Jag har skrivit några sagor med inspiration från Bibeln. Vi kan belysa de eviga sanningarna i Bibeln som skildrar verkliga händelser på olika sätt, och sagor är ett sätt att återberätta dem. För dem som kan sin Bibel är det nog inte svårt att känna igen sig, för andra kan det vara ett sätt att hitta till Bibeln och läsa själva för att upptäcka alla berättelser som säger så mycket om oss själva, och om vår Skapare.
+++
Trädgården
På det vidsträckta tempelområdet i den Högstes rike fanns i dess mitt en prunkande trädgård med de vackraste träd, växter, buskar och blommor av alla olika slag. Den rättfärdige och gode Kungen som härskade där brukade vandra om aftonen i trädgården, trots sin upphöjdhet som dess skapare och herre. Han samtalade ofta med sina tjänare, som hade den stora uppgiften att arbeta i trädgården och beskydda den från främmande inkräktare. De stod Kungens hjärta nära och behandlades som son och dotter.
Det var en speciell stund när de möttes i skymningen. De satt ofta tysta i Kungens närvaro och vilade efter dagens arbete. De lyssnade på hans visa och kloka ord. För dem var det dagens höjdpunkt. Den åtföljdes av en mäktig lovsång som fyllde hela tempelområdet. Det var den viktigaste tjänsten i den Högstes rike, att tillbedja inför hans tron. Morgon och kväll samlades härskarorna för att prisa sin Herre och Gud.
Ingenting fattades dem i trädgården. De fick äta av alla träd med de välsmakande och nyttiga frukterna, särskilt det träd som kallades livets träd. De fick en särskild styrka och förmåga att på bästa sätt sköta sina uppgifter när de åt av livets träd. De fylldes av liv och förstånd varje gång de åt av dess rika frukt, vilket de gjorde flera gånger om dagen. De fick ju äta så mycket och ofta de ville av det just det trädet.
De fick också njuta av den obeskrivliga skönheten. Frid och harmoni rådde under en lång tid. Allt var välsignat och mycket gott. De hade en viktig uppgift tillsammans, mannen och kvinnan, att ta hand om trädgården och bevara allt levande. Kungen hade gett dem i uppdrag att namnge alla djur och växter. Det fyllde dem med stor glädje att ha fått ett så stort ansvar.
Men en dag hände något som kom att förändra allting. En främling hade plötsligt visat sig, iklädd en skimrande klädnad, och han hade ett förunderligt budskap som de bara inte kunde motstå. Denne inkräktare hade en sådan utstrålning som imponerade på dem. Han var självsäker och sade sådant de aldrig hört tidigare. De själva kunde bli herrar över trädgården och slippa tjäna Kungen. De fick också veta att Kungen undanhöll dem hemligheter som skulle ge dem insikter och makt över framtiden. Det gick dem djupt till sinnes, att de var de som tog hand om trädgården medan Kungen höll viktig kunskap för sig själv och inte lät dem veta allt. De lockades av tanken att kunna bestämma själva och få insikter de tydligen saknade. De trodde på vad de hörde eftersom de ville ha mer, veta mer, bli fria från att tjäna. De glömde den enda bestämmelsen i trädgården, att inte lyssna på budskap från någon främmande och förledas att äta av det förbjudna trädet.
Men när de väl tagit till sig inkräktarens ord såg de att de inte längre var iklädda den ljusmantel de burit, och som nästan varit som en del av deras egen hud. De ville gömma sig för varandra och Kungen som snart skulle gå sin kvällspromenad. De såg skuggor som aldrig funnits, de kände kyla i hjärtat. De var inte längre omslutna av det varma ljus som fyllde trädgården, dag som natt.
Kungen måste straffa dem eftersom han var en rättfärdig Kung. De hade ju brutit mot hans enda bestämmelse, att de inte skulle äta av trädet som var reserverat för Kungen själv. De hade varit olydiga och tagit till sig främlingens ord, som de innerst inne visste var fel . Det stämde ju inte överens med vad Kungen sagt till dem. Han kunde inte tolerera lögn och svek i sitt rike och Trädgården skulle nu stängas för dem. De skulle vara tvungna att leva utanför den plats som varit deras hem. De visste inte att det fanns ett sådant mörker som rådde utanför. De var vilse, de var hemlösa. De hade förlorat gemenskapen, inte bara med Kungen själv utan med varandra. Det var nu lätt att skylla ifrån sig, anklaga varandra och de var både förargade och förvirrade numera. De förstod ännu inte konsekvenserna av det som hänt, men det gick upp för dem alltmer när de nu måste inrätta sina liv utanför trädgården.
Men i sitt hjärta hade Kungen redan tänkt ut en plan för hur han skulle få tillbaka sina tjänare. Han älskade dem nämligen så innerligt, men det var någonting inkräktaren i trädgården inte förstod sig på. Han trodde sig ha fått över dem på sin sida för evigt eftersom han inte visste något om kärleken och dess mäktiga kraft. Hans hjärta var svart och kallt under den skimrande klädnad han bar, för att se ut som en av Kungens änglar. Han hade själv förvisats från den Högstes berg, där han varit en av de högsta änglarna med uppgift att tjäna vid Kungens hov. Men i sin strävan att bli högre än den Högste hade han för evigt förvisats från berget. Det var därför han hade trängt in i trädgården för att få med sig Kungens tjänare i sitt uppror mot Kungen.
Innan änglarna med de flammande svärden stängt porten till trädgården hade Kungen gett dem ett löfte: någon som skulle födas av kvinnan var utvald att besegra inkräktaren och rycka upp det ogräs han planterat genom sina lögner, det som slagit rot i deras hjärtan och i själva marken som nu bar tistel och törne. Han skulle kallas Befriaren. Han skulle slita av de osynliga band som nu fjättrade dem. Det syntes inte på dem men de kände sig fjättrade vid marken och kunde inte längre titta varandra i ögonen utan skam. Inte heller upp mot tempelområdet, där Kungen bodde med sin stora hovstat. De kände bara en obeskrivlig tyngd över hjärtat, en gnagande smärta. De visste inte när de skulle ske bara och om det innebar att de skulle få återvända till den underbara trädgården. Men de hoppades att de skulle få komma tillbaka och även möta Kungen igen på så nära håll som de gjort tidigare.
När de väl nu fick leva sina liv i frihet och utan att arbeta för Kungen kände de en förunderlig saknad och längtan tillbaka. Men porten var nu stängd och att de måste klara sig själva och skaffa uppehälle i den hårda värld de nu befann sig i. De var hänvisade till sig själva. Det hade verkligen inte blivit som de trott när de lyssnat till inkräktaren. De hade inte fått all kunskap och de visste nu med sig att de skulle dö. De hade redan känt av dödens verklighet i och med skilsmässan från Kungen. De var bedragna, de hade inte blivit som den Högste. Den kunskap de utlovats av inkräktaren kunde de inte hantera. Det hade blivit så svårt att veta vad som var ont och gott, fel och rätt, mörkt och ljust längre. Det förstod de nu, men försökte glömma det så gott det gick, eftersom det gjorde för ont i hjärtat. Men de skulle klara sig på egen hand, på något sätt. De hade inget annat val. Vägen tillbaka var stängd och de måste gå vidare.
