Vad kan vi lära oss av historien? Man brukar säga att den enda lärdomen är att den upprepar sig, att vi inte lär oss tillräckligt av tidigare generationers misstag för att inte upprepa dem i vår tid.

Den bibliska historien rymmer många exempel på hur Guds folk övergett tron och förtröstan på honom. Konsekvenserna blev enorma och lämnade djupa historiska avtryck. Det gamla förbundsfloket frestades att tillbe grannfolkens gudar och anamma deras livsstil, De övergav sina fäders Gud, som ingått förbund med dem och räddat dem ur slaveriet och välsignat dem i löftelandet. I skarpt politiskt och religiöst läge satte man satt hopp till mänskliga koalitioner och lösningar istället för att hoppas på Guds ledning och hjälp. Det Gud alltid begärt, och fortsatt förväntar sig av oss, är att vi håller oss till honom i tro, lydnad, överlåtelse , tjänst och tillbedjan.

Detta tema fortsätter genom hela Bibeln på olika sätt, där det gång på gång visar sig att Israels Gud Jahve är starkare än de andra gudarna. Det tragiska som sker är när hans folk som skulle vara helgat åt Jahve avfaller till avgudadyrkan. Det öppnar för fienden s a s inifrån och får just de stora konsekvenser Gud själv varnat för från början.

Trots alla försök från Guds sida att få dem att omvända sig slutar det med landsflykt. De är naturligtvis ett utdraget skeende med många händelser, mellan ca 1000 f Kr – 589, först med ett förenat kungarike under David och Salomo, sedan splittring i nord-och sydriket och till sist babyloniernas ockupation av Jerusalem. Avgudadyrkan visade sig vara absolut förödande för Guds egendomsfolk. Det var ett förbundsbrott som ledde till exil, mycket lidande, splittring, förödelse.

Exilen innebar att de de blev fördrivna från det land de fått i löftena till Abraham.  Det var inte av egen förtjänst utan bara p g  a Guds utkorelse med ett syfte, att få ett folk helgat till honom genom hans ord och förberett att låta sin Son födas in i, när tiden var inne. Det var under långa perioder en ständig växling mellan tider av avfall och reformation, och till slut uppfyllldes varningarna som Gud redan i förbundstexterna, i Toran, hade uttalat, att otro och olydnad skulle leda till landsflykt, förlorad välsignelse och beskydd, b la i 5 Moseboken. Dessa bibelverser ger en bra sammanfattning. Paulus citerar dem i Romarbrevet kap 10, vilket visar hur viktigt det var och är att söka Gud, att vilja höra vad han säger och följa det av hela sitt hjärta.

Men Gud gav aldrig upp utan lovade att instifta ett nytt förbund när Frälsaren skulle komma för att ta itu med det grundläggande problemet-   människans synd och behov av frälsning – och ge kraft till nyskapelse, för människan att få en ny natur, ett nytt hjärta. Profeten Jeremia fick förmedla detta både allvarliga och hoppfulla budskap i den omskakande tid innan Jerusalem föll och katastrofen var ett faktum (kap 31). Folket måste till sist lämna landet och leva som främlingar bland folken, ända fram till 1948, då den judiska staten bildades, vilket har stor profetisk betydelse för framtiden.

Detta löfte fullbordades genom Jesu Kristi död på korset, något vi konkret firar åminnelsen av i  den heliga måltiden, nattvarden. Vi ser tillbaka på korset och fram emot hans återkomst, och får kraft under livsvandringen i måltiden.

Paulus anknyter till sitt folks historia i 1 Kor 10 och ger exempel på hur vi inte ska göra samma misstag:  Det som hände dem har blivit ett varnande exempel för oss, för att vi inte ska ha begär till det onda som de hade. Det handlar just om avgudadyrkan och moralisk orenhet. För Guds folk har alltid det första budet varit det väsentliga, att inte ha några andra gudar, utan bara älska och tjäna Gud. Själva roten till all synd är den förvända attityden att inte vilja höra vad Gud säger. Det leder sedan vilse, andligt och moraliskt. Människan missar målet med sitt liv.

