Att regelbundet ta sig tid för reflektion är viktigt, att hinna tänka igenom och bearbeta erfarenheter, utvärdera, dra slutsatser och förhoppningsvis bli lite klokare.
Själva ordet betyder ”återspegla”. Vad är det som återspeglas? Vem eller vad ser vi oss själva i för att förstå vårt eget liv? Är det våra egna förhoppningar och ansträngningar, några högre ideal för moraliskt leverne, eller filosofiska och andliga ideer? Kan vi alls förstå oss själva enbart genom att reflektera över oss själva?
Att lära känna sig själv är visserligen mycket viktigt, och nödvändigt för att förstå andra och leva ett så gott och rikt liv som möjligt, men inte tillräckligt. Det måste finnas något större än oss själva att spegla oss i ,och till och med kunna återspegla. Vi anar att vi är mer än vårt eget lilla ego, i relationen till alltings ursprung och mål, Skaparen själv.
Det är ett vackert ord egentligen. Att återspegla något annat, någon annan, att inte bara se sig sig själv när man tittar i en spegel utan på ett djupare plan återspegla något större, det gudomliga kanske. Att se sig själv, hela sig själv i en annans blick, full av kärlek och sanning, och spegla sig i dennes verkligt seende blick. Det är något alla människor längtar efter men som är svårt och sällsynt i vår trasiga värld . Det är egentligen bara Gud som i sin stora kärlek kan se hela människan i all komplexitet, och som och bjuder in henne till gemenskap med sig själv och andra på ett nytt sätt.
Vad är så fullkomligt i sanning, kärlek, makt och härlighet för att vi ska kunna spegla hela oss, se verkligheten i ett förklarande och försonande ljus, rymma all vår längtan och vår nöd ? I kristen tro är det alltid en person som är allt detta för oss, inget teoretisk eller abstrakt ideal. Det är vår Fader som skapade oss till sin avbild, just för att vi skulle återspegla honom, bli hans representanter på jorden. Sonen är hans perfekta avbild. Han levde ett fullkomligt liv som människa på jorden och vet därför vad vi går igenom och förstår vår kamp.
Det är två bibelställen jag tänker på i detta sammanhang. De handlar om frihet, vilket är signifikativt. Att finna sig själv i Gud, hos Gud, är den fullkomliga friheten och återspeglingen. Det finns så många band och bojor, inre och yttre, som hindrar vår verkliga frihet. Den friheten som ges oss, kostade Gud det högsta priset när hans Son gav sitt liv för att lösgöra oss från syndens och dödens makt, från lögnens och meningslöshetens mörker. Friheten är en gåva från Gud i och genom räddningen genom Jesus Kristus. Vi befrias från förstörelsens krafter till liv och gemenskap med honom själv. Och, så länge vi befinner oss i den av av ondska och lidande präglade världen, är det vårt hopp, att vi trots allt kan ha vår djupaste tillhörighet och tillflykt i den förvissningen.
I den frihet Herren Jesus ger oss, som hans Ande är , kan vi förvandlas till att bli dem vi är i Kristus. Guds Ord är en spegel att förstå oss själva, vilka vi verkligen är och kan bli, och lära känna Gud själv. Den helige Ande hjälper oss med detta.
2 Kor 3: 17 Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. 18 Och alla vi som med obeslöjat ansikte se Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.
+
Jakobs brev :Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva. 23 Om någon är ordets hörare men inte dess görare liknar han en man som ser sitt ansikte i en spegel. 24 När han har sett sig själv och gått sin väg glömmer han genast hur han såg ut. 25 Den som däremot blickar in i frihetens fullkomliga lag och blir kvar i den, inte som en glömsk hörare utan som en verklig görare, han blir salig i det han gör.
alefochomega 