Översikt IV.

 

trh-17r-joh_patmos_grt

 

 

Några sammanfattande punkter så här långt.

 

1 ) Upb. handlar om hur  Herren, Jesus Kristus, igångsätter den yttersta tidens händelser genom att bryta de sju sigillen på den himmelska bokrullen. Den innehåller Guds ord om vad som ska ske. Det är ett förseglat dokument, som bara Jesus kan öppna. Det kan också ha att göra med den ursprungliga ägarrätten till jorden.  I linje med att Upb. i det stora hela handlar om vem som är Herre och ytterst har makten, är det rimligt att anta att det är så. Satan som visserligen har hela världen i sitt våld en tid,  verkar genom lögn, synd och död, men saknar egentligen verklig makt. Det är bara Gud själv som är allsmäktig Herre och som i sin vishet och sitt rådslut tillåtit detta.

Allt som är förutsagt och skrivet i bokrullen måste ske innan Jesus kommer tillbaka. Gud visste från början hur allt skulle sluta och när hans tid är inne sker allt detta.

 

Det är ju bara Jesus som kan öppna sigillen och därmed avslöja vad som kommer att ske i den yttersta tiden. Jesus återlöste  mänskligheten och hela skapelsen på korset genom sitt blod. Han betalade priset för att vi skulle köpas fria från synd och död. Jesus ska komma tillbaka, men innan det sker måste vedermöda och Herrens dag ha sin förutbestämda gång. Johannes såg Lejonet av Juda stam, Davids rotskott som också är Lammet som blev slaktat (5 ). Jesus är offerlammet och den utlovade härskaren. Det är det storartade: Jesus som dog för oss är den som ska döma oss och komma tillbaka som Herre över kosmos. Det visar Guds ofattbara kärlek och nåd mot mänskligheten. Scenen i köp 5 utmynnar i en storslagen lovsång till Jesus Kristus. Det är en av fem mäktiga lovsånger i Upb, som bärs fram inför Guds tron i den himmelska världen.

 

Guds tron kan sägas vara medelpunkten i boken och Guds Lamm som stod i närheten av  den. Korset är historiens medelpunkt, där Jesus tog våra synder på sig och besegrade satan, syndens och dödens makt och vår framtid avgjordes. Jesu död fullbordade Guds räddningsplan från begynnelsen och är för evigt medelpunkt också i Guds eget rike.

 

Det är inte katastroferna, vedermödan, förföljelserna och Guds vredesdomar som är det centrala utan Gud som kontrollerar skeendet och tillåter det som måste ske innan Jesus kommer tillbaka. För de troende som förföljs är det den fasta grunden för tröst och hopp, liksom att lidandet varar en tid och sedan är över för alltid.

 

 

2) Därför är också det absolut centrala att Jesus kommer tillbaka och hans folk befrias i den mäktiga slutfrälsning som är vårt hopp. Vi ska få leva i Guds fulla närvaro för evigt. Ingen sorg, lidande eller död ska finnas. Bara salighet och frid, som vi inte förstår vidden och djupet av. Men det är livets mening och mål, att få vara hos Gud i hans eviga rike.

 

 

3) Gud dömer och straffar sina fiender. Guds tålamod har varit ofattbart stort och han har velat alla människors frälsning, men till slut kommer Guds domar. Imperier byggda på förtryck och korruption kommer att falla. När Gud dömer prövar och avslöjar han sanningen om det som varit fördolt i människornas hjärtan och om vad som pågått av bedrägeri, lögn, uppror och förfalskning i världen. Därmed börjar den stora restaureringen av den förstörda skapelsen. Gud skiljer ut mörker, synd, lögn, ondska för evigt från sin värld och befäster det som är i enlighet med hans vilja. Bara hans sanning, rätt och godhet ska segra. Det blir som i skapelsens begynnelse på något sätt: Gud skiljer dag från natt, mörker från ljus.

 

Från begynnelsen och till änden har det varit en fråga om sanningen och en strid om den: är Guds ord sant eller inte? Vem bestämmer vad som är rätt? Vem är Herre och vem ska vi tro, tillbe och lyda? Valet har funnits hela tiden. Inför Guds tron visar det sig hur vi har valt och hur Gud verkat genom samvetets vittnesbörd, lagen och evangeliet.

 

Upb. beskriver den stora räkenskapens dag då böcker öppnas och salig är den vars synd inte tillräknas genom Jesu blodsoffer och vars namn är skrivet i hans bok, livets bok. Dörren är ännu öppen, det är fortfarande möjligt att bli Guds barn genom det Jesus gjort för oss.

 

 

judgement-seat_large

 

 

Prövningen av jordens folk kulminerar när den absoluta motsatsen till Kristus får makt i sju år. Denne person anser sig kunna inta Kristi egen plats. Han ska inte bara vara emot Kristus utan istället för honom. Varför tillåts detta? Varför tillåter Gud att den Laglöse, Vilddjuret får världsherravälde och förföljer Guds folk? Vi kan bara ana oss till detta, men kanske har det just med alla skapade varelsers prövning att göra, det oundvikliga valet änglar och människor måste göra från begynnelsen, mellan att tro och lyda Guds ord eller förkasta det i uppror? På något sätt har dessa makter, krafter verkat i historien fram till dess slut och som jag ser det, når sin höjdpunkt när laglöshetens hemlighet inte längre är en hemlighet utan förkroppsligas i denne person.

 

Han kommer att vinna militära segrar och få stor politisk makt, förutom andlig makt. Han blir uppbackad av den falske profeten och hela parallella system som funnits sedan länge, i form av avfällig kristendom och alternativ andlighet. De enhetssträvanden mellan kyrkofamiljer i form av ekumenik utan sanningsanspråk och trohet mot Bibeln som vuxit sig starkare, religionsdialog och enhetssträvanden som påverkar allt större sammanhang märks i tidsandan och nya normer för samhället. Hur  människorna kommer att förhålla sig till honom blir den stora frågan. De som kommer att hylla, beundra och till sist tillbe honom, har redan valt bort sanningen.

 

Det i sin tur kanske beror på att församlingen efter att denne Antikrist (så omnämns han aldrig i Upp men i breven av aposteln Johannes) identifierats, rycks upp Herren till mötes innan Gud dömer jorden med sina straffdomar. Kommer då Jesus två gånger? Jag för min del tror inte det och man behöver inte se det så. Församlingen rycks upp och möter sin Frälsare i lufthavet när han är på väg tillbaka till jorden. Det är i alla fall en möjlighet.

 

Jag har själv svårt att acceptera att kristna skulle vara kvar på jorden och utsättas för Guds vredesdomar tillsammans med de ogudaktiga och upproriska. Problemet blir då vilka de 144 000 är. Är det judar som får ett speciellt uppdrag, på samma sätt som de två vittnena? Genomgår de frälsta (både judekristna och hednakristna) samma ohyggliga fasor som det avfälliga Israel och den stora massan av människor som valt att tillbe vilddjuret?

På något sätt och i alla tider, har evangeliet förkunnats och det ser vi i det allra sista skedet också. Gud vill in i det sista att människor ska omvända sig, göra bättring och bli räddade undan den eviga döden.

 

För att försöka förstå BIbelns sista bok tror jag det är viktigt att ställa frågor för att kanske tänka i nya banor och se texten med nya ögon. Det är lätt att fastna i de förutfattad meningar man har, vilka kan vara baserade på speciella tolkningstraditioner.

 

4)   Hur ska man förstå talsymboliken? Hur man tolkar tidsangivelserna påverkar förståelsen av hela boken.  Gäller den vissa tal eller alla tal? Att sjutalet används symboliskt är väl tydligt, liksom talet tolv och tjugofyra. Då är också talet 144 000 symboliskt och betecknar den totala fullheten av Guds utvalda och tjänare av Israels alla stammar. (7:5). Är dessa de som ska få Guds skyddande sigill på sina pannor?

 

Sedan finns det talet som karakteriserar Antikrist och den tid han fått att regera. Det ska bli fyrtiotvå månader eller 3 1/2 år. Är det symboliskt eller ska det tolkas helt bokstavligt? Hans tal är ju 666 och de spekulationer som funnits kring detta tal går inte att hålla ordning på.

 

Allt detta tål att tänka på och man måste samtidigt förhålla sig till profeten Daniels utsaga om honom som ska ”stadfästa förbundet med de många under envecka, och mitt i veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer”  (9:27). Det är inte lätt att tolka och det finns olika meningar om det. En del menar att Antikrist bedrar Israels folk till att tro han är deras Messias och att han stadfäster förbundet med dem, men avslöjar sin sanna identitet i mitten av veckan, alltså efter 3 1/2 år, och då avskaffar tempeltjänsten. Det förutsätter i sin tur att det kommer att byggas ett tredje tempel och att han bokstavligen kommer att sätta sig i templet och mena sig vara gud och messias och kräva tillbedjan.

Detsamma gäller kap 12, där det står om kvinnan som flyr undan draken ”en tid, tider och en halv tid”. Är det en symbolisk eller exakt tidsangivelse?

 

 

5)  Johannes disponerade sin skrift utifrån det han fick se och höra från Herren, men också utifrån sin djupa förankring i GT. Det finns hela tiden anspelningar till profetböckerna och  Moseböckena.  Han använder också upprepningar, kanske för att inskärpa och förstärka budskapet. Det finns återkommande teman och både upprepning och stegring i beskrivningen av skeendet när de sju inseglen bryts, när basunerna ljuder och de sju vredesskålarna töms över jorden med ohyggliga plågor.

 

Det Johannes fick se för över tvåtusen år sedan är ju historia i förväg. Det beskriver vad som kommer att ske rent faktiskt. Det rymmer både upprepning och stegring vad gäller intensiteten i de processer som kommer att nå sin höjdpunkt i den yttersta tiden. Det blir alltså förfärligt mycket värre innan det blir bättre och Jesus kommer tillbaka.

 

Att läsa Uppenbarelseboken. Översikt. I-IV.

 

 

agnus-dei-stained-glass-of-a-lamb-holding-a-christian-banner-symbol-FRWF7D

 

 

 

Uppenbarelseboken och Daniels bok, samt ett par kapitel i Sakarjas bok (9-14) tillhör genren apokalyptik. Det är de svåraste att förstå och tolka, särskilt för oss som inte omedelbart förstår alla sammanhang och  samband. Vi har inte de referensramar som författarna och läsarna delade. Men det finns ändå all anledning att läsa dessa böcker och även bra kommentarer till dem. Vad gäller Bibelns sista bok så har vi dessutom dessa uppmuntrande ord att ta till oss:

Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske.” (1:1)

”Salig är den som läser upp och saliga är de som lyssnar till profetians ord och tar vara på det som är skrivet i den.” (1:3).

”Och se, jag kommer snart. Salig är den som håller fast vid profetians ord i denna bok”. (22:7).

 

+++

 

Människan har i alla tider velat veta vad som ska ske i framtiden och man sökte sig  till stjärn-och teckentydare, orakel och spåmän, något man gör än idag, och är dessutom villig att betala dyrt för det. Här får vi i Bibelns sista bok veta vad som kommer att ske, inte bara några veckor framåt, utan ända till tidens slut. Vi får veta detta från den enda tillförlitliga källan som finns, Gud själv. Bara han vet vad har skett från början till slutet, han som  med sin försyn styr de stora skeendena i historien fram till den stund när Jesus Kristus kommer tillbaka.

 

Därför är det så lärorikt och givande att läsa denna Bibelns sista bok, där vi möter den levande Guden själv som talar till oss och som vill förbereda oss på det som ska ske. Han vill alltid att vi ska lära känna honom bättre, och för den som ännu inte är en kristen,  överlämna sitt liv till Jesus.

 

Det är Jesu uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske. Den innehåller uppenbarelse från Herren Jesus själv, och om honom.

Tillsammans med alla andra bibelsammanhang som handlar om den yttersta tiden, ger den oss en bild av händelseförloppen som föregår Jesu återkomst, och de återkommande  profetiska mönstren i historien.

 

Det är också Herren Jesus själv som befallde att de sju breven till utvalda församlingar skulle skrivas. Han dikterade  breven til dem, och därmed till  församlingen i alla tider. Därför ska vi särskilt noga beakta dem och ta vara på hans förmaningar, uppmaningar och tröst.

Man brukar säga att just Uppenbarelseboken (i fortsättningen Upb.) betyder så mycket för kristna i delar av världen som lever under svår förföljelse. Den är skriven som en tröstebok för martyrerna i alla tider. När Johannes skrev ner sina syner mot slutet av 100-talet, var förföljelsen mot de troende svår. Det är likadant idag.

Det är en hoppets bok för alla lidande kristna. Förföljelsen kommer att ta slut en dag när Jesus kommer tillbaka. Då skall han torka alla tårar och löna dem för deras uthållighet och tro.

 

+++

 

Om man försöker läsa Upb i en rak kronologisk följd, blir det svårt. Snart upptäcker man att teman, uttryckssätt, skeenden återkommer. Det är så apokalyptik fungerar.

Apokalyptiken var en rik genre som omfattade judisk och kristen litteratur  från 200-talet f Kr till 200 e Kr. Det finns några karakteristiska drag: visioner, målande bildspråk, talsymbolik, cykliska upprepningar av samma tema . Ofta är det en ängel som tolkar visionerna.

Utgångspunkten är alltid Guds perspektiv, allt är tillspetsat i svart och vitt. Det handlar om de som är med Gud eller emot Gud. Det är en speciell typ av profetia med mångtydig symbolik eftersom den avslöjar och uppenbarar världens absolut sista tid. Det Johannes fick skåda skulle ju inträffa vid tidens slut och därför var det bara möjligt att uttrycka detta i metaforer och symboler. Samtidigt kan vi känna igen tendenser och mönster under historiens gång som liknar den sista tidens slutgilitiga händelser. Historien har ju upprepat sig: den andliga kampen mellan Gud och hans fiender är densamma, makthavare och religiösa företrädare som förföljer Guds folk, kaos och krig, plågor och förhärdelse hos människor som vägrar omvända sig och erkänna Jesus som Herre och Gud.

Man kan därför inte läsa denna bok som man läser evangelierna eller breven.

 

Utgångspunkten är Guds totala herravälde och seger  i historiens kaotiska och tragiska stadier. Han har full kontroll över vad som sker och kommer att avsluta denna tidsålder i sin tid och på sitt sätt. Herren slutför det han påbörjat i sin frälsningsplan och bringar den till fulländning. Jesus, som genom sin död och uppståndelse vunnit en evig seger över fördärvsmakterna, kommer tillbaka för att rädda sitt folk, för evigt utplåna fiendens makt och upprätta skapelsen i sitt eviga fridsrike.

Det viktigaste är kanske att vi lever i förväntan på vårt saliga hopps fullbordan, att Jesus verkligen kommer snart, och gör oss redo samt ber för alla som måste dö för sin tro på honom. Det hjälper oss att koncentrera oss på det viktigaste och inte fastna i oväsentligheter. Kan det finnas något viktigare för en kristen att förbereda sig på att få möta sin efterlängtade Herre och Frälsare?

Vad är då viktigt? Att på olika sätt verka för evangelisation och mission så att Jesu missionsbefallning utförs, leva i ständig förbön och varna andra när det är möjligt.

 

 

+++

 

Upb.  både sammanfattar de stora linjerna i historien, hjälper oss att vara förberedda inför det som måste ske innan vår Herre Jesus kommer tillbaka och den ger oss en liten glimt in i hur den nya skapelsen, befriad från ondska och död, kommer att se ut.

 

Efter svår förföljelse och vedermöda, i den värsta perioden i mänsklighetens historia när satan själv genom den Laglöse och den falske profeten en kort tid får total makt och Guds vredes domar verkställs, blir det klart för alla att Jesus är Herrarnas Herre och Kungars Kung vid hans mäktiga återkomst.

 

Därför är Jesus Kristus själv i blickpunkten och mittpunkten för allt som sker. Redan det första kapitlet skildrar honom i hans majestätiska härlighet. Det är en så mäktig beskrivning  att den kan läsas och begrundas, gång på gång.

 

Det sista kapitlet skildrar Jesus när han återvänder till jorden som dess rättmätige ägare och härskare  för att ta återta den från fientliga makter och befria hela skapelsen. Viktigt i sammanhanget är att Jesus, Israels Messias, Herre och Kung, kommer tillbaka till sin stad, till sitt land. Han kommer till Jerusalem för att fullborda Guds plan med sitt utvalda folk och dess nära anknytning med Jerusalem. Det handlar till slut om det Gud själv utvalt, hans folk och deras land, och det Gud slutför där. Världens nationer och de osynliga andemakterna under historien och i slutfasen,  kan inte längre hindra Guds vilja från att fullbordas.

Ytterst är det Gud Faderns löfte till sin Son att härska från Sion. Allt som sker är ju till för att förhärliga Jesus, som Israels och alla folks Frälsare och Herre. Han är arvtagaren till hela jorden, till alla folk.

 

Mänskligheten har haft sin tid på jorden men till slut kommer den stora dagen då Gud äntligen ska döma sina fiender och ge evig upprättelse till sitt folk. Den är slufrälsningens dag som nalkas. Jesus kommer tillbaka, Guds Rike blir synligt.

 

Allt har ju från början handlat om honom, om hur Fadern förberedde för hans första ankomst till jorden och hur hans död och uppståndelse var det avgörande steget på väg till en en nyskapad mänsklighet. Vad gäller själva arbetet på jorden för att utföra Guds vredesdomar, är det änglarna som utför det hela.

 

Det är väl passande när man betänker att den förste rebellen, satan själv, som startade hela gudsupproret, hanteras av Guds änglar? Gud talar som skapare och domare och hans höga änglar utför hans befallningar. Det har aldrig varit tal om en kamp mellan likvärdiga parter. Gud är den ende sanne Guden och ingen finns som kan jämföras med Honom. Satan är ett skapat andligt väsen som skulle tjänat och tillbett Gud (som alla himmelska makter, och vi människor), men som genom lögn och bedrägeri snärjde mänskligheten i sina band. Han var en lögnare , en mördare och en tjuv från begynnelsen.

 

+++

 

 

Några ord om  Johannes, som tog emot detta och som en sann profet, hörde Herren tala och i syner fick se vad som ska ske. Liksom profeterna i gamla förbundet skådade  vad som skulle hända under historien och vid dess absoluta slut, fick Johannes inblick i dessa fördolda ting på ett mer detaljerat sätt.

En del menar att det var aposteln Johannes, andra att det är en för oss okänd man som skrev eller dikterade men som i sin tid var respekterad och känd. Vi vet inte. Det finns som alltid i sådana fall goda argument för och emot. Men det spelar inte så stor roll. Texten själv är det viktiga och denne Johannes blev bettrodd av Herren själv att se in den himmelska verkligheten och förmedla det till troende i alla tider.

 

 

Från hans utgångspunkt var ju vår tid, som är den sista perioden av denna tidsålder, längre bort. Men från Guds perspektiv sker det utanför tiden, i det  Guds förutvetande  som formar frälsningshistorien. Gud visste från begynnelsen vad som skulle ske och när. Men från vår synpunkt är den alltså som allra närmast.

 

 

 

 

www-st-takla-org___jesus-second-coming-advent-03

 

 

Gud avslöjar vad som ska ske i den yttersta tiden genom de visioner Johannes får och visar också församlingens tillstånd i olika tider. Det är som sagt egentligen Jesu Kristi uppenbarelse. Han är den som sitter på Guds högra sida i himlen som mänsklighetens representant . Som Guds Son, frälsare och domare, är allt som kommer att ske relaterat till honom. Han är den som i kap 5 öppnar sigillen så att den sista tidens händelser kan börja inträffa. Gud har full kontroll över allt som kommer att hända, det är redan skrivet i bokrullen.

 

Det handlar om församlingens situation på 100-talet, idag och i den yttersta tiden. Det handlar om hur Gud kommer att agera mot det judiska folket. Till sist handlar det om hur Gud till sist dömer sina fiender.

Det gäller att försöka sätta sig in i hur Johannes som skrev detta  på  90-talet hade det. Han var själv förvisad till ön Patmos, som fungerade som en straffkoloni, för sin förkunnelses skull. Det hade varit mycket svåra och oroliga tider, med förföljelser mot de kristna. Kejsar Titus hade erövrat och skövlat Jerusalem.

 

Han och många troende levde i hoppet om Jesu snara återkomst , den första tiden efter hans himmelsfärd. Man väntade på att Jesus skulle upprätta riket, men så mycket  talade emot detta.

 

Världsmakten Rom behöll sitt järngrepp över landet, förföljelserna avlöste varandra. Därför gråter Johannes, som det skildras i kap 5, när ingen i himlen kunde öppna sigillen till bokrullen som innehöll Guds domar och Guds frälsning för sitt folk. Hans nöd var stor för församlingen och han ville veta Guds vilja och plan för sitt folk. Mer om det längre fram.

 

+++

 

Texten är naturligtvis ”krypterad” och avkodas inte så lätt av utomstående eller av människor med felaktiga motiv, som står utanför Guds rike. Därför är symbolspråket rikt och hämtat från Guds tidigare uppenbarelser i GT, eftersom Guds talande och handlande hänger ihop från början till slutet.

Det väl kända bildspråket hjälper den som redan är insatt i Skrifterna och som därmed förstår de bärande teman och mönster som finns där. Den Helige Ande hjälper till att tolka texten rätt.

För utomstående är texten obegriplig, eftersom den inte kan förstås av opånyttfödda människor.