Hopp, tro och förtröstan är egentligen olika aspekter av samma grundläggande inställning, viljeinriktning om vem som är vår Herre, vem vi tillber och tjänar. Det finns mycket som kan bli till avgudar i våra liv; materiella ting, pengar, makt, andra människor, vi själva, ideologier. Andra människor som vi sätter på en piedistal kan också förslava oss genom att de utövar ett felktigt och oberättigat andligt eller själiskt inflytande. Det har visat sig vara farligt att sätta mänskliga ledare på piedestal ledare och följa dem kritiklöst. Vi har ett ansvar för vårt eget liv inför Gud att undersöka vad andra säger och gör stämmer med bibelordet och om vi verkligen har frid över det.

Vem älskar, tillber och tjänar vi ? Vem sätter vi därför vårt hopp till? Det är den stora frågan. Det är bara hos Gud själv som den verkliga hjälpen finns, och därför bara till honom vi kan sätta vårt hopp. Det gäller särskilt när vi genomgår svårigheter på ett personligt plan och allvarliga händelser på en global nivå som påverkar oss alla. Ingenting av det människor byggt är bestående och allt kan förändras snabbt. Därför måste vi mer än någonsin hålla fast vid tro, hopp och kärlek, och lita på att Gud ytterst har full kontroll.

För församlingen har samma fara alltid funnits, och är en realitet idag, att avfalla från tron och att påverkas av världens tänkesätt som motsäger Guds ord. Paulus varnade de troende för andligt bedrägeri av olika slag. Jag återkommer i kommande inlägg till detta.

+++

Situationen i världen är och har alltid varit osäker, präglad av kriser av olika slag. Perioder av fred samarbete och relativt välstånd har tyvärr varit parenteser på en historisk tidslinje med konflikter och krig. I historiskt perspektiv och i vår egen tid är den mänskliga historien tragisk med så mycket våld och förtryck, och frågan om det kan bli bättre i framtiden kan knappast besvaras positivt.

Imperier uppstår och faller, diktatorer kommer och går, och människor som är offer i detta grymma spel kämpar för sin överlevnad. Människorna i västerlandets demokratier som haft det bra i jämförelse med de verkligt fattiga, lider av en slags existentiell fattigdom som också är förödande. Man saknar ofta meningsfulla sammanhang, tillhörighet, visshet om sin plats och den större meningen med livet, som en rent materialistisk världsbild inte kan tillgodose. Som individ står man mer ensam utan den historiska förankringen i en trosgemenskap och försöker skapa ett fungerande liv med hjälp av filosofier, alternativ andlighet, självförverkligande. Men det är en bräcklig grund att bygga på.

+++

Det vi med säkerhet kan veta om framtiden är det Gud själv sagt i sitt ord ska ske, vilket är absolut tillförlitligt. Vi vet ju att han redan gjort det han förutsade genom sina profeter och kan därför lita på att han ska slutföra sin frälsningsplan. Ur bibliskt perspektiv är historien inte bara en lång serie av årtal med kungar, härskare, härförare, krig, katastrofer, upptäckter, framsteg, utan Guds egen historia som han genomfört i och genom människor för att nå sitt mål: att rädda sin värld, de människor han älskar.

Vi vet inte när, men att, Jesus Kristus kommer tillbaka, och att det då är slut med den mänskliga historien. Tiden fram till den dagen då vårt saliga hopp ska uppfyllas kommer att bli mycket svår, något jag skrivit om i andra inlägg.

Titus 2: Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. 12 Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, 13 medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet. 14 Han har offrat sig för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett eget folk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar..

Vårt hopp är Kristus, Israels och alla folks frälsare och Herre, att han ska upprätta sitt eviga rike vid sin återkomst där bara hans rättfärdighet ska regera, hans fred och frid råda, och ondska, lidande och sorg inte finnas mer . Medan vi väntar på detta ska vi inte vara passiva, utan tjäna Gud och förbereda oss, så att vi är redo för den stora dagen, befrielsens dag.

Hebreerbrevets författare beskriver hoppet som ett själens ankare. Det har också blivit en symbol för hoppet i kristen tradition. Ett ankare håller en båt på plats och hindrar den från att driva iväg. Så är hoppet förankrat i Guds verklighet, i det han har gjort för oss.   Hoppet förankrar oss i Kristus, vilket gör att vi inte driver vind för våg under livets stormar.