Men hoppet hade tänts i deras hjärtan … en dag skulle Befriaren födas.
+++
Det fanns en gång för mycket, mycket länge sedan en stor och mäktig Kung, som inte liknade någon annan. Han var den snällaste, klokaste och bästa av alla kungar som någonsin funnits, hur långt tillbaka man än gick i tiden. Kungen, vars namn var Underbar i råd, hade gjort allt så obeskrivligt vackert och fantastiskt i sitt rike för alla de barn som skulle leva där. De fick bo i en stad som låg på en höjd med underbar utsikt över dalar med floder, skogar med olika sorters träd och havet i fjärran.
Det fanns en ofantligt stort rädgård där han ville att de skulle leka på det grönaste gräset som någon sett, ett gräs som aldrig blev brunt eller fult hur mycket de än sprang, gjorde kullerbyttor och cyklade. Där fanns så många undersköna blommor i olika färger, och hur man än räknade kom man aldrig till slutet, även om man höll på i flera hundra år. På hösten stod blommorna kvar, lika vackra som på våren. Han hade gjort de roligaste och konstigaste leksaker som bara barnen förstod sig på, t ex flygande gungor, hoppande klätterställningar, sandlådor som berättade sagor medan man gjorde sandslott , böcker som talade när man läste dem, munspel som spelade när man snurrade runt med dem i handen, dockor som dansade och leksaksbilar som körde när man knäppte på fingrarna.
Han älskade sina barn så mycket att han vill göra allting så vackert och roligt för dem. Därför hade Kungen ordnat den allra blåaste färgen på himlen, där han lät märkliga fåglar i regnbågens alla färger flyga under solen som alltid lyste. Han gjorde också det blåaste hav som någon sett och fyllde det med både kända och okända fiskar. Solen gick ner sent på kvällen året om så att barnen skulle kunna vara ute och leka länge. Månen var alltid rund och gul och stjärnorna gnistrade som snöflingor på natten.
Kungen hade sagt att de fick ha roligt i hela den stora trädgården han gjort ordning för dem, där de kunde leka kurragömma och gömma sig bakom stora träd, små buskar och alla djur som stod alldeles stilla och väntade på att något barn skulle gömma sig i famnen på dem. Det var bland annat en björn, ett lejon, en stor hund och en häst. Det fanns också stora vita fåglar under vars vingar de fick sitta. De fick också vara på de många olika lekplatserna som fanns och fotbollsplanerna. De brukade samla sina skratt som glänsande pärlor på en vacker guldkedja som de tittade på innan de somnade på kvällen. Det brukade bli många, många pärlor för all barnen.
Allt var så bra i Kungens goda och glada rike. Staden de bodde i kallades ”den lyckliga staden”. Barnen kände sig så älskade av Kungen och han visste namnet på dem alla och brukade prata med dem var och en. Alla var lyckliga, både barnen och alla djur. Ingen var dum eller elak mot någon utan alla tänkte på att hjälpa varandra och vara snälla. Ingen behövde känna sig ensam eller utanför. De var som en enda stor familj.
Men ett ställe fick de inte gå till, och det var Kungens eget lysande slott. Det var det enda Kungen sagt att de absolut inte fick göra. Ljuset inne i slottet var så bländande starkt att ingen människa kunde vistas där. De fick inte titta in genom fönstren eller öppna den stora dörren, för där inne fanns alla hemligheter som bara han visste om. Där planerade han för allt han skulle bygga i sitt stora rike. Där fanns alla hans skatter och rikedomar också.
II
Men en dag hände något förfärligt. Det var två av barnen, en pojke och en flicka, som hade kommit ifrån de andra. De gick igenom den stora skogen och kom så småningom ut på den långa vägen som ledde upp mot slottet. De gick och sparkade på stenarna och ryckte upp blommorna vid dikeskanten. De kände båda två att de gärna ville göra det förbjudna. De tänkte att de ville veta vad som egentligen fanns därinne och pojken sade till flickan: Varför ska vi göra som Kungen har sagt? Varför ska bara han få veta vad som finns inne i slottet? Det är ingen som märker om vi bara nästan går fram och bara tittar lite grann.
Så blev det. De fortsatte att gå och kom sedan fram till en mindre park där porten var stängd, men inte låst. När de väl kommit så långt, sade flickan till pojken: Nu när vi är så nära kan vi ju bara inte gå tillbaka. Det finns heller ingen här som ser oss. Vi kan i alla fall öppna porten och kika lite på hur slottet ser ut.
Sagt och gjort. De öppnade porten och gick genom en liten allé som ledde fram till det mäktiga slottet. Där stannade de och tittade. Det var ingenting särskilt märkvärdigt med slottet, annat än att det kom blixtar av ljus ifrån det ibland. De såg eller hörde ingen, så då tänkte de att de kunde gå ända fram och bara titta in genom ett av fönstren. Det var svårt att se någonting genom de tjocka gardinerna och därför gick det bara inte att låta bli att känna om den höga dörren var öppen och bara snabbt se hur det såg ut på andra sidan. Då kunde de berätta för de andra barnen hur modiga de varit, att de hade vågat komma så långt och att det inte var farligt. Det kan inte ha varit som Kungen sagt till dem, att de absolut inte fick göra det. Ingenting hade ju hänt när de öppnat porten in till trädgården.
I samma stund som flickan försökte öppna dörren blev det plötsligt alldeles mörkt, så mörkt att de inte kunde se. Det var som ett stort strömavbrott. De blev så rädda att de inte visste vad de skulle göra. Det blev lika plötsligt kallt också, eftersom det började blåsa en vind från norr som de aldrig känt. Ett sådant mörker och en sådan kyla hade de aldrig upplevt tidigare.
De hörde Kungens röst men visste inte varifrån den kom, de såg honom inte själv, det var för mörkt.
Kungen sade att han var så ledsen för att de hade gjort det de inte fick göra och att de inte kunde komma tillbaka till den lyckliga staden direkt utan måste gå vidare på vägen som ledde till mörkrets land. Där skulle de vänta tills hans son kom med ljuset, som skulle leda dem tillbaka till hans rike. Men de måste gå genom djupa skogar och över branta berg under en viss tid, så att de verkligen bestämde sig för att aldrig göra så igen. De hade förlorat Kungens leende ansikte och hans stora, varma famn, och sina vänner. De hade förlorat allt det vackra och roliga de haft omkring sig hela tiden. Då började de förstå att de gjort så fel och de ångrade sig och var så olyckliga.
Men Kungen tröstade dem och sade: Ni är mina barn och jag älskar er, fast ni inte gjorde som jag sade. Det ska ni veta där borta i mörkrets land, att min son snart ska komma med ljuset som leder er tillbaka till mig och era vänner. Då ska vi göra ett stort kalas när ni är tillbaka hos mig och sedan skall ingenting skilja oss från varandra, i evigheters evighet.
+++
Sagan om den sista striden
För länge sedan hände sig detta. Kungen i Ljusets Rike, sände sin son Prinsen för att befria det fjättrade folket i underjordens hålor, där Mörkrets Furste i Landet bortom Gränserna hållit dem fångna så länge att de förlorat uppfattning om både tid och rum. Det svarta mörkret hade gjort dem blinda och de hade till och med slutat gråta och ropa i sin nöd. Stum förtvivlan rådde bland dem.
