Jag fick en gång denna fråga: Varför skulle Jesu lidande och smärtsamma död på korset vara så unik? Miljoner människor har lidit och dött under fruktansvärda omständigheter och gör det än idag.
Det är sant, alla dessa tragiska öden påverkade naturligtvis dem själva och deras närmaste, men även hela folk. En del av dem blev nationers hjältar och förebilder. Men hur modiga och idealistiska de än har varit, är de döda. Människor som räddat livet på andra och visat kärlek i praktisk handling är döda.
Dessa glöms inte bort och tjänar som goda exempel på genuin medmänsklighet.
För att förstå varför Jesu liv, lidande, död och uppståndelse påverkar hela mänskligheten i stort och var och en av oss peronligt, måste vi inse vem han var och är. Inget liv har varit så i detalj planerat, långt före före världens skapelse (Efes 1:3-14) . Tiden och platsen för hans födelse, hans död och uppståndelse från de döda och för hans himmelsfärd var förutsagda av profeterna i GT. När Gud själv, vår Skapare, i sin kärlek skulle ge sin älskade Son till oss som medlare, försonare, broder, måste allt vara förberett och noga planerat inför detta stora mirakel. Gud skulle komma till sin mänsklighet som inte velat lyssna i tro och följa hans instruktioner för det goda livet. Hans egen älskade Son, som funnits med honom i evigheten i den himmelska verkligheten, skulle bli människa för att visa vem Fadern är i all sin kärlek, nåd och sanning.
Under stilla veckan får vi återigen reflektera i bön och tacksamhet över påskens händelser, den största som hänt i mänsklighetens historia. Det rymmer dramats alla beståndsdelar: hjälten, den rättfärdige människan blir förrådd av sina egna, sviks och överges, den oskyldige ställs inför korrupta religiösa och politiska maktmänniskor, döms till döden och avrättas på ett grymt och förnedrande sätt enligt den romerska ockupationsmaktens manual. Men det slutar inte med döden på ett kors. Hjälten segrar genom att återvända till livet. Han står, som den enda människan som levt och dött, upp från döden, och har därigenom besegrat inte bara döden, utan också syndens makt. Det är det absolut unika med Jesus Kristus, vår Frälsare.
Den andliga döden, separationen från Gud, blev en konsekvens av människans ovilja att lyssna i tro, älska, lyda och låta sig vägledas av sin Skapare. Det resulterade också i den fysiska döden. För Gud har döden, liksom synden och ondskan, trängt sig in i hans goda skapelse och fördärvat den. Guds mål är att befria oss och till sist hela skapelsen från dessa fördärvliga makter.
Det gör han inifrån, när Sonen blir människa och i sitt heliga liv fullbordar Guds goda lag, kärlekens lag, och ger sitt liv för oss. Jesus tog vår och alla människors synd på sig själv och gav oss försoningens gåva. Det innebar ett stort lidande, när hans Son blev så ett med oss i vår nöd och upplevde hela den mänskliga smärtan. Detta är det saliga bytet: han tar vårt onda och ger oss sitt goda, tar vår synd och ger oss sin rättfärdighet, tar vårt straff och vår död, och ger oss sitt liv och sin frälsning är trons mysterium.
Vi tror på detta, även om vi inte förstår djupet av det eller hur det kunde gå till i detalj. Men vi förstår inte heller hur Gud skapade med sitt ord i begynnelsen, hur han verkade i jungfru Maria när hon fick nåden att bli havande och föda Guds Son, hur han uppväckte Kristus, och hur vi blir födda på nytt in i hans eviga rike genom Andens verk. Hur ska vi svaga människor, som lever en så kort tid med så begränsad överblick och förståelse av livet i sin storhet och helhet, kunna förstå vår Skapares intelligens, kraft och kärlek? Gud uppenbarade i sitt ord att han verkat på detta för oss frälsande och saliggörande sätt, och det är det dyrbaraste vi kan ta till oss och begrunda i våra hjärtan.
+
Syndens rot är uppror och ovilja att erkänna sitt beroende av Gud, att inte vilja lyssna, lära och ledas av hans ord, att vara sin egen herre, skapa sina egna gudar, egna filosofier, värdesystem. Den visar sig i gärningar, men börjar alltid i sinnet. Den skiljer oss från Gud, och det är dödens innebörd. Vi dör inte bara fysiskt en gång, som allting dör efter sina livscykler här på jorden, utan vi är alienerade från vårt ursprung som är Gud, själva livet. Bara Gud själv kan läka den djupa existentiella skadan, försona oss med sig själv och återupprätta realtionen som ger liv, frid, tillhörighet, innerlig tröst och glädje trots allt, och genom alla svårigheter och lidanden, och ett orubbligt hopp om det eviga livets salighet hemma hos Honom.
Aposteln Paulus skrev:
Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud. (2 Kor 5:17-21).
Fler bibelmeditationer kommer i nästa inlägg.
Här finns de fina och rika kommenterarerna till Nya Testamentets böcker av teologen, biskopen och författaren Bo Giertz. Där kan man även läsa andakter och bibelstudier av prästen och själasörjaren Bengt Pleijel. Dessa goda teologer och präster två har betytt så mycket för så många och gör det än idag genom sina skrifter. Rekommenderas varmt!!
https://www.bibelskolan.com/hem/main.php?level=2&retbtn=3&btn=3
alefochomega 