Det är en fråga som människan har ställt sig i alla tider och som man sökt få svar på i astrologin och andra spådomskonster. Livet är ju i högsta grad osäkert och farofyllt. Allt kan tas ifrån oss oväntat och hastigt, vi har inga garantier om en god framtid. Men den som tror sig kunna veta något om framtiden får också makt och kan planera. Därför fortsätter människor i vår sekulariserade tid att läsa horoskop, söka vägledning i det ockulta. Man vill ha kontroll och makt över sitt livsprojekt. Men vi är kallade att leva i tro och förtröstan på Gud, vår himmelska Fader, som har kontroll och makt att leda oss och hjälpa oss.

Det är också det faktum som mer än något annat visar vår begränsning i tid och rum, hur mycket man än vill inbilla sig något annat, och som skiljer oss från Gud, den Evige. Vi är bundna av nuet, och kan bara minnas det förflutna och föreställa oss framtiden på olika sätt. Bara han visste från begynnelsen vad som skulle ske fram till tidens slut, och han har förutsagt det långt i förväg. (Je 46:10.) Det som skiljer avgudar från den levande Guden är just att de inte kan förutsäga framtiden. Det som är dåtid, nutid och framtid för oss är kanske ett ögonblick för Gud. Tiden är något filosofer och fysiker ännu debatterar från olka utgångspunkter.

Jesus uppenbarade vad som skulle ske i den omedelbara framtiden efter sin död och uppståndelse, och vid tidens slut. Jag har skrivit om detta i andra inlägg, men vill bara här säga att vi inte vet de exakta tidpunkterna för vad som kommer att ske , eller hur det kommera att gå till, men vi har fått ”tecken”, som gör att vi kan ana när det börjar dra ihop sig för den sista tidens händelser innan Jesu återkomst. Han berättade om tecknet för sin återkomst och denna tidsålderns slut, Matt 24. Tecken pekar ju på något annat, på själva händelsen. Vi vet i stora drag vad som kommer att ske, just för att Herren låtit oss få veta det vi behöver veta för att vara förberedda på hans återkomst och välja rätt inriktning för våra liv.

Bara Gud har en total överblick och känner till alla orsakssamband bakom det som sker. Hur våra val räknas in i de stora sammanhangen, och hur hans försyn och vilja ändå kan ske,  är omöjligt att förstå. Det övergår vårt förstånd.

+++

Hur kan bildade människor med kunskap om vetenskap ändå söka vägledning för sin framtid i i zodiakens stjärnmönster? Stjärnor är ju bara materia, som består av väte, helium och några andra tyngre grundämnen och bildas i gas och stoftmoln. Hur skulle de rent faktiskt kunna påverka oss, vårt själsliv, vårt andliga liv? Det är ju en helt orimlig tanke.

Stjärnor, galaxer vittnar om Guds skaparmakt och härlighet och förkunnar hans ära , som allt annat skapat. När vi ser Guds storhet på stjärnhimlen och i naturens alla under förstår vi hans oerhörda kraft, vishet och skönhet.

Psaltaren 19 :Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.

3 Dag berättar för dag, natt ger kunskap till natt,

4 utan tal och utan ord,utan att man hör deras röst.

5 Deras röst når ut över hela jorden,

deras ord till världens ände.

Psaltaren 147: Han bestämmer stjärnornas antal,

han nämner dem alla vid namn.

5 Stor är vår Herre och väldig i kraft,

hans förstånd är utan gräns.

+++

Men  ”de vise männen från Östern”, (Matt 2:1-12)  visste att något exceptionellt hade skett när de upptäckt en ny och starkt lysande stjärna (vad den än var)   på himlen,  vilken de förknippade med det judiska folket. Det är ju intressant att det just är Matteus som berättade att dessa var bland de första som förstod att judarnas kung hade fötts, och att de reste till Jerusalem för att hylla honom, och när de fått höra profetians ord, också begav sig till Betlehem. Matteus anses ju vara det mest judiska av evangelierna. Ändå fick dessa hedningar vara bland de första som proklamerade Messias födelse.

Kan det ha funnits kvar en kunskap om Israels Gud  från profeten Daniels tid? Han levde ju i Babylon och höll fast vid sin tro på Israels Gud och hans ord, samtidigt som han blev upplärd i kaldeernas litteratur och språk, där kunskapen om stjärnhimlen .  Hur kunde dessa mager annars förknippa den nya stjärnan med judarnas kung? Det finns mer att säga om detta och jag återkommer kanske till det.

Kan Zodiaken ändå lära oss någonting om Guds frälsningsplan? Stjärnorna kan rent logiskt inte säga något om våra små liv här på jorden, men de kanske kan visa något om Gud själv.  Här är några intressanta klipp om detta av den eminente bibelteologen Mike Heiser.

+++

I alla tider har människor undrat och ibland oroat sig för framtiden och velat veta hur det ska gå i smått och stort, på ett personligt och kollektivt plan.

I alla kulturer har det därför funnits siare, spåmän, visa män och kvinnor som påståtts kunna läsa tecknen i skyn, eller i syner, och därmed förutspå framtiden. I den bibliska historien har det funnits profeter och siare  som talat på Guds befallning, men sättet de mottog denna övernaturliga kunskap skiljer sig markant. De försatte inte sig själva i trans, tittade inte i djurs inälvor eller använde andra spådomsmetoder som grannfolkens spåmän gjorde. De kallades av Gud till denna tjänst, ett ämbete ingen sökte frivilligt eftersom konsekvenserna av att tala Guds sanning bland människor som inte ville höra den, blev svåra och smärtsamma.

Kraven på profeterna i GT var också höga . Om det som profeterades inte skedde visade de sig inte tala på Guds vägnar och var således falska profeter och domen över dem blev hård (Femte Mos 13:5). Därför kan man ana att människor var försiktiga med att hävda ”Så säger Herren”…

En siare (הָרֹאֶֽה, roeh, en som ser)  och profet (נָבִ֣יא, nabi) är egentligen bara olika beteckningar för samma företeelse, orden används i olika sammanhang. De hörde ord från Gud och fick visioner.   Det handlar om att korrekt uppfatta vad Gud säger och förmedla det, vilket uttrycks i den ständigt förekommande frasen: ”Herrens ord kom till..”

Människan skapades ju för att höra och lyda Gud, ”se” och förstå hans vilja och vägar, så det är egentligen inte så märkligt. Proferna är snarare exempel på de hur människor ska vara  enligt Guds skapelseordning och vilja, sådana som vill höra och göra det Gud säger.

Därför visste  de gammaltestamentliga profeterna  med sig att de var kallade av Gud på ett sådant sätt som gjorde att de vågade vara Guds röster i sin tid och förmedla hans ord och vilja. De stod också fast i förbundet, i Guds bud, och profeterade utifrån den kontexten. Profeterna hävdade hela tiden vikten av tron på det Gud sagt och gjort för folket, lydnaden och troheten mot honom, och faran i att tillbe andra gudar. De var förbundets talesmän och manade ständigt folket att omvända sig, tro och följa Herren i allt. En profet kunde aldrig, och kan aldrig än idag eller någonsin, tala i strid med Guds ord i Skriften och vara en sann profet.

Jesajas kallelse t ex var ju extraordinär, läs gärna  kap 6 själv! De två andra stora profeterna, (vilket är lika med större textmassa, inte dignitet) Jeremia och Hesekiel, hade också tydliga och mäktiga kallelseupplevelser.  De både hörde Gud tala och såg syner, visioner, vilket  gäller flera av  dem. Övriga profeter upplevde också kallelsens tyngd och situationens allvar i vilken de skulle tala Guds ord i tider av avfall och nöd.

De profeterade också om framtiden och vi har sett att det gått i uppfyllelse, särskilt de messianska profetiorna som handlade om Kristi första ankomst. Vissa profetor väntar på fullbordan i sin tid och ska uppfyllas vid Jesu återkomst. Vad gäller nationer, folk och världsläget i stort så kommer även dessa att uppfyllas i sin tid, men det är ännu svårt att ha en klar överblick över , utifrån Daniels bok och Uppenbareseboken.

Jag ska fortsättningsvis skriva om några av dessa profeter i Bibeln. Den första som omnämns som profet,  är Abraham (Gen 20) ett ord som förekommer 26 ggr i GT. En betydelsfull profetia i 5 Mosebok 18:15f, är att Gud ska resa upp en profet som Mose. Det finns över 60 nämnda profeter i GT, många helt okända som talade ett ord från Herren i en speciell situation och som inte lämnat några spår efter sig. Vi har ju skriftprofeterna, som består av de tre stora böckerna, och tolv kortare böcker (bokrullar), som jag återkommer till.

I församlingens första tid fanns det också profeter, vilket jag återkommer till. Hur är det idag? Finns det ”riktiga” profeter som frambär budskap från Gud? Det gör det säkert, men samtidigt finns många fler som påstår sig tala ord direkt från Gud. Det är en avdelning för sig som kräver stor försiktighet och prövning, för att ta reda på om de verkligen gör det. Samtidigt kan varje troende i sitt  mindre sammanhang tala i enlighet med Guds ord, uppmuntra och kanske förmana.

En annan fråga man kan ställa sig är om falska profeter kan säga något som rymmer en viss sanning? Med tanke på alla kulter, sekter och religioner som hänvisar till vissa utvalda delar av Bibeln, men sedan lägger till egna utsagor och läror som motsäger den, och som samlar stora skaror människor, måste man tyvärr säga att så är fallet. Jesus varnade oss för bedrägeri, falska profeter och sådana som säger sig vara messias. Det är oerhört viktigt att kunna skilja mellan det falska och bedrägliga budskapet och det som verkligen kommer från Gud.

+++

Jag börjar med  några inledande ord om en fascinerande och viktig gestalt, nämligen Elia, och fortsätter i nästa del om honom och hans tjänst. Det är så speciellt med hur han plötsligt dyker upp i historien, vi får inte veta något om honom personlgen, utan det centrala i berättelsen är från början att han är Guds tjänare, sändebud och profet. Han verkade i en mycket mörk tid, som präglades av stort avfall och kaos.

Det passar bra att under den mörkaste tiden på året tänka på ljus i olika bemärkelser. Det finns så många aspekter av detta förunderliga fenomen. Rent fysikaliskt vet vi ju att det ljus vi kan se utgör en liten del av den elektromagnetiska strålningen och att vår varseblivning sker inom detta smala spektrum som utgör vår verklighet, den värld vi skapades för att leva i.

