Om vi gör ett tankeexperiment och förflyttar oss till början av den bibliska historien och försöker bortse från att vi vet hur det hela slutar, så kan vi lära oss något om hur genialt upplagd den mest lästa boken i världen faktiskt är. Som all stor litteratur läggs i dess början ut spår, ledtrådar om personer, viktiga händelser som kommer att påverka hela intrigen och leda fram till ett kalkylerat slut. Vi kan läsa Bibeln som den fantastiska litteratur den är med dess rikedom av olika genrer, samtidigt som vi hela tiden är medvetna om att det inte bara är ord nedtecknade av människor vid olika tider, utan faktiskt inspirerat av Guds Ande. Jag kommer att reflektera över detta i ett par inlägg efter dessa inledande ord.
Skickliga författare som skriver t ex romaner vet i förväg hur det kommer att sluta, åtminstone i stora drag, även om många talar om den märkliga dynamik som sker under själva skrivprocessen, när gestalterna liksom får sitt eget liv och styr handlingen i riktningar som inte var tänkta från början. I en riktigt bra roman lär vi oss något om andra människor och oss själva, om livet självt med alla dess konflikter och svårigheter, men också om försoning och lösningar på problem och gåtor.
Om vi gör en analogi mellan skrivprocessen av en roman och skildringen och tillkomsten av Bibelns böcker , kan vi kanske tillskriva människors agerande och respons på det Gud säger och gör, just denna dynamiska utveckling. Det skulle också stämma med att vi människor som Guds avbilder skapats med fri vilja , och att Gud, som ytterst både styr händelserna mot sitt mål på ett suveränt sätt, också räknat in ”den mänskliga faktorn”, att människor gör motstånd eller inte samarbetar, har svårt att tro och förstå, och fördröjer genom sina svagheter och felsteg. Vi ser inte den komplicerade väven bakom skeendena, hur Gud i sin försyn verkar trots opposition från andliga makter, och människor. Vad som däremot är tydligt är hur han verkar i och genom de personer som tror och överlåter sig till hans vilja. Gud har sin plan fullkomligt klar från början och genomför den i bestämd ordning, i sin tid och på sitt sätt, både tack vare och trots människor.
Naturligtvis är Bibeln helt unik som litteratur, eftersom det verkligen är Gud själv som inspirerat författarna att förmedla den sanning om sig själv som han har uppenbarat för sina utvalda språkrör. Men det är likafullt verkligen yppersta litteratur och visar på ett mycket medvetet upplägg bakom Skriften i sin helhet, likaväl som delarna. Det är en övergripande historia från början och slut, med mening och mål, men det är som sagt samtidigt, mycket bra litteratur av olika slag. Det hänger ihop trots så många olika författare i olika tider.
För kristen tro, i ljuset av inkarnationen, är det fullt rimligt att tänka sig att det både är människor och Gud själv som är inblandade. Gud är naturligtvis upphovet, han har Copyright eftersom han både initierat själva livet och historien, men även sin egen inblandning i den mänskliga historien. Det är alltid både-och. Tanken att Herren skulle ha dikterat varje ord är främmande och hör mer hemma i religionernas och sekternas värld. För oss är Bibeln Guds inspirerade Ord och människors ord, på samma sätt som vår Frälsare Jesus Kristus är Guds Son och människa. Gud utvalde sina tjänare med de förutsättningar och gåvor som behövdes för att vara ledda av hans Ande hela vägen från att ha varit åsyna vittnen, hört från andra trovärdiga vittnen, traderat och bevarat Guds ord och gärningar och bevarat dem noga, skrivit ner och redigerat.