Prinsen måste färdas genom svårtillgängliga områden och utsattes ständigt för livsfara. Mörkrets Furste vaktade sina gränser med järnhand och han hade oräkneliga soldater som arbetade i sin tjänst för att hålla alla inkräktare ute.
På sin långa och farofyllda färd nådde Prinsen till slut fram till underjordens hålor. Fursten visste att Prinsen närmade sig, något som han låtit honom göra utan att ännu ha dödat honom, eftersom han hade en plan. Han tänkte nämligen föreslå ett byte: till priset av Prinsens liv kunde han släppa folket fritt. Det var väl känt för honom och alla andra att Kungen i Ljusets Rike var en rättfärdig och god härskare, men en mycket gammal man. Sonen skulle efterträda honom på tronen när han genomfört sin räddningsplan för de fångna. Mörkrets Furste ville lura dem in i en fälla.
Den gode Prinsens kärlek till de fångna skulle föra honom ända in i döden, och när han väl var röjd ur vägen, planerade Fursten att åter fängsla de fångna och dra med sina härar mot huvudstaden för att störta Kungen och ta över Riket. Hans plan var att ikläda sig den döde Prinsens kläder, spiran och kronan, och rida på Prinsens vita häst, för att komma så nära slottet som möjligt utan strider.
Fursten gav Prinsen ett ultimatum: om han inte frivilligt offrade sitt liv skulle de fångna dödas en efter en på torget. Prinsen tvekade inte. Han älskade folket mer än sitt liv och lät sig dödas för att skänka dem friheten. Fursten förstår dock inte att han är genomskådad. Prinsen vet att han ljuger om att han ska befria folket. Han och Kungen har en plan som den onde Fursten inte känner till. Prinsens död ingår i den planen för att rädda folket.
När det är över firade man i dagarna tre att segern var så nära för Mörkrets Furste. Prinsen var död och snart skulle Fursten med sina härar dra in i Ljusets Rike för att bedra Kungen och sedan för evigt störta honom från hans tron. Det var något Fursten alltid drömt om, att inta Kungens plats och bli hyllad som den främste härskaren av alla. Han tänkte använda sig av den svaghet han föraktar så, att Kungen gjorde allt för sitt folk . Han har aldrig förstått hur Kungen tänker, allt det han står för är honom så främmande. Hans rättfärdighet, godhet och till och med kärlek till sitt folk är obegriplig för honom.
Och det förfärliga ljuset som vilar över staden och slottet, det nästan bländar honom, liksom den musik som fyller tempelområdet dag och natt. Men det ska snart bli slut på detta, och Fursten beger sig målmedvetet iväg på den långa resan.
På håll hälsades han av somliga som den segrande Prinsen, där han satt på den vita hästen, iklädd den lysande manteln som Prinsen burit. Han och hans män kunde färdas utan att bli hindrade på sin väg genom de riken som ännu inte helt löd under Kungen. Det går nästan för lätt och Fursten börjar undra vad det kunde bero på.
När de till slut närmade sig den Gyllene huvudstaden märker han att stora skaror redan befinner sig på plats och då blir han riktigt orolig. Ingen kan väl ännu ha hört om vad som hänt i Landet bortom Gränserna? Det skulle ju bli en överraskning när han rider in på slottsgården för att möta Kungen. Varför har det samlats så många människor där redan? Märkligt nog är det ingen som uppmärksammar honom heller nu när de kan se honom och hans följe på nära håll.
Väl framme och stående precis utanför stadsmuren där han ska rida in genom den speciella port som kallas Prinsens Port, hör han ett öronbedövande jubelrop och han tror inte sina öron när folket ropar: Leve vår Kung och vår Prins!
Han kliver av hästen och smyger in för att se vad som händer. Hans män väntade i ett skogsparti på andra sidan stadsporten. Till sin förvåning såg han den döde Prinsen, iklädd en blodröd och vit mantel och chocken blir så stor att han tappar balansen och faller ner. Det hela går snabbt, han trampas ner av de entusiastiska folkmassorna. Han hör Kungen utropa: Prinsen var död men se, han lever! Han har segrat. Mörkrets Furste har fallit och nu drar vi ut till hans land för att befria det fjättrade folket från underjordens hålor. Det var det sista Fursten hörde innan han dog. Samtidigt övermannades hans män och fängslades.
Glädjen var sedan obeskrivligt stor i Ljusets Rike. Nu kunde de andas ut och hyllningarna till Kungen och hans Son ville aldrig ta slut. Riket var säkrat för evig tid och rättfärdighetens Kung kunde överlämna sitt Rike till Prinsen, som regerar än. Och evig lycka och välgång råder bland de befriade.
+++
Sagan om den gode prinsen som blev kung
Det var en gång ett land där människor levde som slavar fast de inte visste om det. De bar osynliga bojor men trodde sig vara fria, eftersom de kunde röra sig fritt, leva ut sina önskningar, ja mer än så, de hade ju ingen härskare över sig, så hur skulle de kunna tro att de var slavar?
Det enda som egentligen betydde något för alla var, att varje människa fick leva sitt liv precis som hon ville. Gör vad du vill, var den enda lagen som gällde. De hade visserligen en kung men han var mest upptagen med vad som pågick i det egna hovet och hade överlämnat det mesta till sina underlydande. De i sin tur bråkade mest om vem som egentligen skulle bestämma.
Skatterna var höga och männen i landet var ofta ute i krig mot sina grannar. Kungarna hade långvariga dispyter om gränsdragningar och pengar.
Det fanns en mäktigare Kung i ett större rike längre bort, som var rättfärdig och hans stora rike var välsignat med goda lagar, ordning, fred, välstånd och harmoni. Alla medborgare såg som sin viktigaste uppgift att bidra till allas bästa, betjäna sin nästa och leva gudfruktigt.
Nu skulle Kungen sända budbärare till de kringliggande rikena för att proklamera att hans son, Prinsen, snart skulle utropas till medregent. Han skulle bli upphöjd till Kungens högra sida för att regera med honom.
Prinsen hade nämligen försvarat riket mot det värsta anfallet i historien, då den mäktigaste av Kungens fiender, den Mörke Fursten i norr, attackerat landet på ett sätt som aldrig hänt tidigare. Prinsen hade efter svåra strider, där han stått i främsta ledet, blivit dödligt sårad. Han hade skyddat sitt folk till priset av sitt liv och vunnit en stor seger, men när alla trodde hoppet var ute, hade prinsen vaknat till liv igen. Kungen hade vakat vid hans sida hela tiden och hållit hans hand.
Nu var glädjen stor och en folkfest hölls för att fira detta ; prinsen hade stått upp till nytt liv och den urgamle fienden var besegrad för alltid. Nu gällde det att nå ut med denna stora och glada nyhet.
Kungens plan var att göra slut på alla krig och den laglöshet som härskade i dessa småriken med de s k “frihetens städer”, där alla fick göra vad de ville. Nu skulle sonen när han blivit kung, en gång för alla stoppa krigen, omoralen och eländet. Långt tillbaka i historien hade denna Kung alltid ansetts för att vara den främste bland många och man hade sett upp till honom och lyssnat på hans råd. Men upprorsmän hade intrigerat och fått med sig småfurstar som i sin tur störtat den laglige kungen och intagit hans plats i dessa små riken.