 

Man ser inte de stora sammanhangen i hela den bibliska uppenbarelsen heller. Den ska inte heller gå att förstås så lätt. Gud har satt upp spärrar,  eftersom han är noga med sitt eget Ord, att det tas emot och förstås av hans betrodda tjänare i församlingen. Det ska vara omöjligt att förstå texten utan Ordets ljus och den Helige Andes hjälp.

 

Anden vittnar om Lammet och Lejonet av Juda, Jesus Messias, han som dog för vår synd och uppstod och som lever i evighet. Så det finns villkor för att börja kunna förstå texten.

 

Det är också svårt för oss troende att ”avkoda” denna rika text. En förutsättning kan vara att skaffa sig  en överblick och se skeendet i fågelperspektiv. Det gäller inte att kunna tolka varje vers och varje detalj i förstone utan att få en bred överblick av det som kommer att ske.

Jesus talade om ”himmelrikets hemligheter”.  Ja, Gud har naturligtvis sina hemligheter som han inte avslöjar för vem som helst.

 

Profeten Daniel skrev om denna bokrulle som skulle förseglas till ändens tid, när tiden var inne. Det är ett Guds dokument alltså som innehåller skildringen av framtiden, den sista tidens händelser. 12:5 ”Men du, Daniel, göm dessa ord och försegla denna skrift till ändens tid. Många skall forska i den och kunskapen skall bli stor.”  Det är omöjligt att förstå Upb utan bakgrunden i b la Daniel, liksom även Jesaja och Hesekiel och Exodus.

Det är intressant att notera att Johannes fick en annan instruktion än Daniel: Försegla inte profetians ord i denna bok. Ty tiden är nära” .  (22:10). Därför är det viktigt för oss att läsa den och försöka förstå vad Gud vill säga oss.

 

Allt måste läsas tillsammans för att vi ska få en riktig helhetsbild. Det gäller också Jesu avskedstal om den yttersta tiden och vad Paulus skriver. Skrift ska alltid tolka skrift, läsas och förstås tillsammans.

 

 

newjerusalem

 

 

Kronologin och teman.

 

Det som beskrivs i Bibelns sista bok är inte symboliskt utan högst verkligt. Rent språkligt används bilder för att göra dessa  skeenden begripliga. Det kan faktiskt vara till nytta att tänka sig dess innehåll som en film där de viktigaste händelserna lyfts fram i koncentrerad form, från början till slut. Viktigt är att ha detta övergripande fågelperspektiv på vad som sker.

Johannes fick se det som skulle ske tusentals år längre fram i tiden och som var främmande och skrämmande för honom.

Men själva händelserna utspelar sig i tiden, i den konkreta verkligheten.  Det enda språk som är möjligt att beskriva de himmelska verkligheter han också fick inblick i, är detta symbolladdade, metaforiska språk. Johannes var ju djupt rotad i den judiska Skrifterna och ser allt genom deras prisma

 

Det finns naturligtvis en tidsmässig följd i boken eftersom den skildrar faktiska händelser på jorden, vad som kommer att ske under den absolut sista tiden. Men den kan som sagt var, inte läsas i kronologisk ordning utan det är mycket mer raffinerat och komplext uppbyggt. Johannes använder sig av ett slags cykliska upprepningar och andra sätt att framhäva och betona det som är viktigt.

Samtidigt återkommer de teman som kan skönjas från första Moseboken och framåt. Vi har både mönster som återkommer, en tidslinje och visioner av den himmelska världen. Efter syndafallet ser vi hur gudsupproret tar form och hur antikrists ande och laglöshetens hemlighet börjar bli verksam.

 

Därför finns det förebilder till personen Antikrist i Skriften, som gör det lättare att känna igen honom, när det är dags för det. Vad som sker i den sista tidens händelser är att allt kulminerar.

Laglösheten och gudsupproret kulminerar på ett totalt sätt i skildringen av de två vilddjur som stiger upp dels ur jorden, dels ur havet. Det finns fler viktiga teman som jag återkommer till.

Synden mognar till skörd. Det är slut med Guds nåd och Herren agerar igen som han gjorde när han dömde Farao och Egyptens avgudar. Det är äntligen tid för Gud att döma och straffa sina fiender.

 

Överlåtna kristna mognar till att bli Kristi brud och många betalar det yttersta priset för sin tro i döden.

Guds handlande med sitt första förbundsfolk mognar och fullbordas också under den absolut sista tidsperioden, som är judarnas. Herren går tillrätta med dem för att de till slut ska kunna känna igen honom de förkastat och äntligen tro på sin Messias. Innan det sker kommer även deras avfall att kulminera. Guds- upprorets säd som såddes av satan i tidens begynnelse mognar också i laglöshetens människa, som får en begränsad tid av Gud att verka innan han och satan kastas i eldsjön för evigt.

 

 

 

 

+++

 

Gud tar tillbaka jorden från synd, ondska, uppror och avfall och ger den till dess rättmätige förlossare, Jesus Kristus.

Detta sker i en fasansfull tid på jorden, en så stor nöd, som inte förekommit sedan världens begynnelse. Ändå har historien präglats av våld och krig.

Allt når sin höjdpunkt innan denna  tidsålder tar slut och Gud kommer att skapa en ny himmel och en ny jord.

Därför kan man läsa Bibelns sista bok tematiskt och urskilja de stora mönstren som kan ses i historien och som når sin höjdpunkt i sluttiden. Det kan vara lättare än att rent kronologiskt försöka pressa in alla skeendena som skildras när de  7 sigillen bryts, de 7 basunerna ljuder  och de sju sista plågorna verkställs. När sker vad?

 

Det är alltid en svårighet i den profetiska litteraturen. Tänk bara på Jesaja, där verser i ett sammanhang dels kan syfta på Jesu Kristi första ankomst och sedan på tusenårsriket.

Det är lika svårt i denna bok och ingen kan med säkerhet säga hur vi ska förstå den.

 

paulus

 

 

Det slående är den sjufaldiga strukturen i boken. Det mesta som sker är uppbyggd kring sjutalet, som symboliserar fullkomnad, fullbordan. Andra tal är också viktiga, 12, 24, 144 000 osv. Man måste nog se dem som symboliska tal som betecknar olika aspekter av det som sker. Formen för denna uppenbarelse är ju en apokalyptisk skrift och den har vissa kännetecken. En ängel finns ofta med som tolkar de visioner som Johannes i detta fall fick. Det är ett bildspråk, som beskriver det komplexa skeende som ska äga rum i den allra yttersta tiden.

Allt vad Johannes fick se handlade om det som kom att ske under hans tid och ska ske i vår värld, i den allra sista tiden på jorden.

 

Verklighetens Gud avslöjade vad som var och vad som skulle ske. Det var ju Jesu Kristi uppenbarelse som Gud lät honom se för att visa församlingen vad som skulle komma. Boken är fylld av ständiga hänvisningar till Gamla Testamentet och allt vad Gud och sagt tidigare.

 

Johannes levde på 90-talet e Kr, något som också präglar framställningen. Det måste ha varit lika oerhört för honom som det var för profeten  Daniel 600 år tidigare, att få denna skrämmande inblick i den sista tiden. Men han, och vi som läser boken, får tröst av de ständiga inblickarna av den himmelska världen i skildringen, som försäkrar oss om att Gud har allt under kontroll.

 

 

Det viktiga är vad som sker och att förstå det, och inte exakt försöka bestämma när det ska ske. Förståelsen kommer säkert att öka ju närmre vi kommer dessa händelser. Men det har varit så mycket oenighet kring just tidsaspekten, att det nästan tagit bort uppmärksamheten från det väsentliga.

 

När sigillen börjar brytas ett efter ett, igångsätts ”födslovåndorna”, som Jesus talar om i Matt 24:3-15 : bedrägeri och villfarelser, krig, hungersnöd och jordbävningar. Basunerna och plågorna beskriver Guds vredesdomar. Inom det blocket ryms de viktiga kapitlen 10 – 12, som startar det absolut sista tidsavsnittet, innan sektionen med Antikrists framträdande och hur Gud dömer honom och hans anhängare, liksom det stora Babylon, själva sinnebilden för uvfall och uppror..

Sedan kommer den mäktiga skildringen av Jesu återkomst, det tillfälliga fängslandet av satan,  tusenårsriket, djävulens eviga förvisning till eldsjön, den slutliga domen, och hur Gud sedan skapar en ny himmel och en ny jord.

Om detta finns mycket att säga, och många bibelforskare och teologer tolkar det mycket olika.

Texterna om den sista tiden måste ju läsas tillsammans och förstås i sin helhet, och om det finns oklarheter ska man inte betona dess mening för mycket. Det gäller särskilt just ”den stora nöden”,  tusenårsriket, den första uppståndelsen, eldsjön osv.

+++

 

 

Det finns ständiga inblickar till den himmelska världen i texten, också sju till antalet. Helt plötsligt  är vi inför Guds tron och får se vad som pågår där, parallellt med skeendena på jorden.  Det är här tröste-temat kommer in igen. Trots  det fruktansvärda som pågår på jorden är Gud på tronen och de kristna som lider kommer snart att få evig tröst hemma hos Gud, mycket snart . Genom dessa inblickar i himlen  blir vi ständigt förvissade om att befrielsen nalkas och att Gud har full kontroll över läget.

 

 

Denna bok är också en hoppets bok. Tiden är noga utmätt för Antikrist och hans välde. Det är Gud som har gett honom tillåtelse att verka och fullborda bedrägeriet innan Jesus kommer tillbaka.

Ett genomgående tema i Bibeln är ju att människor ställs inför valet mellan Gud och Lögnaren, från början till slut. Det är och förblir ett mysterium, hur Gud samverkar med vår fria vilja för att ändå genomföra sin vilja i sin stora helhetsplan.

 

Det stora är att vi har fått veta detta så långt innan det sker för att vara beredda och välkomna honom tillbaka och be för alla syskon som kommer att dödas för sin tro på Jesus. ”Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det må säga: ”Kom!” Vi kan säga så för att vår Herre själv har sagt: ”Se, jag kommer snart och har min lön med mig för att ge var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den sista, begynnelsen och änden.” (Upb 22:12).

 

Fortsättning följer..

 

 

guds tron

 

 

Jag har inte svaret på alla frågor om de svåra och dunkla passagerna i Uppenbarelseboken, men jag  fortsätter att reflektera över denna fantastiska bok.

För varje gång vi begrundar den kan vår tillit till Gud bara öka. Hans Ord ger oss så stor förvissning om hans rådslut och hans makt. Det vi får veta om Guds handlande i historien och dess absoluta slutfas, hjälper oss att ha vår tillflykt i honom och förtrösta på att han slutför sin plan.

Det vi kan göra är att stämma in i lovsången som pågår inför Guds tron och som skildras på många ställen i boken. Hur det än ser ut, vad vi som enskilda och församling än kommer att gå igenom så har Gud själv redan skrivit det sista kapitlet i den kosmiska historien och allt kommer att sluta i triumf och härlighet för oss, när Jesu fullkomliga  seger blir synlig för alla. Skapelsen skall bli befriad från synd, ondska, lidande och död och vi kommer att få leva med vår Gud i evighet :

 

” Och jag hörde en stark röst från tronen: ”Se! Nu står Guds boning  bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk  och Gud själv ska vara hos dem.  4 Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta”.

 

+++

 

Vad som är viktigt i ett första skede är hur  man ser på innehållet i boken i stort, från ett fågelperspektiv , och att man sedan går ner på detaljnivå. För att lättare kunna få en förställning av innehållet har jag som sagt ibland tänkt på den som en film. Där är de viktigaste händelserna koncentrerade till nyckelscener som berättar det viktigaste. Den kan ha gått kort eller lång tid emellan händelserna, men det påverkar inte hur man uppfattar och förstår dem.

Från Guds sida är ett mycket långt historiskt skeende lika närvarande, eftersom han ser slutet från början. Även om vi inte begriper det så är tiden inte uppdelad i förflutet, närvarande och framtid för Herren. Det är vi som är så begränsade av tidsperspektivet och har svårt att få in alla händelser på en tidsskala. Men det är kanske inte det viktigaste trots allt, åtminstone i ett första skede.

Vi får ju trots allt veta det som är väsentligt, vad som kommer att ske och när det sker är det exakt i Guds plan.

 

Vad vi har fått är avgörande sekvenser i tiden där det blir tydligt vad som sker i historien och hur Gud agerar. Vi får desutom veta tillräckligt om tecknen i tiden för att vara förberedda på att Jesus återkomst närmar sig. Det gäller särskilt som vi har hela Skriftens sammanlagda vittnesbörd om detta.

 

 

Vi kan försöka utgå från hur Gud själv ser på historien, utifrån sitt perspektiv att det som varit, är och skall ske, är lika närvarande. Det är  vad som förmedlades i de visioner Johannes fick, dels av nuet, framtiden och det himmelska. Han beskriver det som att han ”kom i Anden” och fick se Guds tron i himlen. Därför måste det vara utifrån Guds perspektiv som han får se vad som är och vad som skall ske härefter. Det blir lättare att förstå vad som pågår, om vi inte behöver pressa in varje enskild händelse i vårt kronologiska schema.

 

+++

 

Som jag ser det kan det vara bra att ha kap. 6 som en slags mittpunkt, från vilken man kan blicka bakåt och framåt. Efter att det sjunde inseglet bryts inträder en ny fas. Det markeras också på ett mycket speciellt sätt, det blev ”tyst i himlen omkring en halv timme.” Det är ett sätt att understryka  att det som sker härefter innebär ett helt nytt stadium  i utvecklingen. Allt blir helt annorlunda, läget skärps, det drar ihop sig.

 

Det är också från kap 7 som sju änglar med sju basuner, och från kap 15:5 de 7 sista plågorna, utlöses. Det är en beskrivning av hur Guds vredesdomar har sin början och fullbordas.

 

Jag tror ju att de första sigillen beskriver händelser som sammanfaller med Jesu undervisning om ”födslovåndorna” i Matt 24, som äger rum under en längre period och innan den stora nöden eller vedermödan. Och dess senare fas kan vara densamma som början av Guds vredesdomar.

Dessa händelser kommer att inträffa i framtiden men har i mindre omfattning inträffat under historien. Det finns en tematisk  dimension i Bibelns profetiska texter. De beskriver sådant som skedde i närtid och ska ske i framtid och i den allra yttersta tiden.

 

För att backa tillbaka så kommer jag att säga lite mer om det första kapitlet och de s.k sändebreven (kap 2-3)  i speciella delar, men jag fortsätter med överblicken här. Det är mycket schematiskt i detta första stadium.

 

Från  kap  4 har vi  Johannes  visioner. Det ord som ständigt återkommer är ” jag såg”.    Han får komma in i tronrummet, varifrån universum styrs och den eskatologiska händelseutvecklingen på jorden avslöjas. Han får se Guds tron och 24 troner, de fyra väsen som också Hesekiel såg, framför tronen.  Vi får veta lite om den ständiga lovprisning som pågår inför den Högstes tron, något som återkommer på flera ställen längre fram.

 

Johannes får alltså sedan se hur änglarna agerar på befallning av Gud. Efter att de sju sigillen brutits följer sekvenser med änglar som har sju basuner. Kap 11 och 12 är speciella och avviker  från mönstret i föregående kapitel som inletts med orden  ”Jag såg”.    Johannes fick likt profeten Hesekiel uppdraget att mäta Guds tempel och Gud undervisar honom om de två vittnena som ska profetera i 3 1/2 år.

Dessa två kapitel kräver ett specialstudium och jag är inte säker på att jag förstår dem helt och fullt, men jag återkommer till dem. Kap 12 kanske kan kopplas till det skärpta läget som Jesus beskriver i Matt 24, när han, med hänvisning till proeten Daniel, talade om ”Förödelsens styggelse” och 2 Tess 2, som handlar om Laglöshetens människa.

 

För att han ska kunna träda fram och få denna absoluta makt, har någonting hänt i den andliga världen, vilket beskrivs i Upb 12. Mer om det längre fram. I kap 13 träder ju de två vilddjuren fram och det antikristliga riket etableras.

 

 

newjerusalem

 

 

 

Från kap 13 och framåt återkommer visionerna. Johannes både ser och hör det som ska ska ske.

Han får se hur två vilddjur stiger upp, ett från havet och ett från jorden. Vi förstår av skildringen att det är det världsomspännande maktimperium och den världshärskare som Daniel profeterat om. Här når de ogudaktiga mänskliga maktsystem som dominerat i historien sin kulmen, det antikristliga system som förföljt och förtryckt Guds folk, både judar och kristna.

 

Här kulminerar laglöshetens hemlighet, som hade sin början ända tillbaka till Kain och hans ättlingar. Det är ett system av ekonomisk makt, korruption och totalitära anspråk. För den som inte är med i systemet blir det till slut omöjligt att köpa och sälja. Det finns en andlig dimension i detta system eftersom det erbjuder en alternativ ockult andlighet som är i uppror mot Gud och hans ord.

 

Johannes får se konsekvenserna på jorden när Gud utgjuter sin vrede över detta antikristliga imperium, kap 16 över den stora skökan kap 17-18, och Babylons fall. Symboliken här rymmer många teman från profetlitteraturen.  Avgudar och andliga makter som varit Guds fiender från begynnelsen ochsom  verkat tillsammans med ogudaktiga maktmänniskor i det uppror mot Gud som pågått genom historien och manifesterat sig i världsriken, demonisk andlighet, krig, förtryck och förstörelse av mänskligt liv och natur.

 

Till sist får Johannes se hur Herren Jesus kommer tillbaka i stor makt och härlighet, kap 19-20, och de stegvisa domar som verkställs mot satan, vilddjuret och den falske profeten, och den slutliga domen efter de tusen åren.

 

Som en majestätisk och storslagen avslutning på boken och hela Bibeln,  får Johannes  se en ny himmel och en ny jord. 1 Mosebokens skildring av skapelsen och syndafallet  sammanbindes här med nyskapelsen och hur Guds närvaro där blir fullkomligt etablerad i evighet, kap 21- 22.  Till sist har Gud besegrat och tillintetgjort sina fiender och utplånat konsekvenserna av syndallet för evigt. Det som Jesus fullbordade på korset, när han besegrade satans, syndens och dödens makt, är fullbordat och synligt i kosmisk bemärkelse. Alla böjer knä för Jesus till slut.

 

De skildringar av vad som samtidigt pågår i det himmelska hos Gud, finns utspritt i texten och jag återkommer till dem också.

 

 

 

+++

 

Del II

 

 

 

water-drop-leaf-header

 

 

 

Jag fortsätter med filmmetaforen för att försöka förstå denna mäktiga bok på ett sätt som kan göra det enklare att överblicka texten i sin helhet och inte omedelbart fastna i svåra passager och detaljer. Läs gärna de tre tidigare delarna för att få en grund och sammanhang!

I en film, eller vilken annan form av medium som berättar en existentiellt viktig historia, är huvudpersonerna lika viktiga som själva handlingen.

 

Vilka är då huvudpersonerna i detta sista avgörande drama i världshistorien, det i verklig mening existentiella drama som handlat om liv och död, sanning och lögn, gott och ont, rätt och fel? Det är huvudsakligen ett par aktörer vars handlande bestämt historiens förlopp och som deltar i denna sista stora uppgörelse.

 

Vi talar naturligtvis, om osynliga aktörer. Gud kan vi inte se i hans majestätiska ljus och helighet, men vi vet genom hans Ord vad han talat och hur han agerat. Och vi kan heller inte se mörkrets andemakter,  men deras förstörelseverk är synligt från mänsklighetens begynnelse.

Men Guds Son Jesus Kristus, kommer synligt tillbaka till jorden! Han som kom i ringa gestalt den första gången när han föddes i ett stall i Betlehem och som korsfästes och dog i förnedring för vår skull, kommer nu tillbaka i all sin härlighet och makt tillsammans med de himmelska härarna för att ställa sig på Oljeberget i Jerusalem.  (som vi tror utifrån profetiorna).

 

Och två av satans representanter kommer man att kunna se och höra. Den person som Bibeln benämner Antikrist, Laglöshetens människa eller vilddjuret, kommer att vara den tydligaste representationen av satan själv. Det står att ” draken gav vilddjuret sin makt och sin tron och stor myndighet ”(13: 2, 4). Den andre är vilddjuret från jorden, den falske profeten, som förför mänskligheten till att tillbe Antikrist, och som utför lögnens alla  tecken och under.

 

Samma Bibel som gett oss uppenbarelsen om Gud  själv och visat oss framtiden långt innan den inträffade, har också avslöjat sanningen om vem vår fiende är. Jesus kallade honom för en tjuv som har stulit, slaktat och dödat ( Joh 10) Det är också vad vi sett i historien. Jesus kallade honom vidare för ”lögnare, ja lögnens fader” (Joh 8:44). Hans inflytande över mänskligheten får till sist ett slut, även om det sker etappvis enligt kap 19-20.

 

 

Vi har alltså först och främst Gud själv och dessa urfiender till honom, satan och hans ombud i det antikristliga väldet. Urfienden till Gud och människa, ”draken, den gamle ormen, det är Djävulen och Satan” (20:2)   Det satan åstadkom med sina lögner och sitt bedrägeri avslutas i den brinnande elden. Han och hans hejdukar plågas i evighet och deras förstörelseverk förtärs i Guds rättvisa och heliga eld.

 

Sedan har vi mänskligheten. Det är Guds folk, de som är på jorden och de som redan befinner sig i den himmelska världen med Gud. De troende på jorden lider svår förföljelse och slaktas för Guds ords skull och för sitt vittnesbörd om Jesus (6:9-12). Det är också de människor som vägrat tro, omvända sig och göra bättring trots alla katastrofer som inträffat. De åskådliggör det uppror och hat mot Gud som funnits från begynnelsen.

