blir allt bra.
Gud som universums upphov, människornas Skapare, uppenbarade sig visserligen på ett unikt sätt för det folk han utvalt att förmedla sitt Ord och sin frälsningsplan, men det utesluter inte att människors strävan i alla tider efter vishet, förståelse och sökande efter det sanna, goda och rätta rymmer tänkvärda insikter.
+++
Men här ska jag i många inlägg framöver fundera lite över det förlorade paradiset, och vilken stark symbolik det utgör för oss. Det kommer naturligtvis att handla om huvudpersonerna, Gud, människan, och boven i dramat- lögnaren, men även om betydelsen av floder och det livgivande vattnet, utan vilka mänsklighetens kulturer inte kunnat uppstå, om hur viktiga träd har varit, både rent konkret som förutsättningar för det livets nätverk som vår existens är helt beroende av, men också symboliskt på många sätt. Det ska handla om människor, enskilda och familjer, släkten och folk, de olika vägar enskilda tagit: bort från Gud eller till Gud.
Vi känner till namnet på dessa, Kain och Abel,Hanok, Lemek, Set, Enosh, Noa, Sem, Ham ,Jafet osv. osv. Vi kan också känna igen oss i dem. Guds ord är en spegel när vi läser det, som inget annat.
Vi känner igen oss i detta, att vi egentligen hör hemma i det harmoniska tillstånd där allt står väl till med oss själva och andra, där vi lever i samklang med naturen, och där det är frid och fred. Vi anar någonstans inom oss att något gått förlorat av detta och söker kanske hela livet efter att finna något som kan likna detta. Ett underbart ord på hebreiska är SHALOM, som inbegriper alla dessa aspekter, och inte minst, den upprättade och tillitsfulla relationen till vår Skapare, Gud själv. Alla söker skapa sitt lilla paradis, sin grönskande trädgård och avgränsade plats för förtroendefulla relationer, ro och trygghet, meningsfullt arbete, men som också är öppen för världen.
Vi tycker rent spontant att vi förtjänar lycka, att vi borde få ha det bra, och känner oss orättvist behandlade om vi råkar ut för något svårt, sjukdom, olyckor eller annat. Frågan brukar då ofta komma: varför ska det drabba mig? Som om det ändå fanns en yttersta måttstock på vad som är gott, rätt och sant, och att allt egentligen kanske inte är så slumpmässigt och subjektivt relativistiskt som många ändå samtidigt menar att livet är inrättat. När det på allvar bränner till riktas frågan ”varför” till någon, och inte till något av materiens opersonliga krafter. Det finns som väl är Någon som hör och har svarat på vår mänskliga nöd. Hans namn är Fader, som hans älskade Son Jesus visat oss vägen hem till.
Han ska återställa paradiset i sin nyskapelse vid Jesu återkomst, även om det blir på ett annat sätt. Mänsklighetens historia har då genomlöpt många stadier som förhoppningsvis ska ha lärt oss att välja rätt, och tillbe vår Skapare och Herre. Då ska vi förstå vad Livet var ämnat att vara, och att bara han själv kan till fullo definiera vad som är gott och ont. Livets träd,och trädet med kunskapen om gott och ont, det innebär både gåva och ansvar, skuld och försoning, överträdelse och upprättelse, förvillelse och hemkomst. Motsatserna och konflikterna som förhoppningsvis gör oss till genuina och mogna människor.
Vi har alltså förlorat något för dyrbart och vackert, i vårt sargade inre och i de mellanmänskliga relationerna. Är det kanske det allt kan sägas kretsa runt: livet och kärleken, hur det för oss alla viktigaste räddas och bevaras undan förstörelse, död och mörker? Vad annat är det som räknas egentligen när vi kommer till slutet, om inte kärleken och vårdandet av livets största och vackraste gåvor?
+++
Vi börjar med Adam, הָֽאָדָם , på hebreiska, vars namn är direkt förbundet med marken, stoftet אֲדָמָה. Ordet betyder rödaktig, hur det nu ska tolkas. Vi är jordevarelser, så djupt sammanbundna med jorden, naturens kretslopp, skapelsens stora väv av liv. Vi består av samma grundämnen, skulle vi säga idag, som finns i hela naturen och i hela kosmos. Gud är vår Fader som skapat och gett oss jorden att på bo och ta hand om, men den i sig besitter inga inneboende övernaturliga krafter som ska tillbes.
Just så blev det tyvärr ofta, när människans förvända tillbedjan riktades till ”moder jord”, eller till solen, månen. Jorden ger oss livsuppehället, men måste bearbetas under stor möda och är utsatt för osäkra väderförhållanden. Det är också ett resultat av förbannelsen, konsekvenserna av olydnaden. Mer om det nästa inlägg. Från bibliskt perspektiv tjänar himlakropparna syftet att reglera tider och inrätta livet efter årstidscyklerna, och var särskilt viktiga för gudsfolket när det gällde att iaktta de heliga högtiderna som påminde om Guds gärningar.