Jag fortsätter serien om realism och hopp, men ska här koncentrera mig särskilt på hoppet. Det är svårt att tänka sig ett liv utan hopp, det är en så självklar drivkraft, allt ifrån det mest triviala om att vi hoppas på bra väder under semestern till det allvarligaste, att vi hoppas någon överlever en svår olycka eller sjukdom, eller om att kriget ska ta slut.   Så länge det finns liv finns det hopp. Där hoppet slocknar helt blir det tungt att orka vidare. Vi är alla smärtsamt medvetna om de reella livsvillkoren, hur verkligheten ser ut med alla svårigheter och lidanden. Därför behöver vi både hopp och tröst . Gud kallas i NT både för hoppets och tröstens Gud. Världsläget är osäkert och allvarligt, som så många gånger förr i historien, och vi hoppas och ber för alla de människor som drabbas av krig, fattigdom, orättvisor. och om lösningar på de stora problemen.

Gud vet vad det är att vara människa i och genom sin Son Jesus och han är den som på djupet kan trösta och ge oss hopp.

Det är  en stor skillnad mellan vanligt mänskligt hopp som saknar den kraft som kan förändra en situation till det bättre, och det hopp som bygger på det Gud i sin allmakt sagt och verkat. Han har makt att både förvandla oss och hela skapelsen till sin ursprungliga plan när tiden är inne. Anledningen till att vi kan känna verkligt hopp finns alltså ytterst inte i oss själva eller mänskliga inrättningar utan bara hos Gud själv.

Det är dock betydligt allvarligare att sätta sitt hopp till människor, vare sig det är religiösa, politiska eller andra ledargestalter.  Mer om det i kommande inlägg.

Men det hopp vi hyser till Gud är fast och orubbligt, det han har lovat kommer han att uppfylla, Hans vilja är fast och går att lita på, det blir till sist som han har lovat. Hoppet hör också samman med Guds löften, vi kan hoppas på Gud för att han har gett sina eviga löften. Rent teologiskt är hopp och tro sammanlänkade ,  eftersom hoppet vilar på Kristi uppståndelse och återkomst, och vår egen uppståndelse, som utgör kärnan i vår tros bekännelse till Gud. Hoppet är till sin innersta karaktär eskatologiskt och ser fram emot Guds åerupprättelse av sin skapelse vid Jesu återkomst. Hoppet ser tillbaka på Guds gärningar i historien, hur han uppfyllt sitt Ord, och kan därför med full tillförsikt blicka framåt ända till tidens slut. Hoppet är livsnödvändigt för oss troende i en värld så präglad av destruktiva och mörka makter. Det strålar som ett ljus i mörkret och påminner oss om Guds seger, hans nåd och godhet. Det är som en blinkande fyr i natten. Guds ljus ska segra till sist, hans kärleks ljus ska skingra alla skuggor.

Aposteln Petrus skrev: i sitt första brev  Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far! I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, 4 till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som förvaras åt er i himlen. 5 Med Guds makt bevaras ni genom tron fram till den frälsning som är redo att uppenbaras i den sista tiden.

Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, för han som har gett oss löftet är trofast. (Hebr 10:23).

+++

Bibelns böcker innehåller det mesta av mänskliga känslouttryck, alltifrån djupaste smärta och ångest till förtröstan och tacksamhet. Det är hoppet som bär den troende människan, att bönen ska besvaras att det till sist ska sluta väl . Hoppet omnämns ca 130 ggr i Bibeln, varav många gånger i Psaltaren, och ett femtiotal i NT. Jag återkommer till några några andra bibelsammanhang i kommande inlägg. Men detta får bli avslutningssorden:

Psalt 42: Varför så bedrövad, min själ,

varför så orolig i mig?

Hoppas på Gud.

Jag ska åter få tacka honom,

min frälsning och min Gud.

Paulus skrev i Rom 15: Må nu hoppets Gud fylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft.