 

 

 

hesekiel

 

 

Cirkeln sluts på alla sätt. Det Gud gjorde i begynnelsen fullbordas med nyskapelse.  Gud återställer skapelsen till hur han vill att den ska vara från början. Trots en historia med allt uppror, lidande, våld och död så har Gud verkat mitt i detta och genom sina tjänare förberett för Jesu födelse när Guds rike skulle komma till jorden första gången och på ett fördolt sätt. Detta når sin höjdpunkt när Jesus återvänder till jorden och hans fiender besegras för gott och Jesus sätter sig på kung Davids tron, som utlovat var, och regerar under tusenårsriket.

 

Det finns många sätt att se på dessa kapitel men jag tror att det kommer att bli en tid när Jesus regerar på jorden, för at fullborda alla profetior om detta i GT. Mänskligheten ska då äntligen få se hur en rättfärdig Kung härskar. Efter den slutliga domen skapar Gud en ny himmel och en ny jord. ”Den heliga staden, det nya Jerusalem, kommer ner från himlen, från Gud, redo som en brud, som är smyckad för sin brudgum”.  

 

Så det verkar som att livet på jorden fortsätter för den befriade, frälsta och upprättade mänskligheten, där Gud kommer att bo bland sitt folk och vara i dem. Evigheten ska vi tydligen inte tillbringa i himlen..   Det är hur som helst en öppen fråga men det viktigaste är att Gud är Herre och styr i den kommande tidsåldern  och uppfyller den med sin totala närvaro.

 

+++

 

Det människorna trott och gjort får också sin fullbordan. Det visar sig på domens dag, när böckerna kommer att öppnas som innehåller en noggrann redovisning för människornas gärningar, och livets bok öppnas.    Kap 20 innehåller dessa domsscener och det verkar som om det sker i två steg.

 

Det finns så många teman och förebilder i Bibeln till vad som fullbordas i denna sista bok. Guds handlande med Israel fullbordas och jag tror det är en från församlingen (som består av pånyttfödda och frälsta judar och hedningar) fristående process. Med den utgångspunkten faller andra verser och sammanhang på plats.

Likaså fullbordas Guds verk i och genom församlingen.

Guds absoluta seger över satan och ondskans alla andemakter fullbordades visserligen redan på korset, men blir nu helt uppenbarad och manifesterad för alla. Gud har segrat genom sin rättfärdighet, sin heliga kärlek och nåd och genom sin överlägsna makt. Religösa system och det ockulta inflytandet på alla samhällsområden som förslavat och förmörkat människor, förlorar nu också sin makt. Sanningen, rättvisan, kärleken segrar när Jesu seger blir uppenbarad i all sin härlighet.

Världsriken som byggt på tyrannisk makt, ekonomisk korruption och förtryck har störtat samman för alltid.

 

Slutet gott, allting gott kan man verkligen säga för Herren och dem som hör honom till! 

 

I nästa del fortsätter jag att gå igenom de mönster och teman som vi kan se från 1 Moseboken till Upb. Johannes bearbetade det rika material han fick genom det han mottog från Herren direkt utifrån sin förankring i Skrifterna, alltså GT. Därför känner vi igen så många förebilder, typer och mönster från GT i Upb.

 

 

+++

 

 

Del III

 

 

Glaskonst

 

 

 

Jag använder inga teologiska facktermer när jag reflekterar över Upb. För mig är det mer intressant att utgå från det större bibliska perspektivet och försöka förstå texten utifrån sina egna förutsättningar. Vad är det som beskrivs i Johannes visioner? Hur hänger det ihop med övriga Skrifter?

I ett senare skede är det väl oundvikligt att kommentera en del svårtolkade ställen, men jag fortsätter med viktiga teman i några avsnitt till innan jag går ner på detaljnivå. Det händer säkert att jag upprepar mig, men det är också ett sätt i processen att försöka förstå texten.

 

 

+++

 

 

 

Vad som är tydligt är att gråzonerna försvinner i den sista stora uppgörelse som Upb. skildrar. Det är vitt eller svart som gäller, för eller emot den levande Guden och hans Son.

Det finns och har alltid egentligen funnits dessa två förhållningssätt, för eller emot. Det handlar om två olika vägar, Guds väg eller vår egen väg. De som går på den första är trons och lydnadens människor, Guds folk som lever i gemenskap med Herren. De är tillsammans Bruden, som levt i väntan på Brudgummens ankomst.

De andra är otrons och upprorets människor, som fyller det vakuum som uppstår i avståndtagandet från Gud och hans Ord med avfällighet, avgudar, filosofier, ockultism och magi, mänskliga världsbilder. De utgör tillsammans Skökan, som orenar sig med alla denna fördömda andlighet i uppror mot sanningen om Gud.

De två sädesslagen som vuxit tillsammans har mognat till skörd. Under livets gång är tillvaron oerhört komlex och svår. Vi präglas både av arv och miljö och kan ha mycket att kämpa med. Vi står inför många små val hela tiden och det kan ibland vara svårt att veta vad som är rätt. Men Gud känner oss bättre än vi känner oss själva och ser till motiv för vårt handlande och förstår alla våra personliga omständigheter.

Vad vi med all säkerhet vet är att Gud dömer rättvist, när han väger in allt detta. Den Gud som skapade hela universum och oss som moraliska varelser sände sin egen Son för att dels uppenbara vem HAN ÄR och visa oss vägen, dels för att ta vår synd på sig själv när han dog för oss på korset. Själva vår natur, vår fallenhet för egoism och synd, blev också friköpt från ”syndens och dödens lag” i hans försonande död och uppståndelse.

Jesus, som vet vad det är att vara människa, som lidit och frestats men övervunnit allt detta, ska döma oss. Det inger både sund gudsfruktan, stor tacksamhet och mycket lovprisning från vår sida!

Det viktigaste är och har alltid varit vad vi gör med evangeliet när vi väl fått höra det. Vem säger vi att Jesus är? Hur förhåller vi oss till Gud och hans ord? Det är det absolut centrala som vi har att förhålla oss till, som också definierar hur vi lever våra liv i tiden och evigheten. I Bibelns sista bok blir det så tydligt var vi haft vårt hjärta, för där skall också vår skatt vara. I den allra sista tidens omvälvande händelser och i Guds domshandlande finns inga ursäkter, bortförklaringar, gömställen längre. Människan kommer helt enkelt inte undan med hur man levt och vad man trott på.

+++

Vid läsningen av Upb. känner vi ju igen hur Gud verkade i GT, när han dömde farao och Egyptens avgudar för att befria sitt folk. Det Gud gör i sitt handlande är samtidigt antingen dom över sina fiender eller befrielse och räddning för sitt folk. Gud har haft ett stort tålamod med oss alla, med enskilda och med hela fok, för att så många som möjligt skulle älska sanningen och låta sig frälsas från den onde, som har hela världen i sitt våld.

Gud vill att alla ska räddas och evangeliet har därför predikats, snart över hela världen och till alla folk. Men sedan skulle änden, slutet komma, som Jesus sade. Målet för Guds handlande var ju hans eget Rike, där han tillsammans med Sonen och Anden ska regera bland sitt folk, i det rike som är hans i evighet. Församlingens tidssålder är över och Jesus kommer tillbka för att hämta sin brud till det efterlängtade bröllpet. Vi ska äntligen får vara med honom och se honom ansikte mot ansikte, friköpta från allt ont, all synd, all död.

Gud varnar alltid både sitt folk och världen om det som ska komma så att människorna hinner omvända sig och gå inte gå under i hans vrede. Så har det varit i alla tider, vilket Bibeln vittnar om. Gud har använt sina tjänare och det började med Noa och har fortsatt fram till våra dagar. Detta Guds handlande är förebildligt för vad som sker i det yttersta tidsavsnittet. Historien upprepar sig.. Om vi därför förstår hur Gud handlade i historien utifrån den bibliska uppenbarelsen, är det också lättare att känna igen hur Gud agerar innan Jesus kommer tillbaka.

Vi har levt och lever ännu i nådens tidsålder, när Gud väntar på att så många som möjligt ska hörsamma evangeliet och tro på Jesus Kristus till frälsning. Men snart kommer Gud att agera som den Helige domare han är för att till sist omintetgöra fiendens hela makt och låta sin Son träda fram i sin härlighet. Församlingen ska varna världen för vad som väntar, även om det inte alltid är så.

Men tiden tar slut och då är det Herrens Dag som nalkas. Han ska slutgiltigt döma sina fiender och förlossa sitt folk. Gud dömer för att han är rättfärdig, rättvis, nådefull och barmhärtig. Offret får sin upprättelse och den skyldige döms. Hans martyrer har ropat och vädjat om att Gud ska gripa in och befria dem under så lång tid. Synden och ondskan har nått sin absoluta gräns. Det är den exakta stunden i Guds kalender för Jesus att komma tillbaka till jorden.

Men för både offer och förövare har nådens källa varit öppen och är det än. Det finns tid kvar . Idag är frälsningens dag. Jesus dog för alla och Jesus blod renar från alla synd, för den som omvänder sig och bekänner honom som Herre.

 

upb

 

Det finns flera motiv och teman som återkommer. De mest uppenbara är att Gud skapade universum i begynnelsen genom sitt ord och uppehåller sin skapelse genom samma Ord. Han gör allting nytt och skapar en ny himmel och en ny jord efter de domssekvenser som skildras i kap 20. Striden förs också genom Ordet.

När Jesus kommer tillbaka i härlighet på den vita hästen skildras han b la på detta sätt: ..”och det namn han har fått är ”Guds Ord” .. ”och ut ur hans mun kom ett skarpt svärd, som han skall slå folken med, och han skall styra dem med järnspira” (19:13-15). Det är och har varit hela tiden egentligen, alltså primärt en andlig strid om Ordet, vad som är sant.

Det är ju änglarna som genomför Guds domar på jorden, som vi ser i olika sekvenser från kap 8. Jesus bryter sigillen på den himmelska bokrullen som igångsätter hela skeendet (återkommer till detta) men det är i och genom det skrivna och talade Ordet som Jesus segrat och ska segra i ändtiden. Gud befaller och änglarna utför hans befallningar i kosmiska skakningar och katastrofer.

Guds plan med sin skapelse fullbordas: Han ska bo mitt ibland sitt folk och vi som tillhör honom får glädja oss i hans gemenskap och tjänst för honom. Han dömer och straffar sina fiender och frälsar sitt folk.

Det handlar om Guds suveräna rätt att utvälja vem han vill och i förlängningen av detta Jerusalems och Israels centrala roll i historien. Det finns ett andligt hat mot Guds utvalda folk, som manifesterat sig rent konkret under århundradena, och som också kommer att kulminera i ändtiden. Världens folk samlar sig mot Jerusalem och antisemitismen, som aldrig försvunnit, kommer tyvärr att öka.

Templet är också ett tema som löper genom GT och som jag återkommer till.

Ett annat är livets träd.

Livets träd och kunskapens träd är symboler för ett oerhört viktigt tema, som återkommer från början till slut. Hur förhåller sig människan till Gud och hans ord, de bud han gav oss och hur han vill att vi ska leva? Det är detta som definierar människans liv genom historien och som avslöjas på domens dag. Trons och lydnadens väg, eller otrons och upprorets väg. Det handlar i sin tur om vem som är Herre i vårt liv och som därmed bestämmer vad som är sant.

Gud ville att människan skulle äta av livets träd och ständigt vara beroende av honom själv för att få del av hans liv, visdom och växa till mognad.

Livets träd omnämns i kap 22:2 men kunskapens träd finns inte med i den nya skapelsen för att människan inte längre är i centrum. Det är inte hon som är herre och i sitt upproriska oberoende av Gud bestämmer hur verkligheten ska tolkas och hanteras.

Gud allena är Herre och symbolen med livets träd på sin plats i Guds värld betyder att människan funnit sin plats som hans söner och döttrar, som tjänare med ett ofattbart stort uppdrag, att regera som kungar (kap 22:5).

Jesus kan sägas vara livets träd. Han gav sitt liv på korsets trä och blev en förbannelse när han tog vår synd på sig, men Gud vände detta till liv och välsignelse.

+++

Det finns en Helig Ande från Gud, Han som ÄR Gud tillsammans med Fadern och Sonen, som, leder sitt folk enlighet med Guds ord. Han är Sanningens Ande, som leder oss in i hela sanningen om Jesus, som är vägen, sanningen och livet.

Det finns många orena andar som bedrar och drar människor in i allt större mörker. Det är Antikrist ande, som förnekar att Jesus är Kristus, Guds Son.

Det går tillbaka ända till gudsupproret i begynnelsen. Det hat och det förakt mot Gud som finns i den onda andevärlden rikas också mot Guds folk, både Israel och församlingen.

Det blir så tydligt i Upb. där detta hat kulminerar, som så mycket annat. Synden och gudsupproret kulminerar, uthålligheten och troheten hos Guds tjänare kulminerar. Antikrists ande, laglöshetens ande, som varit verksam från syndafallet, kulminerar och förkroppsligas i personen Antikrist.

Där förenas makt och våld med själisk manipulation och andligt bedrägeri, men under förevändningen av frihet för alla och mänsklighetens enande i tolerans och ”kärlek”.

Men det är en tolerans bara för dem som är med i hans system och som t o m hyllar och tillber honom som gud . Men Gud har redan uppenbarat hans sanna natur: han är ett vilddjur, vars mål är att stjäla, slakta och förgöra. Men många kommer att luras och bedras av hans karismatiska framtoning och hans lögnaktiga tal om fred.

Det finns förebilder i Bibeln och historien till denne person, som jag återkommer till.

Det är det storartade med denna bok, att vi redan vet vad som kommer att ske, och hur denne person är. Ingen vet vem det är, men i stort har vi fått hans signalement i de bibliska texterna så att vi inte ska bli bedragna utan stå emot allt han är och gör.

Den trogna skaran av Guds vittnen, som hållit fast vid Jesus och hans ord under alla lidanden, får sin belöning och salighet och evigt liv hemma hos Gud. De upproriska får sin förfärliga lön, i den eviga döden. Syndens lön är och förblir döden.

Som jag tidigare sagt agerar kanske Gud på ett särskilt sätt med Israel, de ohörsamma bland detta folk som in i det sista kommer att stå emot evangelium och hans Helige Ande. Om det tredje templet byggs i Jerusalem kommer många judar att välja fel igen och välkomna Antikrist som Messias.

Han är inte bara emot allt som Guds sanne Messias är och gjort utan vill även ta hans plats. Här kan övriga bibeltexter hjälpa oss att förstå och även hur historien rent konkret gestaltat sig. Tack vare de stora löftena Gud gett Israels folk har det funnits och finns en längtan efter Messias och de har tagit fel tidigare.

Här gäller det att läsa b la Sakarja och Daniel tillsammans med Upb. för att begripa detta.

Det finns olika meningar om saken och det är inte att undra på eftersom det är komplicerat.

Att läsa Uppenbarelseboken. Inledning.

 

agnus-dei-stained-glass-of-a-lamb-holding-a-christian-banner-symbol-FRWF7D

 

 

 

Uppenbarelseboken och Daniels bok, samt ett par kapitel i Sakarjas bok (9-14) tillhör genren apokalyptik. Det är kanske de svåraste att förstå och tolka, särskilt för oss som inte omedelbart förstår alla sammanhang och  samband. Vi har inte de referensramar som författarna och läsarna delade. Men det finns ändå all anledning att läsa dessa böcker och även bra kommentarer till dem. Vad gäller Bibelns sista bok så har vi dessutom dessa uppmuntrande ord att ta till oss:

Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske.” (1:1)

”Salig är den som läser upp och saliga är de som lyssnar till profetians ord och tar vara på det som är skrivet i den.” (1:3).

”Och se, jag kommer snart. Salig är den som håller fast vid profetians ord i denna bok”. (22:7).

 

 

 

Människan har i alla tider velat veta vad som ska ske i framtiden och man sökte sig  till stjärn-och teckentydare, orakel och spåmän, något man gör än idag, och är villig att betala dyra pengar för det. Här får vi i Bibelns sista bok veta vad som kommer att ske, inte bara några veckor framåt, utan ända till tidens slut. Vi får veta detta från den endea tillförlitliga källan som finns, Gud själv. Bara han vet vad har skett från början till slutet, han som  med sin försyn styr de stora skeendena i historien fram till den stund när Jesus Kristus kommer tillbaka.

 

Därför är det så oerhört givande att läsa denna märkliga bok för där möter vi den levande Guden själv som talar till oss och som vill förbereda oss på det som ska ske. Han vill alltid att vi ska lära känna honom bättre, och om någon ännu inte är en kristen, tro och överlämna sitt liv till Jesus.

 

Det är Jesu uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske. Den innehåller uppenbarelse från Herren Jesus själv, och om honom.

Tillsammans med alla andra bibelsammanhang som handlar om den yttersta tiden, ger den oss en bild av händelseförloppen som föregår Jesu återkomst.

 

Det är också Herren Jesus själv som befallde att de sju breven till utvalda församlingar skulle skrivas. Han dikterade själv breven til dem och därmed till  församlingen i alla tider. Därför har vi som troende mycket att lära av dem.

 

Man brukar säga att just Uppenbarelseboken (i fortsättningen Upb.) betyder så mycket för kristna i delar av världen som lever under svår förföljelse. Den är skriven som en tröstebok för martyrerna i alla tider. När Johannes skrev ner den mot slutet av 100-talet, var förföljelsen mot de troende svår. Det är likadant idag.

Det är en hoppets bok för alla lidande kristna. Förföljelsen kommer att ta slut en dag när Jesus kommer tillbaka och han upprättar sitt folk.

 

+++

 

Om man försöker läsa Upb i en rak kronologisk följd, blir det svårt. Snart upptäcker man att teman, uttryckssätt, skeenden återkommer. Det är så apokalyptik fungerar

Apokalyptiken är en rik genre som omfattar både judisk och kristen litteratur  från 200-talet f Kr till 200 e Kr. Det finns några karakteristiskadrag för denna. Det  rymmer cykliska upprepningar av samma tema, talsymbolik, bildspråk . Ofta är det en ängel som tolkar visionerna.

Utgångspunkten är alltid Guds perspektiv, allt är tillspetsat i svart och vitt. Det handlar om de som är med Gud eller emot Gud. Det är en speciell typ av profetia med mångtydig symbolik eftersom den avslöjar och uppenbarar världens absolut sista tid. Det Johannes fick skåda skulle ju inträffa vid tidens slut och därför var det bara möjligt att uttrycka detta i metaforer och symboler. Samtidigt kan vi känna igen tendenser och mönster under historiens gång som liknar den sista tidens slutgilitiga händelser. Historien har ju upprepat sig: den andliga kampen mellan Gud och hans fiender, makthavare som förföljer Guds folk.

Man kan därför inte läsa denna bok som man läser evangelierna eller breven.

 

Utgångspunkten är Guds totala herravälde och seger  i historiens kaotiska och tragiska stadier. Han har full kontroll över vad som sker och kommer att avsluta denna tidsålder i sin tid och på sitt sätt. Herren slutför det han påbörjat i sin frälsningsplan och bringar den till fulländning. Jesus, som genom sin död och uppståndelse vunnit en evig seger över fördärvsmakterna, kommer tillbaka för att rädda sitt folk, för evigt utplåna fiendens makt och upprätta skapelsen i sitt eviga fridsrike.

Det viktigaste är kanske att vi lever i förväntan på vårt saliga hopps fullbordan, att Jesus verkligen kommer snart, och gör oss redo samt ber för alla som måste dö för sin tro på honom. Det hjälper oss att koncentrera oss på det viktigaste och inte fastna i ovesäntligheter. Kan det finnas något viktigare för en kristen att förbereda sig på att få möta sin efterlängtade Herre och Frälsare?

Vad är då viktigt? Att på olika sätt verka för evangelisation, mission så att Jesu missionsbefallning utförs, leva i ständig förbön och varna andra när det är möjligt.

 

 

+++

 

Upb.  både sammanfattar de stora linjerna i historien, hjälper oss att vara förberedda inför det som måste ske innan vår Herre Jesus kommer tillbaka och den ger oss en liten glimt in i hur den nya skapelsen, befriad från ondska och död, kommer att se ut.

 

Efter svår förföljelse och vedermöda, i den värsta perioden i mänsklighetens historia när satan själv genom den Laglöse och den falske profeten en kort tid får total makt och Guds vredes domar verkställs, blir det klart för alla att Jesus är Herrarnas Herre och Kungars Kung vid hans mäktiga återkomst.

 

Därför är Jesus Kristus själv i blickpunkten och mittpunkten för allt som sker. Redan det första kapitlet skildrar honom i hans majestätiska härlighet. Det är en så mäktig beskrivning  att den kan läsas och begrundas, gång på gång.

 

Det sista kapitlet skildrar Jesus när han återvänder till jorden som dess rättmätige ägare och härskare. Han kommer  för att ta tillbaka jorden från fienden och göra slut på  hans makt. VIktigt i sammanhanget är att Jesus, Israels Messias, Herre och Kung, kommer tillbaka till sin stad, till sitt land. Han kommer till Jerusalem för att fullborda Guds plan med sitt utvalda folk och dess nära anknytning med Jerusalem. Det handlar till slut om det Gud själv utvalt, hans folk och deras land, och det Gud slutför där. Världens nationer och de osynliga andemakterna under historien och i slutfasen,  kan inte längre hindra Guds vilja från att fullbordas.