+++
Att Gud ytterst ligger bakom allt, universum skapelse, hela frälsningshistorien, är en självklar utgångspunkt. Han är både upphov och ”författaren” till sitt fantastiska verk i skapelsen och vår dyrbara frälsning. I begynnelseen var Ordet, och Ordet var Gud.Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. 4 I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Jag har gått igenom dessa mäktiga verser ur Johannesevangeliets första kapitel i ett annat inlägg. Men det visar just på Guds kommunikativa intelligens, att han gör sig känd genom sitt ord och sina gärningar för oss som är skapade till Guds avbild och alltså inte bara består av materia, utan givna ett medvetande som kan utveckla en medveten relation med vår Skapare, varandra och till fördjupad förståelse av oss själva. I vår tid förstår ju mer än någonsin om vikten av kodad information, alltifrån DNA till språklig utveckling, kunskapsinhämtning, strukturerande av själva verklighetens olika nivåer av liv, och hur otroligt komplext vårt medvetande är.
Den enda trovärdiga och förnuftiga förklaringen till vilka vi egentligen är och varför vi existerar på en försvinnande liten planet i en av miljoner galaxer i ett ofattbart stort universum, finner vi just i bibeltexterna. Där har vi de olika orsakerna till vårt existentiella drama. Bibeln ger naturligtvis inte vetenskapliga förklaringar universums existens, men säger ändå tillräckligt för att vi ska veta att materien i sig själv inte kan ge svar på våra själars längtan efter mening, hemvist och mål. Inte heller att livet uppstått av sig självt, av en slump. Det finns en superintelligent Skapare och formgivare bakom livet, och han har lämnat tydliga spår av sin skaparhand i naturens skönhet, livets ändamålsenlighet, och framför allt i sin uppenbarade kärlek som visar oss att livet är så mycket mer än vår korta tid på jorden. Meningen är just att lära känna oss själva i Skaparens ljus, att leva i sanning, godhet och rättfärdighet.
Gud är upphovet till alltings existens, och till den räddningsplan som började med Abraham, och kulminerade i Jesu liv och som ska fullbordas vid tidens slut då Herren ska döma sina fiender, befria sitt folk och återupprätta skapelsen.
Jag återkommer i första delen till lite fler detaljerade tankar om dessa bibelsammanhang, hur huvudpersoner och teman introduceras här. Problemet kommer att bli att kunna begränsa sig när det nu finns så mycket att säga om detta.
1 Mos:1, 1: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord 2 Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. 3 Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. 4 Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. ..
, och Mos 12: ”” Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig. 2 Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. 3 Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade” ..
II
Det blir en andra inledning innan jag kommer igång med temat, eftersom det finns så mycket att säga om detta, och ändå är detta bara att skrapa på ytan.
Skapelseberättelsen står först i Bibeln, vilket inte behöver betyda att den skrevs först. Det kanske bara är i retropespektiv som något så teologiskt djupsinnigt kan ha skrivits. Den djupa insikt om Guds handlande som växte fram hos det folk som fått nåden att tillhöra honom återspeglas i dessa urgamla texter. Skaparen, Gud själv, hade gjort sig känd för de människor han utvalt till att höra hans ord och bevittna hans gärningar. De anförtroddes den stora uppgiften att skriva ner det samlade vittnesbördet om den sanne Guden, Jahve. Det blev både historien om det judiska folket, och om den frälsningshistoria som kom att gälla alla folk på jorden. Som allt Gud gör börjar det i det lilla, det i världens och stormakternas ögon oansenliga.
Det började med att en man i en av dåtidens största städer, Ur i Kaldeen, fick ett tilltal av Herren, trodde och lydde. Därför kunde Gud inleda den långa process av upprättelse av den brutna relationen med mänskligheten. Han skulle få människor över på sin sida, som skulle tillhöra honom och tillbe endast honom. Abram levde i en kultur med dyrkan av många gudar, b la sol och måne, och templen och kultplatserna var många.
Han blev därigenom upphovsman till Guds folk på jorden som i alla tider har kännetecknats av att höra och göra, lyssna i tro och leva efter Guds Ord. Han kallas ju trons fader. Det fanns naturligtvis enskilda människor innan dessa som levde nära Herren, men i Bibeln är det viktigt med gudsfolkstanken, att Herren skapar och helgar ett folk för sig själv.