Utan ljus, inget liv- allt är beroende av ljuset. Vi skulle inte kunna existera utan det. Vi tar det för givet, något absolut sjävklart, att solen går upp och ner på denna fantastiska planet vi kallar vårt hem. Men de nödvändiga förutsättningarna för att liv skulle kunna uppstå på jorden är så perfekt avpassade för just det, att det borde vara omöjligt att tro på slumpens verk. I så fall är det en mycket intelligent slump…

Gud sade: Varde ljus! Vad betyder det? Det var en förutsättning för utvecklingen av materia och energi. Ljus är ju både våglängd och partiklar och hur det hänger samman med kvantfysiken och vårt medvetande är fascinerande, men  för svårt och stort att fördjupa sig i.

Men ljus är så mycket mer än fotoner. Vi får ju veta att Gud ÄR ljus, och att inget mörker finns i honom. Därför är han  också upphovet till det sanna andliga ljuset. Detta oskapade, osynliga ljus blev synligt rent fysiskt i och genom Sonen, Jesus Kristus. Han är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild. Gud. Guds ljus kom alltså in i världen genom honom. Guds väsen, att han ÄR ljus, kan vi ju inte förstå bredden och djupet av. Det tillhör den gudomliga verklighet, som vi visserligen redan här på jorden blir delaktiga i som Guds barn, men ännu inte kan erfara i dess fullhet.

Om vårt evangelium är dolt, så är det dolt för dem som går förlorade. 4 Den här världens gud har förblindat de otroendes sinnen så att de inte ser ljuset som strålar från evangeliet om Kristi härlighet, han som är Guds avbild. 5 Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren och oss som era tjänare för Jesu skull. 6 Gud som sade: ”Ljus ska lysa ur mörkret”, han har lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte ska sprida sitt ljus. 2 Kor 4

I Johannesevangeliets inledande kapitel läser vi om detta livbringande evangelium, de glada nyheterna om vår räddning undan död, synd och mörker.

Jag återkommer tilldessa mäktiga ord i nästa inlägg. Johannes,  kan sägas vara ljusets evangelist på ett särskilt sätt. Ljus nämns där 23 gånger, och även i breven, nedan från 1 Joh 1:.

Detta är det budskap som vi har hört från honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. 6 Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. 7 Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. 8 Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. 9 Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. 10 Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare och hans ord finns inte i oss.

Ljus är ju en oerhört stark metafor för sanning, godhet, renhet, rättfärdighet, helighet, kärlek, frihet. Gud är allt detta, i kontrast till de mörka, lögnaktiga makter som vill föra människor vilse, in i fångenskap. Det finns ett andligt mörker som består i avsaknaden av Guds sanna ljus i Kristus, och innebär död, avsaknaden av liv och ljus i gemenskap med Gud.

Gud säger ännu sitt:  Varde ljus! i varje människas liv. Han bringade ljus och ordning i den skapade världen, och ljus, liv och frid för var och en som vänder sig till honom.

Det är svårt att tänka sig kristen tro och liv utan  sång och musik. En troende människa är också en lovsjungande människa  Det pågår ju en ständig lovprisning inför Guds tron i det himmelska, och över hela jorden stiger lovprisning och böner upp till Gud dygnet runt.

Vi är skapade för tillbedjan av vår Skapare och Gud, för glädjen i att lovprisa honom med sång och musik. Musiken är så djupt förankrad i oss som människor. I alla kulturer och tider har man uttryckt sig i ord och ton, och med dans, även om det är stor skillnad till vem man riktar sin tacksägelse, bön och lovsång. Detta ursprungliga behov återspeglar säkert också det himmelska verkligheten, som ju är fylld med den vackraste musiken.

Därför har den judiskt- kristna traditionen alltid betonat den tillbedjan som ger Gud all ära, och som grundar sig i det han uppenbarat om sig själv i sitt ord. Den går inte utöver detta utan sker i ande och sanning, i ödmjukhet, renhet och överlåtelse.

De första kristna samlades till gudstjänst med bön, bibelläsning, förkunnelse, nattvard och hymner. Vi vet inte hur det kan ha låtit, vilket skulle vara mycket intressant att höra, men det fanns kanske kvar ett tonspråk från det gamla förbundets tid .

En viktig bok i Bibeln är ju just en bön-och hymnbok med musikaliska instruktioner, Psaltaren, som också tonsatts i modern tid. Den innehåller en samling lovsånger, Tehillím på hebreiska, som skulle sjungas och ackompanjeras av någon typ av stränginstrument.

Kung David  var ju känd för sitt vackra harpospel, och 73 psalmer tillskrivs honom. Han kallades ”Israels ljuvlige sångare” (2 Sam 23:1).

Instruktionerna för lovprisningen i templet  är detaljerade, och om det vi ännu mindre, men det måste ha varit mäktigt med tanke på det stora antalet av utbildade lovsångare, och den mängd cymbaler, harpor och trumpeter som användes.

Sedan gick prästerna ut ur helgedomen. Alla präster som fanns där hade helgat sig, oavsett vilken avdelning de tillhörde. 12 Leviterna, alla sångare – Asaf, Heman och Jedutun med sina söner och bröder – stod klädda i vitt linne med cymbaler, lyror och harpor öster om altaret, och tillsammans med dem hundratjugo präster som blåste i trumpeter. 13 När trumpetblåsarna och sångarna samtidigt och samstämmigt stämde upp Herrens lov och pris, och man lät trumpeter, cymbaler och andra instrument ljuda och började lova Herren för att han är god och för att hans nåd är evig – då uppfylldes huset, Herrens hus, av ett moln 14 så att prästerna för molnets skull inte kunde stå där och göra tjänst, eftersom Herrens härlighet uppfyllde Guds hus. (2 Krön 5)

+++

Men det första lovsångsmöte vi läser om i Bibeln är från Exodus, kap 15. Efter Guds  mäktiga och mirakulösa befrielse från Egyptens slaveri sjöngs denna sång.  Jag väljer ut vissa verser ur detta långa textsammanhang.

”Jag vill lovsjunga Herren, högt är han upphöjd.

Häst och ryttare störtade han i havet.

2 Herren är min styrka och min lovsång, han blev min frälsning.

Han är min Gud, jag vill prisa honom, min fars Gud, jag vill upphöja honom.

3 Herren är en stridsman, Herren är hans namn.

4 Faraos vagnar och här kastade han i havet, hans utvalda krigsmän. …

11 Vem är som du bland gudarna, Herre?

Vem är som du, härlig i helighet,

värdig fruktan och lovsång,

du som gör under?

12 Du sträckte ut din högra hand, och jorden slukade dem.

13 Du ledde med din nåd det folk som du återlöst,

du förde dem med din makt till din heliga boning.

17 Du för dem in och planterar dem på din arvedels berg, den plats som du gjort

till din boning, Herre, den helgedom, Herre, som dina händer berett.

18 Herren ska regera alltid och för evigt.”

”Lovsjung Herren,  högt är han upphöjd! Häst och ryttare störtade han i havet.”

Jag återkommer till fler exempel i Gamla Testamentet.

+++

Vad gäller Nya Testamentet   är det lika självklart att Guds folk sjöng i gudstjänster, på sammankomster och i hemmen. Ibland talades böner och lovprisning ut, ibland sjöng man ut dem.

Lukasevangeliet inleds med Marias lovsång, (1:46), som påminner mycket om Hannas lovsång i 1 Samuelsboken 2:1-10).

När Jesus instiftat nattvarden, och före sitt lidande och sin död,  sjöng han de traditionella pslamerna som hörde till påskifirandet tillsammans med sina lärjungar , 113-118.

Det finns många lovsånger i Bibeln och jag kommer i denna serie att belysa några av dem. Många av dem också har blovit tonsatta genom århundraden och inspirerat till hymner, psalmer och lovsånger.  Det finns en nästan oöverblickbar stor skatt av psalmer, sånger, visor, hymner, lovsånger i världen.

Redan i den första meningeni de fyra olika evangelierna kan vi utläsa något om  den teologiska avsikten bakom upplägget. Matteus börjar med Βίβλος γενέσεως, biblios geneseos, Boken om Jesu Kristi, Davids Sons, genealogi, släkt. Det är ju en populär sysselsättnig i vår tid att ta reda på sina rötter genom att använda sig av genealogiska släktregister på Internet. För Matteus var det ännu viktigare, av väl förstådda skäl, att redan i  den första meningen fastslå, att den Jesus som hans evangelium handlar om, härstammade från Abraham, via kung David. Den Jesus som under sin offentliga tjänst förkunnade och undervisade om himmelriket, botade sjuka och drev ut demoner, dog och uppstod från de döda, var just den Messias som Gud utlovat genom sina profeter. 

Alltså blir det tillsammans fjorton släktled från Abraham till David, fjorton led från David till fångenskapen i Babylon och fjorton led från fångenskapen i Babylon till Kristus. (Matt 1:17).

Matteusevangeliet är det längsta evangeliet med sina 28 kapitel och står först i Nya Testamentet, vilket ger en logisk övergång från det gamla förbundets skrifter till det nya. Den sista boken i GT är ju profeten Malaki (mitten av 400-talet f Kr) . Det judiska folket hade återvänt från den 70-åriga exilen i Babylon och hågkomsterna av den levande förbundsgemenskapen mellan folket och Gud hade bleknat, liksom profetrösten tystnat. De sista verserna (5-6)  innefåller profetian om att Gud skulle sända profeten Elia , vilket uppfylls i inledningen till Jesu offentliga gärning när Johannes döparen träder fram som den utlovade vägröjaren till Messias själv , kap 3. Johannes var en profet efter den stora förebilden Elia, i hans kallelse, anda och kraft. Det var samtidigt uppfyllelsen av Jesajas profetia.  Han förkunnade omvändelsens budskap som skulle förbereda folket inför Messias framträdande. Jesus bekräftade senare hans kallelse i kap 11:

Kontinuiteten är tydlig, det Gud utlovat genom sina profeter går i uppfyllelse när hans Son föds in i det folk som varit hans särskilda förbundsfolk . Tiden hade kommit för genomförandet av  den permanenta lösningen på syndens problem. Det hade hanterats på ett symboliskt och provisoriskt sätt genom offertjänsten i tabernaklet och sedermera templet, då synden övertäckts genom ställföreträdande djuroffer. Nu skulle Guds frälsning bli uppenbar, inte bara för det gamla förbundsfolket, utan för alla folk, när Jesus som Guds lamm tog hela världens synd på sig för att försona mänskligheten med Gud.

Matteus ordnade sitt material på ett mycket genomtänkt sätt för den framför allt judiska grupp han vände sig till, för att framhäva att Jesus var den Messias, av Davids släkt, som profeterna utlovat i sina skrifter, den nye Moses som instiftade ett nytt förbund och gav sin församling himmelrikets lag. Han är därför också den som citerade Gamla Testamentet mest,  Allt detta hände för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas, är en fras vi möter många gånger.

