Det var en gång..

Så börjar ju många sagor och myter. Vad gäller faktisk historia är angivelser  i tid och rum avgörande för trovärigheten, till skillnad från dessa.  Det är också ett genomgående drag i Bibelns böcker. I den här serien ska jag lyfta fram dess historiska berättande, som sammantaget utgör en stor del av texterna. Med några ord i början av den berättande texten anges en plats, vilka personer som var med, och vad som hände,  samt en tidpunkt. Det förankrar Guds handlande i historien, bland människor, i hela det sammanhängnade berättande som Bibeln utgör. Det finns en början, en handling som drivs framåt genom århundraden, och ett slut.

 

Historia är inte en exakt vetenskap utan det handlar om vilket perspektiv man anlägger på stora skeenden. Vems historia vill man berätta? Är det kungarnas, kvinnornas, nationernas, slavarnas, adelns, barnens, makthavarnas, de rikas eller fattigas historia? Lika viktig är frågan om vem som skriver historien, är det segrarnas eller förlorarnas historia? Det finns ingen helt och hållet objektiv historieskrvning, inte ens akademiska forskare i ämnet kan ha en fullständig bild av allt som påverkat olika händelser och belysa alla olika aspekter.

 

När det gäller Bibeln och all annan förhistorisk och antik historieskrivning, så hade man naturligtvis ingen historievetenskaplig utgångspunkt i vår moderna mening. De egna  gudarna, de regerande kungarna och deras erövring stod i centrum för framställningen, och allt annat var underordnat. Man använde sig av överdrifter för att förhärliga egna segrar och sitt lands välgång och framgång.

 

Det är en särskild slags teologisk historia, som utformades med speciella syften. Guds handlande med ett utvalt släkte, ett folk skildras , och det på ett sätt som gällde för den tid det skrevs ned. Man hade vissa mallar och regler för hur materialet utformades. Vad gäller förhistorien finns av naturliga skäl inte många utombibliska dokument som bekräftar den bibliska framställningen av t ex Abrahams släkt, men det är inte heller märkligt. Grannfolken nedteckande som sagt sin egen historia.

 

Men det är oerhört viktigt för Bibelns helhet att vi håller fast vid dess historicitet. Det är historiska fakta, saker som verkligen hände, som ledde fram till den avgörande tidpunkt när Gud på ett unikt och påtagligt sätt blev delaktig i mänsklig historia genom Jesu liv och död. Det är inte myter eller legender som Jesus förhöll sig till och uppfyllde, utan konkreta löften till ett historiskt folk, det judiska folket, baserat på verkliga händelser.

 

 

 

 

 

+++

 

I alla tider och bland alla folk har människor suttit vid lägerelden och berättat historier,  fört vidare sin släkts minnen och samtalat. Idag har vi andra lägereldar, virtuella sådana, men behovet av att dela berättelser är lika starkt.

 

Berättelser är en så fundamental företeelse i mänsklig historia att man kan säga att det handlar om något  grundläggande för oss som människor, ett sätt att förstå oss själva och omvärlden. Det som berättandet förmedlar av kunskap,  gemensamma minnen och traditioner, reflektion över liv och mening, sedelärande och spännande berättelser för undervisning och reflektion, skapar identitet för gruppen och individen i sin tid och på sin plats.

Berättelser kan ju ha verklighetsbakgrund, bygga på något slags faktiska händelser, som sedan utformats litterärt. De kan innehålla en blandning av lögn och sanning, eller vara helt uppdiktade. Men det gemensamma är att det finns en struktur och avsikt i berättelsen, och en plan bakom upplägget, med en början, en höjdpunkt och ett slut.