På så sätt hade vår Kung förlorat sitt inflytande och den goda gemenskapen mellan grannrikena var sedan länge ett minne blott. Först skulle dessa budbärare sändas ut för att berätta om det som hänt, sedan skulle prinsen själv komma till vart och ett av dessa små riken. Där skulle han sammankalla de ledande och folket för att försöka få till stånd en bestående förändring, erbjuda dem fred, välsignelse och räddning.
Det fanns en hemlighet bakom de osynliga bojorna dessa stackars människor bar, de som trodde sig vara friast i världen men som egentligen var slavar. För att de skulle kunna lyssna till den gode prinsens ord måste dessa bojor huggas av med Det Tveeggade Svärdet av Ljus , och den ende som kunde göra det var prinsen själv. Han ensam hade den kraft som krävdes för detta. Svärdet kallades också “sanningens svärd” och hade aldrig använts tidigare utan väntat på sin tid. Nu var den äntligen inne. Slavarna skulle bli fria.
I denna hemlighet ingick också den urgamla berättelsen, om att det var den förste kungen i detta nu så laglösa land, som i kungakretsen utsetts till att ta vakta lagtavlorna som förvarades i en helgedom nära den Högstes tron. Dessa rymde de goda bud som skulle spridas till alla folk för att de skulle leva i lydnad under den Högste och i fred med varandra. Ingen kunde förklara hur eller varför, men han svek sin uppgift och förstörde den heliga skriften.
Det var från den tiden han införde sin laglösa livsstil som sedan dess präglat hans land och även spritt sig till grannländerna. Det sägs att det var den Mörke Fursten från norr som ljugit och intalat honom att han skulle få en stor skatt om han gjorde detta. Denne skulle få binda invånarna med dessa osynliga bojor mot att kungen fick stor makt, guld och ära. Så blev det också.
Men i den stund den gode Prinsen vann sin seger över den Mörke Fursten skulle han förlora sin makt och Prinsen kunde befria dessa slavar. Trodde invånarna i landet på detta glädjande budskap? Nej, de fylldes av vrede och hat när de hörde att de skulle vara bundna av osynliga bojor. De var ju de friaste av alla och kunde göra allt de själva ville! Därför slängde de stenar på de utsända och drev dem utanför staden. Därför beslöt Prinsen att själv göra den långa resan för att besöka landet och använda sitt svärd för att hugga av dessa bojor. Han gjorde det i gryningen till det nya året och när människorna i landet vaknade den morgonen såg de för första gången solen gå upp, befriade från sina bojor.
Det var som att vakna efter en lång mörk, förfärlig mardröm. De skämdes över sitt laglösa liv, gick ner till floden för att bada och strömmade sedan till torget när Prinsen och hans följe tog emot dem med öppna armar. Natten var över. En ny tid hade kommit. Lagtavlorna skrevs på nytt och placerades i rådhuset. Budskapet om den rättfärdige Kungen och hans Son återberättades i familjerna och vid offentliga sammankomster. Den svekfulle kungens släkt förvisades för evigt från landet. Ett nytt ledarskap insattes och man började återvinna det man förlorat under den långa fångenskapens tid; sin värdighet som människor skapade till att leva ett gott, sant och laglydigt liv i frid och glädje.
+++
Betraktelse utifrån Gen 3:9.
”Var är du, Adam”?
Rösten lät avlägsen. Det var ändå Herrens röst, den på samma gång kärleksfulla och respektingivande röst som de hört så många gånger förr och som genljudit i deras hjärtan. Han vandrade i lustgården på samma sätt som han alltid brukade göra vid den tidpunkten. Men de hade gömt sig från Hans ansikte. De kunde inte möta Honom längre. De skämdes, han och hon, för att de var nakna. De hade förlorat härligheten, den härlighet som var Herrens och som de fick leva i. De hade fått lysa och värma sig i hans ljus och sett allting så klart.
Men nu var det mörkt och kallt. Det var hennes fel, kvinnans som Herren satt vid hans sida, tänkte Adam, men djupt inom sig själv visste han att det inte var sant. Han hade inte hindrat Eva från att tala med främlingen, som sade emot det Gud sagt . Hans uppgift var att skydda lustgården från inkräktare. Det var hans fel, hans skuld. De hade överträtt den enda befallning de fått, som skulle skyddat dem från döden. Friheten… han bävade inför den frihet Herren givit dem och förstod ännu inte priset för det felaktiga valet men Herren vsisste vad som skulle komma att krävas. Han måste betala det själv, för Adam kunde det inte.
Var är du?
Det visste ju Herren redan men han ville att Adam skulle säga det själv för att han verkligen skulle förstå vad som hänt. När Adam gjorde det förstod han att de förlorat allt. Livet självt, livet med Skaparen och Herren, kallelsen, den förundrade glädjen över den ofattbart vackra skapelsen de fått som gåva att leva i. Han som så frikostigt hade gett dem allt att njuta av och vårda. Nu i efterhand förstod de hur bedragna de blivit. Hur kunde de ifrågasätta hans ord? Han visste ju vad som var det bästa för dem.
Var är du?
Han visste det inte längre. Han visste att han hade förlorat själva livet trots att han fortfarande levde, att han var rädd och ensam. Den gudomliga närvaron som omslutit honom, friden, tryggheten och skönheten i trädgården var borta. En isande vind hade dragit in bland träden och för första gången skuggades solen och mörkret var så påtagligt att han kunde ta på det. Trädet de smakat frukten av var fullt av skuggor. De förstod inte att de kunde luras att äta av detta dödens träd när Livets träd dignade av goda frukter.
Var är jag, Adam?
Jag har förlorat mitt hem. Jag har förlorat mitt hjärta, min väg och mitt mål. Vem ska rädda mig, oss, från oss själva tillbaka till vår Gud? Jag vet att jag är dömd. Som Herren sade vet jag att frukten inte gav annat än död. Frestarens ord var lögn och otrons och olydnadens frukt är döden, som Herren sade. Hur kunde vi bara låta oss bedragas? Herren som skapat allt och talat sanningens ord till oss och låtit oss få leva i hans gemenskap? På samma sätt som vi fick veta vad som skulle leda till domen, vet vi nu också att straffet är värre än jag kunde föreställa mig. Vilsna och tyngda av bördor letar vi efter en plats att finna vila på, att lägga av skuld och oro. Att bli fria från det som binder oss med osynliga bojor och drar oss från Gud.
Var är jag, nu och här?
Jag speglar mig i den förste Adam och känner igen mitt svek, min överträdelse, min skuld. Han syndade, liksom jag gör och säkert skulle gjort om jag varit i hans ställe. Vi kan inte göra annat. Vem ska rädda oss från syndens och dödens lag?
”Vi vet att lagen är andlig, men själv är jag köttslig, såld till slav under synden. 15 Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. 16 Om jag nu gör det jag inte vill, samtycker jag till lagen och säger att den är god. 17 Men då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. 18 Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. 19 Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. 20 Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. 21 Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. 22 Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, 23 men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar. 24 Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? 25 Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.
+++
Här är han, den andre Adam.
Se Människan, den sanne och verklige Människan. Se Människosonen. Se Guds Son. Det är Han som är Adams befriare, vår befriare.
”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade”. (Rom 5:8-10).
