Det är nog inte bara jag som ständigt fascineras av det fjärde evangeliet . Stilen, orden, kan på ett ytligt plan verka så enkla, vardagliga men de rymmer djup av mening som nog aldrig kan utforskas helt. Vad de betyder i praktiken för vårt liv kan inte heller förstås i all sin fullkomlighet.
Det är som sagt visserligen ord på våra språk som vi tror oss förstå, men som samtidigt är något så mycket mer. De är genomandade av Gud själv. Därför är evangeliet, och hela Bibeln helt unik. Gud förmedlar något om sig själv, av sig själv, i dessa ord . Om vi inte haft denna skriftsamling skulle vi vara okunniga om att vi inte bara är ett stoftkorn i ett svindlande stort universum, utan personligt skapade och älskade av en personlig Gud. Det är ytterst han som skapat allt genom sitt ord, och detta Ord blev människa och talade till oss. Hur många gånger vi än har hört detta, eller kanske inte alls, är det ändå det största mysteriet vi kan erfara och begrunda.
Dessa vanliga ord får auktoritet och mening just därför att Gud valde att uppenbara sig i och genom dem, förmedlade av de människor han utvalt och som var ledda av hans Ande.
Vad betyder de då när vi vet att de är inspirerade av Guds Ande? De gäller framför allt som absolut sanning om vem Gud är och vad han har gjort i historien för att rädda oss tillbaka till sig.
I Johannesevangeliet får vi i koncentrerad form veta så mycket om Gud och hur vi relaterar till honom genom hans kärleks mirakel, hur han födde oss på nytt till sitt liv i den älskade Sonen.
Det är bara möjligt att säga något lite om texten, den är så rik att det kräver volymer. Men jag gör det i alla fall, och tar med självklara referenser till andra bibelböcker. Bibeln består ju av ett levande nätverk av tvärreferenser under och bakom texten. Det finns en drivande berättelse, en tematisk linje från början till slut, en röd tråd. Gud som Skapare tar sitt ansvar för sin förlorade skapelse genom att frälsa mänskligheten i Jesus Kristus och helga ett folk åt sig genom Andens verk efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd. Däri ingår att döma de andligt fientliga makterna som sökt förstöra denna skapelse genom att beljuga Gud och fresta människan till synd.
Kärleken driver Gud att verka, att uppenbara vem han är, att göra allt för att befria oss. Om inte Gud var upphovet till allt liv, kärlek, godhet och skönhet skulle det vara ganska meningslöst. Men innerst inne längtar varje människa efter att inte bara vara utlämnade åt slumpens godtycke i ett stumt universum, där man själv måste försöka skapa mening utifrån sig själv, där ingenting skulle vara givet annat än det råa överlevandet.
+++
Jag börjar med den första versen, som naturligtvis får oss att tänka på Bibelns första kapitels första vers ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord 2 Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. 3 Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus.”.
Vi får veta mer om Gud Skaparen, att i begynnelsen innan allt skapades var Ordet, och detta Ord var Gud. Ordet fanns hos Gud i evighet, alltså innan tid och rum skapades. Det finns många sätt att se på detta utifrån den judiska och/eller kontexten. Det har skrivits hyllmetrar om detta ämne, men här håller jag mig till själva bibeltexten. Det grekiska ordet för ord är ju λόγος, logos, som betyder mer än ord, nämligen förnuftig avsikt, ordning och mening.
Den hebreiska motsvarigheten är davar, vilket också betonar själva resultatet av ordet, alltså själva handlingen. Det som uttalas, sker. Det är svårt att förstå värdet av ord för oss som pratar och talar utan en genomtänkt mening och utan förmåga att skapa.
Det finns en föreställning, och själva grunden för den är helt legitim utifrån Bibelns eget vittnesbörd, att vad vi säger har stor betydelse, men det har i vissa sammanhang vantolkats till att vi skulle ha skapande makt genom våra ord, att det vi säger skulle ske.
Men det är bara Gud själv som har en absolut makt och förmåga att skapa genom sitt ord. Det han säger, blir till. Vi kan inte åstadkomma det även om vi citerar hans eget ord, för vi är bara människor, svaga och syndiga. Guds ord är ingen fristående kraft som vi kan använda för att få saker att ske. Det är för oss lätt att säga, men svårt att göra. I Gud sammanfaller dessa storheter, de är ett och detsamma. Gud är det han säger och gör.
När Gud talade skedde det som han avsåg, hela den detaljerade planen för alltings existens. ”Varde ljus, och det blev ljus”. Allting började med ljuset, hela den elektromagnetiska strålning som möjliggjort universum från atomära till kosmoligiska dimensioner. I evangeliet är ljuset mer, som vi ska se i kommande verser. Men att Gud talade och sade betyder alltså så mycket mer. Ordet var hos Gud, och Gud själv till sin natur, . Det visade sig vara en person och inte bara ett begrepp eller ett substantiv, på samma sätt som Gud Fadern är en person. Redan i Bibelns första bok var också Guds Ande med. Vi förstår ju hela Skriften s a s ”bakifrån” med den fulla uppenbarelsen om Gud, det ”Ordet som blev kött”, vår Herre Jesus har låtit oss få veta om sin Fader, sig själv, och den helige Ande. Den som skrev de första verserna visste ju inte hur historien skulle sluta, hur hela Boken skulle bli, att Guds Ande också var en person i den heliga Gudomen.
I begynnelsen var Ordet , och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.
Ἐν ἀρχῇ ἦν ὁ λόγος, καὶ ὁ λόγος ἦν πρὸς τὸν θεόν, καὶ θεὸς ἦν ὁ λόγος.
Innan allt blev till var Gud, och i honom var relation. Jag återkommer till detta stora och underbara mysterium som inte längre är fördolt, utan uppenbarat för alla som av hjärtat söker den sanne Guden, omvänder sig och överlämnar sig i tro till honom. Sonen kom så att säga inifrån Guds, Faderns eget innersta, ut i världen för att visa oss vem Fadern är, och vem han som Son är, och vem personen den helige Ande är. Det är inte fördolt, men ändå ett mysterium för oss att Gud är en enhet av tre personer, något evangeliet på ett särskilt sätt berättar om stegvis. Vi kan inte förstå vad det betyder, hela rikedomen i Guds verklighet är för stor och underbar.
Evangeliet talar om en begynnelse före den begynnelse som 1 Moseboken beskriver, då himmel och jord skapades, hela universim med allt som finns i rumtiden, allt levande. Det handlar också om en ny begynnelse, om den nyskapelse som Gud låter ske genom sin Son, som blev människa för oss.
Skapelsen är inte bara materiell, slumpmässig och opersonlig, utan bakom och i allt finns en tanke, en avsikt och ett mål, att Skaparen själv en gång i historien skulle visa vem han är. Det är egentligen något oerhört. Den för oss ofattbara intelligens som möjliggjort universums existens från atom och molekyl till galaxer och oss människor, uppenbarade sitt eget personliga ansikte genom sin egen Son, människan Jesus Kristus.
Johannes fick nåden att förmedla det i den skrift som bär hans namn, något vi kan vara tacksamma för. Det fjärde evangeliet kompletterar och fördjupar de tre andra evangeliernas skildring av Jesu liv.
alefochomega 