 

Det gäller också Bibeln i sin helhet i den meningen att det finns en uttänkt plan, en sammanhängande berättelse även om genrerna skiljer sig åt, och därmed språket. Men den intelligenta avsikten bakom upplägget lyser igenom de mänskliga författarnas verk. Gud vakade över hela den process när hans ord och gärningar så småningom skrevs ner för dem det de berörde, och för eftervärlden. Man levde framför allt i en muntlig tradition, något som är svårt för oss att förstå idag, vi som inte har behövt memorera texter. De som fick uppdraget att skriva ned detta var själva dealktiga i denna djupa gemenskap av människor som var  vittnen till det Gud sade och gjorde, eller  som fick höra det av dem. Man tog tillvara vittnesbördet på ett särskilt sätt, även om det i det judiska folkets historia fanns tragiska tider av djupt avfall då Guds ord glömdes bort.

 

Bibeln är både Guds och människors historia, liksom hans ord både är gudomligt och mänskligt. Det kan inte vara på något annat sätt, eftersom Gud valde att i sin aktiva kärlek verka mitt ibland de människor han utvalt för gemenskap med sig själv, för att visa vem han är och vad han vill. Dessa fick sedan uppdraget att bevara hans ord och skriva ner det på ett genomtänkt sätt.

 

2 Tim 3 Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, 17 för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.

 

Denna frälsningshistoria kulminerade i när Sonen blev människa, han som är fullkomlig Gud, och sann och fullkomlig  människa.  Det är ett mysterium samtidigt som det är grunden för sanningen, på vilken vår tro vilar.

 

+++

 

 

 

 

De första elva kapitlen , som kallas urhistorien är omöjliga att tidsbestämma exakt, men det finns en viktig angivelse: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Det var självklart för författarna att allt började med Gud Skaparen själv. Den Gud som skapat allt, verkade också sedan  i historien med påvisbara effekter och med ett bestämt mål:  att genomföra sin stora räddningsplan av mänskligheten. Berättelserna om t ex en stor översvämning i forntiden finns hos många folk, liksom om världens och mänsklighetens tillkomst.

 

Det intressanta är att Bibelns första kapitel rymmer en slags polemik mot andra religiösa texter med sin framställning av Gud som ensam, suverän skapare, och människans värdighet som hans avbild. Boken om begynnelserna, Genesis, förklarar just  hur allt började, varför Gud måste ingripa för att rädda sin skapelse. De tre stora upproren mot hans vilja som skildras i kap 3, 6 och 11, utgör en bakgrund till den faktiska historien som började med Abram. Mer om det framöver.

 

 

 

Del II

 

 

 

 

Bibeln rymmer den stora berättelsen om hur Gud verkat i historien, och samtidigt flera mindre berättelser om släkter och personer. Det är ett typiskt sätt att förmedla kunskap i den judiska traditionen. Till skillnad mot den grekiska kulturen fanns ingen teoretisk spekulation, filosoferande om tingens väsen eller det gudomliga, utan med den självklara utgångspunkten att Gud är skapare och verkar i historien, får vi stifta bekantskap med människor i specifika situationer som lär oss något om Gud, oss själva och livet . Initiativet är alltid hans och det är tack vare att Gud talade till människor och verkade i deras liv som vi kan veta något om honom. Biblisk teologi utgår därför alltid från det givna, det han uppenbarat om sig själv och som noggrannt bevarats, begrundats, efterlevts och traderats vidare. Det är därför  Guds egen historia, en historia från insidan om Guds hjärtelag, hans vilja att rädda och hjälpa, och den självklara attityden hos oss människor som svar på detta, att tillbe, tacka, ära , tro och följa hans ord.

 

Det är dock inga uttömmande skildringar , men vi får veta tillräckligt om Guds handlande för att tro på honom. I den bibliska världsbilden finns ingen negativ syn på det materiella, allt är uttryck för den levande Gudens skaparkraft, förnuft och skönhet. Människan ses framför allt som en rationell och relationell varelse, en helhet av kropp, själ och ande, med den avgörande förmågan till språk, kommunikation, vilja och skapande verksamhet. I första hand står hon i relation till Gud som mottagare av själva livet, hans ordnande av livsvillkoren, och till hans välsignelser. Men människan definieras också av relationen till andra, sig själv och naturen.