Uppenbarelsen om, och från Gud blir känd, muntligt traderad och högt vördad, redigerad och sammanställd, nedskriven och noga bevarad. Det sker i dennna långa process som ytterst leds av Guds Ande själv, eftersom det ju handlar om hans eget Ord. Men det är samtidigt människor som skriver och som inte heller skyr den mörka sidan av historien med människors svek och synd, och med allt det vi inte förstår av Guds handlande. Dörför är det så trovärdigt att läsa och känna igen sig, få hopp om ett gott slut, trots allt.
Därför kan vi idag på mer än 700 språk över hela världen läsa om Guds förunderliga och mäktiga gärningar, och se dess tydliga sammahängande budskap till oss alla.
Men det började som sagt i det lilla, i det förbund Gud själv slöt med en man, Abram och hans släkt, som så småningom växte till ett folk. Förbundstanken som var väl känd i den dåtida världen uttryckte Guds överlåtelse till att vara deras Gud, att befria, vägleda dem . Förbundet utgjorde garanten för deras liv, identitet och hjälp. Gud var trofast, vilket visar sig i Bibelns samlade vittnesbörd, som slutar med den utlovade Messias, hur han i sitt eget blod instiftade det nya förbundet till räddning för alla för alla människor, i vilket det gamla förbundet uppfylldes till fyllo, och den nya skapelsen blir möjlig.
Skriften innehåller en sammanhängande historia, från början till slut. Det är i uppenbarelsens ljus som författarna förstod urhistorien, och tidens slut. Därför har den en universell betydelse, den talar till alla människor i alla tider om vad det är att vara människa i relation till den sanne Guden, Skaparen och Herren. Den förmedlar sanningen om oss, vilket i hela den samlade bibliska uppenbarelsen blir gripbar och förståelig. Hur kan vi som skapade varelser förstå oss själva om inte i relation till vår Skapare? Hur kan vi räddas från det kaos som till så stor del är skapat av oss själva i alla tider? Hur kan vi veta något om Gud själv, om den yttersta sanningen, garanten och grunden för vårt liv, vår tillit, och också för vårt eget bästa i tid och evighet?
I myternas värld är det gudarna som är nyckfulla, krävande, oberäkneliga och skräckinjagande. Man måste försöka hålla sig väl med dem, offra till dem utan att egentligen inte veta så mycket om dem. Därför växte en kategori av förmedlare fram, mellan det förmodat gudomliga och en grupp människor, t ex en stam eller ett folk, i form av orakel, prästerskap, kungar, andeskådare, profeter osv som skulle . I alla kulturer har de funnits, och finns än idag, eftersom människan är obotligt religiös och vill veta något om den osynliga världen. I det sekulariserade och till stor del avkristnade Europa är intresset för alternativ andlighet enormt, och i samma takt som kunskapen om Bibeln och kritsen tro har minskat, har vidskepelsen, ockultismen och intresset för österländs religion och filosofi ökat.
Den tomhet som skapas i människors liv när man förlorar kontakten med sina rötter måste fyllas med något annat, och förutom ren underhållning, materialism och ytlig självhjälpsterapi, blir de egna subjektiva andliga projekten det man försöker fylla den plats med, som är reserverad för Gud själv. Det är bara i och genom hans egen Son, Jesus Kristus, som vi kan lära känna honom.
Vi vet inte exakt hur och när Gud inspirerade denna förståelse av urhistorien, men uppenbarelsen från Gud om sig själv, går naturligtvis i olka steg. Den muntliga traderingen av de erfarenheter människor haft av Guds handlande var helt väsentlig, från de människor som nämns i släktleden efter Adam och Eva. De infogades till sist i Moseböckerna i den långa process av teologisk reflektion som har sin hemvist hos Guds folk. Gud talade ju verkligen direkt till sina tjänare, Abraham, Moses, Josua, Samuel osv, och på ett särskitl sätt till profeterna, och de fick bevittna att han också gjorde det han sade. Det utgör själva fundamentet för det bibliska vittnesbördet: Gud talar och agerar, människan, hör, tror och följer hans råd. Tyvärr blev det inte alltid så i praktiken, i Israels historia, man gjorde allt annat än Guds vilja. Det är ibland likadant med oss som Guds folk idag.