Dessa gamla kulter har i vår tid fått nya anhängare. Men det viktigaste vi kan lära av dessa ursprungsberättelser som berättar om orsakerna till många företeelser, så är det att vi endast ska tillbe Skaparen själv. Han är i centrum för allt liv, all kraft och härlighet, all godhet och nåd, sanning och skönhet. Att tillbe det skapade är ju egentligen en dårskap. Som materia är det just bara materia och ytterst beroende av Gud som ger liv åt allt i skapelsen.
+++
Vad vet vi om den första människan som var medveten om sin Skapare, sig själv, sin närmaste, sin omgivning ? Vad kan vi lära oss av den urgamla berättelse? En hel del faktiskt, med rätt utgångspunkt. Det handlar inte om människoarters ursprung och evolution, även om det i sig är intressant, utan om de rent existentiella likheterna mellan oss och den bibliske Adam., det som är typiskt för människan i alla tider. Vad är det att vara människa? I relation till sin Skapare och till andra människor?
Här ägnar jag mig särskilt åt kap 2, där vi får veta mer i detalj om människan. Men den övergripande skapelseberättelsen i kap 1, som jag återkommer till, innehåller det första viktiga vi får veta om vår natur. Vi är skapade till Guds avbild, till att vara honom lika. Det är vår värdighet och kallelse. Vi är inte bara biologiska varelser med en själ, inte ”djur”.
I Mos 1Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden.” 27 Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. 28 Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden!”
Det enda bud som verkligen blivit åtlytt är detta om att föröka sig…
Gud skapade alltså människan till man och kvinna, och ordet för kvinna är נְקֵבָה, negevah, i kap 1 , det betyder varelse av kvinnligt kön. Det är absolut fundamentalt för reproduktionen och allt liv , att Gud skapade två kön, manligt och kvinnligt. De har naturligtvis samma värde i Guds ögon.
Det är personen Adam som i sin stora glädje över att ha fått en medhjälpare, en kvinna vid sin sida, kallar henne Eva, moder till allt levande, i kap 3:20, eftersom hon skulle föda barnen. Gud kallar henne för kvinnan.
Så Adam kan beteckna både mänskligheten som sådan, och samtidigt var han en individ. Det är det unika med honom. Det var han som fick uppdraget av Gud att odla och bevara lustgården och att ge namn åt djuren, att bilda familj med sin kvinna. På ett underbart sätt skildras sedan mannens och kvinnans förbundenhet, hur de ska bli ett och bilda en avskild och unik gemenskap.
Ordet för kvinna här är ett annat, אִשָּׁה ,ish.shah, vilket i det fantastiska hebreiska språket med sina ordlekar och allusioner,är en avledning av ordet för man,אִישׁ (ish).
I berättelsen togs ju kvinnan från mannens sida: Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. 22 Och Herren Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom. 23 Mannen sade: Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta kvinna, ty av manhar hon tagits.
Gud välsignade detta första äktenskap, vilket är oerhört betydelsefullt. Han gav dem förmågan att skapa nytt liv, att bli medskapare på sätt och vis.
Jag återkommer i ett speciellt inlägg till hur vi kan tänka om att Gud talar och skapar genom sitt ord, formar sin skapelse, kommunicerar med människan. Kan man säga mer än att detta antropomorfa sätt att beskriva den osynlige Guden på, är det enda sätt människan kan göra Gud begriplig för oss?
+++
Vad är det speciella med att vara männska? Vad kan Bibelns berättelse om den första medvetna människan, Adam , lära oss? Att vi ständigt kommer i valsituationer, från enkla vardagliga beslut till större och livsavgörande val.
Ett litet barn behöver tillräckligt med god omvårdnad, kärlek, fostran och vägledning för att kunna utveckla självtillit, förtroende för andra, språk, sociala relationer, lära sig om hur världen fungerar och inhämta kunskap, och lära sig att välja rätt och ta ansvar för sina egna handlingar. Tyvärr saknas ofta det ena eller andra av detta, vilket påverkar en människa negativt och gör det svårt att bli en helgjuten och mogen personlighet.
Det är inte lätt att vara människa, men det kan inte vara på något annat sätt. Det är bara robotar som kan programmeras att utföra vissa uppgifter utan egna tanke-eller beslutsprocesser.
Det innebär också en kamp att veta vad som är rätt val i svåra situationer, och om det visade sig vara fel, blir följden ånger och förtvivlan. Vi vet ju aldrig vilka konsekvenser våra val får i det stora hela, för oss själva och för andra. Ett steg i en bestämd riktning leder oftast vidare just på den vägen, i det spåret, och det kan vara svårt att ändra.
Priset för vår frihet, för den långa livsprocess som ska leda till mognad och vishet, är högt. För Gud själv, eftersom de varelser han skapade kunde välja bort honom. För oss själva, eftersom de stora felaktiga valen kan få eviga konsekvenser, särskilt i relation till Gud, om vi inte vill ta emot honom när han söker oss.
Vi blir medvetna och lär känna oss själva i dessa situationer, liksom våra medmänniskor Förhoppningsvis känner vi igen andras kamp i vår egen och är villiga till försoning och förståelse. I det komplicerade och smärtsamma livets realiteter kan människor vara så skadade av olika anledningar att de inte kan göra några verkliga val, de dras med av olika omständigheter, av egna psykiska processer som inte är genomtänkta. Bara Gud vet vad allt beror på och vilket ansvar var och en har i sin unika situation.