Evangeliet är uppbyggt på en femfaldig struktur av stora sammanhängande tal som på ett naturligt sätt sammanflätas med berättelsen om Jesu offentliga tjänst. Vad gäller femtalet kan man tänka på de fem Moseböckerna Vi känner till  Bergspredikan, kap 5-7, utsändelsetalet, kap 10, liknelsetalet, kap 13, om församlingen i kap 18, och det eskatologiska talet, kap 24-25. Som tidigare påpekats fanns dels den s k talkällan, ett muntlig skatt av Jesus-ord, och det äldsta evangeliet Markus som källor. Matteus berättar också om Jesu födelse, där detaljerna skiljer sig till en del från Lukas skildring. Dessa olikheter och även likheter mellan evangelierna har genererat ett stort  forskningsområde som det är omöjligt att gå in på, och även ointressant för vi kommer säkert ändå att ha en del obesvarade frågor kvar. Vi har den inspirerade texten att förhålla oss till och allt det den ger oss. Det skrevs med all sannolikhet före Jerusalems förstöring år 70.

Matteus var apostel, troligtvis den tullindrivare som det berättas om i evangelierna som kallades av Jesus att följa honom. För övrigt vet vi inte så mycket om honom själv, evangeliet handlar ju om Jesus. Men vi kan utgå ifrån att Matteus som på ockupationsmakten Roms uppdrag tog ut tullar av sina landsmän, inte var särskilt populär bland dem. Folket tyngdes av de olika höga skatterna, och måste dessutom betala tull  t ex vid stadsportarna för att kunna sälja sina varor på marknaden, och många andra punktmarkerade aktiviteter. Det var ett hårt liv för den vanlige israelen, och den som samarbetade med det förhatliga Rom blev illa sedd. Det var kanske därför Jesus sade detta när han också markerade sin kallelse av den utstötte tullindivaren genom att gästa hans hus.

Ibland är det bra att påminna sig om de rikedomar vi har som kristna, och en av dessa är friheten. Det vi av nåd, helt utan vår förtjänst, fått från Gud är hans kärlek, och vetskapen om att vi är djupt kända av honom. Vi är förlåtna, har fått ett grundmurat hopp om evigt liv efter vår fysiska död och får leva i en trygg gemenskap med universums Skapare, vår himmelske Fader i Kristus. Vi har fått frihetens stora gåva, att inte längre vara slavar under lagen, synden och döden, att inte vara utelämnade åt andemakter, att slippa leva i ovisshet om vem Gud är och vad han vill.

Frihet är inte bara centralt i den nytestamentliga uppenberelsen, utan genom hela Bibeln. Det handlar om andlig frihet från avguderiets slaveri, själsligt betryck , liksom även konkret befrielse från förtryckets slaveri.  För den som varit förslavad och bunden är frihet det bästa som kan hända. Här citerar jag från Romarbrevet 8 där Paulus beskriver den kristnes situation.

Jag ska i kommande inlägg reflektera över Galaterbrevet, där Paulus beskriver igenom den legala grunden för vår frihetsdeklaration och hur Kristi verk på korset för oss ska förstås utifrån det Gamla Testamentet. Inför risken att församlingen ska förlora den dyrbara frihet Jesus gav sitt liv för genom lagiskhet, blir han ovanligt skarp i sin argumentation.

Gud gjorde allt det svåra för oss, han tog vår stora skuld på sig själv för att kunna ge oss den verkliga friheten. För den som tror på Jesus och är andligt pånyttfödd och därför Guds barn, har redan kontakt med det himmelska. Genom sin helige Ande bor Gud i oss och  då är det ”enkelt” att be och ta emot från honom.

Det behövs inga särsklida andliga övningar för att försätta sig i stämning eller göra sig mottaglig genom andliga metoder, annat än att bara stilla sig och tala med Gud, läsa hans ord och lyssna in hans röst. Vi lever i tro, förtröstan och överlåtelse, vilket är ett botemedel mot andlig prestation och prestige. Det är Gud som verkar i oss och som är själva garanten för vår fullkomliga befrielse och upprättelse. Han har redan gjort allt för oss och det största vi kan vara och bli, är hans älskade barn.

Denna vår frihet i Kristus är så mäktig att den har potentialen att påverka hela skapelsen. När vår Herre och frälsare kommer tillbaka och vi vid uppståndelsen äntligen blir till fullo vad vi redan är här i tiden, innebär det också att själva skapelsen ska befrias och förvandlas. Det är något vi inte förstår hela vidden av, men kan glädjas åt i den här tiden med alla dess lidanden.

Som kristna är vi medborgare i Guds rike samtidigt som vi lever i den här världen.

Det är en balansgång som inte är enkel. Världen har påverkats i positiv riktning av kristen tro och liv, men världens ande har också påverkat församlingen negativt med sina värderingar som  går tvärt emot biblisk tro. Det är och har alltid varit till skada för församlingen, och den striden pågår på många sätt. Gud älskade världen så mycket att han utgav sin ende Son, men samtidigt hatar världen honom för att han talade sanningen om dess tillstånd av bortvändhet från honom. Men de människor som verkligen älskar sanningen finner alltid Jesus.

+++

Här ska jag dock belysa en annan aspekt som är mer fundamental för själva frihetsbegreppet. Gud är ju den ende som i kraft av sin auktoritet som Skapare och Herre kan kräva vår lydnad, vilket han avstår ifrån i den frihet han ger oss. På samma sätt som han själv är fullkomligt fri, den absolut friaste av alla, eftersom ingen auktoritet över honom kan styra hans agerande, och framför allt för att han är kärlek, kan han inte ”tvinga” oss att gensvara på hans kärlek.

Den lydnad han vill ha är kärlekens överlåtelse och förtröstan, att vi av hjärtat inte vill göra något som är emot hans vilja, vilket vi ändå naturligtvis misslyckas med i vår svaghet. Men som skapade till hans avbilder förstår vi att frihet är själva förutsättningen för vårt liv, Gud ”måste” skapa varelser med förmåga att välja, att ha moraliskt ansvar. Människan valde bort Gud och fångades i sin ofrihet,  i bundenhet vid synd och död, men vi lämnades inte hemlösa i natten.

Det var en enorm Gud risk tog när han gjorde det naturligtvis, och detta risktagande ledde ända fram till korset där våra självvalda bojor spikades fast en gång för alla. Jesus Kristus, den friaste av alla människor, blev fjättrad som en förbrytare vid korset och offentligt förödmjukad, grovt misshandlad och pinad till döds för att vi skulle bli fria. Det är ett oerhört mysterium som vi inte förstår hela djupet av men som vi kan nalkas med bävan, tacksamhet och tro. Priset för att vi skulle bli fria från satans inflytandet, alla fördärvliga makter, synd och evig skilsmässa från Gud, var så  enormt högt, men han var villig att betala det.

Det finns tyvärr kulter, sekter som använder sig av Bibeln, men som inte har något med vare sig Gud eller bibeln att göra. De kräver underkastelse och utövar tvång, kontroll, manipulation av människor. Även inom vissa församlingar vet vi att farliga själsband, osunt ledarskap och maktanspråk har lett till förödande konskevenser.

Jesus var så annorlunda, än dessa herdar som utnyttjar och leder fåren, folket, fel. Profeten Hesekiel skrev redan om detta falska andliga ledarskap (Kap 34), och det finns varningar för detta på flera ställen i NT. Jesus är som alltid förebilden, att vara en god herde är att ge sitt liv för fåren, inte dominera och yttnyttja.

Petrus skriver i sitt brev: Nu uppmanar jag de äldste bland er, jag som själv är en äldste och ett vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som ska uppenbaras: 2 var herdar för Guds hjord hos er och vaka över den, inte av tvång utan frivilligt, så som Gud vill✱, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. 3 Uppträd inte som herrar över dem som anförtrotts er, utan var föredömen för hjorden. 4 När den högste herden sedan uppenbarar sig, ska ni få härlighetens segerkrans som aldrig vissnar.

+++

Jesus är en förebild för oss alla, att låta andra få leva i kärlekens frihet, och samtidigt se till att vi själva inte snärjs i  ofrihetens fällor som människor lägger ut på vår väg för att utnyttja, manipulera eller dominera.

Vi är kallade till frihet, att som pånyttfödda ledas av den helige Ande, frihetens Ande. Andra andemakter tvingar, snärjer och kommer med betryck och fruktan. De verkar genom lögn, förvrängningar av sanningen i Guds eget Ord.

Frihet är oerhört dyrbart i alla avseenden, och något att vara tacksamma för när vi betänker hur långt Gud gick i sin kärlek för att befria oss från synd och andligt mörker.

Hur skulle världen sett ut om inte Saulus fått möta den uppståndne Jesus på vägen till Damaskus? Det hade med all säkerhet funnits någon annan som fått samma viktiga uppgift, men få människor passade bättre för denna än just Saulus/Paulus (båda namnen användes, något som var vanligt, det senare var hans romerska namn). I detta livsförvandlande möte fick han den stora kallelse att bli en utsänd, en apostel till folken. Han räknas som apostel eftersom han fick denna kallelse av den uppståndne Herren Jesus själv, trots att han själv inte tillhörde den ursprungliga apostlakretsen.

Jag inleder en serie i flera delar om den kanske viktigaste personen i antik historia, som fortfarande påverkar människor över hela världen med sina brev, en liten samling brev till församlingar under det första århundradet i ett litet land, ockuperat och härjat av Romarriket. Världsmakter har kommit och gått sedan dess, men kyrkan finns kvar och de nytestamentliga skrifter som är dess fundament, b la hans brev. En del med Paulus samtida författare läses naturligtvis ännu, men man kan nog med fog säga att Paulus tillhör de mest lästa över hela världen.

Hans brev innehåller ju så mycket som är relevant för oss människor på ett helt unikt sätt i jämförelse med dessa.  Teologi, antropologi, uppmuntran, råd och förmaningar i konkreta situationer, personliga kommentarer som gör breven så levande och säger något om personen Paulus, inte bara den store aposteln och läraren. Han var också enligt dåtidens viktiga retoriska tradition just en oerhört skicklig retoriker i ordets verkliga och ursprungliga mening, att övertyga andra om trovärdigheten i ens argumentation och inte enbart vältalighet. För den intresserade bifogar jag en föreläsning och ett boktips om denna intressanta aspekt av de nytestamentliga skrifterna längst ner.

Gud vet vad han gör när han utväljer redskap för sin tjänst. Hur som helst hade aposteln Paulus en enorm betydelse för den kristna kyrkans början, för en god teologi som grundlades , för pastoral omvårdnad och ett gott församlingsliv, som Jesus tjänare, en förebild i alla tider. Man kan fundera över hur världen skulle sett ut om inte den kristna tron erbjudit ett kraftfullt initiativ till  avguderiet och de många kulterna som band människor i andligt mörker. Då hade hedendomen varit förhärskande med sina många gudar, sin dyrkan av kejsaren, de sociala orättvisorna, avsaknaden av människovärde, kvinnors och barns utsatthet, marginaliserade gruppers utanförskap, våldskultur och sexuell omoral. Samhället var oerhört hierarkiskt och de ”vanliga” människorna utan status och makt var utlämnade till sig själva och familjen för att överleva.