Han hänger på förbannelsen träd, dödens träd, för att han tar syndabördan. Han som var utan synd blev gjord till synd på korsets trä, för att vi skulle stå rättfärdiga inför Gud. (2 Kor 5:21).
Han som var Livets träd, lät sig bli gjord till förbannelse i vårt ställe för att friköpa oss från lagen som rättmätigt anklagade oss för vår synd och skuld. (Gal 3:13)
Han gjorde genom sin död den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen och befriade alla dem som av fruktan för döden levt i slaveri hela sitt liv. (Hebr 2:15 f).
Se Guds lamm, som borttager världens synd. (Joh 1:29).
Upb 9 Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i händerna. 10 Och de ropade med hög röst:
”Frälsningen tillhör vår Gud,
honom som sitter på tronen, och Lammet.” 11 Och alla änglar stod runt omkring tronen och kring de äldste och de fyra väsendena, och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud 12 och sade:
”Amen.
Lovet och priset, visheten och tacksägelsen,
äran, makten och väldet tillhör vår Gud
i evigheternas evigheter. Amen.” 13
+++
Brodermordet.
Det är natt.
De två bröderna är ensamma ute på fälten för att se till djuren under ett par dagar. Kain ligger på sin bädd och kan inte sova. Elden har falnat och han kan inte sluta tänka på gångna tider. Minnesbilderna bara väller fram i hans inre och han kan inte längre hålla emot dem. Han lyssnar till Abels lugna andhämtning. Han somnar alltid direkt och ser så fridfull ut där han ligger.
Kain tänker för sig själv : När började jag egentligen hata min bror? Det har jag nog gjort länge, det har funnits med mig sedan vi var små. Det kanske började när jag förstod hur olika vi var. Han lyckades med allt han gjorde, var lydig och präktig. Jag kände mig alltid lite sämre, men tyckte också att han var så tråkig. Abel ville aldrig följa med mig på några äventyr eller göra något förbjudet.
Jag var ju den förstfödde och borde haft en del privilegier men kände alltid ändå att jag stod i skuggan av min lillebror. Det var ändå jag som drog det tyngsta lasset, arbetade hårdast ute på fälten medan Abel vaktade fåren. Jag tyckte det var orättvist att han kom undan så lätt.
Därför tänkte jag innerst inne att jag fick välja hur jag ville offra till Herren. Vi hade ju visserligen hört mor och far berätta om hur Herren drev ut dem från sin närvaro i Edens lustgård eftersom de inte lydde Hans bud, och att vi skulle bära fram ett djur som offer. Men jag tyckte Herren var för sträng.
För min del passade det bättre att offra av mina händers verk, av markens gröda. Det var ju jag som hade arbetat så hårt och därför tyckte jag det var bäst så.
Jag var stolt över mitt eget arbete och ville bära fram just det som ett offer. Varför ville Herren ha ett sådant offer, det förstfödda i hjorden? Tiden gick och jag började strunta i det där budordet om hur vi skulle offra. Vad tjänade det till? Därför gjorde jag som jag själv ville.
Nästa natt låg Kain där igen på sin bädd, oförmögen att sova, och arg. Han tänkte återigen på alla oförrätter och orättvisor genom åren. Hatet mot Abel växte för varje timma och dag när de var tillsammans . Till slut kom den stund innan det började skymma, att det enda han tänkte på och ville var, att få bort Abel från jordens yta. Denne bror som ändå inte var en bror utan en främling, någon som bara förstörde för honom. Han var mer än en främling, han hade blivit en fiende genom sin märkvärdiga fromhet och annorlunda sätt att vara.
Den malande tanken i hans huvud pockade nu på handling. Kain såg sitt tillfälle när Abel bar fram sin offergåva, enligt Herrens instruktioner Han närmade sig honom bakifrån med en stor sten. Han kunde inte hålla vreden inom sig längre. Det var på väg att bryta igenom alla fördämningar, denna avundssjuka och bitterhet mot Gud.
För vad hade hänt? Herren hade sett till Abels offer och inte till Kains. Som vanligt blev han förbigången. Herren brydde sig inte om mödan bakom offret han bar fram. Alltid bara denne Abel, som fick Herrens godkännande. Han tänkte högt: – Det måste bli ett slut på detta någon gång. Jag vill inte ha någon som alltid ska vara bättre och frommare än jag längre, jag vill att Herren ska se till mig och mitt offer och acceptera det. Nu får det vara nog.
Då hör han en röst säga: ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk?” Han hade hört Herren, men ändå inte. Han kände sig som instängd i en grotta, där någon talade på andra sidan klippväggen. Men han höll fast vid att han hade rätt i att vara vred över orättvisorna.
” Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du skall råda över den.”
Det var för sent, orden nådde honom inte längre. Kain hade bestämt sig för att göra sig av med den förhatlige. Då skulle Herren kanske äntligen se till hans offergåva istället. Det var den enda lösningen. Abel måste dö för att han skulle få utrymme att leva.
Kain behövde bara slå sin bror i huvudet med ett enda hårt slag så var det över. Abel segnade ner död vid hans fötter. Kain talade med sin bror Abel, och medan de var ute på marken överföll Kain sin bror och dödade honom. 1
9 Och Herren sade till Kain:
”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Jag vet inte. Skall jag hålla reda på min bror?” 10 Då sade han: ”Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken!
Kain tänkte, Var det verkligen min bror? Han hade blivit en fiende till mig sedan länge. Jag vet inte var han är. Ska jag verkligen hålla reda på min bror? Han är inte min bror längre!
1 Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand. 12 När du brukar jorden skall den inte längre ge dig sin gröda. Kringflackande och hemlös skall du vara på jorden.”
Det var som att Kain till sist hörde vad Herren sade till honom. Han vaknade som ur en dröm och såg sin bror ligga livlös på marken. Nu fanns det ingen återvändo. Ingenting skulle längre vara sig likt. Han förstod att hans öde nu var att bli hemlös och kringflackande.
Det blev inte som han tänkt sig, han kände sig inte fri utan tvärtom bunden vid mörka makter. Han hade dödat Abel, men skulle bära med sig minnet av mordet hela livet. Men han skulle klara det, gå sin väg, långt ifrån det instängda livet med familjen. Han skulle leva vidare. Det handlade om honom nu.
Kain sade: ”13 : ”Mitt brott är för stort för att förlåtas. 14 ?
Se, i dag driver du mig bort från åkerjorden, och jag är dold för ditt ansikte. Kringflackande och hemlös kommer jag att vara på jorden, så att vem som helst som träffar på mig kan döda mig.” 15 Och Herren svarade honom:
”Kain skall bli hämnad sjufalt, vem som än dödar honom.” Och Herren satte ett tecken på Kain så att ingen som träffade på honom skulle döda honom. 1
Efter det bestämde sig Kain för att gå så långt bort från Herrens ansikte som möjligt, till landet Nod, öster om Eden. Historien skulle fortsätta…kantad av svek, mord och olycka.
Mer om det i en annan berättelse.
+++
”Sedan Adam fått Set, levde han 800 år och fick söner och döttrar.” Gen 5:4.