 

Man måste ha i åtanke att sättet att skriva historia då skiljer sig på många sätt från hur vi är vana vid i modern tid. För oss är det viktigt med exakta uppgifter, fakta medan man ville betona helt andra saker på , särskilt när det gäller att framhäva den egna gudomens och kungens makt, och den militära kapaciteten. För att göra det överdriver man vad gäller antal stridande, segrar. Det är därför ingen ”objektiv” historia, utan man utgår från sitt eget perspektiv för att förhärliga sig själv.

 

För oss kristna är berättelsen om Jesus den största, eftersom Gud själv så direkt verkar som människa inom ramerna för sin skapelse. Förebilder och profetior sammanfattar och fullbordar Guds vilja och övergripande plan för mänskligheten. Evangelierna rymmer yttre historiska händelser, men på samma sätt är det en historia skildrad inifrån Guds perspektiv. Det faktiska händelserna tolkas och framställs inom det stora frälsningshoistoriska perspektivet från skapelseberättelsen till Kristi återkomst i Bibellns sista bok.

 

Det finns en fantastisk väv av  inom dess pärmar med referenser till andra texter, gemensamma referensramar och  tolkningar av de gammaltestamentliga texterna i NT soom ger en fullödig bild av historien soom helhet. Det är en levande textmassa som inte liknar något annat eftersom den är inspirerad av Guds Ande, i samarbete med de utvalda förfatarna som skrev och kyrkan, som ledd av samme Ande, valde det som skulle räknas till kanon, fastställd helig skrift.

 

 

 

+++

 

Det är inte bara de historiska böckerna som rymmer historia.  Toran, de fem Moseböckerna, innehåller förutom lagar, släkttavlor också mycket historia.

På ett sätt kan man säga att även profetböckerna återger historia, de handlar om en alldeles bestämd tid, konflikter och krig med grannfolk, och hur Gud mitt i allt detta talar genom sina profeter.

Visdomslitteraturen speglar också historia, och kultur utifrån levnadsregler och värderingar . Psaltaren ger uttryck för människors erfarenheter av Gud i alla olika situationer inte heller abstrakt eller verklighetsfrämmande. Alla människor som mötte Gud, reflekterade, trodde, bad, kämpade gjorde det i sin konkreta tid och avsnitt av historia.

Så Bibeln rymmer så mycket historia, berättelser och skildringar av människor liv, tolkade utifrån deras personliga möten  Gud. Det är ju i verkligheten, i den konkreta som Gud visar vem han är när han talar, agerar och leder sitt folk, sina tjänare. Vi lever själva i och genom berättelser, vår egen och andras.  Det är grunden för vår förståelse av en komplicerad och mångtydig omgivning på många sätt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här är ett exempel på Guds eget historieberättande i Jag-form, , från det sista kapitlet i Josuas bok. När Gud berättar handlar det om hur han agerat utifrån sitt beslut att ingå förbund med Abraham och hans släkt, med målet att välsigna och frälsa alla folk. Det är samtidigt ett av många exempel i Bibeln på när Guds tjänare förmedlade hans tankar och ord till folket. Josua hade lärt sig att höra från Gud och ledas av honom. Boken som bär hans namn räknas i den hebreiska bibeln till profetböckerna. Det står t ex om honom Exodus, kap 33:11. ” Men hans tjänare Josua, Nuns son, som var en ung man inte lämnade tältet”. Han ville förbli i Guds närvaro, och var dessutom ett vittne till allt Gud gjort.

