Rom 1:12 ...jag menar: för att vi tillsammans skall få tröst ur vår gemensamma tro, er och min.
Jag fortsätter att reflektera över vår kristna tro med utgångspunkt i denna vers från Romarbrevet. Det har i alla tider varit väsentligt att tillsammans få tröst ur den gemensamma tron, för det har ofta varit svåra tider av förföljelse och nöd för församlingen, konflikter och krig världen, svårigheter för enskilda troende. Hur klarar vår tro dessa påfrestningar så att vi inte tappar fotfästet och släpper taget om Guds hand?
Tron består ju inte av antaganden om något vi egentligen inte vet så mycket om. Den bejakar fakta, om än av ett speciellt slag, nämligen det vi fått höra om Guds gärningar i historien.
Det är en gåva från Gud, att lita på den osynlige Guden som verkat i sin skapelse. Tron litar på och förströstar på Gud, trots mycket i världen som talar emot: andras förnekelse, hela vår gudsfientliga kultur, konkret och fruktansvärd förföljelse, personligt långvarigt lidande, svåra och till synes hopplösa situationer i världen . Det står om Moses i Hebr: Han höll ut därför att han liksom såg den Osynlige. (11:27). Det sammanfattar gudsmänniskors situation i alla tider, att med trons blick liksom se den Osynlige och härda ut.
Tron präglas naturligtvis också av en andlig kamp för att hålla fast vid Gud, och inte dras bort från honom genom tider av nöd, och obesvarade frågor. Tron är vila, förströstan och tillit, att vi kan lita på honom trots att det kan se illa ut på olika sätt. Den engagerar både hjärta och hjärna, det djupaste i oss som präglas av kärleksrelation, trygghet, tillhörighet, men också vår strävan att förstå vad Gud gjort rent intellektuellt. För att kunna vara apologeter, försvara och förklara den kristna tron, måste vi ju själva förstå den så bra som möjligt.
+++
En orsak till sviktande tro och besvikelse på Gud är när man ber om något som rör andra människor, att de ska förändras på något sätt, bli samarbetsvilliga och hjälpsamma i en krisartad situation ,och det inte sker. De har ju en fri vilja och agerar utifrån sina intressen, det kan gälla familjeliv, arbete och alla andra sociala situationer. Då kan man bli besviken på Gud som inte svarar på bön. Men om man tänker efter ärdet ju inte så enkelt. Varje människas personlighet och karaktär formas av så många faktorer under ett liv, alla val man fattar, öppenheten för Gud, för sanningen. Det finns inga enkla samband mellan att vi ber för någon, en speciell situation, och hur Gud kan gripa in och förändra. Det kan , och sker förvisso, men oftast långsamt. I allt har Gud ytterst kontrollen, trots människors agerande som går emot hans vilja och intentioner. I evighetsperspektivet samverkar allt till det bästa för dem som älskar Gud, tack vare hans kärleks allmakt.
Besvikelse kan komma vid uteblivna bönesvar om den egna och de närståendes hälsa, och andra livsviktiga angelägenheter som försörjning. Den brännande frågan är och förblir varför Gud ”tillåter” att det onda sker, att lidande finns. Som lidande människor utgår vi självklart från vår egen situation och ber om lindring, hjälp, förbättring. Men vi förstår inte alla komplicerade sammanhang bakom som gör att vi får vänta på svaret, och kanske aldrig får det. Vi hoppas ju alltid att det ska gå som det gjorde för Job, som efter svåra prövningar och lidanden, på nytt blev välsignad och fick sina behov mötta i överflöd. Men han levde säkert också med minnena av förlusten, de barn som dött, det han förlorat.
Hur vi lever med dessa dilemman ska jag fundera på i nästa inlägg. Vi skapades ju med fri vilja, och var och en är ytterst ansvrig för sina handlingar, både gentemot andra och Gud själv. Guds vilja är att vi ska göra det som är rätt, gott och sant mot andra, tro på honom och få hjälp att göra just så. Men inte ens Gud kan tvinga sina skapade varelser till detta, och det är en viktig orsak till varför vi ibland inte får bönesvar, eller får vänta så länge att vi kan tappa tillit och tro på Gud. Varje människa är autonom och har fri vilja, vilket vi själva värdesätter för vår egen del, och det gäller alla medmänniskor, vilket påverkar oss som sociala varelser som är beroende av andra på olika sätt.
Vi får förstå vårt liv utifrån många bibliska gestalters situation, t ex Josef, Jacobs son, vars liv skildras i 1:a Mosebok. Han fick gå igenom mycket svåra saker, blev sviken av sina bröder, såld till slav, orättvist behandlad, men bevarade sitt hjärta igenom allt detta. I Guds tid fick han upprättelse. ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv.” (50:20). Vi kan inte påverka andra människors handlingar, men Gud verkar i och genom allt detta för att i det långa loppet upprätta och förändra saker till det bättre, för oss och andra. Vå fasta tro på detta är källan till vårt hopp.
Det som verkligen hjälper oss igenom kriser och vardag är att leva nära Gud i bön och förtröstan, trots allt. Det är tack vare hans kärlek och nåd som vi själva får ta emot och ge förlåtelse, tro och hoppas hur det än ser ut. Priset för att förlora tro och hopp är för högt, ingenting är värt det. Jesus vet hur det är att vara människa, bli illa och otacksamt behandlad, lida, och vänta på de människors omvändelse och tro som han dog för. Han har genomlidit allt och segrat och i honom kan vi övervinna. Han är vårt liv, vår frid, vår kraft, själva meningen med vårt liv. Jesus Kristus kommer till sist att framträda som den Herre och allsmäktig Gud, Segerfurste och Konung han är.
alefochomega 