Jag återkommer till detta i kommande inlägg eftersom det just är i jämförelsen med andra skildringar av mänsklighetens gemensamma kollektiva minne i form av myter om skapelsen, om en syndaflod, om urgamla kungalängder, om gudalika varelser i forntiden, om hur människor förvärvade kunskap om stjärnorna, om hur tekniken och byggandet av kulturer utvecklades, som Bibelns unika tolkning av dessa händelser blir så klar.
Jag återkommer också till Urhistorien i andra inlägg. Det är t ex intressant att fundera över vilket språk Gud talade till de första människorna, vilket språk ormen talade! Det beror i sin tur på hur man ska förstå dessa texter. Det vet vi naturligtvis inte och spekulationerna och teorierna är många, de flesta handlar om någon form av urhebreiska. Men bortsett från det rent faktiska språket så kan man hellre tänka lite över vad kommunikation innebär egentligen, hur Gud som det Högsta superintelligenta medvetandet kan göra sig förstådd för skapade varelser, både medlemmarna i den andliga verkligheten, hans himmelska rådsförsamling, och för oss jordbundna biologiska varelser i vår fysiska verklighet.
Det är ju dess tre kategorier som möts och utbyter tankar och ord i de första kapitlen i Bibeln. Det handlar om kommunikation, överföring av tankar och vilja.
Vad som utmärker oss som skapade varelser är att vi är beroende av yttre faktorer, omvärlden, andra människor och ytterst av Guds uppehållande kraft, för att leva. Det skiljer oss naturligtvis från Skaparen, Gud själv, som är helt oberoende av något utanför honom, han har liv i sig själv, alla resurser av kärlek, kraft, vishet, förnuft, skönhet, härlighet, som vi inte ännu förstår bråkdelen av. Det är bara tack vare hans skapande gärning, genom Ordet, som han ger existens åt något utanför sig själv, och allt detta är helt beroende av honom för sin existens. Vi lever s a s av och genom Guds skapande Ord, vare sig vi är medvetna om det eller inte.
För att verkligen förstå Bibelns samlade innebörd måste vi gå bortom själva skapelseögonblicket, den exklusiva och unika singularitet där tid och rum skapades, förutsättningarna för expansion, utveckling, livet i alla dess former, människan och hela hennes kulturella utveckling, och se de bakomliggande andliga orsakerna till världens belägenhet. Det är något som de första kapitlen antyder, men som blir mer tydligt i betraktande av dess helhet. Mer om det längre fram.
Det är ju bara genom oss själva som universum blir begripligt, materien kan inte bli medveten om sig själv, och alla andra skapade varelser inom växt-och djurriket lever sina liv och dör utan att lämna andra spår än ben och fossil. Vi lämnar avtryck i naturen eftersom vi både samexisterar och formar den, men inte bara det: vi skriver vår egen historia, formar kulturer, bygger samhällen, reflekterar över vilka vi är, skapar och utvecklar, och framför allt: vi kan lära känna vår Skapare, och vår Frälsare genom det han talat och gjort. Vi förstår också vad det är att leva i tiden, här och nu, och kan därför integrera det förflutna i vår berättelse, och förbereda så långt det är möjligt för framtiden.
Det är återigen här berättandet kommer in, som är en så viktig del av Skriften, i vilket vi känner igen oss själva och lär känna Gud.
+++
III Mänsklighetens kollektiva minne.