Paulus levde och verkade i denna svåra och komplexa verklighet , politiskt, andligt och socialt. Han var dels rotad i den judiska traditionen, lärde sig från unga år att memorera trosbekännelsen, sedan allt större delar av Skrifterna.  Han lärde sig troligtvis sitt yrke av fadern, som tältmakare av större mobila tält som man tog med sig som tillfällig bostad under en viss tid, tillverkade  av en särskild sorts getskinn. Paulus hade nytta av av detta för sin framtida försörjning på misionsfältet, eftersom han satte en ära i att inte vara ekonomiskt beroende av  församlingarna. Han var oerhört beläst, bildad i de judiska skrifterna med kommentarer, dåtidens intertestamentala litteratur och även av författare från den grekiskromerska litteraturen. Han citerade några poeter fritt ur hjärtat vid sitt tal på Aeropagen.

Han växte upp i en för tiden större kosmopolitisk stad, Tarsus i nuvarande Turkiets sydöstra del vid Medelhavet, känd för sin handel och med gamla anor, storpolitiskt centrum med många olika religioner, flera olika lärdomscentra. Han var van vid de olika religionerna och såg på nära håll hur man utövade olika kulter där,  b la mithraismen, zoroastrismen. Tarsus i Kilikien blev en romersk provins på 100-talet och därför var Paulus romersk medborgare från födseln, vilket han kom att hänvisa till vid några tillfällen.

Paulus studerade i Jerusalem under Gamaliel (sonson till den berömde skriftlärde Hillel, kallad Rabbeh)  i den fariseiska traditionen, som i sin positiva utformning innebar ett avskiljande från religiös synkretism och hängivenhet inför Guds Lag, men som i sin värsta form urartade till självrättfärdighet, andlig okänslighet.

Vi läser till att börja med vad han säger om sig själv i Apg

Johannes Vermeers fantastiska tavla ”Astronomen”.

Var ska man börja när det gäller en så viktig person som aposteln Paulus?  Hans brev utgör tillsammans med de övriga skrifterna i NT den apostoliska grunden för den kristna församlingens tro och liv. Det blir här bara möjligt att fokusera på några punkter som gjort starkast intryck på mig personligen. Det är hans pastorala omsorg om de troende, hans starka kallelsemedvetande och några karakteristiska drag i hans teologi som hör samman med dessa. Jag ska börja med de tidiga breven, som anses vara 1 och 2 Tess och Galaterbrevet. Här blir just dessa punkter så tydliga.

I  1 Tess beskriver han sin verksamhet som apostel med att jämföra sig med både en mor och en far. Det är en så vacker beskrivning och säger mycket om det stora hjärta Paulus hade för församlingarna och vad som drev honom i den ofta farofyllda och mödosamma uppgift att förkunna evangeliet, som han kallats till att göra av Herren Jesus själv.

1 Ni vet själva, bröder, att vårt besök hos er inte var förgäves. 2 Tidigare hade vi, som ni vet, lidit och blivit misshandlade i Filippi . Men genom vår Gud fick vi mod att predika Guds evangelium för er trots hård kamp. 3 Vår predikan kommer inte ur villfarelse, orena motiv eller dolda avsikter. 4 Gud har ansett oss värdiga att anförtros evangeliet och därför talar vi som vi gör, inte för att behaga människor utan Gud, som prövar våra hjärtan.

5 Vi har aldrig kommit med smickrande ord, det vet ni, eller med förevändningar för att roffa åt oss. Gud är vårt vittne. 6 Vi har inte heller sökt bli ärade av människor, varken av er eller andra7 även om vi som Kristi apostlar kunde ha kommit med anspråk . I stället uppträdde vi kärleksfullt bland er. Som när en mor sköter om sina barn 8 ville vi i ömhet ge er inte bara Guds evangelium utan också våra egna liv, eftersom ni hade blivit så kära för oss.

9 Bröder, ni minns ju hur vi arbetade och slet. Natt och dag arbetade vi för att inte ligga någon av er till last medan vi predikade Guds evangelium för er. 10 Ni är vittnen, ja, Gud själv är vittne till hur heligt, rätt och rent vi uppträdde bland er troende. 11 Ni vet också hur vi förmanade och uppmuntrade var och en av er, som en far sina barn, 12 och vädjade till er att leva ett liv värdigt Gud, som kallar er till sitt rike och sin härlighet.

I sitt andra brev till tessalonikerna skriver han om hur hårt han arbetat för att inte ligga någon till last ( 3:7-9) vilket är ett bland flera exempel i hans brev på hur han ser sig själv en förebild för hur Guds tjänare ska förhålla sig gentemot församlingarna. Han framhäver ofta sig själv som ett levande exempel på flera sätt, något som helt är i linje med den judiska traditionen med lärare (rabbiner), som i sitt eget liv gav sina anhängare konkreta exempel på hur man skulle leva. Det handlade inte bara om att förmedla kunskap i ord utan lika mycket i konkret gärning. 

Paulus var alltså både en ordens och handlingens man. Han levde som han lärde, på samma sätt som hans Mästare och Herre Jesus gjorde. Därför vävde han också in undervisning, uppmuntran och förmaning i sina brev. Det var  olika sidor av budskapet och dess konsekvens i liv och gärning.

Galaterbrevet är värdefullt eftersom vi där får del av Paulus version av sin omvändelse och vad som hände de närmaste åren därefter. Det apostoliska uppdrag han hade och den läromässiga auktoritet som följde av det,  var honom givet av Herren själv. Så här skriver Paulus i kap 1: 11 : 

Jag vill göra klart för er, bröder, att evangeliet som jag har predikat inte kommer från människor. 12 Jag har inte fått det eller lärt mig det av någon människa, utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus.

och i v 15 Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd 16 beslöt att uppenbara sin Son i mig , för att jag skulle förkunna evangeliet om honom bland hedningarna.

Det är därför Paulus i v 6-10 kunde tala med en sådan auktoritet, att han uttalade ett anathema, en förbannelse, över dem som predikade ett annat evangelium i strid med vad de tagit emot. Paulus visste att han fått ett uppdrag från Gud och ett befullmäktigande att förmedla det sanna evangeliet om Jesus Kristus. 

Det är intressant att jämföra med det Lukas beskriver i Apg 9, när Saulus som han då hette, var på väg till Damaskus för att fängsla dem som följde ”den vägen”, alltså var Jesu lärjungar. Lukas berättar om det ljussken från himlen som plötsligt strålade omkring honom (v 3) och han hörde Jesu röst. I Gal 1 skriver alltså Paulus själv, att den Gud som utvalde honom redan i moderlivet och som kallade honom genom sin nåd, beslöt att uppenbara sin Son i honom, för att han skulle förkunna evangelium bland hedningarna.

Paulus blev också anförtrodd kunskap som dittils varit fördold ( Efes 3:1-5) och han berättar om hur han blivit uppryckt till ”tredje himlen”, till ”paradiset” och hörde ord som ingen människa kan uttala eller får uttala. (2 Kor 12:1-3). Mer om detta längre fram.

Värt att notera är att Paulus efter sin mäktiga omvändelse drar sig undan och har några fördolda år av förberedelse innan han for upp till Jerusalem för att lära känna Petrus och Jakob, Herrens bror. (Gal 1:17-18).

I detta brev visar också Paulus sin omsorg om de troende och sitt ansvar för dem på ett lite annat sätt. Han är förvånad, och mycket upprörd över att de troende så hastigt avfallit från Herren som kallat dem genom Kristi nåd och vänt sig till ett annat evangelium (1: 6-7). I kap 3 läser vi: ”Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er, ni som fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst? Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro?

Denna nitälskan och omsorg om de troende ledde honom att klargöra vidden av det bedrägeri de blivit utsatta för. Han förmedlar här sin klargörande undervisning om trons rättfärdighet, som han fortsätter att utveckla i Romarbrevet senare. 

Han skriver i kap 4:19: ”Mina barn, som jag nu än en gång med smärta föder, tills Kristus har tagit gestalt i er, jag skulle önska att jag nu var hos er och kunde ändra mitt tonfall, för jag vet mig ingen råd med er”. 

Paulus var den bedjande aposteln, som vakade över de troende och gjorde allt han kan för att uppmuntra, undervisa och förmana dem. Det är ett genomgående tema i alla hans brev.

Paulus var ingen teologisk teoretiker, utan jag uppfattar det så att han skriver utifrån en högst personlig erfarenhet av att hela hans rabbinska tankesystem skakades om i det livsförvandlande mötet med Jesus Kristus. Hans teologi och kristologi föddes i det personliga nötet med den Uppståndne. Det är viktigt att komma ihåg att han döptes samma dag och blev uppfylld av den Helige Ande, enligt Lukas skildring i Apg 9:17-18. Han började sedan direkt att predika i synagogorna, att Jesus är Guds Son och Messias.

Man kan säga att resten är en fördjupning av detta ursprungliga kerygma, som var samtliga apostlars budskap.  Sedan vet vi från Paulus egen redogörelse i Gal 1:17 att han som sagt begav sig till Arabien och sedan vände tillbaka till Damaskus. Det var först tre år senare som han for upp till Jerusalem. Vi vet inte vad som hände under dessa år, även om det skulle varit mycket intressant att få veta! Han måste ha levt nära Gud i bön och lyssnande. Paulus poängterar i Galaterbrevet att han inte hade kontakt med Petrus och de andra apostlarna, bara Jakob, Herrens bror.

Han var ju en lärd man, hade suttit vid en av de mest berömda lärde, Gamaliel, och var alltså mycket välutbildad. Enligt Fil. 3:5 var han i fråga om lagen en farisé och i fråga om iver en förföljare av församlingen, i fråga om rättfärdighet, den som vinns genom lagen, en oklanderlig man.

I Gal läser vi:  Jag gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk och ivrade än mer fanatiskt för mina fäders stadgar ( 1:14). Men hans strävanden visade sig inte bara meningslösa utan helt emot mot Guds vilja och frälsningsplan. Det förstod han i mötet med Herren. Det Paulus trodde att han försvarade visade sig strida mot Gud. 

Så Paulus erfor i hela sin varelse brytningen mellan det gamla och det nya, ett liv under lagen och ett liv som en av nåd förlåten syndare. Trons lydnad var det som gällde under den sanne Messias herravälde, som Saulus bokstavligen böjde sig under på Damaskusvägen. 