De gudsmänniskor vi möter i Bibeln var inte förskonade från lidande och orättvisor av olika slag. Men de förtröstade på Gud och fick nåd att vara uthålliga i alla svårigheter. Det är genom tro och tålamod vi får det utlovat är, när det än nu blir.

Herren verkade i och genom dem för att genomföra sin vilja trots allt motstånd, vilket ledde fram till historiens höjdpunkt när Jesus levde, dog och uppstod på vår sargade jord.

Henok vandrade med Gud under sin livstid, liksom Noa, som levde under en helt förfärlig tid av våld, perversioner och laglöshet. Mitt i allt kaos arbetade Gud för att återupprätta ordningarna, de skapelsegivna och välsignade ordningar som finns för att skydda oss människorna. Gud talade till sina utvalde och ingick även förbund med dem och fastställde därmed villkoren för relationen. Jag återkommer till de viktiga förbunden i nästa del. Det har i sin tur att göra med vikten av att vilja höra vad Gud säger, verkligen vilja lyssna in hans röst. Det är möjligt att göra det, något jag återkommer till i del IV.

Deras tro på Gud skyddade dem inte från det som drabbar alla människor i form av sjukdom, olyckor, naturkatastrofer osv, men de höll ut i sin tro och förtröstan, och därför var de också övervinnare. För vad är egentligen viktigast i livet? Paulus skriver att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska bli vår (Rom 8:18). Det värdefullaste vi har är den skatt som aldrig förgår, Gud själv, och vår tro och förtröstan bär oss igenom allt hem till honom. Människan gick, och går fortfarande, vilse på sin egen väg, men Gud kom oss till mötes i den konkreta verkligheten, så präglad av lidande och död. Jesus vet vad det är att vara människa och han blev inte heller skonad från ondskan, orättvisan, smärtan, trots att han var Guds Son och syndfri. Tvärtom drabbade den honom med full kraft för vår skull, men han var i sin stora kärlek villig att betala priset för vår skuld.

Vi är offer för olika omständigheter vi inte valt och kan påverka, men har med Guds hjälp möjligheten att övervinna, att segra över det som vill förstöra våra liv. I Jesus Kristus får vi del av hans seger, till och med över döden. Vi kan inte av egen kraft ens övervinna våra egna synder och svagheter, och ännu mindre den ondes makt. Vi är helt beroende av Gud i allt, att få del av hans väldiga kraft, hans liv, hans nåd.

Vi  tillhör Guds rike som hans barn, samtidigt som vi lever i en värld som inte är under hans goda herravälde. Vi tillhör honom vilket dock inte med automatik betyder att vi är förskonade från olyckor, sjukdomar, och nöd så länge vi lever här på jorden. Däremot är vi skyddade från vår själafiendes inflytande om vi förblir i Kristus. Guds Ord och den helige Ande hjälper oss att förbli i honom, redan leva i Guds rike fast vi är kvar i världen. Men vi lever i hoppet och förväntan på  Jesu återkomst, när det fullkomliga och förblivande segern som Jesus vann över fördärvsmaterna blir en maninfesterad verklighet. Samtidigt pågår den personliga kampen mot allt som vill förstöra vår relation till Gud, andra och oss själva.

I vår oroliga och osäkra tid är livet verkligen en kamp för många och på olika sätt, men det är den andliga kampen jag främst tänker på här. Den vapenrustning Paulus skriver om i Efesierbrevet 6 är just ett skydd i den andliga kampen, mot andemakter i opposition mot Gud. Den skyddar inte automatisk mot sjukdom eller annan nöd. Men vi uppmuntras naturligtvis ändå att be om helande. Jesus botade sjuka, uppväckte döda och gjorde alla slags mirakler. För Gud är ingenting omöjligt och han griper in på olika sätt i människors liv som söker hans hjälp.  Men, som vi vet, och det är något vi inte kan förklara eller förstå, blir inte alla botade, trots att kanske tusentals troende ber för någon. Det tillhör Guds fördolda vilja, och det är alltid bäst att när vi ber om helande så överlämnar vi oss hur det än blir, i Guds goda händer. Att tillhöra honom är mer värt än allt annat, vare sig vi lever eller dör.