Ytterst är det Gud Faderns löfte till sin Son att härska från Sion. Allt som sker är ju till för att förhärliga Jesus, som Israels och alla folks Frälsare och Herre. Han är arvtagaren till hela jorden, till alla folk.

 

Mänskligheten har haft sin tid på jorden men till slut kommer den stora dagen då Gud äntligen ska döma sina fiender och ge evig upprättelse till sitt folk. Den är slufrälsningens dag som nalkas. Jesus kommer tillbaka, Guds Rike blir synligt.

 

Allt har ju från början handlat om honom, om hur Fadern förberedde för hans första ankomst till jorden och hur hans död och uppståndelse var det avgörande steget på väg till en en nyskapad mänsklighet. Vad gäller själva arbetet på jorden för att utföra Guds vredesdomar, är det änglarna som utför det hela.

 

Det är väl passande när man betänker att den upproriske ängeln, satan, som startade hela gudsupproret, hanteras av Guds änglar? Gud talar som skapare och domare och änglarna utför hans befallningar. Det har aldrig varit tal om en kamp mellan likvärdiga parter. Gud är den ende sanne Guden och ingen finns som kan jämföras med Honom. Satan var och är en upprorisk ängel, som genom lögn och bedrägeri snärjt mänskligheten i sina band. Han var en lögnare , en mördare och en tjuv från begynnelsen.

 

+++

 

Några ord om  Johannes, som tog emot detta och som en sann profet, hörde Herren tala och i syner fick se vad som ska ske.Liksom profeterna i gamla förbundet skådade  vad som skulle hända under historien och vid dess absoluta slut, fick Johannes inblick i dessa fördolda ting på ett mer detaljerat sätt.

En del menar att det var aposteln Johannes, andra att det är en för oss okänd man som skrev eller dikterade. Vi vet inte. Det finns som alltid i sådana fall goda argument för och emot. Men det spelar inte så stor roll. Texten själv är det viktiga och denne Johannes blev bettrodd av Herren själv att se in den himmelska verkliga och förmedla det till troende i alla tider.

 

 

Från hans utgångspunkt var ju vår tid, som är den sista perioden av denna tidsålder, längre bort. Men från Guds perspektiv sker det utanför tiden, i det  Guds förutvetande  som formar frälsningshistorien. Gud visste från begynnelsen vad som skulle ske och när. Men från vår synpunkt är den alltså som allra närmast.

 

 

 

 

www-st-takla-org___jesus-second-coming-advent-03

 

 

Gud avslöjar vad som ska ske i den yttersta tiden genom de visioner Johannes får och visar också församlingens tillstånd i olika tider. Det är som sagt egentligen Jesu Kristi uppenbarelse. Han är den som sitter på Guds högra sida i himlen som mänsklighetens representant . Som Guds Son, frälsare och domare, är allt som kommer att ske relaterat till honom. Han är den som i kap 5 öppnar sigillen så att den sista tidens händelser kan börja inträffa. Gud har full kontroll över allt som kommer att hända, det är redan skrivet i bokrullen.

 

Det handlar om församlingens situation på 100-talet, idag och i den yttersta tiden. Det handlar om hur Gud kommer att agera mot det judiska folket. Till sist handlar det om hur Gud till sist dömer sina fiender.

Det gäller att försöka sätta sig in i hur Johannes som skrev detta  på  90-talet hade det. Han var själv förvisad till ön Patmos, som fungerade som en straffkoloni, för sin förkunnelses skull. Det hade varit mycket svåra och oroliga tider, med förföljelser mot de kristna. Kejsar Titus hade erövrat och skövlat Jerusalem.

 

Han och många troende levde i hoppet om Jesu snara återkomst , den första tiden efter hans himmelsfärd. Man väntade på att Jesus skulle upprätta riket, men så mycket  talade emot detta.

 

Världsmakten Rom behöll sitt järngrepp över landet, förföljelserna avlöste varandra. Därför gråter Johannes, som det skildras i kap 5, när ingen i himlen kunde öppna sigillen till bokrullen som innehöll Guds domar och Guds frälsning för sitt folk. Hans nöd var stor för församlingen och han ville veta Guds vilja och plan för sitt folk. Mer om det längre fram.

 

+++

 

Texten är naturligtvis ”krypterad” och avkodas inte så lätt av utomstående eller av människor med felaktiga motiv, som står utanför Guds rike. Därför är symbolspråket rikt och hämtat från Guds tidigare uppenbarelser i GT, eftersom Guds talande och handlande hänger ihop från början till slutet.

Det väl kända bildspråket hjälper den som redan är insatt i Skrifterna och som därmed förstår de bärande teman och mönster som finns där. Den Helige Ande hjälper till att toöka tecten rätt.

För utomstående är texten obegriplig, eftersom den inte kan förstås av opånyttfödda människor.

 

Man ser inte de stora sammanhangen i hela den bibliska uppenbarelsen heller. Den ska inte heller gå att förstås så lätt. Gud har satt upp spärrar,  eftersom han är noga med sitt eget Ord, att det tas emot och förstås av hans betrodda tjänare i församlingen. Det ska vara omöjligt att förstå texten utan Ordets ljus och den Helige Andes hjälp.

 

Anden vittnar om Lammet och Lejonet av Juda, Jesus Messias, han som dog för vår synd och uppstod och som lever i evighet. Så det finns villkor för att börja kunna förstå texten.

 

Det är också svårt för oss troende att ”avkoda” denna rika text. En förutsättning kan vara att skaffa sig  en överblick och se skeendet i fågelperspektiv. Det gäller inte att kunna tolka varje vers och varje detalj i förstone utan att få en bred överblick av det som kommer att ske.

Jesus talade om ”himmelrikets hemligheter”.  Ja, Gud har naturligtvis sina hemligheter som han inte avslöjar för vem som helst.

 

Profeten Daniel skrev om denna bokrulle som skulle förseglas till ändens tid, när tiden var inne. Det är ett Guds dokument alltså som innehåller skildringen av framtiden, den sista tidens händelser. 12:5 ”Men du, Daniel, göm dessa ord och försegla denna skrift till ändens tid. Många skall forska i den och kunskapen skall bli stor.”  Det är omöjligt att förstå Upb utan bakgrunden i b la Daniel, liksom även Jesaja och Hesekiel och Exodus.

Det är intressant att notera att Johannes fick en annan instruktion än Daniel: Försegla inte profetians ord i denna bok. Ty tiden är nära” .  (22:10). Därför är det viktigt för oss att läsa den och försöka förstå vad Gud vill säga oss.

 

Allt måste läsas tillsammans för att vi ska få en riktig helhetsbild. Det gäller också Jesu avskedstal om den yttersta tiden och vad Paulus skriver. Skrift ska alltid tolka skrift, läsas och förstås tillsammans.

 

 

newjerusalem

 

 

Kronologin och teman.

 

 

Det som beskrivs i Bibelns sista bok är inte symboliskt utan högst verkligt. Rent språkligt används bilder för att göra dessa  skeenden begripliga

Johannes fick se det som skulle ske tusentals år längre fram i tiden och som var främmande och skrämmande för honom.

Men själva händelserna utspelar sig i tiden, i den konkreta verkligheten.  Det enda språk som är möjligt att beskriva de himmelska verkligheter han också fick inblick i, är detta metaforiska språk.

 

Det finns naturligtvis en tidsmässig följd i boken eftersom den skildrar faktiska händelser på jorden, vad som kommer att ske under den absolut sista tiden. Men den kan som sagt var inte läsas i kronologisk ordning utan det är mycket mer raffinerat och komplext uppbyggt. Johannes använder sig av ett slags cykliska upprepningar och andra sätt att framhäva och betona det som är viktigt.

Samtidigt återkommer de teman som kan skönjas från första Moseboken och framåt. Vi har både mönster som återkommer, en tidslinje och visioner av den himmelska världen. Efter syndafallet ser vi hur gudsupproret tar form och hur antikrists ande och laglöshetens hemlighet börjar bli verksam.

 

Därför finns det förebilder till personen Antikrist i Skriften, som gör det lättare att känna igen honom, när det är dags för det. Vad som sker i den sista tidens händelser är att allt kulminerar.

Laglösheten och gudsupproret kulminerar på ett totalt sätt i skildringen av de två vilddjur som stiger upp dels ur jorden, dels ur havet. Det finns fler viktiga teman som jag återkommer till.

Synden mognar till skörd. Det är slut med Guds nåd och Herren agerar igen som han gjorde när han dömde Farao och Egyptens avgudar. Det är äntligen tid för Gud att döma och straffa sina fiender.

 

Överlåtna kristna mognar till att bli Kristi brud och många betalar det yttersta priset för sin tro i döden.

Guds handlande med sitt första förbundsfolk mognar och fullbordas också under den absolut sista tidsperioden, som är judarnas. Herren går tillrätta med dem för att de till slut ska kunna känna igen honom de förkastat och äntligen tro på sin Messias. Innan det sker kommer även deras avfall att kulminera, när de tar emot Antikrist som sin Messias. Guds- upprorets säd som såddes av satan i tidens begynnelse mognar också i laglöshetens människa, som får en begränsad tid av Gud att verka innan han och satan kastas i eldsjön för evigt.

+++

 

Gud tar tillbaka jorden från synd, ondska, uppror och avfall och ger den till dess rättmätige förlossare, Jesus Kristus.

Detta sker i en fasansfull tid på jorden, en så stor nöd, som inte förekommit sedan världens begynnelse. Ändå har historien präglats av våld och krig.

Allt når sin höjdpunkt innan denna  tidsålder tar slut och Gud kommer att skapa en ny himmel och en ny jord.

Därför kan man läsa Bibelns sista bok tematiskt och urskilja de stora mönstren som kan ses i historien och som når sin höjdpunkt i sluttiden. Det kan vara lättare än att rent kronologiskt försöka pressa in alla skeendena som skildras när de  7 sigillen bryts, de 7 basunerna ljuder  och de sju sista plågorna verkställs. När sker vad?

 

Det är alltid en svårighet i profetiska litteraturen. Tänk bara på Jesaja, där verser i ett sammanhang dels kan syfta på Jesu Kristi första ankomst och sedan på tusenårsriket.

Det är lika svårt i denna bok och ingen kan med säkerhet säga hur vi ska förstå den.

 

paulus

 

 

Det slående är den sjufaldiga strukturen i boken. Det mesta som sker är uppbyggd kring sjutalet, som symboliserar fullkomnad, fullbordan. Andra tal är också viktiga, 12, 24, 144 000 osv. Man måste nog se dem som symboliska tal som betecknar olika aspekter av det som sker. Formen för denna uppenbarelse är ju en apokalyptisk skrift och den har vissa kännetecken. En ängel finns ofta med som tolkar de visioner som Johannes i detta fall fick. Det är ett bildspråk, som beskriver det komplexa skeende som ska äga rum i den allra yttersta tiden. Att språkdräkten är ett symboliskt bildspråk, typiskt för den apokalyptiska genren,  betyder inte att det inte verkligt.

 

Allt vad Johannes fick se handlade om det som kom att ske under hans tid och ska ske i vår värld, i den allra sista tiden på jorden.

 

Verklighetens Gud avslöjade vad som var och vad som skulle ske. Det var ju Jesu Kristi uppenbarelse som Gud lät honom se för att visa församlingen vad som skulle komma. Boken är fylld av ständiga hänvisningar till Gamla Testamentet och allt vad Gud och sagt tidigare.

 

Johannes levde på 90-talet e Kr, något som också präglar framställningen. Det måste ha varit lika oerhört för honom som det var för profeten  Daniel 600 år tidigare, att få denna skrämmande inblick i den sista tiden. Men han, och vi som läser boken, får tröst av de ständiga inblickarna av den himmelska världen i skildringen, som försäkrar oss om att Gud har allt under kontroll.

 

 

Det viktiga är vad som sker och att förstå det, och inte exakt försöka bestämma när det ska ske. Förståelsen kommer säkert att öka ju närmre vi kommer dessa händelser. Men det har varit så mycket oenighet kring just tidsaspekten, att det nästan tagit bort uppmärksamheten från det väsentliga.

 

När sigillen börjar brytas ett efter ett, igångsätts ”födslovåndorna”, som Jesus talar om i Matt 24:3-15 : bedrägeri och villfarelser, krig, hungersnöd och jordbävningar. Basunerna och plågorna beskriver Guds vredesdomar. Inom det blocket ryms de viktiga kapitlen 10 – 12, som startar det absolut sista tidsavsnittet, innan sektionen med Antikrists framträdande och hur Gud dömer honom och hans anhängare, liksom det stora Babylon.

Sedan kommer den mäktiga skildringen av Jesu återkomst, det tillfälliga fängslandet av satan,  tusenårsriket, djävulens eviga förvisning till eldsjön, den slutliga domen och hur Gud sedan skapar en ny himmel och en ny jord.

 

+++

 

 

Vad gäller församlingen så är ju meningarna delade om huruvida kristna ska genomlida både vedermödan och Guds vrede. Att vi inte slipper undan vedermödan är verkligen obestridligt men det blir svårare med vredesdomen: ska även kristna vara kvar på jorden när Guds domar verkställs?

Om man menar att så inte är fallet blir det nästan oundvikligt att hävda att uppryckandet sker innan Jesus kommer tillbaka, synlig för alla på jorden.  Det är mycket kontroversiellt med det ”hemliga uppryckandet”.

 

Man kan då istället tänka sig att de troende får ett särskilt beskydd under vredens fas, även om många kristna kommer att dödas då och under själva vedermödan. Det kan få vara en öppen fråga och många seriösa kristna kommer till olika slutsatser. Men det kanske inte går för långt att konstatera att Gud handlar lite olika med sin församling (bestående av pånyttfödda judar och hedningar) och det judiska folket i sin helhet som inte erkänner sin Messias, vilka konsekvenser det än får.

 

+++

 

 

Det kan finnas mycket som talar för att uppryckandet sker före Guds vredesdomar, kanske mellan det 6:e och 7:e inseglet. Det gäller då att förstå Herrens Dag som en längre period som omfattar den stora vedermödan och vreden. Mer om det längre fram. Detta är bara ett utkast så länge.

 

 

Det finns ständiga inblickar till den himmelska världen i texten, också sju till antalet. Helt plötsligt  är vi inför Guds tron och får se vad som pågår där, parallellt med skeendena på jorden.  Det är här tröste-temat kommer in igen. Trots  det fruktansvärda som pågår på jorden är Gud på tronen och de kristna som lider kommer snart att få evig tröst hemma hos Gud, mycket snart . Genom dessa inblickar i himlen  blir vi ständigt förvissade om att befrielsen nalkas och att Gud har full kontroll över läget.

 

 

Denna bok är också en hoppets bok. Tiden är noga utmätt för Antikrist och hans välde. Det är Gud som har gett honom tillåtelse att verka och fullborda bedrägeriet innan Jesus kommer tillbaka.

Ett genomgående tema i Bibeln är ju att människor ställs inför valet mellan Gud och Lögnaren, från början till slut. Det är och förblir ett mysterium, hur Gud samverkar med vår fria vilja för att ändå genomföra sin vilja i sin stora helhetsplan.

 

Det stora är att vi har fått veta detta så långt innan det sker för att vara beredda och välkomna honom tillbaka och be för alla syskon som kommer att dödas för sin tro på Jesus. ”Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det må säga: ”Kom!” Vi kan säga så för att vår Herre själv har sagt: ”Se, jag kommer snart och har min lön med mig för att ge var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den sista, begynnelsen och änden.” (Upb 22:12).

 

Fortsättning följer..

Aposteln Petrus. I.

 

petrus

 

Rembrandts målning av aposteln Petrus.

 

 

Det finns mycket att säga om aposteln Petrus. Man måste nog ändå börja med några livsförvandlande händelser i  hans liv. Den första var när han blev kallad att lämna sin fiskebåt och följa Jesus för att bli människofiskare istället. Lukas berättar mer utförligt om detta i kap 5:1-11. Matteus och Markus konstaterar bara att Simon och hans bror omedelbart lämnade sina nät och följde Jesus.

Detta första möte var avgörande för Simon Petrus, liksom  mötet några år senare med den uppståndne Herren Jesus vid sjön, som återupprättar Petrus efter de tre förnekelserna (Joh 21). Det får bli den andra avgörande händelsen, där Petrus tjänst som apostel  började om på riktigt. Han blev han det  Jesus kallat honom till att vara, Petrus, Klippan, som stod fast i sin tro på Jesus, som var en av  hörnstenarna för Guds andliga hus, sin församling i urkyrkans historia. ( 1 Petr 2: 4-10.)

 

 

Petrus uppträdde ofta som talesman för lärjungarna, han var med i den innesta kretsen runt Jesus tillsammans med Jakob och Johannes vid viktiga tillfällen (t ex på Tabors berg när Jesus förvandlades i Guds härlighet och sedan på allvar började undervisa lärjungarna om sitt förestående lidande). Han var den som fick uppenbarelsen om att Jesus verkligen var Messias, den levande Gudens Son (Matt 16:13-20) och det är till den bekännelsen Jesus knyter sitt löfte om att bygga sin församling.

 

Jesus hade vid flera tillfällen uppmanat honom att ta hand om fåren och föda lammen, så Petrus var onekligen mycket betydelsefull som apostel och herde i den första församlingen. Men det var i kretsen av de andra som han hade denna uppgift och tillsammans med dem tjänade han sin Herre ända in i döden.

 

+

Vi känner till hans svagheter och brister men Jesu kallelse stod fast och han liksom de andra lärjungarna förvandlades när Anden kom över dem på Pingstdagen och i Andens kraft fick han göra samma gärningar som Jesus gjort. Sjuka blev botade, döda uppstod, människor som hörde honom predika och undervisa omvände sig och blev frälsta.

Petrus var med om många mirakler i sitt liv både personligt och när han betjänade andra.

 

Den tredje händelsen som kan sägas vara avgörande för hans tjänst och missionens utveckling är det som skildras i Apg 10. Petrus förstår efter att ha sett en syn och blivit ledd av Anden att möta den gudfruktige Kornelius, att frälsningen verkligen gällde alla människor och alla folk. Petrus och de troende judar som följt med honom häpnade över att Andens gåva blev utgjuten också över hedningarna när han ännu talade till dem. Icke-judar började sedan på allvar inlemmas i församlingen genom dop, andeuppfyllelse och gemenskap.

 

Petrus tal på Pingstdagen ( Apg 2:14-1)  sätter in det som skedde när Anden utgjöts i sitt gammaltestamentliga sammanhang och sammanfattar det. Det är verkligen levande teologi och beskriver hur apostlarna, ledda av Anden,  förstår och omsätter betydelsen av Jesu död och uppståndelse i levande förkunnelse och verksamhet. Det är en process som också märks i breven, där den teologiska reflektionen över Skrifterna hjälper dem att formulera den unga församlingens liv och lära.

 

Fortsättning följer.

 

 

 

 

Kämpa den goda kampen, fullborda loppet, bevara tron. I

vägen

 

 

Paulus ord till sin nära medarbetare Timoteus har något att lära oss om vad som är viktigast i livet. 

 

 

Så här står det i 2 Tim 4:6:

 

Själv offras jag redan som ett dryckesoffer, och tiden för mitt uppbrott är inne. 7 Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. 8 Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans. Den ska Herren, den rättfärdige domaren, ge mig på den dagen, och inte bara mig utan alla som älskar hans återkomst.

 

Jag ska fundera över vad det innebär att kämpa den goda kampen, att fullborda loppet, att bevara tron. Paulus är en förebild på många sätt och har mycket att lära oss om ett rätt förhållningssätt i livet och inför döden. 

 

Hur bevarar vi tron trots och genom alla svårigheter, lidanden, motstånd och förföljelse? Det var en livsvandring som började när vi kom till tro och som fortsätter till slutet. Hur väl vi än började på trons väg, så är det viktigaste kanske att fullborda loppet, som Paulus uttrycker det. Det finns en risk att vi ger upp innan vi är framme vid målet, att vi slutar kämpa, vandra framåt och tappar tron.

 

Han använder  en terminologi från idrottens värld i sina brev, som var välkänd för dåtidens människor och även användes av de grekiska filosoferna. Atleterna i olika tävlingar kämpade för att vinna. 

 

Här är det så mycket mer som står på spel än att vinna ett pris i en jordisk tävling. Det handlar om evigheten, att kämpa för att fullborda livsvandringen och bevara tron inför uppbrottet från denna värld. Att kämpa den goda kampen och fullborda loppet innebär att hålla ut i tjänsten, arbetet för evangeliet, och bevara tron på det personliga planet. Vi har alla olika uppgifter i Guds rike, men det gäller för oss alla att hålla ut i det vi står i, förbönstjänst, evangelisation, hjälparbete eller vad det nu kan vara. Det innebär en kamp mot ondskans andemakter, som vill försöka stoppa Guds vilja och hindra människor från att bli frälsta, slå ner oss och göra oss obrukbara.

 

På det personliga planet är tron och livet med Gud det dyrbaraste vi har. Det är också värt att kämpa för så att vi inte blir bestulna på det.

 

+++

 

Vår fiende ljuger alltid om Gud och vill få oss att tvivla på Guds omsorg och kärlek. Han vill göra oss modlösa, hopplösa, rådlösa men om vi förblir i Jesus kan vi övervinna detta, genom den Helige Andes kraft och hjälp.