När det gäller evangeliet, hur vi tar emot Guds erbjudande, är det visserligen alltid han som tar initiativet, söker oss och hjälper oss att förstå att vi behöver kapitulera inför honom, men det är ändå vi personligen som svarar ja eller nej på hans kallelse. Tragiskt nog tackar människor nej gång på gång när Herren söker dem, vilket får konsekvenser inte bara för det här korta livet utan i evighet.
Gud tvingar ingen att ta emot hans kärlek, hans vilja att förlåta och ha gemenskap med oss. Gud skapade oss till sin egen avbild, efter att bli honom lika på något sätt, och där ingår friheten som en viktig dimension. Han vill att vi ska vara ansvariga och fria, välja rätt när det gäller de existentiella valen, att älska och tillbe endast Gud själv, älska och betjäna våra medmänniskor.
+++
Hur var det då med Adam, den första medvetna människan? Som skapad av Gud var han materia, men också unik som skapad till hans avbild. Gud andades sin livsande i honom, och han blev en ”levande själ”, nefesch, לְנֶפֶשׁ חַיָּֽה. Jag återkommer till detta begrepp framöver.
Han kunde därför tänka, tala, förstå, kategorisera sin omvärld och välja att följa sin Skapares instruktioner eller inte. Enligt I Mos var det i en ideal omgivning. Den trädgård han blev satt i för att odla och bevara var fylld av underbara träd, vackra att se på (viktigt!) och nyttiga att äta av. Det fanns flera floder och runt dessa flodsystem måste växtligheten och grönskan varit fantastisk. Adam hade allt han behövde alltså men ändå förmådde han inte lyda den enda befallning han fick av Gud, att inte äta av ett träd bland alla andra, trädet med kunskap om gott och ont. Det är ganska meningslöst att försöka föreställa sig hur ett sådant märkligt träd skulle se ut, om den förbjudna frukten var ett äpple osv. Jag ska istället försöka fundera över vad det betyder.
Denna metaforiska och symboliska berättelse sammanfattar i några rader det väsentliga för vår självförståelse, och hur vår relation till vår Skapare ska vara. Gud bestämmer vissa gränser för vårt beteende i relation till sig själv, han inrättar vissa lagar för vår existens. Han har den rätten som Skapare och Herre över sin skapelse, eftersom han vet vad som är bäst för oss. Han vill att vi ska höra vad han säger och göra som han säger.
Det är så grundläggande, vilket varje ansvarstagande och god förälder vet, så hur mycket mer borde vi följa vår Skapares befallningar!
Vi förstår inte alltid vårt eget bästa utan behöver vägledning för att leva i enlighet med de existentiella lagarna. Universum består visserligen av materia, men de lagar som styr vårt liv i denna värld är icke- materiella, i själva verket moraliska. Det handlar om sådd och skörd, som man känner till i de flesta religioner och filosofiska system, att vi på något sätt får tillbaka det vi gör mot andra i deras beteende mot oss, att vi inte ska göra mot andra det vi inte själva vill bli utsatta för.
Gud inrättade denna basala moraliska lag för att sociala gemenskaper skulle bli möjliga. Om vi låter oss bli älskade och förvandlade av Gud, kan vi naturligtvis lättare behandla andra väl, som lika älskade av Gud.
Men allt börjar med Gud, och i berättelsen om Adam kan man undra över varför han inte lydde Guds befallning. I nästa inlägg ska jag fundera lite mer över var fokus kan tänkas ligga i texten.
Varför stod han inte vid sin kvinnas sida och tillrättavisade den varelse som inte bara ifrågasatte vad Gud sagt utan förnekade det och ljög om konskevenserna? Vem kan ha en sådan fräckhet att trotsa den Högste på det sättet och genom sina lögner få människan över på sin sida? Vem var egentligen ormen? Inte en fysisk orm naturligtvis, eftersom sådana inte kan ha kunskap om andliga realiteter eller tala. Hebreiskans ord för orm lär oss mer om denne märklige figur. Hebreiskans ord är Nachash, som visserligen betyder orm som substantiv. Men den hebreiska roten nchs betyder som verb att bedra och genom divination förespå framtiden. Som adjektiv betyder det ”den skinande”, lysande.
Varför lät Gud denna inkräktare komma in i Edens lustgård? Var detta prov nödvändigt för att se om de skulle lyda? Vad hade hänt om de inte lyssnat på lögnerna om Gud och sig själva? Hur blev kvinnan egentligen lockad och övertygad om att göra den förbjudna handlingen? Det säger en hel del om hur det fortfarande går till när vi blir lurade och bedragna.
Det var upphovet till alla informationkrig: vad är egentligen sant, absolut sant? Det är avgörande för vårt liv. Det vi menar vara sant formar vår världsbild, vår verklighet. Ormens påståenden skapade en alternativ verklighet, byggd på lögn, bedrägeri, osäkerhet, högmod.
Mer om det i nästa inlägg.
alefochomega 