Min tvillingsyster och jag föddes långt efter Set. Vår farfar Adam levde länge och fick många barn. Han uppfyllde därmed ett av Herrens bud, att vara fruktsam och uppfylla jorden. Annars var det mest olydnaden som gjort hans namn känt. Det var säkert ett hemligt sår i hans själ och präglade oss barn på olika sätt.
Vi var de landsförvisade och levde i exil i en hård värld där minnena från paradiset ännu var levande. Vi vet att våra föräldrar drevs bort från den underbaraste plats som någonsin funnits, Eden.
Där hade Gud själv sin boning och han lät far och mor få bo där nära sig, och med uppgiften att bevara den. När de beskrev hur gott, fridfullt och vackert det var där väcktes den längtan i mig som alltid funnits där sedan dess.
Jag ville återvända dit. Egentligen kunde varken far eller mor riktigt förklara för oss barn varför det hände. Det måste varit stundens lockelse som fick mor att lyssna på den där skinande och viskande gestalten i en orms skepnad. Han hade pekat på några frukter, som såg särskilt välsmakande ut och påstått att de skulle skänka speciell kunskap och ett liv utan någon död. Om de åt av det förbjudna trädet skulle de bli sina egna herrar och inte behöva vara så beroende av Herren i allt.
Det som förvånade mig mest var att far inte grep in och stoppade detta. Hur kunde han låta den lögnaktige intränglingen lura mor till att göra helt emot vad Herren så tydligt sagt? Vaarför litade de inte på sin Skapare och lydde hans enda befallning till dem? Det var ju bara för deras eget bästa som Herren hade förbjudit dem att äta av den frukt som bara spred död och elände.
Olydnadens frukt som kanske smakade gott först, men sedan bringade den enbart lidande, främlingskap och död.
Vi två glömde aldrig berättelsen och löftet Herren hade givit mor, att en dag skulle en Befriare födas. Många av våra syskon gjorde däremot allt de kunde för att glömma det. De försökte få ut allt det kunde i detta livet och tänkte varken på det förflutna eller framtiden. Många av dem lämnade hemmet tidigt och drog ut i världen. Vi flyttade också så småningom men bosatte oss nära varandra med våra familjer. Vi stod varandra nära och delade allt.
På äldre dagar talade vi ofta om det som hände med vår bror Set, som var så speciell för våra föräldrar. Han fyllde tomrummet efter Abel och liknade honom, både till utseende och sätt. Han var lika gudfruktig som Abel och bevarade Herrens undervisning. Hans efterkommande vandrade också med Gud, och det gällde särskilt Henok.
Vi tröttnade aldrig på att höra om hans liv och hur Gud tog honom till sig utan att han behövde dö. HERREN hämtade honom. Vi ville också leva så nära Gud och inte besmittas av den växande ondskan i världen och dras bort från den rätta vägen.
Det var helt annorlunda med Kains son Henok, som fick den beryktade staden uppkallad efter sig. Kain hade dödat sin bror och lämnat Herrens väg för alltid. Det var när Kain hade gått långt bort från Herrens ansikte och bosatt sig i landet Nod som han byggde en stad och uppkallade den efter sin son. Vi hörde mycket märkliga ting berättas om Kains släktingar och den staden. Det fanns inget altare helgat åt Herren där, ingen plats att tillbe Herren.
Han ville göra sig ett namn och tänkte att det skulle leva vidare i hans son och även synas i den stad han byggt. Trots att Herren själv hade satt ett märke på Kains panna för att skydda honom från att bli dödad, blev just hämnden det typiska för hans efterkommande. Det handlade om makt, med våld och hämnd. Kains efterkommande, Lemek, svor att hämnas inte bara sju gånger som Kain utan sjuttiosju gånger.
+++
Vi vet ju hur det gick sedan när ondskan växte så bland människorna och fördärvet blev så stort att det som Herren skapat hade förstörts så mycket att det inte gick att rädda. Det gick så långt att det goda och rätta hade trängts undan helt. Det var en upprorstid på jorden utan dess like. Gud måste låta allt levande gå under i den stora flodens vatten. Vi hörde om de fallna änglar som fick avkomma med människornas döttrar och hur dessa blandvarelser fördärvade hela människosläktet. Det var svårt att tro och vi förstod inte hur det kundde gå till.
Dessa ”nephilim”, jättarna, som de kallades, var våldsamma och utbredde sina områden med makt och terror. Det var många historier i omlopp om dessa, men jag som skriver detta kan inte säga vad som är sant. Men jag är hur som helst tacksam att jag bodde i en liten stad mycket längre bort där man fortfarande helgade Herrens namn.
Människan var Guds avbild och skulle råda över jorden och alla varelser. Det hade Herren varit så noga med. Vi träffade också andra som hade sett dessa högväxta och krigiska stammar på genomresa. Så det fanns nog ”jättar” trots allt . Bara Gud vet vad som hände och varför han lät den stora floden dränka allt levande. Men något ohyggligt måste ha inträffat som gjorde att Gud, som skapat allt så gott och fullkomligt, ville börja om på nytt med den rättfärdige Noa.
Människan kunde inte längre förbli en avbild av sin skapare när dessa varelser förvred hans ordningar.
De onda människorna gick allt längre på Kains väg och ville utplåna alla minnen av Herrens ord och gärningar. De upprättade riken där de själva var herrar och lärde ut magiska konster för att bemästra sin omgivning. De hade fått lära sig dessa s k hemligheter av de fallna änglarna som ville leda in människorna på den onda vägen. De tillbad sina händers verk ,och sig själva. En del av de jättar som dog påstods ha blivit gudar efter sin död och man dyrkade dem. Man tillbad själva jorden och solen, man gjorde sig gudabilder och byggde pyramidliknande berg där man sökte kontakt med gudarna som man trodde fanns bakom stjärnbilderna.
Man lärde sig använda verktyg och konstskickligheten var stor. Vi hade sett så många spår av deras skicklighet och att de kunde bygga så stort och högt. Men de var mycket större än vi, högresta och starka. Det var så många som levt i fruktan för dessa och den lilla skaran av troende fick det allt svårare att öppet bekänna att de trodde på Skaparen, vår Herre och Gud. En del tvingades välja mellan att offra till förfädernas andar och att falla ner vid avgudabilderna eller att dödas, om de höll fast vid sin tro på vår Gud. Det var en mörk och grym tid. Vårt enda hopp var Herren och att hämta styrka hos honom. Hans ord lyste på en mörk plats och vi väntade på att en ny dag skulle gry.
Det fanns en som i denna onda tid vandrade med Gud och det var en släkting till denne speciella gudsman Henok, som Gud hämtade hem. Det var Noa. Han fick det stora uppdraget av Gud att bygga arken. Han fick utstå spott och spe under de över 100 år han höll på att bygga den stora båten. Området där han levde var torrt och det regnade sällan. Det fanns inga sjöar och man hade aldrig sett så mycket vatten. De onda männen hånade Noa och hans söner och brydde sig inte om hans varningar.
I början försökte han få dem att börja tänka på Herren, att vända om till honom och lämna sina ogudaktiga gärningar, annars skulle den stora floden komma som en dom över deras synd och obotfärdighet. Men det lyssnade inte, inte en gång under alla dessa år. De försökte istället att döda honom många gånger, men Herren skyddade honom och arken från att förstöras.