 

Paulus skrev i sitt Första brev till Timoteus: ”Kämpa trons goda kamp..” (6:12). Hur det än ser ut är det alltså en god kamp, något som är ytterst värt att kämpa för till det yttersta. Jag återkommer b la till denna text i nästa del. Det är en god kamp eftersom det handlar om att hålla fast vid det Gud uppenbarat och lovat i sitt ord. Det handlar till slut om Guds rike, som vi tillhör och som varar i evighet, inte våra angelägenheter. Allt sådant upphör men Guds rike består.

 

+++

 

Vi vet alla av egen erfarenhet att det är vår tro och förtröstan på Gud som blir attackerad på alla möjliga sätt, genom utnötningskrig eller blixtanfall. Vad kan då vara viktigare än att ha målet i sikte, att få komma hem till Gud med andlig integritet och hälsa i behåll? Vi kan få många törnar i livet och vara skadade till kropp och själ, men det är ändå möjligt att bevara vårt hjärta i tro och förtröstan på vår himmelske Fader. Gemenskapen med Gud är meningen med livet och skänker den djupa frid, livskraft och glädje som håller vår invärtes människa frisk och stabil under svåra yttre påfrestningar och inre strider.

 

Psalmisten skrev: ”Om än min kropp och själ försmäktar, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt”. (73:26).

 

Det innebär en kamp mot att inte ge efter för besvikelse på Gud, när bönesvar uteblir och lidandet verkar outhärdligt. Frågan ”varför”?  besvaras sällan, men Herrens löften om att vara med oss och hjälpa oss igenom  består. Det är det enda i livet vi verkligen kan lita på, att Gud håller sitt löfte att aldrig lämna oss ensamma i vår nöd. Jesus förberedde sina lärjungar på förföljelse och lidande, men lovade dem sin kraft och hjälp. 

 

”Detta har jag talat för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen”. (Joh 16:33).

 

Det är bara i och genom Jesus själv som vi kan övervinna världen, vår fiende och allt som drabbar oss i en syndfull värld. Därför är det viktigaste att förbli i honom och låta hans ord förbli i oss.

Paulus ord i Romarbrevet får avsluta denna första del: ” Jag hävdar att den här tidens lidanden väger klätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår”. (8:18).

 

 

II

 

 

öken

 

 

Liter mer på temat om tro och prövningar.

 

 

Paulus uppmanade ju Timotheus att ”kämpa trons goda kamp” och i Jakobs brev läser vi: ”Räkna det som den största glädje, mina bröder, när ni råkar ut för alla slags prövningar. Ni vet ju att när er tro sätts på prov, så gör prövningen er uthålliga” (1:2-3).

 

Petrus skrev: ”Var därför glada, även om ni nu en liten tid måste utstå olika prövningar. 7 Äktheten i er tro är långt mer värd än guld, som är förgängligt men ändå prövas i eld. På samma sätt prövas er tro för att sedan bli till lov, pris och ära när Jesus Kristus uppenbarar sig. 8 Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fast ni ännu inte ser honom tror ni på honom och jublar i obeskrivlig, himmelsk glädje 9 när ni nu är på väg att nå målet för er tro: era själars frälsning.”

 

Det är värt att hålla ut i prövningar och lidanden eftersom målet är så stort och underbart: att Jesus kommer tillbaka och vi blir fullkomligt ”slut-frälsta.”

 

Det är inte helt lätt att ta till sig detta, att vi ska glädja oss åt prövningar, men samtidigt förstår vi att de måste vara så av egen erfarenhet. Det är bara i själva prövningen som vi erfar att tron håller, för att Gud är större än alla våra problem och prövningar och bär oss igenom.

 

Det finns ju flera dimensioner i detta. Bibeln talar också om trons vila (Hebr 4), som är lika sant och viktigt. Vi kan hålla fast vid Jesus när det stormar, stå fasta i tron och kämpa för den, eftersom Gud håller oss uppe och vi kan vila i honom.

 

I det kristna livet gäller ju detta, att vi ingenting förmår utan Guds hjälp och vi har fått den Helige Ande som Hjälpare i alla situationer och vi är övervinnare i Kristus.

 

Det finns en annan aspekt av detta också, som Judas brev uttrycker så här: ”Mina älskade, trots min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning fann jag det nödvändigt att skriva och mana er fortsätta kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.”

 

Vi ska fortsätta kampen för den sanna apostoliska tron också i vår tid, med allt det bedrägeri och den villfarelse som finns . Bara Guds Ord är ofelbart och absolut sant och ingenting ska få oss rubbas från detta fundament, och allt måste hela tiden prövas gentemot Bibeln.

 

Guds stora berättelse och vår livshistoria.

 

 

 

 

Det är inte bara i vår tid som det talas mycket om vikten av berättelser, den enskildes egen historia och hur den relaterar till andras, i familj, släkt och folk. Det har alltid varit viktigt, men nu har fler människor möjligheter att tänka över detta och skapa sina berättelser. Behovet är kanske också större  när identitet och samhörighet inte är givna och självklara. Vi söker vår plats i livet, vår djupaste tillhörighet och identitet. Det blir möjlighet när vi ser oss själva, vårt liv i relation till andras och till det ännu större sammanhanget: Guds historia.

 

Berättelser har alltid varit viktiga för mänskigheten. Vi speglar vårt lilla liv i den större berättelsen samtidigt som vi på ett förunderligt sätt ”blir till” just genom att berätta och lyssna på berättelser. Det är en djupt mänsklig och viktig erfarenhet. Vår egen identitet blir mer synlig när vi berättar och lyssnar till andra. Vi ser att vi är del av något större, att vi har så mycket gemensamt, att vi människor är så lika trots yttre olikheter. Vi förstår att vi bara är en liten del i en stor helhet som sträcker sig bakåt i historien och att vi alla har en liten men viktig plats i världen.

 

Vi lever verkligen av berättelser, egna och andras. Därför är det bra att påminna sig om den kanske viktigaste historien av alla, Guds egen historia. Han skrev in sig i vår mänskliga historia för evigt när Hans Son blev människa och föddes i Betlehem. ”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud, att hela världen skulle skattskrivas”. (Luk 2:1).

 

Vid den speciella, av Gud bestämda tiden, när Han skulle agera och låta profetiorna om Sonen och Messias fullbordas, sker det. Ingen kunde stoppa detta, trots att kung Herodes försökte. När Gud gör något kan ingen förhindra det.

Med Jesu Kristi födelse gick det till så: hans mor Maria var trolovad med Josef, men innan de hade varit tillsammans visade det sig att hon var havande genom den helige Ande. 19 Hennes man Josef var rättfärdig och ville inte dra skam över henne 0ch därför beslöt han att skilja sig från henne i hemlighet.
20 Men när han funderade över detta, då visade sig en Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son! Var inte rädd för att ta till dig Maria som din hustru, för barnet i henne har blivit till genom den helige Ande. 21 Hon ska föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder.”
22 Allt detta hände för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: 23 Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel. Det betyder: Gud med oss. När Josef vaknade upp ur sömnen, gjorde han som Herrens ängel hade befallt och tog sin hustru till sig. 25 Men han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus. ” (Matt 1)

 

Gud hade genom sina tjänare profeterna redan i förväg berättat om sin utvalde, som skulle komma till världen för att befria och rädda. De fromma hade levt av dessa ord och närt sitt hopp om att de skulle fullbordas. Gud hade börjat skriva sin egen historia genom sina tjänare som tecknade ned den, och han vet redan från begynnelsen hur den kommer att sluta. Det kan vi läsa om i Den Heliga Skrift.

 

Guds berättelse om Jesus har avgörande betydelse för vår egen berättelse. Vi lär av den att vi inte är utelämnade till oss själva och våra närmaste, slumpen eller meninglösheten. Vi sammanbinds med det allra största som Gud själv gör mitt i historien och inbjuds att bli en del av det. Vi förstår att det som varit omöjligt för oss att övervinna i våra liv har Gud tagit itu med för vår skull: synd, död, ensamhet, smärta.

 

+++

 

Vi förstår våra egna existentiella villkor på ett unikt sätt genom Guds berättelse som egentligen tog sin början i skapelsen. Gud var där före tid och rum, samme Gud som visat sitt personliga och faderliga ansikte gentemot mänskligheten i historien. Universum är inte ett kallt och oändligt tomrum, utan Skaparen, vars ansikte vi sedan möter i Jesus, har designat det oändligt stora och lilla i kosmos och på jorden för människan. Vi får veta att varje människa är unik, som skapad till Guds avbild och att vi har en mening med våra liv, att lära känna vår Skapare och Frälsare, tjäna, älska och lyda hans Ord. Gud har lämnat så tydliga spår i skapelsen av skönhet, ofattbar precision och ändamålsenlighet och genial finjustering av alla livsystem att det egentligen är omöjligt att förneka hans existens. Paulus skrev så här i Romarbrevet:

 

” Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt.”

 

Gud skapade ordning av urtidens kaos och gjorde vårt kosmiska hem jorden beboelig. Människan skulle vara Guds representant och arbeta för hans rike och växa i mognad och förstånd genom att leva i gemenskap med Gud.

 

Mannens och kvinnans livssituation blir belyst i de första kapitlen. Vi känner igen oss i vårt uppdrag att förvalta, arbeta och vara kreativa. Vi förstår varför vi uplever främlingsskap, egen och andras synd, ondska och lidande och hur Gud lovar att åtgärda detta genom sin Son. Vår mänskliga historia blir frälsningshistoria när Gud verkar mitt i den för att förbereda för vår Frälsares ankomst.

 

Guds historia är också mänsklighetens historia utifrån Guds eget perspektiv, vad han gjort för att genomföra sin räddningsplan. Där kan vi finna vår djupaste samhörighet, mening och identitet som hans skapelse och älskade barn genom Jesus Kristus.

 

Skönheten som ”gudsbevis”.

 

 

 

.

 

 

Det finns många gudsbevis som är lärorika att studera och begrunda, men inget som handlar om skönheten vad jag vet. Sagt med glimten i ögat, och som den konstnärssjäl jag är,  så borde det finnas ett. Naturens och konstens skönhet vittnar om Skaparen. Gud är den största konstnären av alla. Vi kan bara försöka återge de vackra färgerna och formerna som finns i naturen. Sedan skapar vi egna bilder, ord eller toner i en ständig längtan att uttrycka oss.

 

Varför har vi så stort behov av det som är vackert, oförställt och harmoniskt? Den oerhörda  och överväldigande skönheten i en solnedgång, en blomma, ett konstverk, i ett musikstycke, i blommande ängar, majestätiska berg, stilla vattendrag, mäktiga oceaner, susande skogar, talar så djupt till oss utan ord.

 

Det är naturligtvis framför allt just skönheten i naturen som berör oss så starkt, i det stora och lilla, från stjärnhimlen till den enklaste blomma och blad, barn och djurungar som tumlar runt i gräset. Det är livet självt i all sin komplexitet, variation, snillrikhet och fägring, prakt och härlighet. Men även allt den inspirerade människan skapar av musik och olika slags konstarter, litteratur, arkitektur osv. påverkar oss djupt. All god konst återspeglar  Skaparens och skapelsens skönhet och gestaltar vad det är att vara människa på olika sätt i relation till vår omgivning.

 

Hur vackert är det då inte i Guds himmel när vi överväldigas av det sköna här på jorden? Det är omöjligt att  förstå så länge vi lever på jorden. Vi kan inte bära så mycket härlighet, ljuvlighet och kärlek från Gud i våra jordiska kroppar. Men som Guds frälsta och återlösta barn kommer att ha en evighet att glädjas över detta i tacksamhet och salighet.

 

Vi är skapade för att skapa på olika sätt. Reproduktionen är ett stort mirakel och gåva  i sig, det vet varje förälder. Ett konstverk är också en underbar skapelse som bjuder in andra till delaktighet, upplevelse och reflektion på samma sätt som naturen själv gör, när vi går på tur tillsammans i bergen eller sitter tysta vid havet. Det går inte att föreställa sig livet utan naturen och kulturen, det är en så viktig del av vårt liv som människor. Vi har alltid tittat upp mot stjärnorna, spanat över havet, vandrat i skogar och upp på berg. Vi har alltid på något sätt gjort både användbara redskap för fångst, jordbruk och mathantering samt smycken, målningar, krukor och vaser.

 

Människan fick som uppgift av Gud att förvalta skapelsen och när vi gör det uppfyller vi vår Skapares och Faders intentioner. Vi benämner, kategoriserar, organiserar, bearbetar, utvecklar, upptäcker, utökar vår kunskap och använder den för att skapa så goda livsmöjligheter som möjligt. Vi samverkar, när det är som bäst, med naturen utan att förstöra, och förundras över allt det vackra vi ser runt omkring oss. Det är kanske därför vi vill avbilda det vi ser, rita eller måla av, för att sedan fylla på med vår egen fantasi.

 

Gud är den kreative i absolut mening, Skaparen, som i och  genom sitt Ord talar allt till existens. Vi som kreativa människor får använda oss av det som finns nedlagt dels i naturen, dels i vår egen fantasi och förmåga att skapa med färger, ord, toner. Det största en kreativ människa kan göra är då att ära sin Skapare och väcka andra människors förundran och tacksamhet till Gud över den han är och det han skapat. Jag tror att vi är skapade för att i allt ära och prisa Gud, som gett oss detta fantastiska liv i denna fantastiska värld. Och inte bara det, utan även evigt liv genom Jesus Kristus, i hans egen fullkomliga och saliga värld.

 

Varför är det så? Det blir tydligt redan i de första kapitlen i Bibeln. Gud skapade ett överflöd av liv och planterade en lustgård i Eden och satte de första människorna där. Gud lät alla slags träd, vars frukter inte bara var nyttiga och goda utan också var ljuvliga att se på, växa upp ur marken. En flod som vattnade lustgården flöt fram genom den. Från början fanns alltså den estetiska dimensionen med. När Gud skapar gör han det inte bara nyttigt, ändamålsenligt utan också oerhört vackert.

 

Skönheten var ju inte ”nödvändig” för livsuppehället, men ändå var den nog det för vår själsliga hälsa och välbefinnande. Därför är det vackra på många sätt  så viktigt. Trots att så mycket förstörts i och genom att förgängelsen, synden, ondskan och döden kom in i världen, finns ändå spåren av den ursprungliga renheten och härligheten kvar i det Gud skapat. Han har också gett oss förmågan att uppskatta det.

 

 

Det säger naturligtvis mer om Gud själv än om oss eftersom vi är skapade till Guds avbild. De skildringar som finns av Guds tron och den härlighet, majestät och skönhet som omger den, vittnar om att Gud Skaparen inte bara är upphov till förnuft, ordning, ändamålsenlighet, lagar i universum utan lika mycket till allt det vackra, fantastiska, underbara och sköna som finns. I den väl avvägda ordningen och finjusteringen i universum, i de rent matematiska formlerna finns en skönhet i sig. Det är högsta rationalitet, harmonisk ordning, genialitet och ofattbar skönhet som möts i Guds personlighet och i det han skapar. Allt är så vackert i skapelsen, från stjärnhimlen till det minsta grässtråt, människan och djurriket, att vi bara kan brista ut i lovsång egentligen. Och det sker ständigt. I Psaltaren t ex nr 148 uppmanas själva skapelsen att prisa sin Skapare.

 

 

Skapelsens lov till Herren

 

Halleluja! Prisa Herren från himlen, prisa honom i höjden.
Prisa honom, alla hans änglar, prisa honom, hela hans här.
Prisa honom, sol och måne, prisa honom,
alla lysande stjärnor. 

Prisa honom, ni himlars himmel och ni vatten ovan himlen. 
Ja, de skall prisa Herrens namn, ty han befallde
och de blev skapade.


Han gav dem deras plats för alltid och för evigt. Han gav dem en lag som ingen överträder.
Prisa Herren från jorden, ni havsdjur och alla djup,
eld och hagel, snö och töcken, du stormande vind som uträttar hans befallning,
ni berg och alla höjder, ni fruktträd och alla cedrar,
ni vilda djur och all boskap, ni kräldjur och bevingade fåglar,
 
ni jordens kungar och alla folk, ni furstar och alla domare
på jorden,
ni ynglingar och unga kvinnor, ni gamla med de unga. 


Prisa Herrens namn, ty endast hans namn är högt, hans majestät når över jord
och himmel

Han har upphöjt ett horn
för sitt folk till en lovsång
för alla sina fromma, för Israels barn,
det folk som står honom nära. Halleluja! (Psaltaren 148).

Guds räddningsplan i historien. Del I-VIII. Om inte ”om” hade varit…

 

 

 

 

 

 

Del I. Inledning. 

 

I den här serien ska jag fundera över något som egentligen är omöjligt att förstå i detalj. Det gäller de stora förloppen, där Guds försyn verkar mitt bland människor i världen och i olika tider. Jag är fascinerad över Guds agerande i historien, det som vi då kallar frälsningshistoria. Gud har verkat i den vanliga historien, bland vanliga människor, för att få sin vilja igenom och förverkliga  sina planer på att rädda mänskligheten.

 

Vi vet att vi människor kan vara ovilliga att höra vad Gud säger och samarbeta med honom, och även om vi vill det i hjärtat, kan vi ändå frestas och misslyckas med att lyda och följa Guds vilja. Det har alltid varit så,  som för 4 000 år sedan , när Gud började genomföra denna sin räddningsplan, och är det än idag. Vi människor är oss ganska lika, men framför allt är Gud densamme. Han förändras inte och det han sagt förblir. Allt Gud sagt kommer att fullbordas i rätt tid.

 

Hur verkade och verkar Gud i världen bland de människor som både kan förkasta hans planer och även om de accepterar dem, genom synd och svaghet kan försvåra eller försena Guds verk? Gud skapade oss med fri vilja, så Gud ”måste” då samarbeta med människan för att hans vilja ska ske.

 

Det är som sagt ett mysterium, hur Guds försyn verkar inom dessa ramar som vår fria vilja och världens bortvändhet från honom i synd och uppror, otro och ovillighet sätter. Det är ändå ett faktum att han gör det när vi ser på historien. Han har agerat under tusentals år och genomfört sina planer. Hans Son Jesus Kristus  föddes in i vår värld och med honom kom Guds rike till jorden för första gången. Genom hans död och uppståndelse försonades mänskligheten med Gud och efter församlingens tid, när evangeliet förkunnas över hela världen, ska Jesus komma tillbaka vid tiden slut som den Herre över skapelsen han redan är och Frälsare.

 

 

För det första kan ett försök till svar finnas i ett absolut grundläggande faktum, att Gud är Gud, och när han talar så lyssnar de han utvalt att höra, och lyder. Det är på något sätt ofrånkomligt. Det gäller framför allt de som direkt står i hans frälsningshistoriska plan; Abraham och hans efterkommande, Moses, Josua, domarna, profeterna och i NT, apostlarna.

 

De Gud utväljer för så viktiga och avgörande uppdrag för hans viljas genomförande, får nåd och hjälp att tro, lyda och förbli i förbundet med Gud, i sitt specifika uppdrag. Vi ser av Bibelns skildring att deras tillfälliga synder och svagheter ändå inte hindrar Gud från att fullborda sin plan. När det sedan gäller profeterna hade de en särskild sanktion och ett uppdrag från Herren att tala hans ord.

 

För det andra kan den konkreta berättelsen om deras liv ge en fingervisning om att Gud som absolut suverän Herre och Härskare  använder allt som sker, t o m det onda, för att i det långa loppet utföra sitt verk, samtidigt som konsekvenserna av människornas synd finns kvar för lång tid. Gud förlåter dem visserligen men de faktiska följderna i den konkreta verkligheten försvinner inte.

 

+++

 

Jag ska här ge några exempel på detta och börjar med Abraham, för att sedan fortsätta med hans släkt och vidare med b la Josef.  Vi vet ju att Bibeln innehåller kondenserad historia. Vi får bara veta det som är väsentligt för att förstå Guds handlande, vi får sällan bakgrunder,  förklaringar, sällan personliga reaktioner hos de människor Gud ger uppdrag, med några undantag.

 

I kap 12 läser vi att Herren talar till Abraham och befaller honom att lämna sitt land. Han ska ge sig ut på en för honom ny och osäker väg. Abraham fick löftet om ett land som Gud skulle visa honom och om stor välsignelse. Vidare sade Gud att han, den barnlöse mannen, skulle bli ett stort folk. Vi ser redan här den rörande formuleringen: ”Abram gav sig iväg som Herren hade sagt till honom”. Han hör och lyder, på samma sätt som han gör när den ofattbara och säkert för honom skrämmande befallningen att offra sin älskade son Isak kommer från Herren.

 

En lång process började där, som tog nästan tjugofem år  innan Abram verkligen blev Abraham, ”fader till många folk”. Den tid tog det från löfte till uppfyllelse och där händer en del som Gud inte ville, men det hindrade inte att Guds löfte fullbordades.  I Guds tid skedde till sist miraklet,  och löftessonen Isak föddes.

 

 

abr1

 

 

Del II. Abraham.

 

 

Abraham var den förste som hörde Gud tala och uppenbara  sin vilja för framtiden. Med Abraham började Gud genomföra sin räddningsplan. Gud skulle ge honom och hans efterkommande ett land. Gud skulle göra honom till ett stort folk och välsigna honom på ett mycket speciellt sätt. Både välsignelse och förbannelse knöts till honom.  ”Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Jag skall välsigna dem som  välsignar dig och förbanna dem som förbannar dig. I dig skall alla släkter bli välsignade. ” (Gen 12:2-3).

Förutsättningen var att han bröt upp från sin släkt och sitt land och vågade tro på det Gud sade.