Vi får redan här i tiden, i denna onda tidsålder, försmak av det himmelska livet som ska vara helt fritt från sorg, smärta, död, sjukdom, separation. Men kristna som är sjuka, förföljda, och i nöd på olika sätt får ofta fortsätta leva på hoppet om den stora befrielsen vid uppståndelsen. Dock tröstar, styrker och hjälper Gud oss igenom alla svårigheter, som han gjort med sitt folk, sina barn i alla tider.

+++

Vad innebär det då att att övervinna eller segra i biblisk mening? Det finns ju ett kamp-och segermotiv i Skriften som skildrar Guds suveräna strid och seger över satan och de fallna änglar för att befria sin skapelse från deras influtande. Det handlar absolut inte om två jämbördiga parter, på intet sätt är Gud och hans motståndare ens på samma nivå. Gud är Skaparen, och i den krets av höga andefurstar han skapade skedde det uppror mot Guds auktoritet som sedan också spreds till människornas domän med lögnen som främsta vapen. Det var och är ytterst en strid om sanningen, det Gud har sagt, och det satan förvränger med sina lögner. Konskevenserna blev som vi vet katastrofala, relationen till Gud bröts och döden fick makt över mänskligheten.

Varför måste vi på ett personligt plan i ett nytestamentligt perspektiv övervinna, och vad? För att det finns ett djupt rotat motstånd mot Gud och hans evangelium i världen, vilket vi får erfara på olika. Vi måste sträva mot att Guds seger ska bli vår, rent konkret i våra omständigheter, och verka för det i andras liv. Grunden är att Jesus segrat  ”Detta har jag sagt er för att ni ska ha frid i mig. I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.” (Joh 16:33).

Det är signifikativt att av de 28 bibelställen som innehåller detta verb återfinns 15 av dem i Uppenbarelseboken, som ju skildrar den både för alla tider gällande och samtidigt slugiltiga strid mellan Guds motståndare och den Allsmäktige själv. Där ställs allt på sin spets och är bokstavligen en fråga om liv eller död, för eller mot Gud, för eller mot evangeliets sanning. Priset för denna uthållighet kan innebära döden för Jesu efterföjare, vilket varit en verklighet från början, och är det idag i många länder.  Oräkneliga skaror kristna har torterats och dödats för att de vägrat böja knä och tillbe någon annan än den levande Guden och hans Son Jesus Kristus. Ingen mänsklig härskare som menat sig vara gud, ingen ateistisk eller religiös diktator, har fått kristna att förneka sin tro, och martyrernas skara kommer att växa i antal innan Jesus äntligen kommer tillbaka och gör ett slut på all ondska för gott.

Här passar Paulus ord in: Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren. 20 Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. 21 Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. (Rom 12)

I Johannesbreven handlar det om att inte låta denna världens ande ha inflytande över oss som Guds barn. Världen är i den ondes våld och det andliga inflytande som därför finns i världen, står emot Gud och hans Ord. Gud älskar ju världen som han skapde så mycket att han utgav sin ende Son för att alla som tror på honom inte ska förgås utan ha evigt liv, men samtidigt är världen fientlig mot Gud.

5: Var och en som tror att Jesus är Kristus är född av Gud. Och den som älskar Fadern älskar också den som är född av honom. 2 När vi älskar Gud och håller hans bud, då vet vi att vi älskar Guds barn. 3 Detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga, 4 för allt som är fött av Gud besegrar världen. Och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. 5 Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds Son?

+++

Det finns mer att säga om dessa teman och jag återkommer kanske för att fördjupa vissa aspekter.

Livet kan vara svårt och fyllt av lidande på olika sätt. Vi är både offer för omständigheter vi inte råder över och andra människors frihet att tillfoga oss skada, men med Guds hjälp kan vi övervinna detta och vända det till något gott. Om det verkar oöverkomligt kan vi i alla fall överlämna saken i Guds hand och vägra låta det onda vinna genom att inte stanna kvar i känslor av hämnd och bitterhet.