Herren hade gett befallning att samla in ett par av allt levande, av alla varelser och föra dem in i arken. Noa förstod säkert inte allt, varför han skulle bygga och samla in dessa varelser men han gjorde som Gud befallde. Han arbetade ständigt med detta och tog sin uppgift på stort allvar. Det viktigaste för honom var att först och främst lyssna till Guds Ord och lyda. Han kände sig alltid som en främling bland de ogudaktiga och hade ingenting gemensamt med dem. Man försökte ofta få honom att delta i offerester till avgudarna men han vägrade.
Till sist kom den stora floden och ingen hade tidigare sett det regna på det sättet, dag och natt. Noa gick in i arken med sin hustru, sina tre söner, Sem, Ham och Jafet och sonhustrurna. Herren själv stängde igen dörren efter dem ordentligt och sedan började de flyta på vattnet som steg för varje dag. Det regnade i 40 dagar och nätter. Till sist lät Herren en vind gå fram över jorden så att vattnet sjönk undan. Gud hade räddat dem som tillhörde honom. Många fler hade säkert också kunnat räddas om de bara lyssnat till Noas varningar. Och vad som hände sedan, är en helt annan historia…
Det är en lärdom för oss alla, att lyssna till Guds röst medan vi ännu har tid att omvända oss och söka honom.
+++
+++
Noa själv får tala i denna saga:
Min far Lemek hade bevarat alla berättelserna som hans far och farfar berättat för honom. Han kände kanske på sig att Herren hade ett uppdrag för mig och ville förmedla dem till mig så tidigt som möjligt. Farfars far Henok, som vandrat så nära Gud och blivit hämtad hem till honom utan att dö, hade berättat om vår Gud. Han kände honom bäst av de människor som levt på jorden. Henok sade att Gud var som en riktigt fader ska vara. Han hade även antytt att Herren skulle döma jordens inbyggare för deras ondska, och att han skulle komma till jorden vid tidens slut fullt synlig för alla .
För far, liksom för alla före honom var namn viktiga. Om Gud hade ett namn som han ville vi skulle känna, hade var och en av oss ett namn som beskrev vår karaktär, vår uppgift. Man kallade ibland Gud för Ha Shem, namnet. Namnet rymde en del av kunskapen om personen och personens väsen på något sätt. Namnet blev bärare av Guds väsen när vi inte längre kunde se honom ansikte mot ansikte. Det var ett mysterium, som allt med den Högste Guden, men vi förstod det så att Han hade gett oss sitt namn, en del av sig själv. Gud ville fortsätta ha gemenskap med sina skapade varelser, trots att våra förfäder drivits bort från hans närvaro. De skulle inte få äta av själva Livets träd i sitt olydiga tillstånd och bli kvar i evig död. Därför måste de lämna Eden. Ingen synd kunde finnas i Guds eget rike.
Jag tänkte på samma sätt när jag gav mina söner deras namn. Det var inte jag som hittade på dem egentligen, de kom till mig i en direkt inspiration. I Shem skulle hela välsignelsen från våra fäder som vandrat med Gud rymmas. ”Välsignad vare Jahve, Sems Gud” ..Shems namn rymde vår uppgift. Shem betyder namnet. Vi var i vår släkt kallade att bevara Guds namn heligt, att skydda uppenbarelsen om Gud som vi fått av honom själv och ge den vidare. Det var inga myter eller legender påhittade av människor utan Herren hade själv talat till våra fäder, Adam, Abel, Set. Som Skapare hade han talat och gjort sin vilja känd, hur han ville att vi skulle tillbe honom. Det hade gått vidare och överfördes nu från mig, som Herren använt, till Shem. Shem skulle bevara Ha Shem, namnet. Jag får berätta mer om mina två andra söner nästa gång …
Gud hade ju vandrat i Edens lustgård och talat med Adam och Eva. Det var innan den stora katastrofen, separationen, efter vilken vi alla var tvungna att leva utanför Herrens direkta närvaro på grund av olydnaden. Men de fick ordet med sig, budet om att offra lamm och bara dyrka Gud samt råda över synden. Det hade Herren sagt redan till Kain. Det är svårt att göra det men Herren ser till hjärtat, brukade Henok säga. Om vi bara vill och försöker, behagar det honom. Sedan fick de Namnet med sig och hoppet om vad det skulle innebära för oss. Redan på Sets tid började man åkalla HERRENS namn.
Men vi hade också hört att det skulle komma en Befriare som skulle krossa ormens, lögnarens huvud. Namnet skulle vara i Befriaren på ett särskilt sätt.
Far lade hela sitt hjärta och sina förhoppningar i mitt namn, Noa, den som skulle trösta. Skulle jag kunna trösta? Jag bar mitt namn som en börda från början och anade att Herren ville något med mitt liv. Det måste vara för Henoks skull som han ville rädda mig och min familj från att gå under i den stora floden, och för hela släktledet ända ifrån Abel. Man hade bevarat tron på Herren levande och förmedlat den till sönerna. Man hade fruktat Gud och vandrat på hans väg. När Herren började tala till mig om att bygga en stor ark för min familj och mig samt alla djuren, förstod jag inte mycket men samtidigt ville vi som plågades av det onda som pågick, se ett slut på detta.
Han talade om att upprätta ett förbund med mig, att han funnit mig vara rättfärdig inför sig. Jag ville vandra med Gud som farfars far Henok hade gjort. Av hela mitt hjärta ville jag hålla mig till honom i den onda tid som var och jag försökte uppmana dem jag mötte att vända om, att sluta överträda Guds befallningar, häda och smäda hans namn, synda och mörda. Jag skulle bygga en räddningsbåt och Gud skulle låta alla levande varelser förgås i flodens vatten. Inte förstod jag riktigt varför men Gud vet bäst och jag lydde bara och gjorde som han sade.
Det jag fått lära mig från barnsben var att fortsätta höra och göra vad Gud sade. Därför var det första jag gjorde att lyda Herren när han började tala till mig om att bygga arken. Inte förstod jag vidden av det hela från början. Att bygga en stor båt i våra trakter där det sällan regnade men jag lydde och började bygga, dag efter dag, månad efter månad.
Vi hörde om Guds söner som hade fått barn med de laglösa kvinnorna och börjat lära ut sina magiska konster, onda riter, stjäntydning som vi inte kände till förut och som var emot allt vi fått lära oss av Herren. De ville öppet göra uppror mot Gud och skapa sitt eget laglösa rike.Det hade plågat mig länge, hur upproriska människorna hade blivit, hur våldet hade ökat med dessa jättar, som utbredde sig och ville regera över andra. Var det verkligen sant? Det var svårt att ta till sig. Hur kunde det gå så illa och bli så fel? Hur kunde Guds goda ordning i skapelsen förvridas så? Det var fel, det visste vi i djupet av vårt innersta. Man och kvinna var skapade och bestämda för varandra, att bli ett och få söner och döttrar i släkter som utbredde sig över jorden. Fäderna skulle fortsätta berätta om Herrens mäktiga gärningar och lära sina söner att frukta Herren, tro på hans heliga namn.