Vi vet inte om Abram visste något om HERREN, den ende sanne Guden innan. Han var av Shems släktlinje men bodde i södra Babylon, Kaldéen, där avgudadyrkan var rådande.

 

Hur som helst gjorde Abram som Gud sade. Han begav sig, vid sjuttiofem års ålder, till Kanaans land och strövade omkring där. Gud bekräftade vad han sagt och Abram byggde då ett altare och åkallade Herrens namn. Det skedde sedan vid flera tillfällen. I kap 15-18 tätnar skeendet. Herrens ord kom till Abram i en syn, där han lovar att den barnlöse Abram ska få en arvinge och att hans avkomma ska bli lika talrik som stjärnorna. De skulle alltså inte gå att räkna. Med facit i handen vet vi att det gått i uppfyllelse, när det finns troende människor över hela jorden idag som är Abrahams avkomlingar, inte bara efter köttet, utan efter Anden. Det är alltså inte bara judar som tror på den utlovade Messias, utan hedningar av börd, från alla folk och stammar.

 

De judar och hedningar som tror på det Gud uppenbarade om den kommande Frälsaren redan för Abraham, utgör för oss denna oräkneliga skara. Gud själv har bättre ordning i sina böcker på alla som tillhör honom. Gud ingår sedan förbund med honom  (det i sig kräver ett eget studium) och sedan inträffar det som inte ingick i Guds plan. Abrams hustru Sara pressade honom att få barn med tjänstekvinnan Hagar. Hon födde sedan Ismael och resten är historia, som det brukar heta. Gud hanterar den situationen och välsignar även Ismael, men rent historiskt och in i vår tid vet vi att Ismaels avkomlingar, allt i enlighet med profetian: ”Han skall vara som en vildåsna. Hans hand skall vara mot alla och allas hand mot honom”. (Gen 16:12), skulle strida mot Isaks efterkommande.

 

När Guds tid sedan var inne och Abram var nittionio år, uppenbarade sig Gud igen och ger honom ett nytt namn, Abraham, fader för många folk. Gud inrättade även omskärelsen, som en del av förbundet. Det är intressant att det sker innan Abraham kan bli far vid sin höga ålder. Den son Sara ska föda skulle heta Isak och Gud skulle upprätta sitt förbund med honom och hans avkomma. Gud bestämmer tidpunkten för födelsen och så sker.

 

Vi vet inte exakt när Gud sedan sätter Abraham på prov och säger till honom att offra den älskade sonen Isak som brännoffer på det berg Gud bestämmer. Vi vet hur det går och att det Gud säger när Abraham klarat provet blir höjdpunkten i berättelsen: ” Jag svär vid mig själv, säger Herren: Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son,, skall jag rikligen välsigna dig och gör dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och din avkomma skall inta sina fienders portar. I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst”. 

 

Vi vet hur Paulus förstod denna text och tolkade denna händelse i ljuset av evangeliet om Jesus. Jag återkommer till den viktiga texten i Rom 4.

 

Gud genomför alltså detta viktiga steg i sin plan, trots att Abraham och Sara hade svårt att invänta Guds tid och föregick Guds mirakel. Det har ställt till med problem i relationen mellan judar och araber sedan dess, något som ursprungligen var emot Guds vilja.  Guds försyn visade sig också i hur Gud avvärjde en stor olycka, som Abraham själv var orsak till. Tidigt i historien om honom läser vi i kap 12, att han flyttade ner till Egypten för att det blev hungersnöd i landet. Det sker för övrigt något liknande längre fram, kap 20. Abraham ljög nämligen vid båda dessa tillfällen och sade att hans vackra hustru Sara var hans syster. Gud måste ingripa och varna farao i ena fallet och kung Abimelek i det andra, att de inte skulle röra Sara. Innan Abraham förstod det själv var Gud verksam i sin försyn och förhindrade att dessa hedniska kungar skulle synda med Sara. Gud talade t o m till den hedniske kungen Abimelek i en dröm:

 

Abraham bröt upp därifrån och flyttade till Negev. Där uppehöll han sig mellan Kadesh och Shur, och någon tid bodde han i Gerar. 2 Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då sände Abimelek, kungen i Gerar, bud och hämtade Sara till sig. 3 Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till honom: ”Du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit till dig, ty hon är en annan mans hustru.” 4 Men Abimelek hade inte rört henne och han svarade: ”Herre, vill du döda också rättfärdiga människor? 5 Har han inte själv sagt till mig: Hon är min syster? Och hon sade själv: Han är min bror. Med uppriktigt hjärta och rena händer har jag gjort detta.” 6 Då sade Gud till honom i drömmen: ”Ja, jag vet att du har gjort detta med uppriktigt hjärta, och det var också jag som hindrade dig från att synda mot mig. Därför lät jag dig inte röra henne. 7 Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, ty han är en profet. Han skall be för dig så att du får leva. Men om du inte ger henne tillbaka, skall du veta att du själv och alla som tillhör dig måste döden dö.” 

 

Gud talar alltså inte bara till sina egna utan talar även i drömmar till hedniska härskare. Det är något vi ser vid flera tillfällen längre fram. Gud är inte begränsad på något sätt. Ingen mänsklig synd eller svaghet från hans folk försätter honom i ett prekärt läge. Gud vet alltid hur han ska lösa varje situation, för att ingenting ska stoppa hans planer och vilja.

 

 

Isaak_zegent_Jakob_Rijksmuseum_SK-A-110

 

 

Del III. Isak. 

 

Abrahams son Isak levde ett rätt stilla liv, som det verkar. Det berättas inte så mycket om honom , och han säger eller gör inte så mycket. Vi vet ju inte hur erfarenheten av att ligga  bunden på ett altare och se sin egen far lyfta kniven över honom påverkade hans liv. Det är inte svårt att förstå om det satte djupa spår hos honom, och kanske ännu mycket mer, hur Gud i sista stund stoppade det och utsåg en vädur till brännoffer istället.

 

Ett helt kapitel i berättelsen om honom ägnas åt hur Guds försyn verkade när han skulle hitta rätt hustru.  Abrahams tjänare leddes på ett underbart sätt just till den brunn dit Rebecka kom för att hämta vatten och i rätt tid. (Kap 24). Det står så vackert i v 63-67, om hur Isak var sorgsen efter mor Saras död, och gick och grubblade ute på fältet. När han sedan fick se Rebecka förändrades hans situation och han höll henne mycket kär.

Rebecka kunde inte få barn och Isak bad för henne varefter hon blev havande med tvillingar, Jacob och Esau.

 

Gud uppenbarar sig för honom vid ett par tillfällen, ger honom en varning om att inte dra ner till Egypten (Gen 26:2) och uppmuntrar honom och bekräftar förbundet som han ingick med Abraham. Gen 26:22: ” Den natten uppenbarade sig Herren för för honom och sade: ”Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta inte ! Jag är med dig och jag skall välsigna dig och göra din avkomma talrik för min tjänare Abrahams skull”.

 

Mot slutet av sitt liv skulle han enligt dåtidens sed välsigna den äldste sonen Esau, som han älskade, medan Rebecka höll Jakob mest kär. Vi vet hur det gick. Rebecka ville därför att Jakob skulle få välsignelsen och hon satte sin plan i verket för att bedra sin man och Esau. I kap 27 läser vi hela denna märkliga berättelse, som slutar med att den synsvaga Isak alltså välsignar Jacob istället. Detta leder till att Esau hatade sin bror Jakob och att Jakob ger sig iväg.

 

Av historien förstår vi att det ändå på något sätt var Guds försyn och vilja att så skedde, trots att Jakob och hans mor lurat till sig välsignelsen. Det kan ju vara svårt att ta till sig, men det har säkert med den likgiltiga attityd gentemot sin förstfödslorätt som Esau visade tidigare. I kap 25 läser vi om att han sålde denna till sin bror Jakob för en tallrik linssoppa, när han vid ett tillfälle återvände från markerna helt utmattad av hunger.  I Guds ögon kanske detta beteende var utslagsgivande. Esau hade inte visat sig vara värdig att få den förstföddes välsignelse. Trots att Jakob var en bedragare så fanns denna starka drivkraft i honom, att få förstfödslorätten. Bara Gud vet , vad som är hans utkorelse, försyn och det spelrum han ger för människors viljebeslut. Det kan vi inte reda ut.

 

Men Gud bekräftade alltså sedan förbundet med Abraham och Isak och lovade Jakob att vara med honom och ge honom löfteslandet ( Kap 28: 13-22). Jakob slapp dock inte undan konsekvenserna av sitt handlande längre fram. Mer om det senare.

 

Trots bedrägeri och lögn så var Gud med Jakob för att bevara sitt förbund och löftena i hans generation.   Guds försyn verkade på ett intrikat sätt, trots  personliga synder och svagheter hos dessa människor. Det handlar ju ytterst om löftets fullbordan när tiden skulle vara inne: den ende syndfria och fullkomliga människan i historien skulle födas i Betlehem, Guds egen Son , Jesus Kristus. Han skulle dö för hela världens synd. Det handlar om hur Gud genomför sin räddningsplan för mänsklighetens, trots allt vad de människor gjorde som han verkade igenom. Det handlar om Guds löften som står fast i varje generation. Gud är trofast och allt vad han sagt och lovat kommer att gå i uppfyllelse i hans tid.

 

Jag återkommer till Jakob i nästa del. Om honom finns det mycket att berätta.

 

 

 

 

 

 

betel

 

 

Del IV. Guds försyn i Jakobs liv.

 

Jag fortsätter med Abrahams släkt. Det finns så mycket mer att säga om deras historia och många lärdomar att dra, men för utrymmets skull måste jag begränsa mig. Jag återkommer i andra sammanhang till reflektioner man kan göra utifrån texterna, om släktsynder, välsignelse och förbannelse och mönster som återkommer i deras liv. Det finns också fler händelser där man kan spåra Guds försyn, men det blir som sagt för långt att gå in på detaljer. Jag vill ge en översikt av hur Gud verkar från Abraham och fram till profeterna, och då kan jag inte fördjupa mig i alla detaljer.

 

Nu ska det handla om Jakob.

Han och hans bror Esau bråkade så mycket redan i moderlivet att Rebecka frågade Herren och fick till svar: ”Två folk finns i ditt moderliv, två folkstammar skall ur ditt sköte gå skilda vägar. Det ena folket skall bli starkare än det andra, och den äldre ska tjäna den  yngre. ”

 

Gud hade alltså redan från början bestämt och förutsagt det som sedan skedde.  Men både Jakobs och Esaus  personliga val och agerande vävdes säkert också samman i Guds försyn och agerande. Brödernas karaktär, inställning och attityd gentemot Herren måste också ha spelat in.  Det är något vi inte vet i detalj hur det gick till. Ytterst är det bara Gud som vet hur allt hänger samman, vad som är Guds val och ledning, vår vilja och våra handlingar, i den ytterst komplexa verklighet som livet självt utgör.

 

Jakob lurade ju till sig både förstfödslorätten och sin far Isaks välsignelse. Det var ju samtidigt Guds vilja, att Jakob skulle föra Guds löften vidare.  Innebär då det att Gud accepterar bedrägeri? Så kan det inte vara. Men Gud visste att Jakob var sådan och tog så småningom itu med hans fel och karaktärsbrister och vi ser hur han förändras som människa under tidens gång . Jakob fick smaka sin egen medicin när hans morbror Laban lurade honom och lät sin äldre dotter Lea ta platsen i bröllopstältet istället för lillasystern Rakel, som Jakob älskade och trodde han skulle få till brud.

 

Från Guds sida handlar det om att skapa ett förbundsfolk, och Jakob var den som skulle föra Guds löften vidare efter sin far Isak och farfar Abraham. Gud verkar arbeta på två sätt. Dels genomför han sin plan för hur han ska rädda mänskligheten genom sin egen Son, Jesus Kristus när tiden var inne. Förberedelserna för det var noggranna och tidskrävande. Först utvalde Gud enstaka människor som hörde och lydde hans ord,  sedan ett folk, som helgades till honom och som fick ta emot hans Lag och budord, och ett land, Israel, och en stad, Jerusalem. Dels arbetade Gud konkret med de människor som fick bära hans löftesord vidare, för att de, enkelt uttryckt,  skulle förändras till det bättre och bli som han vill att de skulle vara och leva.

 

Redan direkt efter att han lämnat sin hem kommer Gud honom till mötes på vägen. Han får en dröm i vilken han ser en stege rest på jorden:

 

Den nådde ända upp till himlen och Guds änglar steg upp och ner på den. 13 Och se, Herren stod ovanför den och sade: ”Jag är Herren , din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger skall jag ge åt dig och dina efterkommande. 14 Din avkomma skall bli som stoftet på jorden och du skall utbreda dig åt väster och öster, norr och söder, och genom dig och din avkomma skall alla folkslag på jorden bli välsignade. 15 Och se, jag är med dig och skall bevara dig vart du än går, och jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag skall inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig.” 16 

När Jakob vaknade upp ur sömnen, sade han: ” Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte.” 17 Han greps av fruktan och sade: ”Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port.” 18 Tidigt på morgonen steg Jakob upp, och han tog stenen som han hade vilat sig mot och reste den till en stod och göt olja över den. 19 Och han kallade platsen Betel. Tidigare hette denna stad Lus. 20 

Jakob gav ett löfte och sade: ”Om Gud är med mig och bevarar mig under den resa som jag nu gör och ger mig bröd att äta och kläder att ta på mig, 21 och jag kommer tillbaka till min fars hus i frid, då skall Herren vara min Gud. 22 Och stenen som jag har rest till en stod skall bli ett Guds hus, och av allt som du ger mig skall jag ge dig tionde.”

 

Vi märker att Jakob är lite osäker trots detta, och undrar om det kan vara sant. Han säger OM Gud är med mig… då skall Herren vara min Gud. Det kan ju vara hans dåliga samvete? Eller också är det bara så att han vill vara helt säker på att han, som den som skulle bära Guds löften vidare,  kunde lita på att Gud var med honom.

 

Jag rekommenderar läsning av Gen 29-31, där det handlar om Jakob, morbror Laban, hans döttrar Rakel och Lea och att Jakob så småningom får tolv söner. Det innehåller kärlek, familjekonflikter, problem, lycka, möda, avundssjuka, försoning och mycket annat som vi kan känna igen oss i från vårt liv, även om det utspelar sig för så många tusen år sedan. De yttre förhållandena var naturligtvis annorlunda men de mänskliga situationerna är inte så annorlunda än våra.  Jakob beskrivs som en både hårt arbetande och slug man, som vet hur han ska lyckas. 

 

Vi märker Guds omsorg och försyn när han leds till platsen där den brunn finns som Rakel brukade hämta vatten från. Samma sak upprepas alltså här som skedde när Abrahams tjänare leddes till rätt plats för att finns Rebecka, som blev Isaks hustru. Det finns fler likheter mellan Jakob och hans far Isak. Även Rakel var ofruktsam i början och det dröjde innan hon födde sin förste son , Josef.

 

I nästa del ska jag fortsätta med den kanske viktigaste händelsen i Jakobs liv, det som sker vid Jabboks vad där han möter Gud på ett mycket genomgripande och närgånget sätt. Det är en underbar berättelse. Det förvandlar honom och han får ett nytt namn, Israel. Det sker innan han efter så många år möter sin bror Esau och han är mycket orolig och rädd inför detta.

 

Berättelsen om Jakob är allmänmänsklig. Den skildrar, förutom Guds trofasthet gentemot förbundet med Abraham och Guds försyn i deras liv, hur en människa gradvis förändras och hur Gud också agerar för att de ska bli av med sina dåliga sidor, få lära sig genom hård erfarenhet att inte bedra, fly och vara själviska utan istället bli ödmjuka och försonliga och mer lyhörda för Guds ledning. 

 

 

250px-Jacob_Wrestling_with_the_Angel

 

 

Del V. Forts Jakob.

 

 

Jakob  var tvungen att lämna sin morbror Laban och måste även möta sin bror Esau när han skulle passera hans område. Han var rädd och orolig.  Mycket hade hänt i hans liv sedan han lämnat sitt hem och nu när han står inför det oundvikliga ber han till Gud på ett lite annorlunda sätt . Han verkar mer säker på att Gud har varit med honom och hjälpt honom igenom svårigheterna (31:42). Han åberopar nu det Gud sade och lovade honom första gången, på ett mer ödmjukt sätt. Han har lärt sig att tala ”förbundsspråk.” Han utgår fråndet Gud själv sagt och lovat och håller upp det inför Herren i sin bön.

 

Han ber till Abrahams och Isaks Gud, att han ska stå vid sitt förbund och rädda Jakob från det han fruktar. För honom verkar mötet med Esau ha varit på liv och död. Han påminner sig Guds löften, att hans efterkommande skulle bli som havets sand. Därför måste han leva vidare för att detta skall kunna ske.

 

Och Jakob bad: ” Herre , min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre , du som sade till mig: Vänd tillbaka till ditt land och till din släkt så skall jag göra dig gott. 10 Jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare. När jag gick över denna Jordan hade jag inte mer än min stav, och nu har jag blivit två skaror. 11 Rädda mig undan min bror Esaus hand, för jag är rädd att han kommer och dödar mig, ja, också mödrar och barn. 12 Du har själv sagt: Jag skall göra dig mycket gott och låta dina efterkommande bli som havets sand, omöjliga att räkna.” 

 

Vad som sedan händer får vi veta i denna rika och speciella berättelse om hur Jakob brottas med en man hela natten, som han vägrar att släppa med mindre än att han blir välsignad av honom. Jakob får då höra att han kämpat med Gud och med människor och har segrat. Därför får han ett nytt namn. Det sker ju vid flera tillfällen i Bibeln. Det är vid avgörande händelser och skeenden i de människors liv som Gud utvalt för en uppgift. Israel betyder ”han kämpar med Gud”.

 

Mannen undrar varför Jakob frågar efter hans namn namn när Jakob frågar efter det, men han blir välsignad. Jakob menar att han sett Gud ansikte mot ansikte och att hans liv ändå skonats. Vad som än hände med Jakob den natten, och hur vi än tolkar detta i detalj, så är det tydligt att han haft en  närkamp med Gud, och det är en avgörande vändpunkt. Han blir sig aldrig lik efter detta och bär ett synligt tecken på sin kropp, han haltar. Höftsenan är visst  den starkaste i kroppen så det måste betyda att hans egen kraft och självtillräcklighet har fått ett avgörande slag av Gud själv. Herren har brottat ner honom helt enkelt, samtidigt som hans starka drivkraft, som funnits från början att få Guds välsignelse, segrar.

 

Det finns så många sätt att läsa och tolka denna text på och jag ska inte gå in på det här.

 

Men tack vare denna konfrontation med Gud är han förändrad och kan möta sin bror i ödmjukhet, han bugar sig för honom sju gånger för att visa sitt milda och försonliga sinnelag och Esau omfamnar honom.

Jakob säger: ”Det är som om jag såg Guds ansikte när du tar emot mig så vänligt” (33:10). Jakob hade tidigare sagt att han ”sett Gud ansikte mot ansikte” . Det är intressant hur hans sätt att se på sin bror förändrats efter det.

 

Jakob återvänder sedan till Betel, efter denna uppmaning av Herren: ” Gå upp till Betel och stanna där och res ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för dig, när du flydde för din bror Esau (35:1).   Cirkeln sluts alltså. Gud började tala till honom i Betel och gör det nu igen. Jakob uppmanar sitt husfolk att göra sig av med alla främmande gudar de haft med sig och rena sig. Sedan upprepar Gud sina löften om att hans efterkommande ska ärva landet, och välsignar honom igen. Förbundet med Abrahams och Isaks Gud stadfästs för Jakob, och i nästa generation kommer man att tala också om Jakbs, eller Israels Gud.

Jakob reste sedan till sin far Isak i Hebron och efter Isaks död begrov Jakob och Esau sin far där. Men därefter bosatte sig Jakob i Kanaan. ( kap 37). Vi möter inte Jakob igen förrän i kap 46. Det kommer istället att handla om Josef, där kanske mer än i någon annans liv Guds fördolda försyn verkar på ett mycket speciellt sätt.

 

Vad hade hänt om  inte Josef förråtts av sina egna bröder och sålts som slav till Egypten? Det som såg så illa ut under de svåra åren för Josef, visade sig vara Guds hand som ledde honom och förberedde den framtida situation då hans bröder och den gamle Jakob skulle överleva hungersnöden i sitt land och t o m komma och boi Egypten,  Gosen . Då hade de inte varit i Egypten och Gud skulle inte kunnat visa sin starka makt när han befriade dem från slaveriet och gjorde dem till sitt folk. Vilket i sin tur skulle lett till att de inte fått Lagen och direktiv från Herern om hur det skulle inta löfteslandet osv osv ända fram till den dag då Guds Befriare och Frälsare, Jesus Kristus, hade fötts och då skulle vi idag inte kunna räkna oss till Guds älskade och upprättade barn.

Så mirakulöst detaljerad är den sanna berättelsen om Guds kärleks räddningsplan, som verkar i historien för att til sist rädda hela mänskligheten. Gud börjar i det lilla, med en en släkt, för att kunna välsigna och frälsa människor från alla folk och släkter. Det sker samtidigt som den ”vanliga” mänskliga historien framskrider, med allt som hör den till.

 

 

 

 

 

Del VI. Josef. 

