Jag har skrivit flera inlägg om vad som kännetecknar det kristna hoppet i kontrast mot lättvändigt önsketänkande, b la här:
https://alefochomega.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=9934&action=edit&classic-editor
För att hoppet ska betyda något i verkliga livet och kunna väga upp allt det mörka och destruktiva, måste det ha substans och tyngd. Det som verkligen har substans, upostasis , ὑπόστασις på grekiska, är det som bokstavligen ”står under” , är själva grunden och som lyfter upp allt. Det kan inte vara något, eller någon annan än Gud själv. Vårt hopp måste vila på hans ord och handling för att det ska bära på riktigt. Detta ord förekommer i olika former på tre ställen i Hebreerbrevet, kap 1:3, 3:14 och 11:1. Mer om just det i ett annat sammanhang.
+
Här ska det handla om en annan aspekt av hoppet, nämligen tacksamheten. Hoppet om framtiden vilar också på tacksamheten för det som varit, allt det goda vi fått, på det Gud har gjort för oss. Vi har allt att tacka Gud för, vårt liv och vår frälsning. Jesus gav sitt liv för vår befrielse. Därför uppmanas vi i Bibeln att komma ihåg och tänka på detta och att tacka för det. Eftersom Gud varit trofast i det förflutna, kan vi lite på honom i våra nuvarande omständigheter och för vår framtid. Han är densamme.
När vi tackar Gud uttrycks hopp och förväntan om det han ska göra, men framför allt för den han är. Gud är i sig själv värd all lovsång, tillbedjan och tacksägelse, och vi får rätta proportioner på oss själva och vår situation när vi tackar och prisar honom. Den som slutar tacka Gud kan också förlora lite av hoppet, och inte bara det, utan öven tron och kärleken. De tre hör ihop.
Det finns tacksägelsepsalmer ( t ex 100) i Psaltaren, men även i de flesta klagopsalmerna finns en strimma av hopp och ett tack.
Att tacka och prisa Gud lyfter vår själ ovanför mörkret i tåredalen och hjälper oss att hålla fast vid det som aldrig ska tas ifrån oss, Guds kärleks triumf över ondskans andemakter, och döden själv.
+
Aposteln Paulus är en god förebild i Jesu efterföljelse, han hade lärt sig att leva i alla slags omständigheter, bevara tro, hopp och kärlek trots alla umbäranden och allt lidande för sin Herre.
Han och medarbetaren Silas bad och sjöng lovsånger när de satt i fängelset, vilket ledde till fantastiska ting. Läs gärna Apostlagärnigarna1 16:16-40!
Så här skrev han b la under en av sina många fängelsevistelser: 6 Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. 7 Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. (Fil 4:6)
Här är också några andra ord av Paulus till församlingen i Tessalonike, som hade gått igenom svåra tider.
alefochomega 