Ni undrar kanske hur det var när floden kom? Hur var det att bygga en så stor båt i hundra år och bli hånad och bespottad? Hur var det att försöka varna mina grannar och alla som kom förbi och tittade? Hur var det med djuren? Jag kan direkt säga att det svåraste var att mina egna släktingar gick under i vattenmassorna. Men jag vet inte hur jag ska förmedla denna upplevelse som jag är ensam om i historien, att naturen, den värld jag kände som min egen, gick under och försvann. Det var som en enda lång dröm. Det går inte att berätta, så därför blev jag tystare med åren, när den omvälvande tiden väl var över. Det var ibland svårt att anpassa sig till den nya världen, men fick ändå se våra tre söner växa upp, även om jag sörjde över min son Ham, som betedde sig så illa i min svaghets.och förnedringsstund. Vinet som jag skördat för första gången, var starkare än jag kunnat ana, och jag blev redlöst berusad. Men Shem var min stora glädje, och det tröstade mig att han skulle hålla sig till Herren och föra tron på den ende Guden vidare.
Det är som man säger en annan historia. Jag ville berätta det viktigaste här först: att Herren räddade mig och min familj för att jag vandrade i tron, i mina fäders fotspår, och hörde och lydde vad Herren sade. Det var inte min förtjänst, jag hade funnit nåd från Herren att göra detta.
+++
Kommentar till Brodermordet
Jag utgick från bibeltexten i 1 Moseboken 4 om det första dokumenterade mordet i historien, men fantiserar fritt om hur det kan ha gått till. Det kan göra bibeltexterna levande att återberätta dem och fylla ut luckorna med fantasins hjälp. Texterna i sig är ju så korta och komprimerade att de väcker frågor om hur det kan ha gått till mer i detalj.
Vi kan alltid lära oss något om oss själva i dessa gamla texter, eftersom de handlar om verkliga människor i historien och de motiv som drev dem. Människan är densamma då som nu. Inom oss alla pågår den ständiga kampen mellan gott och ont, och livet är summan av alla de små och stora val vi ständigt gör. Var och en har sina egna svårigheter att kämpa med och Gud känner väl till detta. Han hjälper alltid den som är ödmjuk och älskar sanningen, som i all sin svaghet vill göra det som är rätt, sant och gott. Men den som ger efter för onda impulser och är stolt, den som trots varningar medvetet väljer det onda, blir förhärdad och förstör andras liv, och sitt eget.
En människa som inte lyssnar på samvetets röst utan handlar emot det fast hon vet att det är fel, skadas själv av det. Så småningom har samvetets röst tystnat, hjärtat kallnat och likgiltigheten för andra tagit över. Hon dör inombords, trots många yttre stimuli, framgång till det yttre, och aktiviteter för att hålla igång och känna sig levande. Men mörkret och tomheten finns ändå i själen.
En viktig lärdom från denna berättelse är att det värsta tänkbara, ett brodermord, började med avundsjuka och motvilja som inte hölls tillbaka och som slutade med mord. Av konversationen mellan Gud och Kain ser vi att det var möjligt för Kain att kontrollera känslorna av vrede och hat för att förhindra den ohyggliga gärningen. Läs gärna särskilt v 6-7 själv!
Jesus jämställde faktiskt hat med mord i Matt 5:21-22. Därför är det så viktigt att rannsaka oss själva och inte ge efter för sådana känslor. Onda tankar och känslor är starka krafter och om de inte hålls under kontroll leder till handlingar.
Den här berättelsen tillhör det som brukar kallas Urhistorien, de 11 första kapitlen i Första Moseboken. I dessa kapitel får vi veta orsakerna, upphovet till våra mänskliga villkor, som vi alla känner väl till: synd, död, ondska, lidande, främlingsskap. Allt detta kom som en konsekvens när människan ville gå sin egen väg och valde att inte tro på Guds ord och lyda det. Guds avsikt, när han skapade människan till sin avbild var ju att vi skulle leva i gemenskap med honom och varandra. Han älskar oss så ofattbart mycket. Därför är det lika sant att möjligheten till kärlek, godhet, respekt, sanning, samarbete fanns och finns, och det visar sig ofta att det goda segrar över det onda, i evighetens perspektiv åtminstone. Gud skapade ju allt gott från början.
Den här texten ska läsas i ljuset av Nya Testamentet, som berättar om hur Gud sände sin Son Jesus för att ta på sig vår synd och skuld så att vi kunde få leva som hans befriade och välsignade barn, när vi vänder om till honom i tro på Jesus som vår personliga Frälsare och Herre.
Vad gäller Abel så får vi inte veta så mycket mer om honom i texten än att Gud accepterade hans offer och att den äldre brodern Kain blev avundssjuk och dödade sin lillebror.
Men som alltid får vi mer information i N T. Där klarnar bilden och vi förstår lite mer om de bakomliggande faktorerna.
Jesus talade om Abel och kallade honom rättfärdig (Matt 23:35). Författaren till Hebreerbrevet omnämner honom också (11: 4 och 12:24). Där får vi förklaringen till varför Abel bar fram ett bättre offer: han gjorde det i tro och fick det vittnesbördet att han var rättfärdig. Vad betyder det? Han hade fått veta Guds vilja och trodde på vad Gud sagt och handlade i enlighet med detta.
Därför är Abel den första rättfärdiga människan som ville leva i lydnad och kärlek till Gud och som mördades på grund av detta. Abel kan också ses som en förebild till Jesus själv.
Vi får veta mer om Kain, eftersom Gud försökte tala honom till rätta och varna honom innan han begick den fruktansvärda handlingen. Kain offrade av markens gröda, av sitt eget arbete, och kanske inte ens det bästa av skörden. Det verkar finnas något nonchalant och upproriskt i hans beteende. Hans bror Abel hade inte bara en rätt attityd och inställning till det Gud sagt, han visade sin gudsfruktan och tro i den konkreta handlingen. Abel gav Gud det bästa.
Det var antagligen inte något som Gud hade befallt, och därför såg Herren inte till hans offer. Kain måste ha fått veta att Gud ville att ett djur skulle offras, men valde att inte lyda. Detta gjorde dock Kain rasande. Efter själva mordet talade Herren med Kain och frågade var hans broder var, vilket naturligtvis Gud redan visste, men Kain fick en chans att inse sin fruktansvärda handling och kanske ångra sig och be om förlåtelse.
Men svaret avslöjade hans hårda och obotfärdiga hjärta: ” Jag vet inte. Skall jag ta vara på min broder?” (4:9) Det är sedan dess den eviga frågan som varje människa ställer och ställs inför.
Kain fick bära förbannelsens konsekvenser av sitt brott och blev bortdriven.
Han omnämns också i b la 1 Joh 3:12: ”Detta är det budskap som ni har hört från början: att vi ska älska varandra. 12 Vi ska inte vara som Kain, som var av den onde och mördade sin bror. Och varför mördade han honom? För att Kains gärningar var onda men hans brors rättfärdiga” .
Slutord:
Vi kan konstatera att Kains sinnelag lever vidare bland många som ger efter för hat, avundsjuka och bitterhet mot sina medmänniskor. De anklagar också Gud och vänder sig ifrån honom. De vill inte se sin egen synd och ondska, utan skyller ifrån sig och tar inte ansvar för sitt liv. De kan inte ens älska sina närmaste och ta vara på sin egen bror.
Den gudfruktige Abel, som hörde och gjorde vad Gud ville, har också många efterföljare. Många ser Abel som den förste martyren. Han dödades för att han älskade och lydde Herren.
alefochomega 