 

Studiet av patriarkernas liv uppenbarar inte bara hur Gud har verkat i den konkreta historien, det är också spännande och lärorikt att läsa.  Det gäller särskilt Josef. Han är så betydelsefull på många sätt att jag kommer att ägna flera delar åt hans liv. Tillsammans med Daniel är han en av personerna i Bibeln som berör mig mest. De två har mycket gemensamt, som vi ska se. De var utlämnade i en främmande miljö och sattes på svåra prov, men Gud var med dem på ett suveränt sätt och gav dem vishet. Josef och Daniel utmärkte sig genom sin karaktär och integritet.  De fick båda två profetiska drömmar från Gud  och kunde även tolka härskarnas drömmar, vilket gav  dem framskjutna positioner.   Det var också ett sätt att understryka att Gud hade full kontroll bakom kulisserna  i världspolitiken på den tiden. Både farao och Nebukadnessar, kom till en punkt när de blev beroende av den Guds visdom, som Gud gav till sina tjänare, genom att de fick förmågan att tolka deras drömmar.

 

 

Josef var den som Gud utvalt i sin räddningsplan i historien, för att föra den vidare. Han var helt unik på många sätt eftersom vissa delar av hans liv kan ses som en förebild till Jesus Kristus själv.  Det finns likheter som jag återkommer till.  Josef hade drömmar om framtiden, som han nog skulle ha behållit för sig själv, men han hade säkert inga onda avsikter utan berättade om det lite naivt för sina bröder. Drömmarna visade sig sedan vara en gåva från Gud, som räddade honom ur fängelse och förde honom till en hög ställning i riket, under farao.

 

Vi får som alltid inblick också i en konkret familjesituation när vi läser om deras liv. Där fanns problem på många sätt, som det ju faktiskt alltid är i familjer och släkter, även om de är utvalda av Gud för en stor uppgift. Det handlade om föräldrar som favoriserade sina barn och agerade ovist, bröder som hatade varandra, om lögner, andra synder och svagheter. Josef var alltså Jakobs älsklingsson och han visade det helt öppet, b la genom att låta göra en dyrbar, hellång klädnad enbart till honom. Hans elva bröder blev naturligtvis avundssjuka på honom och hatade honom.

 

Vid ett lägligt tillfälle, när Josef var ute på fälten och vaktade får, kom bröderna dit, slet av honom den vackra klädnaden och kastade honom i brunnen, som var tom. Det var bara Rubens och Judas ingripande som förhindrade att de andra bröderna dödade honom.

 

Guds försyn verkade i denna dramatiska och laddade situation och ser till att midjanitiska köpmän kommer förbi i rätt stund och drar honom upp ur brunnen och bröderna säljer honom till dem. När de återvänder till sin far Jakob ljuger de och säger att Josef dödats av ett djur och visar upp Josefs klädnad, som de doppat i bockens blod. Jakob blir helt förkrossad av sorg.

 

Men Josef blir såld som slav till Egypten och hamnar hos faraos hovman Potifar, där han blev satt över hans hus. Här ser vi för första gången att det står: ”Herren var med Josef och allt lyckades för honom” (39:2) . Det var naturligtvis också Guds försyn som styrde det hela så.  Gud välsignade Potifars hus för Josefs skull. Vi vet sedan vad som händer: Potifars hustru attraheras av den stilige Josef och vill att han ska ligga med henne, något som han vägrar trots att hon tjatar och hotar gång efter gång. Det slutar med att Josef måste fly och lämnar manteln kvar, vilket hon använder inför sin man för att anklaga Josef för det han vägrade att göra.

 

Då hamnar Josef i fängelse, helt oförskyllt, oskyldig som han var. Han hade ju tidigare blivit slängd i en brunn utan att ha gjort något fel själv. Vi ser alltså hur prövad och frestad Josef  ständigt blir. Det är en lidandehistoria vi ser av förkastelse, och orättvisa anklagelser, trots att han är lojal och inte gör något fel. Vi vet inte mycket om hur Josef upplevde  sin situation, men läser återigen om att Herren var med Josef och visade honom nåd och lät honom bli vänligt bemött av föreståndaren för fängelset. (39:21). Det måste betyda att Gud bevarade hans hjärta från bitterhet och hjälpte honom i dessa svårigheter.

 

 

Guds försyn fortsätter att verka i hans liv, även i det som ser helt omöjligt och hopplöst ut. Motgångarna och lidandet verkar ingå i Guds plan för att Josef ska nå den höga position i riket han kommer att få i rätt tid, där han dels ska kunna pröva sina bröder och se om de förändrats, dels hjälpa dem i hungersnöden och återse sin far Jakob. Enligt Guds försyn skulle de befinna sig i Egypten så småningom, där räddningshistorien fortsätter med att Moses föds och det som blir en höjdpunkt i frälsningshistorien sker, när Gud räddar sitt folk från slaveriet.  Skulle det varit möjligt utan Josefs karaktär ? Han visade stor uthållighet, trofasthet och integritet. Han visste ju inte på förhand, som vi gör i efterhand, hur det skule sluta. Därför är Josef ett exempel på tro och tålamod i alla tider.

 

Gåvan att tyda drömmar hjälper honom konkret för första gången, när den överhovmästare som sitter med honom i fängelse får sin dröm uttydd och det visar sig stämma. Han får lämna fängelset men glömmer Josef,  trots att Josef bett honom om att lägga ett gott ord för sig hos Farao och säga sanningen om hans belägenhet. Han blir återigen förkastad, bortglömd, illa behandlad.

 

Men efter två år kommer Josefs verkliga chans. Den här gången är det Farao själv som får drömmar han anar har betydelse och vilka gör honom så orolig att han skickar bud till alla spåmän och vise män i Egypten för att de ska uttyda dem.  Dessa spåmän kunde med alla sina konster ändå inte tyda drömmarna. Det är precis samma situation som profeten Daniel kommer i, när Nebukadnessars spåmän inte kan ge den rätta uttydningen och Daniel blir upphöjd till en hög position i riket.

 

Överhovmästaren som glömde bort Josef sedan han själv blev fri, kom plötsligt ihåg Josefs förmåga och berättar det för farao, varpå han blir hämtad ur fängelsehålorna.    Josef ger då den korrekta uttydningen av faraos drömmar och även ett vist och konkret råd om hur han ska agera under den hungersnöd som skall komma och historien tar sig en ny och spännande vändning. Det innebär en total förändring för Josef.

 

 

Del VII. Josef. 

 

 

 

Varför hamnade Josef i Egypten egentligen? Det var otvetydigt hans egna bröder som låg bakom det. Genom sitt svekfulla och hårdhjärtade agerande orsakade de att han såldes dit som slav. Samtidigt är det helt klart att det var Guds vilja att så skedde. Så i detta fall, liksom i många andra situationer som skildras i Bibeln, är det både-och.  Gud verkar med och i historien, i de människors liv som han utvalt och även andras, och använder det som sker för sina syften. När det väl hände måste det rent mänskligt sett ha varit svårt för Josef att se Guds hand i detta. Det är inte säkert att han tänkte på de drömmar han haft, om att hans bröder en dag skulle buga sig för honom, när han låg på botten av brunnen. Det måste snarare ha varit tankar om varför hans bröder kunde göra så illa mot honom och hur Gud kunde tillåta detta, som rörde sig i hans huvud. Så kanske vi skulle tänkt. Men det får vi inte veta av själva texten.

 

Så här säger Josef själv, när han efter prövat sin bröder och till sist gav sig till känna för dem:

”Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten. Men var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att bevara liv som Gud sände mig hit före er”.. Men Gud sände mig hit före er, för att ni skall få bli kvar på jorden och för att han skulle hålla er vid liv, till en stor räddning. Det är alltså inte ni som hänt mig utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hans hus och till härskare över hela Egyptens land”.

 

I det sista kapitlet (50:20)  läser vi : ” Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo inom det som nu har skett för att bevara många människors liv”.

 

Det sammanfattar hela berättelsen om Josefs liv, och även hur Gud verkar. Det visar att Gud i sin suveräna försyn visste hur han skulle använda det onda som bröderna tänkt mot Josef, och hur han använde det för det goda, för att få igenom sin vilja. Guds vilja var att bevara många människors liv. Josef fick lida, men det visade sig vara ett lidande med mening, med ett syfte. Mitt i det svåra var Gud med Josef och beskyddade honom, välsignade honom i det han gjorde och gav honom den nåd och visdom han behövde för att nå en hög position i Egypten. Utifrån den skulle han sedan kunna hjälpa många, särskilt sin egen familj. 

 

Berättelsen om Josefs liv är därför ett exempel och en uppmuntran för oss alla. Gud är större än våra omständigheter, hur illa det än kan se ut. Även om vi för en tid är utlämnade åt andra människor, som inte vill oss väl, så bereder Gud en utväg för oss, om vi förtröstar på honom och inte låter bitterheten ta över. Till sist kommer Guds goda vilja att ske. Han kan förvandla något ont till något gott för oss, i det långa perspektivet.

 

I förra delen lämnade vi Josef när han till sist fick komma inför farao för att tyda hans drömmar. De hade ju avgörande betydelse, inte bara för Egypten utan även för Jakobs egen familj. Det visar återigen på Guds suveräna kontroll över hednafolkens riken, när Gud t o m gav farao profetiska drömmar om den hungersnöd som skulle komma, och hur farao  skulle förbereda sig för att klara sig igenom de sju åren av nöd.  De skulle spara under de goda åren, då det fanns överflöd, så att de hade i förråden för nödåren. Gud såg dels till sitt förbundsfolk, att de skulle överleva. Dels visade han genom detta, att han var Herre över alla folk i historien.

 

Farao blev mäkta imponerad och sade: ” Finns det någon som har Guds ande som denne man? Och farao sade till Josef: ”Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, så finns det ingen som är så förståndig och vis som du. Du skall förestå mitt hus och allt mitt folk skall rätta sig efter dina befallningar. ”

 

Josef blev alltså upphöjd till att vara andre man efter farao själv vid 30 års ålder. Han reste omkring i hela Egypten och administrerade och planerade för den kommande hungersnöden. Till hustru fick han Arsenat, dottern till en präst i On. De söner hon födde honom, Manasse och Efraim, skulle Josef sedan mot slitet av sitt liv välsigna och då sker samma sak som hände med farfar Isak: det blir den yngre Efraim som får välsignelsen och inte den förstfödde, Manasse.

 

Efter de sju åren av överflöd kom alltså den svåra hungersnöden, som drabbade en stor del av den bebodda världen. Josefs pappa Jakob fick höra att det fanns säd att köpa i Egypten  och han sänder iväg tio av sina söner för att köpa säd.

 

Vi läser om de spännande händelserna i kap 42-44. Bröderna kom inför Josef, men kände inte igen honom, vilket dock Josef  gjorde. Han tänkte på sina drömmar i ungdomen, hur de började gå i uppfyllelse. Han utmanar dem och menar att de är spejare och befaller att de ska återvända till sitt land för att hämta med den yngste brodern, Benjamin. Han begär också att en av dem ska stanna kvar som fånge i huset, allt detta för att pröva dem och se om de förändrats. När han hör att de ångrade sig blir han rörd : ”Vi bär på skuld för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg ångesten i hans själ när han bad om förbarmande, men vi ville inte lyssna på honom. Därför har vi själva kommi i denna ångest”. 

 

Sedan fortsätter berättelsen med Josefs prövning av sina bröder och det hela kulminerar till slut när han ger sig till känna för dem och de faller i varandras armar. Vi förstår av texten hur känslig, rörd och  kärleksful Josef är i mötet med särskilt sin lillebror Benjamin, och att det inte fanns någon bitterhet i hans hjärta. Han hade förlåtit sina bröder, kanske därför att han var så förvissad om att han var i Guds vilja och hade en stor uppgift. Gud hade bevarat honom genom alla svårigheter och prövningar.

 

Gud hade låtit detta ske för att rädda Josefs släkt och för att föra sin räddningsplan vidare till nästa fas i historien.

 

 

Del VIII. ”Om inte om hade varit”. 

 

 

 

 

Nu avslutar jag denna sammanfattning av patriarkernas liv och hur Gud verkat med sin försyn i  den konkreta historien. Det finns något som heter kontrafaktisk historia. Det är en litterär genre där man arbetar med alternativ till historien. Hur hade dett sett ut om inte det och det andra inträffat? Eller med andra ord : ”Om inte om hade varit”. För fortsättningen på den bibliska historien förutsätter verkligen att alla de inblandade agerade som de gjorde och att t o m de händelser som såg ut att motsäga Guds omsorg, ändå vägdes in i helheten och tjänade Guds syften.

 

Om inte Josefs bröder hade sålt honom till ismailiterna, hade han aldrig kommit till Egypten, som var Guds mål och vilja med hans liv och hela folkets.

 

Och om inte Josef stått emot frestelsen Potifars hustru utsatte honom för, skulle han inte hamnat i fängelset där han mötte bagaren och hovmästaren och tydde deras drömmar, vilket inte hade gett honom den möjlighet att i förlängningen komma inför farao och tyda hans drömmar, vilket i sin tur ledde till att han upphöjds och fick en nyckelroll i riket och så småningom kunde låta sin egen far och hans bröder med familjer fly undan hungersnöden och komma till Egypten.

 

Man kan till och med dra det så långt att om inte Gud sedan hade bevisat sin suveräna makt över den mäktige farao och över de gudar man tillbad i Egypten, skulle folket inte så småningom erövrat löfteslandet, där efter 1 500 år den verklige Befriaren, Guds Messias, skulle dö och uppstå i den totala segern över alla makter som var upproriska mot Gud själv. Vi skulle heller idag inte ha varit kristna. Så allting hänger samman, från början till slut.

 

Vi ser dessa händelsekedjor som rymmer några människors svek och en människas ståndaktighet, uthållighet och trofasthet, kunde utgöra förutsättningarna för att Guds vilja skulle ske med Israels folk. Hela släkten måste komma till Egypten och de skulle i sin tur växa i antal där. Fortsättning följer sedan med Moses och befrielsen av Israels barn ur slaveriet i Egypten och Sianiaförbundet, något jag återkommer till i nästa avdelning.

 

Gud kunde alltså använda allt detta för att genomföra sin plan. Men det förutsätter som sagt att en människa var villig att bli orättvist behandlad, lida och förkastas. Josef klarade prövningarna med Guds hjälp och bevarade sitt hjärta från hämndbegär och bitterhet. Han bevarades också i tron och förtröstan på Gud i sina svåraste stunder och kunde sedan, när tillfället gavs, ta emot den vishet från Herren han behövde för att tolka faraos drömmar och bli upphöjd till ett högt ämbete i riket.  Den av bröderna förkastade brodern blev deras räddare. Brödern ångrade sig och bad om förlåtelse och  de försonades. Tack vare honom kunde hela familjen återförenas och överleva hungersnöden.

 

Den gamle Jakob fick också återse sin älskade son. När han skulle välsigna Josefs söner upprepades det som skett med honom själv, när pappa Isak skulle välsigna honom och tvillingbrodern Esau. Det var Esau som föddes först och som då egentligen skulle få den välsignelse som tillkom den förstfödde, men som vi vet lurade Jakob till sig välsignelsen. Här blir det så att den skumögde Jakob välsignar den yngste sonen Efraim framför Manasse. Jakob fick en profetisk insikt, när Josef försökte rätta till misstaget, och sade: ”..Men hans yngre bror  skall ändå bli större än han och flera folk skall härstamma från honom” (48:19).

 

Vi ser återigen Guds osynliga hand i detta liksom i alla de händelser som rymmer så mycket dramatik och spännande historia rent mänskligt sett.

 

 

 

 

 

Johannes, den lärjunge som Jesus älskade. Inledning och del I.

 

Detta är en ny serie som ska handla om några av alla de som skrev vår Bibel och deras teologi. Jag börjar i Nya Testamentet med Johannes och Paulus.

 

 

 

 

 

Aposteln Johannes skrev det fjärde evangeliet, tre brev och kanske Uppenbarelseboken, den sista boken i Bibeln.   

 

Johannes beskriver sig själv som ”den lärjunge som Jesus älskade”, inte mindre än fyra gånger i sitt evangelium, 13:23, 20:2, 21:7, 21:20. Han har kallats just för ”kärlekens apostel”,  kanske för att han stod Jesus särskilt nära, och därmed kunde förmedla budskapet om Guds kärlek . Vi vet inte varför det var så.  Hans kallelse kanske var att se djupast in i Jesu eget hjärta och väsen och uppenbara honom som Guds Son och Herre på sitt unika sätt.

 

De fyra evangelisterna var olika och betonar olika saker, vilket sammantaget ger djup, bredd och höjd i skildringen av Jesus. De beskriver naturligtvis samma händelser från Jesu liv och återger hans ord, men framhäver olika aspekter. Johannes har en del i sitt evangelium som är speciellt för honom.

 

+

 

Vad vet vi om honom som person?

 

Johannes var från början fiskare  när han blev kallad. Hans bror hette Jacob och fadern Sebedeus. Bröderna kallades ”Åskans söner” av Jesus. Var det för att de predikade med kraft eller hade de utmärkande intensiva personligheter? Johannes  genomgick hur som helst en förändringsprocess, precis som Petrus och de andra lärjungarna under de drygt tre år de levde med Jesus, när de tränades och påverkades av honom och mognade som människor. Det finns flera exempel i evangelierna på detta.

 

Han tillhörde inte bara den innersta kretsen tillsammans med Petrus och Jakob, utan fick som sagt nåden att komma Jesus särskilt nära.

 

Johannes är den ende som berättar om hur Herren Jesus tvättade sina lärjungars fötter natten före sitt lidande, något han skildrar i kap 13. Vid korset fick han sedan uppgiften och ansvaret att ta hand om Jesu mor Maria. Intressant är att han ändå inte har någon skildring av Jesu födelse som Matteus och Lukas, trots detta. Hon kunde ju berättat mycket för honom direkt. Men det måste ha varit Guds försyn att han istället fick förmedla denna uppenbarelse om Jesus som finns i den berömda prologen: 

I begynnelsen var Ordet , och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. 4 I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
   (1:1-2).

 

Just detta är signifikativt för Johannes, att han djuplodar den gudomliga verkligheten om vem Jesus egentligen var och är.

 

Han var sedan en pelare i urförsamlingen (Gal 2:19)  tillsammans med Petrus och även Jacob (Apg 3:1, 4:13, 8:14). Vid hög ålder fick han gå i landsflykt till Patmos, där han levde i en grotta under mycket svåra förhållanden. Även om han blev gammal fick han också sin beskärda del av lidanden som de andra apostlarna.  Där uppenbarade sig den förhärligade Herren för honom och manade honom att skriva sju brev till församlingarna. Han får också se vad som kommer att ske i den närmaste framtiden och ända fram till tidens slut.

 

Johannes såg och hörde, ända från början, mer än de andra och i Bibelns sista bok fortsätter han att se in i den osynliga verkligheten, Guds himmel. Hade han vant sina ögon vid att se det gudomliga så att han kunde förmedla denna skildring av det himmelska? I Uppenbarelseboken används ordet se och såg hela tiden. Johannes var den seende evangelisten, som såg Guds närvaro och handlande i det som skedde och förklarar det för oss.

Han uttryckte det så här i sitt första brev:  ”Det som var från begynnelsen, det vi  har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets ord är det vi vittnar. Ja, livet uppenbaades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss” (1:1-2).

 

Johannes var ett seende vittne om den enskilt största händelsen i mänsklighetens historia, när Guds egen Son, ett med Fadern från evighet, blir människa i tid och rum. Han såg hur Jesus av kärlek gav sitt liv för att rädda världen, och han har vittnat om detta för ”att också ni skall tro, och hans vittnesbörd är sant..” (Joh 19:35)

 

Det genomgående temat i hans evangelium,  brev och Apokalyps, är den upphöjde Jesus Kristus och det liv, det ljus, den sanning, den kärlek och den nåd han förmedlar från Fadern till världen. Ingen har uppenbarat Jesu väsen som han.

 

+

 

 

Från Tabor till Patmos.

 

 

Johannes var på berget tillsammans med Petrus och Jakob  och fick se hur Guds härlighet lyste igenom Jesu fysiska kropp. Ett par decennier senare får han i en syn se den uppståndne och förhärligade Sonen i himlen. Det måste ha varit en stark och oförglömlig upplevelse. Petrus skriver  också om detta i sitt Andra brev 1:16-19.

 

Johannes kanske hade minnet av Tabor levande i sitt minne när han skrev i sitt evangelium: ..”vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. ” 1:14

 

Johannes hämtar liksom de andra evangelisterna inspiration från GT. Han är djupt rotad i Skrifterna. Han ger en genomarbetad teologisk framställning av betydelsen av det Jesus säger och gör.

 

Han bygger upp sina skrifter utifrån sjutalet t ex, i både evangeliet och Upb. Jesus gör sju betydelsefulla tecken i evangeliet, yttrar sju Jag Är ord som visar att han är ett med Gud själv. I Upb är sjutalet, liksom andra symboliska tal, också viktiga.

 

Som en följd av att Jesus framställs som Ordet som var från begynnelsen, som Livet, Kärleken, Sanningen och Ljuset, blir också dess motsatser tydliga.

 

 

 

joh

 

 

Del I

 

Johannes är seendets evangelist. Jag har inte räknat hur många gånger evangelisten använder ordet ”se”  men det är många. Det har i detta sammanhang denna djupare betydelse: att se är att veta och förstå vem Jesus är. För den som verkligen ser och förstår det tror också på honom och får del av hans liv. Man kan säga att det är en bok för troende, en fördjupningsbok, som i Guds försyn kompletterar de tre andra evangelierna för att ge en fullödig bild av vår Herre och Frälsare. I den lär vi känna Jesu person och då också Fadern och den Helige Ande och hur vi troende blir upptagna i Guds eget liv. Avskedstalet i kap 14-16 betonar särskilt detta.