I sina brev inleder han den traditionella hälsningsfrasen med olika variationer: Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för evangelium (Rom), Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel (1 och 2 Kor, Efes, Kol), och i Galaterbrevet, där hans kallelsemedvetande blir extra accentuerat: Från Paulus, apostel. utsänd inte av människor eller genom någon människa, utan av Jesus Kristus och Gud, Fadern, som har uppväckt honom från de döda.

Paulus värnande om evangeliets kärna gentemot allt som kunde förvränga, stoppa eller blanda upp det med lagiskhet eller gnosticism, var både personligt och sakligt. Han hade själv hört Herren tala till honom och kalla honom till tjänst och han studerade sedan de Skrifter han tränats att tolka som farisé i ljuset av uppenbarelsen om Jesus. Vi har i Apg 20:17-36 hans avskedstal till de äldste från Efesus. Det är mänskligt gripande och teologiskt både en sammanfattning och en profetisk varning inför framtiden. Jag ska i kommande delar studera detta mer i detalj.

Sammanfattningsvis kan man säga att Paulus teologi också formades  i det praktiska missionsarbetet, i den konkreta församlingssituationen och i konfrontationen med motståndarna till evangeliet.

Han var i högsta grad en handlingens man, en apostel med ett uppdrag från Herren själv som innebar mycket lidande, men också bedjare, förebedjare, lärare, pastor med omsorg om sin församling. Det är en person som aldrig upphör att fascinera mig och vars livsverk det ännu finns så mycket att utforska kring. Hans brev rymmer så mycket av just detta.

Det finns naturligtvis mycket som är komplicerat vid ett närmare studium av dessa, särskilt vad gäller hans relation till det judiska arvet och lagen. Men jag kan bara ge en överblick utifrån breven och går inte in på hur teologer läser och tolkar dem.

Paulus var  helt Kristuscentrerad. Han ser sitt folks historia genom Kristus som en kraftfull lins, för att förstå den och omtolka sin teologi i ljuset av den Uppståndne Messias . Och inte inte bara Israels historia utan hela världens, från skapelsens början, från Adam till uppståndelsen och Guds nyskapelse vid tidens slut. För honom var det en verklighet han levde i. Det liv han levde efter omvändelsen beskriver han så här: ” Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig” (Gal 2:19-21).

Paulus dog så radikalt från det gamla livet och uppstod i Kristus som en helt ny skapelse. Hela hans teologi och antropologi kanske kan sägas bestämmas av Kristus själv. Han förstår Gud, sig själv och mänsklighetens situation utifrån centrum, som är Jesus Kristus. Jesus är centrum för Guds frälsningshistoria och även vår historia. Det som sker frälsningshistoriskt  f Kr är förberedelser och det som sker e Kr är församlingens tid, när evangeliet förkunnas och människor upptas i Guds rke.Det är i sin tur egentligen också en förberedelse för den slutliga målet, Kristi återkomst och upprättandet av Guds rike.

Historiens centrum och brännpunkt är när Guds Son blir människa, lever ut Guds evangelium, dör för våra synder och uppstår för vår rättfärdigrörelses skull. Det är tillvarons, verklighetens kärna. Vi har alla att förhålla oss till denna kärna, detta centrum, till den levande Herren Kristus.

Han omdefinierade sin förståelse av sin identitet som farisée, av lagen, av livet självt. Därför är uttrycken i Kristus, genom Kristus, med Kristus, till Kristus, för Kristus så vanliga. Det handlar helt enkelt om honom och utifrån denna grund förstår han allt.

Det är särskilt i Efesierbrevet och Kolosserbrevet som Paulus uttrycker sig på detta kristocentriska sätt. Gud är och verkar i och genom sin Son. Det förekommer även i de andra breven, men jag tar några exempel från dem här.

”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himlen! 4 Han har utvalt oss i honom före världens skapelse till att vara heliga och fläckfria inför honom. 5 I kärlek har han förutbestämt oss till barnaskap hos honom genom Jesus Kristus, efter sin goda viljas beslut, 6 till ära och pris för den nåd som han har skänkt oss i den Älskade. 7 I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder, tack vare den rika nåd 8 som han lät flöda över oss med all vishet och insikt. 9 Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet enligt det beslut han har fattat i Kristus, 10 den plan som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allt i himlen och på jorden i Kristus. 

11 I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin viljas beslut, 12 för att vi som först har satt vårt hopp till Kristus ska bli till hans ära och pris. 13 I honom har också ni, när ni hörde sanningens ord, evangeliet om er frälsning, i honom har också ni, när ni kom till tro, fått den utlovade helige Ande som ett sigill. 14 Anden är ett förskott som garanterar vårt arv, att hans eget folk ska befrias, till hans ära och pris. 

I Kol 1 har vi beskrivningen av Guds Son, som Gud Fadern skapade allt i, genom och till, och som dog  på korset och utgjöt sitt blod för vår frälsning. Han är också huvud för sin kropp, församlingen. Här får Paulus i ett par meningar med den uppenbarade sanningen om Jesus Kristus. Han är skapelsens upphov, sammanhållande kraft genom sin egen person, målet och meningen med allt. Han är som sagt, också de frälstas Herre och huvud. Det finns en kraftfull polemik mot de gnostiska idéerna i just detta brev.

Särskilt i v 19, där det står: ”Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom”, är apologetik  mot gnostikerna, som talade just om πλήρωμα,  Pleroma. Guds fullhet finns endast i den korsfäste och uppståndne Herren och Frälsaren. Guds fullhet är en person, inte en abstrakt teori om en yttersta enhet. Sonen är skapelsens ursprung och mål och Guds fullhet finns bara i honom.

13 Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. 14 I honom är vi friköpta och har förlåtelse för våra synder.

15 Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, 16 för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. 17 Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom.

18 Och han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. 19 Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom 20 och genom honom försona allt med sig själv, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen.

21 Också ni, som en gång var främmande och fientliga till sinnet genom era onda gärningar, 22 också er har han nu försonat med sig genom att lida döden i sin jordiska kropp.

Denna Guds fullhet är kärlekens mysterium och vishet,  ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8).

Den visheten kände inte den här världens härskare till eller förstod : Nej, vi förkunnar Guds hemliga och fördolda vishet, som Gud från evighet har bestämt ska bli till härlighet för oss.  Den visheten har ingen av den här världens härskare känt. Hade de känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre.
 (1 Kor 2:8).

För Paulus var hans liv att leva och dö för Jesus Kristus. Jag återkommer till  hans avskedstal.

+++

Det har pågått en kamp om sanningen från tidens begynnelse. Den utspelas inom varje människa, mellan olika människor, och grupper i ett samhälle, mellan nationer. Att förlora den avgörande kampen får konsekvenser för individer och hela samhällen. Lögnen är en destruktiv kraft som ödelägger liv. Den förstör för offren,  och lögnaren själv inifrån. Lögnen kan vara allt från medvetna strategier att vinna i en konflikt, ett krig, till de små nödlögnerna som inte är illa menade. Den medvetna lögnen är dock genomtänkt, med bestämda mål att manipulera, utnyttja, utöva påtryckning, först verbalt, för att sedan övergå i fysiskt vål. Man har bestämda syften att viseleda, man vill dominera, härska, splittra. Man främjar konspiratoriska tankar, skapar fiendebilder av andra som inte håller med en själv, framhäver sina åsikter som de neda rätta.

Detta är ett väkänt talesätt: ”Krigets första offer är sanningen”, och det ligger mycket i det. Så har det alltid varit. Maktmänniskor är desamma i alla tider. Vi kan nästan dagligen se och höra detta i direktrapporteringen från omvärlden, särskilt kriget i Ukraina. Man måste förvränga verkligheten i propagandasyften för att ge legitimitet åt sitt agerande. Till sist tror man själv på sina lögner, och det formar ens verklighetsuppfattning. Lögnens makt att bedra och förvränga är så stark på olika sätt att den skapar en alternativ verklighet, och det gäller på både det konkret världsliga planet , och det andliga.  Det gäller också individers livslögner, eller bearbetade minnen till sin egen förmån, för att uttrycka det lite snälllare, som tros göra olösta konflikter, egna tillkortakommanden och misslyckanden lite lättare att hantera.

Sanningen kan vara svår att se och erkänna, särskilt utan vetskapen om Guds nåd, att det finns förlåtelse och ett liv i hans ljus, på det personliga planet. Evangelisten skrev ”… Nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus”. Det avgörande är att det finns en vilja hos oss till självrannsakan och ödmjukhet.

Inför Gud, som redan vet allt om oss vågar vi stå i ljuset, eftersom det inte bara avslöjar utan också befriar och räddar oss från lögnens förstörande kraft, som har sin rot i Lögnaren själv, som ljugit, mördat och stulit från begynnelse, Det är Jesu beskrivning av satan, den onde fienden.

Men vi är skapade för att vandra i ljuset. Tidigare var ni mörker, men nu är ni ljus i Herren. Lev då som ljusets barn, 9 för ljusets frukt består i allt vad godhet, rättfärdighet och sanning heter. (Efes 5). Vi kan lika medvetet kämpa mot lögnen och välja sanningen inför oss själva och Gud, och naturligtvis göra det vi kan för att främja sannigen i samhället.

Men det är ju allvarligare och farligare när maktmänniskor i världen omdefinierar fakta, förvränger och ljuger för öppen ridå för att rättfärdiga krigshandlingar. Ingen vet var detta slutar, eftersom prestige och stolthet också är starka krafter, och när man gått så långt på denna lögnens väg är det svårt att backa, och säkert nästan omöjligt att erkänna att man gjorde fel.

+++

Det finns alltid en anledning till varför man ljuger. Vad vill man uppnå? Sanningen är ju alltid den enklaste eftersom den säger som det är, den hjälper oss att leva i samklang med tillvarons innersta lagar.

På en mer vardaglig mellanmänsklig nivå kan det handla om att framstå i bättre dager av olika anledningar, om att dölja besvärande fakta som är till skada för en själv, om att vilja få den andre att se illa ut genom att ljuga. På en global nivå är desinformation, rena lögner, förvanskningar i propagandasyfte en vital del i krigföringen, som vi väl vet. Man ljuger om sin fiende för att skaffa sig rätten att attackera, man  misstänkliggör andra för att få en anledning att hata och hota.

Varför tror man på lögnen? Varför söker man inte sanningen? Det förblir ett mysterium, men man kanske sjäv har dunkla motiv som gör en mottaglig för bedrägeri och lögner. Man har ett ansvar att svara inför Gud om man fått veta sanningen men förkastat den.

Världsläget i stort är osäkert och många länder har stora problem. Det är ingenting att förvånas över, och kommer troligtvis inte att bli bättre, men vi får hålla oss till Herren och fortsätta med vår outtröttliga bön  om att sanningen till slut ska segra, om hjälp, kraft och tröst för alla som drabbas.