Gud har från begynnelsen använt det onda för sina syften mitt i en komplicerad värld där människors felaktiga val skapar lidande och problem. Det stora exemplet är naturligtvis Jesus själv, hur justitiemordet på honom- döden på korset-  gav, och ger liv åt syndare. Det var också resultatet av många människors val, men samtidigt i enlighet med Guds frälsningsplan och vishet. Det är förunderligt att se hur Gud har verkat för att genomföra sin vilja i världen i och genom olika människor. Han är en mästare i att förvandla ont till gott, skapa möjligheter i hopplösa situationer. De människor vi läser om i bibeln hade inte hela bilden klar för sig och förstod inte allt. De fick vandra i tro på de löften Gud gett, att han i sin tid och på sitt sätt skulle uppfylla dem. Det är något vi som har hela bilden så tydligt ser, från bibelns första bok till den sista.

Men hur är det möjligt att övervinna i våra personliga liv? Jag återkommer till den frågan.

En av de mest fascinerande gestalterna i den bibliska historien är Josef. Hans liv har mycket att lära oss om Guds försyn och även om hur vi på ett personligt plan kan förhålla oss i motgångar och under svåra omständigheter. En del menar att han på på visst sätt är en förebild till Jesus Kristus själv. Hans liv skildras ingående i Första Moseboken, kap 35-50.

Jag har redan skrivit om honom i denna serie: https://alefochomega.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=3390&action=edit&classic-editor

+++

De flesta känner väl till historien, annars rekommenderas att läsa igenom hela. Den rymmer allt en god berättelse kan erbjuda av spänning. Som i alla skildringar av patriarkernas liv finns familjekonflikter, svek, prövningar och svårigheter, och i den ett lyckligt slut.  Jag kan inte referera hela hela händelseförloppet, men sammanfattningsvis kan man säga att det handlar om Josefs personliga väg från en lite bortskämd, aningslös och självsäker ung pojke till att bli en mogen man med ett liv i ett annat land, som går från att vara slav till att bli faraos närmaste man.

Han blir illa behandlad av sina äldre bröder som gör sig av med honom och han hamnar till slut efter ännu fler svårigheter och orättvis behandling, i faros hov. Han får ansvaret för att förbereda för och hantera den stora svältkatastrof som drabbade hela området på den tiden. Det sker genom Josefs gudagivna förmåga att tyda drömmar på ett korrekt sätt och förmedla Guds praktiska visdom.

Det som löper som en röd tråd genom hela berättelsen är att Herren var med Josef, och han blev en man som lyckades med allt. Utan Guds välsignelse, hjälp och nåd hade det inte varit möjligt. Men Josef fattade också avgörande beslut som visade på hans moral och karaktär.

Det är fantastiskt att läsa om hur Gud gav honom gåvan att tyda drömmar och hur det ledde honom från förkastelsen till upphöjelsen i Egypten. Det finns fler ”drömmare” i bibeln. Tänk bara på Jesu fosterfar Josef,  hur han leddes att fatta rätt beslut från Gud genom avgörande drömmar. Statsmannen och profeten Daniel fick också gåvan att tyda drömmar, vilket gav honom en unik position i det babyloniska riket.

+++

Vad karakteriserar oss människor? Det kan man förstås säga mycket om, men här är bara några aspekter av vad det innebär att vara människa.

Vi tänker, talar, bygger relationer och gemenskaper i kärlek och samhörighet, söker mening och mål och finner vår djupaste tillhörigheten hos Gud. Vi skapar och gläds åt skönheten i natur och kultur, arbetar och betjänar vår medmänniska, inhämtar kunskap och färdigheter, planerar, och … vi leker.  Vi är alltså inte bara Homo sapiens, den tänkande människan, utan även Homo ludens, den lekande människan. För att kunna leva ett fullödigt liv är det viktigt att vara både-och.

Vi lär oss socialt samspel och övar inför vuxenlivets uppgifter genom att leka som barn.  Barnets lek är livsviktigt och helt avgörande för en sund utveckling. Det inte bara lär oss allt detta utan har ett enormt egenvärde i att vara helt närvarande i stunden, gå upp så helt i en lek, känna att kropp och själ samverkar, upptäcka nya förmågor, uppleva glädje att vara med andra, klara utmaningar.

