Nattstilla vattenspegel
skymningsvärmd stillhet,
ordlös ro.
Ljusomsluten,
gryningslysande bävan,
fullmättad klarhet.
Silvrigt ljus
strött över över vägen,
guldglänsande moln,
djupblå frid.
Den stora stillheten –
vidare än rymden
djupare än havet
högre än bergen
mäktigare än vinden-
ljudligare än hela världens brus.
Ingenting står i vägen för ljuset-
allt är öppet,
genomlyst
av närvaro.
+++
Du bor i ett ljus dit ingen kan komma
men ditt ljus har färdats
från evigheten fram till mina ögon
i denna stund
när jag ser din strålglans i allt.
Du har färdats från evighetens rike
på dammiga vägar
ner i djupa dalar
upp på höga berg
ända fram till korset
där vi såg din kärlek.
Det är du som har färdats
på ljusets osynliga vinge
från din evighet
för att fylla mig
med dig själv –
o salighet!
Ditt ljus trängde genom världens kompakta mörker
som en pil av din kärlek
när din Son kom
och älskade oss tillbaka till dig.
Ljusets efterklang-
den skapade världens skönhet och ordning.
Din kärleks efterklang-
tonar genom tid och rymd
och möter oss nu.
Ditt verk på korset
lyser i världens mörker
över sargade själar.
+++
Vad hör du i tystnaden?
Kan du se de osynliga spåren av hans hand?
Vilka ord reser sig ur askan och låter vinden föra dem över bergen?
Vilket språk avlyssnar din själs längtan ?
Kan du förnimma den svävande stämton som bär allt?
Det ljusnar över de mörklagda vägarna.
Den långa vandringen med
glimmande ljusstänk på den nattliga vägen
är snart slut.
Vad hör du i tystnaden?
Kan du se de osynliga spåren av hans hand?
Vilka ord reser sig ur askan och låter vinden föra dem över bergen?
Vilket språk avlyssnar din själs längtan ?
Hur beskriver man himlens majestät och härlighet,
vindens osynliga lätthet och ofattbara kraft över havsytan,
stillhetens mättnad, den lysande platsen,
där någon redan varit och lämnat spår?
Svaren står skrivna i den seendes blick,
i den fördolda klarheten.
Det ljuder och glöder under ytan, det skälver av förundran i livets djup.
Svaren finns i den frågandes hjärta, som följer den väg som blev synlig i gryningen.
Gryningen bär dagens fulla klarhet på ett sätt som kan mottas utan förbländning.
+++
Livet stiger mellan oss
när ljuset som färdats från skapelsens morgon
oskuggat reflekteras i våra ögon
ett ögonblick
vid en spricka i tidens kedja
där evigheten sipprar in
Livet djupnar mellan oss
när ljuset som färdats från påskdagsmorgonen
utan motstånd fyller våra hjärtan
ett ögonblick
vid sprickan i tidens kedja
där evigheten sipprar in
I nuets öppnade springa
strömmar detta liv
som inte är vårt eget
oss till mötes
och dess ljus överskuggar
det vi synes vara
för det vi är ämnade att bli.
+
Du får vara grenens förtröstan
i det djuprotade trädet
när det stormar.
Du får vara fröets visshet
om kommande skördar
på vinteröde marker.
På tillitens grenar
hänger droppar av ljus
som väntar på att få slå ut
i fullt dagsljus.
På Ordets klippa
vilar tron
och växer mot det Rike
som är här och som kommer.
Vem tolkar?
Den frånvarande tolken
tömde orden på mening.
Vi gick vilse i ordlöshetens labyrinter,
utlämnade till stumma
och skugglika gestalter
som förde bort oss till ett land
utan betydelse, utan mening,
utan gränser.
Dörrar var stängda mot himlens ljus,
ingen gick ut och in.
I tystnadens ödemark
föll natten in i oss.
Den närvarande tolken
andas orden fulla med liv
livgivande mening
som vi kan dela mellan varandra
som ett bröd
Dörrar öppnades mot himlens oändlighet
där ljuset uppfyllde allt vi var och ska bli
Språket återfunnet och renat
språk som sjunger av sällhet
om honom som talade och det blev,
om honom som älskade och gav sitt liv.
+++
Den svarta skuggan.
I begynnelsen var ett stort ljus, allt omfattande, allt inneslutande .
Ett ljus som bländade och var omöjligt att blicka in i vid dess utflöde, dess djupa källa, men som lyste med varma livgivande strålar över det som blev till.
En liten svart skugga blev synlig i utkanten av den yttersta strålglansen, en gestalt som inte ville hylla ljusets skapare och vara dess tjänare utan försökte få andra böja sig för sin intighet, en som inte tålde att någon vara större, inte ens han som är den Högste, en som skapade avundens mörker i sin egen mörka kärna av jagiskhet och stolthet.
Skuggan växte när den fick fäste hos människan… skuggan som inte var annat än en svart skärva från sitt eget svek, sin egen lögnaktighet.
Men ljuset uppslukade denna skugga i den kärlek som gav sitt liv för att rädda oss.
alefochomega 