 

Det var inte vilket tält som helst, utan det som kallades Uppenbarelsetältet, som låg utanför lägret. Dit gick man för att rådfråga Herren, och där talade Herren med Mose ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan. (kap 33:11) . Josua efterträdde Mose och fick uppdraget att föra folket in i löfteslandet, som han tillsammans med Kaleb först hade bespejat, och trots de yttre omständigheterna som talade emot detta, ändå fullgjorde sitt uppdrag i tro på Guds förmåga att fullborda sina löften. (¤ Mos 13-14) .Josua, som betyder ”Herren är frälsning”, (på grekiska Jesus)  hade med egna ögon sett att det var sant.

 

1 Josua samlade alla Israels stammar till Sikem. Han kallade till sig de äldste i Israel, dess huvudmän, domare och tillsyningsmän, och de trädde fram inför Gud. 2 Och Josua sade till allt folket:

”Så säger Herren, Israels Gud: På andra sidan floden bodde era fäder i forna tider, och även Tera, Abrahams och Nahors far. Där tjänade de andra gudar. 3 Men jag hämtade er fader Abraham från andra sidan floden och lät honom vandra genom hela Kanaans land, och jag gjorde hans avkomma talrik. Jag gav honom Isak, 4 och åt Isak gav jag Jakob och Esau. Jag gav Seirs bergsbygd till besittning åt Esau. Men Jakob och hans söner drog ner till Egypten. 5 Sedan sände jag Mose och Aron och slog Egypten med plågor som jag sände bland dem, och därefter förde jag er ut.6 När jag förde era fäder ut ur Egypten och ni hade kommit till havet, förföljde egyptierna era fäder med vagnar och ryttare ända till Röda havet. 7 Då ropade de till Herren, och han satte mörker mellan er och egyptierna och lät havet komma över dem, så att det täckte dem. Ni såg med egna ögon vad jag gjorde med egyptierna. Sedan bodde ni i öknen en lång tid.

 

+

 

 

Olika folk har i alla tider dokumenterat just sin historia om dess mäktiga kungar och riken, segrar och framgång, understödda av sina gudar. Så också Israels folk. Men det som gör det judiska folket helt unikt i världshistorien är att Gud själv tog initiativet och ingick ett förbund med dem, ett bindande avtal i vilket Gud lovade att välsigna, leda och beskydda det folk han utvalt. De skulle i sin tur vara trogna i sin tillbedjan och överlåtelse till hans ord, och inte förfalla till avgudadyrkan.

 

Gud är garanten för att det han lovat ska gå i uppfyllelse när det gäller hans långsiktiga frälsningsplan. Människan har visat sig vara en svag och inte alltid tillförlitlig partner, så det var absolut nödvändigt att Herren förlät dem när de syndat, gav nya chanser, upprättade. Men det finns också ett stråk av djupt allvar när han går till rätta och dömer dem för olydnad. Gud är helig och måste därför ta itu med förbundsbrott, olydnad, synd. Det skedde först med det s k Nordriket men till slutockså med Sydriket,  Juda, som till sist fick lämna sitt land och gå i sin 70-åriga exil, dock med Guds löften om att de skulle få återvända. Överträdelserna, avguderiet och orättfärdigheten nådde sin gräns och ingen möjlighet fanns kvar till verklig omvändelse. Herrens profeter förutsade allt som skedde, varnade, förmanade och föreberedde dem på vad som väntade.

 

Jag återkommer i en särskild serie om förbundstanken i Bibeln. Det löper som en röd tråd genom hela det Bibeln, från det förbund Gud slöt med Abraham, det judiska folket på Sinai och fram till alla löftens fullbordan, frälsningen genom Jesus Kristus.

+

 

 

Här är resten av texten från Josua bok:

8 Därefter förde jag er in i amoreernas land, vilka bodde på andra sidan Jordan. Och de stred mot er, men jag gav dem i er hand, så att ni intog deras land, och jag förgjorde dem för er. 9 Då reste sig Balak, Sippors son, kungen i Moab, och gav sig i strid med Israel. Och han sände bud efter Bileam, Beors son, för att förbanna er. 10 Men jag ville inte höra på Bileam, utan han måste välsigna er, och jag räddade er ur hans hand.