Den här serien kommer att handla om det uppenbara historiska faktum att det funnits och finns oräkneligt många gudar som tillbes på olika sätt i världen, och om den Gud som ( be)visat sig vara den ende sanne Guden, Skaparen av himmel och jord, Frälsaren av mänskligheten från syndens och dödens makt, Hjälparen den helige Ande som är med de troende i realtid och leder dem.  Hur kan det komma sig? Det är inte en helt enkel fråga och många bibelforskare har även i denna fråga många olika meningar.

Här är Gudsnamnet på hebreiska, de fyra konsonanterna YHWH (eller försvenskat JHVH) som ingen vet exakt hur de uttalades, men troligen var det Jahve.  Guds namn beskriver vad han gör , och  har med en verbform att ” vara” att göra. Mer om det i andra inlägg.

Den första dokumenterade konfrontationen i historien mellan en nations gudar och den världsliga maktmänniska som ansågs vara deras representant och därför gudomlig, och Israels Gud Jahve, kan vi läsa om i Exodus:  Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: ”Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!” 2 Men farao svarade: ”Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel.”

Några kapitel längre fram när Guds straffdomar kulminerar, står det i Exodus 12:

”Den natten ska jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten, både människor och boskap. Och jag ska hålla dom över Egyptens alla gudar. Jag är Herren. 

Det finns mycket att säga om dessa fascinerande händelser som definierade gudsfolkets identitet då fram till vår tid, när man firar den judiska påsken till minne av befrielsen från slaveriet. Det belyser också den grundläggande konflikten mellan den sanne Guden och de gudar som folken av olika anledningar dyrkade. Mer om denna komplicerade fråga längre fram, som jag ska belysa från olika synvinklar.

Detta är de första( bud)orden :

Och Gud talade alla dessa ord:

2 Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.

3 Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.

4 Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. 5 Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, 6 men som visar nåd mot tusen släktled, när man älskar mig och håller mina bud.

Här ser vi hur Guds folk lärde känna honom genom hans ord och gärningar, ett tema som återkommer genom hela Skriften. Det blir också tydligt att det finns andra ”gudar”, men att det är förbjudet att hålla sig till någon annan av dessa än Herren själv.

Detta är det första men inte sista konfrontationen mellan Gud och nationernas gudar under Israels historia, men den är naturligtvis helt unik i det att Gud gör dessa mäktiga under när han konkret grep in i historien för att befria sitt förslavade folk, i enlighet med sina löften till Abraham. När folket blivit Herrens förbundsfolk och kommit in i det utlovade landet gällde hans bud, hans lag. Om de höll fast vid Jahve i tro och lydnad, skulle han skydda dem från deras fiender. Så var det under vissa perioder, men även det motsatta, att Guds beskydd vek från dem när de tillåtit avguderi, orättfärdighet och omoraliskt leverne. Profeterna var Guds språkrör när det gällde att varna för följderna av detta avfall. Läs t ex Jes 2:6-11, Jer 44, Hes 8, Hos 2. Det finns så många exempel på detta som också var ett genomgående tema i de historiska böckerna, folkets otrohet mot Gud, som ändå talat så tydligt till dem och gjort så stora under mitt ibland dem.

En avgörande konfrontation mellan den sanne Guden och de jordiska potentaterna, uppbackade av gudsfientliga andemakter, skedde vid Guds Sons första ankomst till jorden, och den sista och definitiva konfrontationen kommer vid hans återkomst till jorden vid tidens slut ,  något jag återkommer till.

Men det alltså skett flera gånger i Israels historia, vilket vi kan läsa om i den hebreiska Bibeln, vårt Gamla Testamente.

Det lilla landet Israel var inklämt mellan stormakter, vilket de gång på gång fick erfara mycket påtagligt. Men de var inte bara påverkade rent konkret och politiskt  utan också andligt av grannfolkens seder,  och av de gudar de dyrkade.

Ofta fick kungen representera folket, jorden, som förenades i en rituell akt med himmelsguden. Detta fanns delvis kvar i modern tid i synen på kejsaren eller kungen som gudens son, t ex solguden i de asiatiska religionerna. Makthavarna i ett land och dess gudar har från begynnelsen och fram genom historien haft täta band, något vi ser även idag på olika ställen i världen. Man trodde att kungen hade en speciell funktion som gudens representant och det finns många typer av ritualer för kontakt och även symbolisk förening med guden.

Detta tema fortsätter genom hela Bibeln på olika sätt, där det gång på gång visar sig att Jahve är starkare än de andra gudarna. Det tragiska som sker är när hans folk som skulle vara helgat åt Jahve avfaller till avgudadyrkan av grannfolkens gudar, t ex Baal och Astarte, denna oerhört grova typ av fruktbarhetskult.

Det öppnar för fienden s a s inifrån och får just de stora konsekvenser Gud själv varnat för från början. Trots alla försök från Guds sida att få dem att omvända sig slutar det med landsflykt. De är naturligtvis ett utdraget skeende med många händelser, mellan ca 1000 f Kr – 589, först med ett förenat kungarike under David och Salomo, sedan splittring i nord-och sydriket och till sist babyloniernas ockupation av Jerusalem. Avgudadyrkan visade sig vara absolut förödande för Guds egendomsfolk. Det var ett förbundsbrott som ledde till exil, mycket lidande, splittring, förödelse.

Efter exilen försavnn detta. Det judiska folket höll sig till Toran.

+++

Men, hur kan det komma sig att det finns så många gudar när vi vet att vår Gud, Skaparen och Herren är en? Är det bara mänskliga konstruktioner, påhitt eller är de verkliga och hur kan de ha fått en sådan makt över människor och folk? Det finns vissa antydningar till svar i Bibeln. Paulus uttrycker denna dubbeltydighet så bra i 1 Kor 8 : 4 När det nu gäller frågan om man får äta kött som är offrat åt avgudar , så vet vi att det inte finns någon avgud i världen och att det bara finns en Gud. 5 För även om det skulle finnas så kallade gudar i himlen eller på jorden – och det finns många ”gudar” och många ”herrar” – 6 så har vi bara en Gud, Fadern från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus genom vilken allting är och genom vilken vi själva är.

Det finns alltså många ”gudar” och många ”herrar” i världen, vilket är ett resultat av flera uppror i den andliga världen gentemot den Högste, den sanne Guden, vilket antyds i Bibeln. Samtidigt är dessa ”gudar” och ”herrar” ett intet i jämförelse med Gud Fadern, Skaparen själv och Herren Jesus Kristus. De är också delvis skapade av människor, av deras fantasier och påhittade myter.   Jag återkommer även till detta .

Det fanns en kunskap om Gud i den förhistoriska världen som bevarades av några få, men ganska snart efter att människorna spreds över jorden började dessa myter och legennder att cirkulera bland folken. Det viktigaste som sedan skedde var när Gud uppenbarade sig för Abraham, vilket var själva början på Guds frälsningshistoria. Gud verkade sedan i denna släkt för att vid den rätta tiden och på rätt plats, i Betlehem, låta sig Son födas in i denna släktlinje, för att i sin utgivande kärlek rädda alla folk i sin korsdöd och uppståndelse.

+++

När man säger sig tro på Gud idag måste man alltså precisera lite närmre. Är det det judiska folkets Gud, som vi kristna och många messianska judar tror visat sig vara vår Fader och frälsare i Jesus Kristus ? Är det Muhammeds gud Allah, eller är det någon av alla dessa oräkneliga gudar i historisk tid och nutid, panteismens eller deismens opersonliga gudom, andliga guider inom nyandligheten som är direkt knutna till de onda andemakterna och/eller den ”kristus” som dess förespråkare hävdar är en och densamme i alla religioner, ”gudomen” inom alla?

The Bible Project har en podcast och en YouTube-kanal där man går igenom Bibelns böcker och tar upp olika teman på ett intressant och bra sätt. Här är ett kort klipp om själva ordet, begreppet ”Gud”, ELOHIM.

För den som är intresserad finns en sammanfattning här av den framstående bibelforskaren Michaels S Heiser, som i sin avhandling och sitt grundliga studium av texterna har lyft fram dessa viktiga, men ännu inte så allmänt kända fakta:

+++

Här ska jag samla några vanliga frågor som ställs till oss i samtal om den kristna tron.

Det finns ju stora skillnader mellan olika trossystem, olika religioner, och hur man besvarar dessa grundläggande frågor. Det är viktigt att verkligen ta reda på dessa skillnader, men jag kommer bara att omnämna dem i vissa fall. När det gäller vår Bibel är den ju inget uppslagsverk med svar på alla frågor , varken om livets stora mysterier, vad som i detalj sker efter döden eller om tidens slut och Guds domsagerande.  Men vi får veta tillräckligt om allt detta för att kunna tro på och lita på Gud som Skapare, Herre och Frälsare. Bibeln handlar om vår Gud som visar vem han är rent konkret i ett folks historia och särskilt i och genom sin Son Jesus Kristus.

I bibliskt perspektiv finns inga opersonliga makter, som gott och ont, ljus och mörker som ska balansera varandra i någon högre enhet. Gud har skapat vår värld och oss som moraliska varelser, liksom de andliga varelser han skapade för att tjäna honom i hans domän, den himmelska verkligheten. Vi skapades med fri vilja och förmåga att välja mellan att tro och lyda det Gud sade, eller förkasta det. När det handlar om kärlek kan man aldrig tvinga någon att älska, det måste komma frivilligt. Gud älskar oss och vill vårt bästa, men han tvingar sig inte på oss. Det skulle vara totalt emot hans natur att göra så. Gud gör allt han kan för att dra oss till sig, beveka våra hårda hjärtan, överbevisa oss om sanningen, men tragiskt nog verkar det varamöjligt att förkasta hans nåd till det yttersta och följaktligen förbli skild från honom i evighet.

Det onda uppstod som ett direkt resultat av olydnad, att välja bort det Gud sade till förmån för en lögn. Det var den andliga separationen från Gud och ledde till andlig död. Människan måste komma tillbaka till en levande och sann relation till sin Skapare och sig själv.  Vi ser i skildringen av det som kallas syndafallet i Bibelns första kapitel att de omedelbara konsekvenserna blev främlingsskapet mellan människor, avundssjuka och hat som ledde till det första mordet. Det ”ondas”ursprung har alltså på något sätt att göra med hur man förhåller sig till den yttersta sanningen, till det som Gud definierar som gott, sant och rätt. Bara Gud har som Skapare och Herre, också den auktoritativa och yttersta makten att definera vad som är vad.

Resultatet av onda tankar, ord och gärningar fortsätter att vara en konsekvens av denna ovilja att älska Gud och att tro på och följa hans instruktioner för livet,  och att älska och betjäna andra människor, vilja dem väl. Man kan beskriva vad ”det onda” är, men det har sitt ursprung i den personliga andemakt, satan,  som Jesus karakteriserar som mördare, lögnare och tjuv. Rötterna till det onda består just i detta, Mer om detta längre fram.