Det finns ett slags kollektiv mänskligt minne i alla kulturer och i alla tider om vissa avgörande händelser långt tillbaka i forntiden, som bevarats i myter och föreställningar om världen. De urgamla berättelserna om skapelsen, om gudar och människor, om mäktiga kungaätter och släkter, om en stor översvämning, om krig och framväxten av städer och kulturer, har både likheter och skillnader. En del av dessa utgör en bakgrund och kontrast till den bibliska urhistorien, som framhäver Guds suveräna skaparverk och hans höga kallelse till mänskligheten: att leva i hans goda vilja och vara hans representanter och förvaltare på jorden.
Den speglar på visst sätt dåtida föreställningar om de stora existentiella och eviga frågorna om hur allt började, varför världen ser ut som det gör, men avmytologiserar samtidigt många av dessa genom att infoga dem i hela den samlade teologiska tolkningen av Guds handlande i historien. Israels Gud formade med sitt ord urtidens kaotiska förhållanden till de ordnade strukturer för naturens ordningar vi lever i och gav förutsättningar för det mångskiftande liv vi har omkring oss i naturen.
Vi människor som lever en så kort och begränsad tid i nuet, har alltid varit intresserade av det förflutna och av framtiden. Som enskilda är vi länkar i en lång kedja, och för att rota oss i vår egen flyktiga existen och få perspektiv på det, har vi skapat berättelser, myter om vårt ursprung.
Därför har man alltid sökt förklaringar till livets villkor, naturens gång, och universums storhet för att skapa någon slags världsbild där man kan orientera sig och finna sin plats. I motsats till vår moderna och postmoderna tid som är så dominerad av den vetenskapliga världsbilden där den enda förklaringen till universum är den materiella verkligheten, var världen också befolkad av gudaväsen, andar, makter. Dessa föreställningar lever kvar på många ställen än i dag.
I vår moderna, och postmoderna tid, med vetenskapens alla fantastiska verktyg, menar många att en materialistisk världsbild är den enda möjliga, där det inte finns utrymme för en skapare. Människosynen är ofta reduktionisk och räknar inte med den andliga betydelsen för våra liv. Människan är ”bara materia” och denna materia har uppstått av sig självt och utvecklats till intelligent, själsligt medvetande i oss med förmåga till logiskt tänkande och språk. För mig förefaller en sådan förklaring lika orimlig som de olika skapelseberättelsernas mytologiska gudastrider.
Men människan är, och har alltid varit, obotlig religiös, eftersom hon anar något mer bortom det materiella. Vidare finns i det allmänna mänskliga medvetandet en insikt om skuld och behov av försoning med de gudomliga makterna, om offer och riter, om ett sökande efter fruktbarhet och beskydd. Man har alltid måst hantera sjukdom, nödtider och dödens faktum utifrån ett religiöst perspektiv. Gud har i sitt ord och i sitt handlande visat på de sanna och rätta svaren på dessa frågor.
Det finns mycket att säga om detta men eftersom jag koncentrerar mig på de första elva kapitlen i Bibeln, får jag lämna det därhän.
+++
Bibelns Gud är skild från sin skapelse , vilket också är grunden för all sann tillbedjan, att rikta den till Skaparen och inte skapelsens krafter. Han är i sin natur högt upphöjd i sitt majestät över det skapade, men verkar med sin uppehållande kraft i naturen och i historien, för att föra den till ett bestämt mål: att till slut manifestera sin fulla närvaro på vår jord. Skapelsen, vår värld, som blev platsen för onda krafters spel, förgängelse, död och lidande, ska förvandlas helt vid Jesu återkomst och bli helt befriad och förvandlad. Vi kan hoppas på denna fullkomliga frälsning efter Jesu död och uppståndelse, där han besegrade döden, synden och de upproriska och gudsfientliga makterna.
Sol, måne, vegetationen, fruktbarheten, förfädernas andar, mänskliga hjältar som gudomliggjorts efter sin död, har alltid varit föremål för människans dyrkan. Men människan har ändå haft minnen av den sanne Guden, och hans vilja, eftersom de bevarats i de tidiga släktleden. Det har alltid funnits människor som endast tillbett och älskat Gud, Skaparen och Herren.