 

11 När ni hade gått över Jordan och kommit till Jeriko, gav sig Jerikos invånare i strid med er, och det gjorde också amoreerna, perisseerna, kananeerna, hetiterna, girgaseerna, hiveerna och jebusiterna. Men jag gav dem i er hand. 12 Jag sände panik framför er, och därigenom jagades amoreernas båda kungar undan framför er, men inte genom ditt svärd eller din båge. 13 Och jag gav er ett land, som ni inte hade lagt ner något arbete på, och även städer som ni inte hade byggt, och i dem fick ni bo. Av vingårdar och olivplanteringar som ni inte hade planterat fick ni äta.

 

14 Så frukta nu Herren och tjäna honom helhjärtat och i sanning. Skaffa bort de gudar som era fäder tjänade på andra sidan floden och i Egypten, och tjäna Herren. 15 Men om ni inte vill tjäna Herren, så välj i dag vem ni vill tjäna, antingen de gudar som era fäder tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar som dyrkas av amoreerna, i vilkas land ni själva bor. Men jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren.”

 

16 Då svarade folket: ”Aldrig att vi skulle överge Herren och tjäna andra gudar! 17 Ty Herren är vår Gud, han själv är den som har fört oss och våra fäder ut ur Egyptens land, ur träldomshuset, och som har gjort dessa stora under inför våra ögon och bevarat oss hela den väg vi har vandrat och bland alla de folk, vilkas land vi har dragit igenom. 18 Herren har jagat i väg alla dessa folk för oss, också amoreerna som bodde i landet. Också vi vill tjäna Herren, för han är vår Gud.”

 

19 Josua sade till folket: ”Ni kan inte tjäna Herren, för han är en helig Gud. Han är en nitälskande Gud, och han skall inte ha fördrag med era överträdelser och era synder. 20 Om ni överger Herren och tjänar främmande gudar, skall han vända sig bort och låta det gå er illa och förgöra er, efter att förut ha gjort er gott.” 21 Men folket sade till Josua: ”Nej, vi vill tjäna Herren!” 22 Då sade Josua till folket: ”Ni är nu själva vittnen mot er, att ni har valt Herren för att tjäna honom.” De svarade: ”Ja.” 23 Han sade: ”Skaffa då bort de främmande gudar som ni har bland er, och vänd era hjärtan till Herren, Israels Gud!” 24 Folket svarade Josua: ” Herren, vår Gud, vill vi tjäna och hans röst vill vi lyda.”

 

25 Den dagen slöt Josua ett förbund med folket och förelade dem lag och rätt i Sikem. 26 Josua tecknade upp allt detta i Guds lagbok. Han tog en stor sten och reste den där under eken som stod vid Herrens helgedom. 27 Och Josua sade till allt folket: ”Se, denna sten skall vara vittne mot oss, ty den har hört alla de ord som Herren har talat med oss. Den skall vara vittne mot er, så att ni inte förnekar er Gud.” 28 Sedan lät Josua folket gå, var och en till sin arvedel.

29 En tid härefter dog Herrens tjänare Josua, Nuns son, etthundratio år gammal. 30 Och man begravde honom på hans arvedels område, i Timnat-Sera i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaash.

 

31 Och Israel tjänade Herren, så länge Josua levde och så länge de äldste levde, de som var kvar efter Josua och som visste om alla de gärningar Herren hade gjort för Israel.

 

32 Josefs ben, som Israels barn hade fört upp ur Egypten, begravde de i Sikem, på det jordstycke som Jakob hade köpt av barnen till Hamor, Sikems far, för hundra kesitor. Josefs barn fick detta till arvedel.

 

33 Också Eleasar, Arons son, dog, och man begravde honom på den höjd som hans son Pinehas hade fått i Efraims bergsbygd.