Bibelns människor hade också frågor som de ställde eller snarare ropade ut i förtvivlan och ovisshet till sin Gud. Det absolut storartade är att Jesus själv citerade psaltarsalmen 22 när han hängde på korset strax före sin död: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Guds intensiva medkännande kärlek för oss gjorde att hans egen Son t o m delade den djupaste erfarenheten av mänsklig nöd. Han ropade själv ut denna yttersta fråga när han tog vår frånvändhet från Gud, vår synd på sig själv, den stora och svåra existentiella nöd varje individ har som ensam liten människa inför döden.

Vad korset visar oss är att kärlek alltid innebär offer, lidande, självutgivelse. Det Jesus gjorde var naturligtvis helt unikt, men samma kärlekens mönster finner vi också i de vakande föräldrarna vid sitt barns sjuksäng, alla de små osjälviska handlingar som utförs varje stund för andra människor, hos de som hjälper, vårdar och tar hand om andra.

Att fråga och undra varför är ingenting främmande utan en del av vårt liv. Det finns också olika sätt att fråga, antingen för att man menar sig ha rätt och man bara vill bevisa att den som svara har fel, eller med en uppriktig vilja att förstå och lära sig något.

Den som söker, finner. Den som ställer frågor och vill veta vad i detta fall, den kristna tron handlar om, kanske får svar, så långt det nu är möjligt för oss människor att förstå ting som hör till det fördolda, om evigheten, om ondskan, lidandet.

Vi kan aldrig förstå allt som ligger bakom det som sker, som tillåts ske. Vi förstår inte heller allt i samband med det onda som sk, med lidandet. Men vi kan med full förvissning säga att vår Gud gjort något åt problemet och erbjuder sin hjälp till var och en som vill tro och ta emot. Vi vet också att vi måste anlägga det riktigt långa perspektivet för att få de rätta proportionerna på våra personliga och hela mänsklighetens problem- evighetsperspektivet. Vi vet också att vi får leva på hoppet och se fram emot den fullkomliga upprättelsen. Men vi lever i en komplicerad verklighet, där det inte finns enkla och snabba svar Det krävs mycket tankeverksamhet, bibelstudiuer och bön för att inte bara förstå rent intellektuellt utan särskilt för att få hjälp och vägledning för att leva i tro, i relation med Gud. Svaret vi kan vara absolut säkra på är detta, att Jesus är med oss i och genom allt. Lidandet är tungt, men ännu svårare att bära ensam. De teoretiska svaren på alla frågor får vi kanske inte , men istället Guds egen försäkran om hans närvaro. Det är ändå det viktigaste och största vi kan erfara.

+++

Den första frågan:

Varför gör inte Gud slut på all ondska, om Han nu är både god och allsmäktig?

Vill vi verkligen att han skulle göra det nu på en gång ?  Är vi i så fall de enda människor som kommer att vara kvar då om Gud i denna stund skulle utplåna allt ont? Han kan naturligtvis göra det, och med väldigt goda skäl, eftersom så mycket ont görs mot de människor han skapat och älskar varje minut över hela jorden, och det av andra människor. Det är vad vi kallar det ”moraliska onda”. Det finns en person/personer som gör onda saker mot en annan eller andra. Det finns förövare och offer. Ofta ser det från mänsklig horisont ut som om förövaren kommer undan, medan offret lider konskevenserna av detta under lång tid.

Vår inre rättskänsla säger att de skyldiga måste ställas till svars och de onda gärningarna avslöjas och värderas för vad det är, en så fruktansvärt förstörande kraft Samtidigt menar många att det är svårt att acceptera att Gud, om han nu är god och kärleksfull, skulle döma människor till straff, t o m eviga straff (jag återkommer till den svåra frågan). Om vi nu utgår från att Gud är själva den yttersta garanten för vårt moraliska universum, att han är rättvis och rättfärdig, då blir det självklart att han kommer att döma alla när historien ska sammnfattas, vid tidens slut. Han uppehåller och skyddar livet genom att reglera kaos, de onda förstörande krafterna, men här i tiden är det ändå ofrånkomligen resultatet av våra och andras val.

På samma sätt finns en insikt i vår natur om att det är fel att göra andra illa, att mörda, stjäla, förtala. Den inre lagen samspelar också med den yttre lagen som bestraffar dessa gärningar. Olika påföljder utfärdas  dagligen över hela världen på förhoppningsvis goda grunder. Det onda måste s a s ”fängslas”, avskärmas från  samhället för att ge laglydiga medborgare trygghet. Det är en oerhört viktig funktion i ett rättssamhälle, i ett fungernade välfärdssamhälle. Laglöshet är av ondo, skapar kaos och utgör en fara för människor.

Det onda är ju nämligen högst konkret gestaltat och uttryckt i våra gärningar, attityder, ord alltså i oss. Det kan visserligen vara svårt  att erkänna och se det ”onda”, dåliga hos sig själv utan man förlägger det hellre hos andra, hos annat. Vi skyller gärna ifrån oss, men verklig mänsklig mognad kommer när vi vågar se sanningen om oss själva.

Det onda är visserligen samtidigt något man kan kalla metafysiskt, eftersom det är något mer och större än enskilda individers agerande, som nämndes ovan, och har sitt ursprung i Guds fiende själv, den ursprungligr rebellen.

Gud kommer en dag att döma både de andliga makter som är skyldiga till så mycket lögn, förstörelse och förförelse, och de människor som varit deras kanaler.

+++

Varför ”tillåter ” Gud så mycket lidande?

Jag återkommer till själva formuleringen i nästa inlägg eftersom det också måste tänkas igenom.  Det finns många sätt att se på detta. För det första finns det nödvändiga aspekter  av lidandet. Rent konkret är smärta självklart nödvändigt för att vi ska undvika farliga situationer. men också för att lära oss hur vi inte ska bete oss. Vidare behövs ett visst mått av smärta och lidande för att mogna som människor, inte ta allt för givet utan vara ödmjuka och tacksamma och ha förståelse för andra. Det finns också lidande som är självförvållat genom att man missköter sin hälsa, beter sig illa.

Men lidandet kan både förstöra och förädla, och oftast är det en blandning av detta i det verkliga livet. Svåra situationer kan leda till kraftsamling och ädelt beteende, men också bryta ner och göra männisor förbittrade och isolerade. Det beror i sin tur på personlig konstitution, arv, miljö, möjligheter, personliga val och förmåga att hantera kriser och lidande,

Det svåraste är det orättvisa lidandet, att människor med någon slags makt över andra ( i en familj, ett större socialt sammanhang, en nation) missbrukar denna för självisk vinning, gör sig skyldiga till våld, förtryck, övergrepp av olika slag. I de här sammanhang är människor offer, och det är på alla sätt fruktansvärt, men förhoppningsvis kan de få någon lindring och hjälp i sin nöd av medmänniskor i olika sammanhang.

Lidande som orsakas av yttre faktorer i form av naturkatastrofer har sina förklaringar, och drabbar urskillningslöst.

Den svåraste frågan har med detta att göra, att oskyldiga drabbas oförtjänt utan egen skuld. Jag återkommer till detta längre fram.

Lidandet har alltid varit och förblir en av de svåraste frågorna för oss personligen och när vi ser på det ohyggliga lidande som människor fått utstå från tidens början.

Men som sagt, Gud skrev inte ner några teoretiska svar på en lista,  utan gav oss istället det bästa han hade, sin egen älskade Son, för att vara med oss och hjälpa oss.

Det finns många olika slags biografier över kända människor i historien. En levnadsbeskrivning presenteras med olika syften av en historiker eller författare som är särskilt intresserade av denne person. Det kan finnas olika slags källmaterial, och ju närmre man kommit den primära källan, den ursprungliga informationen om en persons liv, desto mer tillförlitligt är det.

Evangelierna är en typ av biografier, sammanställda och nerskrivna av Jesu apostlar , som antingen såg och hörde honom själva eller tog reda på allt av ögonvittnena själva, och som skrevs inom ett par decennier efter Jesu död, med undantag för Johannesevangeliet. Det kan dateras lite senare och är speciellt på många sätt. Jesu mor Maria kunde också berätta många detaljer om sin sons liv. Men de tre första, som kallas de synoptiska, eftersom de har så  mycket gemensamt material och liknar varandra i sitt upplägg, skrevs med stor säkerhet före år 70.   Markus sägs vara tolk till Petrus, Matteus var själv en Jesu lärjunge , och Lukas som var läkare, undersökte allt som fanns att veta på ett systematiskt sätt. Han kan kallas historikern bland evangelisterna (återkommer till det!)  själv från icke-judisk bakgrund, och nära vän och medarbetare till aposteln Paulus.

Så man kan från början konstatera att tillförlitligheten i dessa biografier är stor i jämförelse med andra antika biografier som skrevs långt senare. De innehåller historiska fakta, förstådda utifrån ett teologiskt sammanhang, men också stora luckor om Jesu liv, de fördolda åren mellan hans födelse och besöket i templet vid tolv års ålder fram till hans offentliga tjänst,  som vi inte vet något om. Det är dock fullt förklarligt eftersom det var den offentliga tjänsten som var meningen och målet med Jesu korta liv på jorden, inte att få inblick i hans ”privatliv” och få veta något om personliga detaljer. Vi skulle nog vilja veta lite mer, men så mycket kan vi säga att  Jesus växte upp i ett fromt judiskt hem, hans föräldrar lärde honom det grundläggande i den judiska tron och traditionen, där regelbundna besök i synagogan ingick.

Men hur Guds egen Son förbereddes för sin kommande stora och svåra uppgift var ändå ytterst en djupt personlig angelägenhet mellan honom och hans Fader.

Han skulle i ord och gärning fullborda Skrifternas löften, proklamera Guds rikes ankomst, uppenbara Guds kärlek och förvandlande kraft för lidande människor, undervisa om tidens slut, förbereda sina lärjungar på deras stora uppgift, och framför allt: dö på korset för hela världens synd och uppstå från de döda och återvända till sin himmelske Fader efter avslutat uppdrag. Därför är evangelierna helt unika i sitt slag. De innehåller vittnesbörden om Guds mäktiga gärningar, om Jesu liv, från trovärdiga vittnen som själva sett och hört honom, och mött honom efter uppståndelsen.

Jag återkommer till dessa fyra evangelier i kommande inlägg. Det finns många olika sätt att förstå dessa i den nytestamentliga forskningen, något jag dock inte kan gå in på i detalj.

+++

I biblisk tid var den muntliga kulturen dominerande. De flesta kunde inte läsa eller skriva, och man hade speciella skrivare som fick uppdrag att författa skrivelser, kontrakt osv, viktiga dokumeteus . Man levde i det talade ordets värld. Material för skrivande var dyrt och hela processen  omständig. De heliga skrifterna behandlades med stor pietet och lästes i gudstjänsterna. Det fanns också noggranna regler för hur kopieringen av dessa skulle gå till.