++++
Det finns naturligtvis mer eller mindre rimliga förklaringar till världens uppkomst. Att tro att en suverän Gud på en intelligent sätt skapat allt, och även gjort sig känd och meddelat sig med oss på ett begripligt sätt, är ju mer förnuftigt än att tro på nyckfulla gudaväsen eller kosmiska makter . Det är vad Bibeln förmedlar, eftersom universums uppkomst beror på denne personlige Gud, som sedan uppenbarat mer om sig själv i historien, och slutligen i sin egen Son, Jesus Kristus.
Med utgångspunkt i Guds storhet, vishet och kraft som vi anar något av i hans skaparverk, kan vi också förstå hur sammansatt och genomtänkt hans Ord är. Att de första kapitlen, som det handlar om i den här serien till att börja med, bara skulle ha en enda snävt bokstavlig betyelse, är att förminska Guds uppenbarelse till oss.
Det är snarare så att vi för att kunna förstå djupet och bredden i det, inte behöver utesluta flera olika perspektiv på tolkning, förståelsen av texten i alla dess rika aspekter. Gudsordet är som en skimrande diamant som rymmer många facetter.
För det första handlar det om begynnelser, upphovet till det vi empiriskt kan konstatera om de grundläggande ordningarna för vår värld, villkoren för oss som människor i en värld dominerad av synd och död. Varför blev det så när Gud skapade allt och det var gott?
I den trovärdiga kontext i som Bibelns böcker utgör kan vi lita på att dessa texter beskriver verkliga händelser, samtidigt som de pekar på något större och i den meningen är symboliska för alla tider och alla människor. De utgör en tydlig illustration till våra livsvillkor som i grunden är desamma: vi lever i en farlig och svår värld, med lidandets och dödens realiteter, men samtidigt med kärlekens kraft och livets skönhet.
Vi kan i alla andra sammanhang lita på att Bibeln är inspirerad av Guds Ande, och därför är skildringen av denna förhistoriska tid lika trovärdig som evangelierna själva. Det är bara formen, språket, som kan verka mytologiskt, arkaiskt, men själva innehållet i texten ger oss den djupa förståelsen om varför det är som det är i världen, och med oss människor. Som alltid när det gäller bibeltexterna måste vi först bestämma vad det är för slags texter och förstå dem utifrån det. Jag återkommer till det.
För det andra är texterna mer än symboliska, eftersom dessa händelser utspelade sig i tid och rum, på en konkret plats. De berättar alltså också historia av ett speciellt slag, urhistoria. Naturligtvis inställer sig många frågor om var, när och hur, och det kan vi kanske med all säkerhet inte få veta. Det finns också så många olika sätt att läsa dessa fascinerande texter på och det är här de många rika aspekterna av texten visar sig.
Den fantastiska berättelsen om den första mänskliga släkt som har en historia med Skaparen själv, är samtidigt mer än sig själva eftersom de inkorprerar den större mänskliga berättelsen i sig själva. Därför handlar det också om oss idag, på samma sätt som Bibeln framställer Kristus som den andre Adam, i vilken vi får nytt andligt liv som försonade med Gud.
Det är de två stora andliga realiteterna för oss som människor. Som enskilda föds vi in i en värld som fortfarande är präglad av det som hände i denna mänsklighetens urtid. Vi tillhör Adams släkt. Vi kommer att dö, vi plågas av egen och andras synd, vi erfar lidande och svårigheter.
Tack vare det som Gud lät ske genom sin Sons frälsande död och uppståndelse, överflyttas vi till den nya verkligheten: vi blir Guds barn i Kristus, och tillhör genom Jesus Gud själv. Det var Guds ursprungliga plan och vilja. Det är vad Bibeln handlar om från början till slut, från den goda begynnelsen, genom det mänskliga dramat fram till Guds räddningsverk och slutförlossningen.
alefochomega 