 

Han fick nåden att skåda och se vem Jesus verkligen var och är. Därför är hans kallelse vittnets, att berätta om vad han sett och hört. Det var visserligen samtliga evangelisters uppdrag men han såg längre, innerligare och vidare. Han är en i raden av ”siare” eller för att inte använda det ockult belastade ordet, sådana som såg, profeter, i GT, som såg och hörde från Herren. Johannes fick också se vad som skulle ske i den absolut sista tiden på jorden på ett alldeles unikt sätt, men helt i enlighet med traditionen i GT. Där har vi Daniel, Hesekiel, Jesaja som fick se det Gud ville visa dem för att varna, väcka, uppmuntra, förbereda och trösta sitt folk.

 

Man brukar dela upp evangeliet i två stora delar: de tolv första kapitlen, efter den mäktiga Prologen , som kan rubriceras som ”Tecknens bok. Jesus gör sju signifikativa tecken, som är avgörande och relaterar till det gamla förbundet och vem han är. Den andra delen, 13-21  skildrar passionshistorien efter avskedstalet och Jesus förbön. De två sista kapitlen är viktiga eftersom de skildrar hur Jesus uppenbarar sig efter sin uppståndelse och det knyter ihop hela evangeliet.

 

Jag uppfattar den som en mycket judisk bok och i många stycken med samma metod som författaren till Hebreerbrevet använder sig av när han jämför det gamla förbundet med det nya som kommit med Jesus. Vi får läsa om ständiga konfrontationer med de judiska lärda och ledarna, vilket i och för sig inte skiljer sig från de andra evangelierna men som alltid skär Johannes djupare ner i deras tankevärld och blottar det som hindrar dem från att se att Jesus är den utlovad Messias.

 

+++

 

Evangeliet inleds med orden: I begynnelsen. Vi tänker då på Bibelns första bok där det står i den första versen: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”.

Som så ofta ger Joh oss den djupaste förklaringen till det vi ser och hör, vad som ligger bakom allt. Det märker vi så många gånger i evangelierna när Jesus svarar på lärjungarnas eller andras frågor på den andliga nivån som ger den verkliga meningen i svaret på frågan. Jag återkommer till detta längre fram.

 

Vi får veta att Jesus är och var Ordet, som var med Fadern från begynnelsen vid skapelsen. ”Genom honom har allt blivit till.” Jesus, som lärjungarna levde med, hörde och såg, hade funnits från begynnelsen. Tanken hisnar.. Gud hade skapat allt genom honom och i honom. Skapelsen bär alltså spår av Guds personliga hand. Även i sitt syndiga tillstånd återspeglar skapelsen något av denna Guds härlighet. Gud är liv och  skapar liv. I Sonen finns detta liv och det blir människornas ljus.

 

På samma sätt avslutas hans skrifter med tidens absoluta slut och Guds nyskapande, Upb 21:1 ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord”. Där kommer det människoblivna Ordet att regera i Guds Rike. Cirkeln är sluten. från begynnelsen när allt skapades av en person, genom en person, för en person..

 

Skapelsen är präglad av Guds personlighet från början alltså. Det är Fadern som skapar genom sin Son, som är Ordet, dvs. meningen, målet, förnuftet, skönheten med allt och i allt. Denne Son, som fanns med Fadern i evighet, blir människa i en mycket speciell tid i historien som Gud bestämt och på en bestämd plats som var förberedd och i ett folk som också var förberett sedan 1500 år.

 

Här får vi några av de nyckelord som Joh använder i sina skrifter: Ordet, liv, ljus, härlighet, kärlek, sanning, nåd, se, tro och vittna. Det finns fler och jag återkommer till dem i nya delar.

 

Johannes framställer Jesus som Gud vid flera tillfällen. Redan från början här i prologen och sedan i de berömda Jag Är-orden. Det syftar på Guds namn i GT, Jahve, ”Jag Är den Jag Är.” Mer om det längre fram.

 

Han använder sig av sjutalet i sitt evangelium och i Uppenbarelseboken. Det syftar naturligtvis b la på skapelseveckan i 1 Mosebok. Man kan säga att Johannes är nyskapelsens författare. Han skildrar den nyskapelse som Gud börjar genomföra när Sonen blir människa och Guds närvaro blir manifesterad i världen och den fullkomnas och fullbordas i tidens slut när Jesus återvänder till jorden som Kung och Herre för att regera.

 

Vad handlar Bibeln om egentligen?? Teman.

 

My-Life-Gods-Story

 

 

Det finns flera svar på denna fråga och jag ska formulera några försök till svar här.

En läsvärd bok har en spännande historia och intressanta karaktärer som lär oss något om oss själva och livet. Den ska börja på ett sådant sätt att vi bara måste veta hur den slutar. Kan man tänka sig något mer givande än att läsa än boken om oss själva, vårt ursprung och vårt mål och inte minst om Gud själv, alltings upphov?

 

Det finns motiv och teman i mänsklighetens historier och sagor som fångar och beskriver något av vad livet innebär med kärlek, kamp mellan gott och ont, konflikter, försoning.  Som individer är vi är mycket komplexa och komplicerade varelser och verkligheten i stort är ännu mer komplex och oöverblickbar. Vi har alla bara fragment av kunskap och förståelse, men vad pågår egentligen bakom kulisserna till mänsklighetens stora drama  genom historien? Varför är det som det är och blev som det blev?

 

Inte varje varje varför kommer att få ett svar, men vi har åtminstone Någon att ställa frågorna till. Universum består visserligen av mycket själlös materia men Skaparen är en Person vi kan kommunicera med.  Den levande Guden har gjort det möjligt för oss att lära känna honom genom. Skapelsen vittnar om hans härlighet, makt och förstånd. Hans Son Jesus blev människa och uppenbarade Fadern för oss och Bibeln förmedlar allt detta till oss. Vi har alltså tillräckligt många vittnesbörd, tillräckligt mycket kunskap för att lita på att det är sant.

 

 

 

Det enklaste man kan säga är alltså att Bibeln handlar om Gud, vem han är och vad han gör, och den handlar om oss människor. Den är därför ständigt aktuell i alla tider och i alla sammanhang. Den är skriven av människor och inspirerad av Gud själv, Skaparen, Herren och Frälsaren. Det är alltid både-och. Kulmen på historien är därför när Guds Son blir människa. Allt skapades genom honom och till honom. Därför kommer Guds plan att fullbordas Guds i honom , i det eviga rike där han ensam regerar. Vägen dit är lång och svår och kantad av ofattbart lidande, men också av Guds försyn och godhet som uppehåller skapelsen trots allt och genom allt.

 

 

Den handlar om Livet och om Kärleken, och om hur Gud befriar oss från det som vill förstöra det viktigaste som är just Livet och Kärleken. Den handlar därför om Guds räddning och hur hans mål att vara ensam Herre över sin skapelse för evigt fullbordas genom att fullständigt utplåna ondska, lidande, synd och död.

 

 

+++

 

 

Den kan också sägas handla om betydelsen av språket. Gud talade och fortsätter tala, och vi människor fick tankens och språkets gåva. Gud skapade allt genom att tala och vi är kreativa på vårt begränsade sätt genom att uttrycka oss i språk. Det är omöjligt att tänka sig ett verkligt mänskligt liv utan språket. Vi kommunicerar med varandra, Gud och oss själva i den ström av tankar som vårt medvetande utgör. Vi lever i och genom språket.

 

Inkräktaren, fienden talar, men han ljuger när han talar. Det är viktigt, för ytterst handlar det om verkligheten, sanningen om verkligheten. Vad är sant, rätt och gott? Hur vet vi det? Hur lever vi i enlighet med det? Som skapade varelser fick vi förnuft, vilja, känsloliv och språk. Guds himmelska hovstat som består av fler andliga väsen än änglar, begåvades också med vilja och förnuft. Det är oerhört intressant att ormen i Gen 2 besatt kunskap om Gud och kunde tala på ett begripligt sätt när han bedrog de första människorna att vara olydiga.

 

 

Bortom alla skillnader mellan oss idag och de olika människor som skrev  böckerna i form av världsbild, kultur osv, finns i de sextiosex böcker som utgör vår Bibel en sammanhängande framställning, Jag ska här sammanfatta en del av de teman vi ser från första till sista boken.

 

 

+++

 

 

1 Vi får en inblick i att den Evige Guden talar och skapar genom sitt Ord.

 

 

Det är absolut grundläggande. Gud skapade universum och oss på denna mirakulösa planet som jorden är.

 

Genom detta ord skapades livet i alla dess former och naturlagarna för universum.  I Bibeln fördjupas vår kunskap om detta Guds talande. Han talade i och genom sin egen Son, som evangelisten Johannes kallar Ordet. Ordet uttrycker Guds tanke, plan, förnuft, mening, avsikt och mål. Allt skapades i, genom och för Sonen egentligen. Därför har Sonen också rätt att ta tillbaka det som gick förlorat när människorna vände Gud ryggen och skapelsen förmörkades av synd, ondska och död. Vi möter Livets Gud, som skapde allt i begynnelsen och som sedan uppehåller sin skapelse, upprätthåller och skyddar livet och fullbordar detta genom att göra oss delaktiga av sitt eviga Liv genom Jesus.

 

Bibelns skapelseberättelse skiljer sig på många sätt från omvärldens myter. Den kopplas direkt till människor i historien och släktlinjer. Gud skapar genom  att tala och ordna förutsättningarna för liv. Han gör vår planet beboelig genom att bearbeta urkrafterna, grundämnena när han skiljer elementen åt. Det kan ha tagit väldigt lång tid, miljarder år, men det viktigaste är när han skapar människan. Allt annat är förutsättningen för detta centrala skapar verk som kommer att sträcka sig bortom tiden, in i evigheten. Men skapelsen i sig är ner på detaljnivå så fantastiskt vacker, genialt designad och mäktig och den vittnar om Gud. Denna skapelse ska dock förgå och Gud ska skapa nya himlar och en ny jord, där synd och död inte ska finnas.

 

 

Den är historia men av ett speciellt slag. Med skapelsen börjar tiden och historien tar sin början på bestämda platser. Den berättar om begynnelser, om orsaker till de existentiella villkor vi lever under.

 

Det viktigaste i berättelsen tror jag är det vi får veta om Gud och om oss själva, inte att fastna i att försöka få ihop nutida naturvetenskap med sju dagar eller miljarder år. Jag tror man missar poängen om man inte förstår berättelsen som den skrevs och ska läsas. Det är lättast att börja tala om vad den inte är, alltså inte en vetenskaplig framställning som beskriver universum på ett detaljerat sätt utifrån fysik, kemi, biologi.

 

Visserligen stämmer de stora dragen om hur Gud skapar med nutida naturvetenskap, även om den inte säger allt. Det fanns verkligen en början för universum och det har inte kommit till av sig självt. Det första Gud talar fram är ljuset.

Men viktigare än detta är ändå att våra mänskliga villkor förklaras.

 

 

2. Huvudpersonerna presenteras i de första kapitlen, som allting handlar om sedan.

 

 

Det är naturligtvis först och främst Gud själv som är evig och som bestämmer sig för att skapa ett från honom skilt universum. Han uppehåller naturligtvis samtidigt allt liv.

Det är mänskligheten, som representeras av Adam och Eva, med alla karaktärsdrag som är typiska för oss människor i alla tider. Berättelsen om dem är berättelsen om oss.

 

 

Det är inkräktaren i Guds skapelse, som vi inte får en förklaring till varför och hur han har möjlighet att påverka människorna. Men när Jesus kommer in i världen förstår vi mer vem detta andliga väsen  är och det kulminerar i Bibelns sista bok.

Vi förstår inte hela Guds uppenbarelse utifrån en bibelbok utan måste se hela linjen från början till slut för att ha hela bilden klar för oss.

 

 

3. Från Gud och tillbaka till Gud. Det som sker från Genesis och fram till Uppenbarelseboken är den frälsningshistoria Gud initierar redan när syndafallet var ett faktum. Det beskrivs på många olika sätt:

Från fall till upprättelse, från fördömelse till frälsning, från synd till rättfärdighet, från död till liv, från separation från Gud till gemenskap med honom, från paradiset med Gud som Herre till ett evigt Guds rike med Fadern och Sonens herravälde.

 

Gud är Alfa och Omega, begynnelsen och änden. Han kommer att fullborda de intentioner han hade från början. Det utgör själva grunden för vårt liv, vår förtröstan och vårt hopp.

 

 

 

+++

 

 

 

 

 

 

Man brukar tala om tema, motiv och budskap när det gäller litterär gestaltning. Det går också att tillämpa på Bibelns 66 böcker. Det finns ett tema om hur Gud uppenbarar sig själv för att rädda en från honom förlorad mänsklighet. Motivet är hans kärlek och att han som Skapare vakar över sin skapelse och ingriper när hans representanter på jorden bröt mot hans bud, vilket resulterar i en veritabel naturkatastrof. Budskapet är att Gud genomför sin plan och att allt till sist blir som Gud ville att det skulle vara från början. Gud gör slut på det som förstört hans skapelse. Han skapar allting nytt, en  ny himmel och en ny jord.

 

 

Bakgrundsberättelsen till de många historiska, berättande avsnitten i vår Bibel utgör själva grunden för allt. Det skulle inte finnas någon historia utan denna fundamentala berättelse. Den rymmer själva ritningen till historien och innehåller de teman mänslighetens liv och gärningar kan sammanfattas i. Där finns nycklarna till läsförståelsen. De första elva kapitlen i denna bakgrundsberättelse, denna Urhistoria, är en speciell gåva till oss. Ingen människa kunde någonsin veta eller ens försöka ta reda på hur det gick till i skapelsens begynnelse.

 

Där finns utkasten till svar på våra stora varför-frågor, även om vi på en personlig nivå aldrig kommer att få en fullödig förklaring till alla våra varför. Men för mänskligheten i stort har vi utkasten till trovärdiga svar.

 

Varför finns något överhuvud taget? Varför kan vi uppfatta och erfara vår omgivning? Varför finns detta enorma uiversum och vi på en beboelig planet full av livets mirakler?Varför lever och dör vi? Varför älskar och bildar vi familj? Varför arbetar vi?  Varför dödar människor varandra? Varför gör vi fel och har dåligt samvete för det, känner oss skyldiga, gömmer oss, flyr, hittar på bortförklaringar? Varför ljuger vi och skyller på andra? Varför är skönhet och konstnärliga uttryck så viktiga för oss? Varför är kärleken det vi lever för?

 

+++

 

 

Beskrivningen ges oss i form av en till synes oerhört enkel berättelse, så enkel att många fnyser åt den och kallar den en saga, en myt. Den kan i en mening sägas vara en myt för att den på ett övergripande sätt beskriver universums tillkomst och våra mänskliga villkor. Men det betyder inte att den är en osann och ihopfantiserad historia.   Den utsäger just detta i ett par kapitel, något som inte skulle vara möjligt i någon annan form som kunde ge svar på dessa stora och svåra frågor. Det skulle istället krävas ett enormt bibliotek med böcker i ämnen som psykologi, sociologi, lite fysik, biologi, antropologi och vi skulle ändå inte ha nått fram till själva kärnpunkten i vår förståelse.

 

Men Bibeln är ingen lärobok i dessa ämnen utan en oerhört kondenserad historia som handlar om Gud och människa, som det var, är och kommer att bli. Den är en slags tidskapsel där vi får inblick i det förflutna, nuet och framtiden, ända fram till tidens slut.

 

Man kan hellre säga att den är en annan slags historia, eftersom det är Gud själv som uppenbarat för dem som ledda av Guds Ande skrev ner det. Ingen människa tänkte ut det utan Skaparen själv beskriver sitt skaparverk på detta förunderligt mästerliga sätt i mycket koncentrerad form i Bibelns första kapitel. Likaså är det av Gud uppenbarad historia som ger oss denna unika kunskap om vem Han är, och vilka vi är och varför. Den ar absolut sann eftersom det är Guds uppenbarelse, och vi får inte låta formatet, upplägget, bedra oss att tänka att det inte rör oss. Samtidigt som det är Guds ord, är det också människor som i sin tid och sin kultur, skrev ner detta.

 

Jag uppfattar inte skapelseberättelsen som en detaljerad beskrivning utifrån naturvetenskapen och tror inte den ska läsa som sådan, även om mycket där stämmer med modern naturvetenskap. Därför leder det ingen vart att tvista om universums ålder och hur lång tid det tog för Gud att skapa. Man kan missa poängen om man fastnar i sådana resonemang.

 

 

+++

 

Bibelns böcker handlar om Gud. Han var i begynnelsen och när han skapade uppkom tid, rum och materia.    ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. 

 

När det handlar om Gud är människan i centrum. Trots att han skapade ett så ofattbart stort universum koncentreras handlingen till den förhållandevis lilla planeten jorden och det Gud gör med mänskligheten.

 

Det intressanta är därför inte det materiella universum, fysik och biologi, utan vad vi får veta om Gud och oss själva. Det handlar om en kärlekshistoria från Guds sida. Han vill ha en familj på jorden, som älskar honom av hela sitt hjärta. Gud är till sitt själva väsen en kärleksrelation mellan Fadern och Sonen. Att Gud är kärlek betyder att Fadern älskar sin Son och Sonen älskar Fadern och  den helige Ande är djupt involverad i detta.

 

När han skapar är det i kärlek och för kärlek. Vi är skapade för att ta emot hans liv. Därför är separationen från Gud en så stor naturkatastrof. Vi förvandlas till främlingar för vår egen Skapare och Gud. Vi blir främlingar för oss själva och varandra. Med ett modernt ord: vi är alienerade. Vi har blivit något annat än vi var skapade för att vara. Vi var skapade för att leva som barn hos Gud, med allt vad det innebar av möjligheter att växa i mognad, kunskap och ansvar. Barnaskap innebär tillhörighet och identitet, beskydd och vägledning. Vi vände ryggen åt honom i vår ovilja att höra och följa hans ord. Men han gör allt för att få oss tillbaka till sig själv samtidigt som han gör det i full överensstämmelse med vem han är: rättfärdig och helig.

 

Målet för Guds handlande är att ha ett folk som frivilligt älskar, tillber och tjänar honom, att bo bland sitt folk, vara i dem. För att det ska bli möjligt måste flera steg tas för att skapa förutsättningar för detta. Synden, vår bortvändhet, upproriskhet, stolthet är en reell makt som måste avlägsnas för att vi ska bli fria och upprättade.

 

När Gud utväljer Abraham och det som ska bli hans särskilda egendomsfolk, är det för att hans Son ska födas in i detta folk som deras och hela mänsklighetens utlovade Befriare. I Jesus Kristus ska ett pånyttfött folk, frälst från synd och död, vara helgat åt Herren i tid och evighet.

 

Vägen dit beskrivs i Moseböckerna och de andra historiska böckerna, vidare hos profeterna. Gud i sin upphöjda helighet närmar sig människan genom att uppenbara vem han är och vad han vill göra. Han är en personlig Gud: Han är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Det var den Gud som talade och gjorde mirakler i deras liv. Så presenterar han sig för Moses, som skulle leda folket ur slaveriet i Egypten. Det är en helt central berättelse om Guds mäktiga befrielse enligt sitt löfte till Abraham, hur Gud leder dem genom öken till Sinai berg, där de får Lagen, buden, instruktionerna om hur de ska leva i förbundet, och föreskrifter om offertjänsten. Gud talar i detalj och mycket, till sitt folk, fostrar dem, förbereder dem.

 

I och med Mose död och det uppdrag Josua fick att leda folket in i löfteslandet, bedöms allt utifrån det Gud redan talat och sagt och vad som gällde i förbundet. Lyder ledarna och folket Guds ord? Lyder de, går det dem väl och Gud beskyddar och välsignar dem. Om de inte lyder får deras fiender makt över dem och drar elände över sig själva.

 

Det är en tragisk och sorglig historia som utspelar sig när de trots allt Gud sagt och gjort ändå avfaller till avgudadyrkan i sin otro och olydnad. Det är en tydlig illustration till att människan inte kan bli rättfärdig genom laggärningar. Hjärtat är fördärvat och vi människor behöver få ett nytt hjärta. Vi måste dö från vår syndiga natur och födas på nytt av Guds Ande genom Jesus, som fullbordat Lagen och tagit på sig våra synder, vår olydnad. Det är vad Gud talar till sina profeter om, den kommande Messias.

 

Gud skapar oss på nytt i sin Son och han kommer att skapa en ny himmel och en ny jord när tiden tagit slut och Jesus kommit tillbaka som Herre över allt. Gud är och förblir Skapare. Gud är och förblir Befriare och Frälsare. Gud är och förblir densamme, en helig, älskande och ofattbart underbar Gud.

 

 

 

+++

 

 

 

 

 

 

 

 

Med Bibeln i centrum från början till slut.

Med Bibeln i centrum från början till slut.

Reasons to Believe

Med Bibeln i centrum från början till slut.

Apologia

Med Bibeln i centrum från början till slut.

The Center for the Study of New Testament Manuscripts

Med Bibeln i centrum från början till slut.

John Lennox - News & Events

Med Bibeln i centrum från början till slut.

Svenska Evangeliska Alliansen

Med Bibeln i centrum från början till slut.

ONE FOR ISRAEL Ministry

Med Bibeln i centrum från början till slut.

D.A. Carson Posts Archive

Med Bibeln i centrum från början till slut.