Jesus förkunnade evangelium, proklamerade att Guds rike hade kommit. Han var ju själv Kungen i Guds rike och talade därför på Guds mandat som sådan . Han undervisade som en vis rabbi med rötterna i den judiska lärotrditionen, och var därför helt inriktad i sin undervisning på att underlätta för lyssnarna att komma ihåg. Därför använde han sig av liknelser, korta ordspråksliknande meningar, strukturerade tal. Lyssnarna var i sin tur vana vid att komma ihåg, att memorera. Men han undervisade inte som de skriftlärda , vilka hänvisade till Skriften och andra rabbiner, utan sade : Jag säger er… och när han citerade Skriften gjorde han det med en helt annan auktoritet. Han inte bara predikade och undervisade utan visade att Guds rike verkligen kommit i kraft genom att bota och befria de sjuka och plågade. Ord och gärning var ett och densamma, precis som Gud agerat i det gamla förbundets tid. Det Gud sade, skedde och Han gjorde många mäktiga mirakler för sitt folk, och genom sina tjänare.

Jesus fortsatte att undervisa sina lärjungar om Guds rike även efter sin uppståndelse under 40 dagar, vilket hjälpte dem att förstå det gamla förbundets skrifter i ljuset av sin Herres död och uppståndelse. Det är också därför passionshistorien upptar en så stor del av evangelierna. Att Messias måste lida och dö var från början svårt för lärjungarna att förstå. Lärjungarna hade redan under sina intensiva år med honom blivit utsända till byar för att förkunna budskapet om Guds rike, bota sjuka, befria besatta. De fortsatte sedan med denna verksamhet efter Jesu himmelsfärd, då de dessutom utrustas med kraft från höjden när Anden kom över dem, enligt Jesu löfte.

De predikade, undervisade, var som apostlar och lärjungar levande vittnen till Jesus i ord, handling och liv i den första församlingen. Petrus och de andra spred evangeliet först i Jerusalem och sedan i allt vidare cirklar. Men ganska snart förstod man vikten av att få ner historien om Jesu liv på pränt . Med Guds kallelse av Paulus expanderade missionsradien ytterligare. Han gjorde tre missionsresor och nådde fram till Rom där han också dog, och i sin praktiska verksamhet som församlingsgrundare och lärare, blev det nödvändigt att skriva brev till församlingarna med inspirerad undervisning. De utgör tillsammans med övriga brev, en viktig del av vårt Nya Testamente, grunden för vår kristna tro.

När man studerar evangelierna är det därför viktigt att läsa dem i ljuset av Apostlagärningarna. Det var ju Lukas som skrev både sitt evangelium och denna  fantastiska bok som rymmer historien om tiden närmast efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd, Andens utgjutande och församlingens verksamhet. Det handlar om denna första dynamiska tid av evangelisation, församlingsgrundande, missionsresor. Denna bok skrevs med all säkerhet före år 70 då templet förstördes av romarna. Det var ju en stor katastrof, vilken Jesus förutsagt och förberett lärjungarna inför. Det är en viktig historisk fixpunkt, som man måste orientera sig utifrån.

Det är viktigt att understryka att det just är Evangelium enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes. De bidrar tillsammans till en mer komplett bild av Jesu liv med det material som är typiskt för var och en av dem, samtidigt som de har så mycket gemensamt i sin skildring . Att dessa ögonvittnesskildringar inte är helt samstämmiga på alla punkter visar att de  är trovärdiga och inte fabricerade och uttänkta. De hade olika målgrupper och syften med just sina evangelier. Jag återkommer till detta längre fram.

Men återigen, det centrala budskapet i hela NT är Evangelium, från början med Jesu egen förkunnelse, genom Apostlagärningarna, i breven där Paulus, Petrus, Johannes, Jakob och Judas belyser det ur olika aspekter i  församlingskontexten.  Kärnan är och förblir budskapet om vad Gud gjort i och genom Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse, och som man trodde, snara återkomst.

Jesus sade i början av sin offentliga tjänst:

Efter att Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds evangelium. 15 Han sade: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!”(Mark 1).

Paulus, som ju blev kallad att predika evangelium för hedningarna, och om vilkens mäktiga omvändelse från förföljare av församlingen till Jesu efterföljare man kan läsa i Apg kap 9, skrev:

+++

Det finns alltid ett syfte med olika typer av litteratur, och  en genomtänkt metod för att uppnå detta syfte.  En doktorsavhandling, en naturvetenskaplig faktabok, en reseskildring, en biografi, en roman eller diktsamling är exempel på olika typer av litteratur med vitt skilda syften och metoder. Men det gemensamma är att man vill förmedla något, överföra kunskap, återge en historisk händelse, eller bara skapa en påhittad berättelse.

Det gällde naturligtvis också evangelisterna, för de hade ett alldeles bestämt syfte med sina skrifter och en särskild ordning att struktera sitt materiel på lite olika sätt, vilket ger det djup och bredd i skildringen av Jesu liv som vi  kan glädja oss över idag. Liksom allt Gud gjort är det förankrat i historien, utspelar sig på bestämda igenkännbara platser i Israel, vid noga angivna tider, i ett historiskt sammanhang. Det är till skillnad mot många myter och legender alltså verklig historia, som delgavs av av människor som var på plats, såg och hörde. Det som kunde slutat med en pinsam och smärtsam tragedi, att den Rabbi och lärare de följde, dog en föraktfull död på korset och begrovs, fick just den mirakulsa vändning som Jesus försökt få lärjungarna att förstå, att han visserligen måste dö för världens synd, men att han skulle uppstå från de döda och att dessa unikt goda nyheter skulle spridas över världe.  Det var uppståndelsen och Andens utgjutande som gav lite tvehågsna och rädda apostlar och lärjungar frimodighet och kraft att ta sig an sitt uppdrag. Det var verkligen inget mänskligt påfund, som klart framgår, och som också undersryks av det faktum att de var villiga att dö som vittnen intill döden, martyrer, för budskapet.

Det sammanfattas av Johannes, och utgör själva syftet med evangelierna.

Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. 31 Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.

 Det är den lärjungen som vittnar om detta och har skrivit detta, och vi vet att hans vittnesbörd är sant. 25 Jesus gjorde också mycket annat. Men om varje händelse skulle skrivas ner, tror jag att inte ens hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas. 

De hade själva förstått att Jesus verkligen var den utlovade Messias och deras kallelse som hans vittnen och utsända i världen var att förmedla detta i tal och skrift, sprida det till församlingar, och ut i världen. De valde medvetet att disponera det gemensamma stoffet på det sätt som främjade deras målsättning. Det alla fyra har gemensamt är det Jesus sade och gjorde, hans mirakler eller tecken med Johannes språkbruk, hans lidande, död och uppståndelse.

Deras  likheter och olikheter ska jag lite kort ska ägna mig åt i kommande inlägg, för att till sist säga något om den stor trovärdighet de många kopiorna av de ursprungliga dokumenten har, liksom de översättningar som finns på hundratals språk. Gud har vakat över hela den processen för att hans evangelium skulle nå ut i världen. Det är Guds verk, hans evangelium. Därför har han hållit sin hand över alla inblandade för att hans frälsningsverk ska förkunnas för alla folk. Trots allt som kan hända i en lång process där svaga människor är inblandade, har Guds Ande varit med i tillkomsten, bevarandet och spridandet av dessa fyra evangelier, liksom alla Bibelns skrifter. Det gäller särskilt också när det gällde att samla dem i en kanon som skulle garantera apostoliskt ursprung, sanning och trovärdighet gentemot de skrifter med gnostisk innehåll som började spridas några hundra år senare.

Profeten Jesaja förebådade detta, att Guds folk och hela världen skulle få höra det budskap som inte liknar något annat.

Hur ljuvliga är inte

glädjebudbärarens steg

när han kommer över bergen

och förkunnar frid,

bär fram goda nyheter

och förkunnar frälsning

och säger till Sion:

”Din Gud är kung!” (Kap 52:7).

Jesus Kristus ÄR evangelium förkroppsligad. Han kom med Guds rike, i hans namn fortsätter hans församling att vittna och förkunna detta frälsningens evangelium, de goda nyheterna i en trasig värld som ger människor nytt hopp, nytt liv, verklig förvandling, frid med Gud, bestående glädje och syndenas förlåtelse, barnaskapets flrvissning och trygghet hos vår himmelse Fader.

+++

Matteus riktade sig särskilt till judiskt-kristna för att stärka deras tro på att Skrifterna uppfyllts och som historisk källa vara ett effektivt verktyg att nå fler från samma bakgrund. Hos honom finner vi flest gånger förljade utsaga:  ”Detta skedde för att det som sades genom profeten… skulle uppfyllas”. Hans släkttavla går tillbaka till Abraham, det judiska folkets fader, och betonar den viktiga släktlinjen från kung David via Jesu fosterfar Josef, och att Jesus var den Messias folket hade väntat på så länge.

Lukas ville nå kristna från en icke-judisk bakgrund för att försäkra dem om tillförlitligheten i evangelium, något han noggrannt utforskat och nedtecknat. Den omedelbara mottagaren var människor som levde då, men också med siktet ställt på framtiden, även om de inte visste hur lång tid som skulle gå innan Jesus kom tillbaka. För Lukas var det viktigt att låta Jesu släkttavla gå ända tillbaka till Adam, mänsklighetens fader, som alla folks Frälsare, och framhäva kvinnornas roll, som han göra mer än någon av de andra.

Johannes går ännu längre tillbaka, ända till begynnelsen i sin prolog. Vi får veta att Jesu ursprung är hos Gud Fadern själv, att han funnits hos Gud före universums och tidens början, att han är Gud.  Här ser vi vilket djup vi får genom dessa fyra evangelier. Det fjärde, Markus, börjar t ypiskt nog för honom med det väsentlga, själva innehållet och meningen med det han skriver: ”Här börjar evangeliet om  Jesus Kristus, Guds Son.” Det är en allmän uppfattning bland forskare att Markusevangeliet är det äldsta, som Matteus och Lukas bygger på och sedan kompletterar med eget stoff. Visserligen skiljer sig vesonerna av Jesu släkttavla och själva födelsen  vad gäller detaljerna, men det kan just bero på att man hade olika syften och mål med sin skrift. Tillsammans ge

Markus var det vi kan kalla reportern, som på ett ganska enkelt språk skrev ner det han till största delen fick veta av aposteln Petrus. Han är den store berättaren, som på ett realistiskt sätt beskriver Jesu mirakler, hans möten med människorna, konfrontationerna med det religiösa etablissemanget.