Utan att gå in på alla detaljer om Visheten så ser vi att det finns rum för lek inför Gud. Det hebreiska ordet som översätts med ”lek” i 1917 betyder också behag, jubel, glädje, שַׁעֲשֻׁעִים .    Det är ett oerhört positiv ord och återfinns på 9 ställen i Bibeln.

Gud fröjdar sig över sin skapelse och särskilt över oss. Vi får leva som hans älskade barn i Andens frihet och glädja oss i honom.

När Jesus återvänder till jorden, som den Herre och Kung han är, kommer jublet och lättnaden över att ondskan och lidandet är förbi att vara utan slut. Det är svårt att föreställa sig, men vi kommer att leva i den salighet som Guds fullkomliga närvaro innebär. Inför Guds ansikte är salighet, gemenskap, lovprisning utan slut, dans, kanske också den totala frihetens lekfullhet?

Som människor, vilka kännetecknas av det förunderliga medvetande som gör det möjligt för oss att leva i den här världen och kommunicera med varandra, kan vi också ha kontakt med den överjordiska världen. Det är som allt annat, på gott och ont. Om vi följer den väg Gud utstakat kommer vi rätt, om inte, blir det helt fel.

En bra början är att inse att vi inte av oss själva förstår den andliga världen. Det är Guds och hans goda änglars egen domän, men även de fallna änglarnas och de onda, orena andarnas. De senares enda mål är att bedra, ljuga och snärja människan så att hon inte lär känna  Gud, sin Skapare och Frälsare Jesus Kristus. Vi måste få vägledning och kunskap från rätt källa, som rent logiskt är vårt och alltings ursprung, Gud själv. Han skapade änglavärlden med sin hierarkiska ordning till sin ära och tjänst, liksom han skapade mänskligheten till sin ära och tjänst, men också för en innerlig gemenskap som sin familj på jorden.

Det finns änglar som valde att inte ära och tjäna Gud, och de gör allt de kan för att motarbeta Guds vilja och plan, och de vill ha så många människor på sin sida mot Gud.

Dessa fallna änglar utgör en hierarki av vilka en del andemakter är regionala över städer och länder. De får inflytande genom att människor tillber dem, genom religioner, ideologier, tankesystem, idéer, världsbilder som står i motsättning till det Gud uppenbarat om sig själv i sin Son, i sitt eget Ord. De onda andarna arbetar mer på en den individuella nivån för att förmörka och snärja enskilda människor.

Naturligtvis är själva synden, vår medfödda bortvändhet från Gud, den primära grogrunden för själafiendens verk i våra liv. Den håller oss fångna i självbedrägeri och stolthet. Gud behöver väcka oss att söka honom i omvändelse, ödmjukhet och sanning för att vi ska söka och finna honom, och så nå själva målet för vårt liv. I hans ljus, kärlek, sanning och godhet får vi leva och lära känna honom, och även oss själva bättre.

När vi läser evangelierna ser vi att det var de onda andarna som först förstod vem Jesus var. De kände naturligtvis igen Guds Son, men förstod inte varför han kommit. De kunde inte ens ana Guds frälsningsplan, att han genom sin död på korset skulle besegra deras makt, men de reagerade starkt under hans offentliga tjänst.

Nu fanns i deras synagoga en man med en oren ande, och han skrek: 24 ”Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är: Guds Helige!” 25 Men Jesus talade strängt till anden: ”Tig och far ut ur honom!” 26 Den orena anden ryckte i mannen och skrek högt och for ut ur honom. 27 Alla blev förskräckta och frågade varandra: ”Vad är detta? En ny lära, med sådan makt! Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom.” 28 Och ryktet om honom spred sig genast överallt i hela Galileen.

I andevärlden vet man att Jesus är Herre, att hans namn är över alla andra namn och att alla måste böja sig för det namnet. Det var de första kristnas bekännelse, och är det alltfort. Därför är det så viktigt för en människa som vill bli bli fri från mörkrets makter att bekänna och uttala dessa ord och tro det i sitt hjärta. Inget annat, ingen annan, får vara Herre i våra liv, inte heller vi själva. Vi är skapade för att leva under Jesu herravälde, bara där finns den verkliga friheten och friden.

Romarbrevet 10: Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta, alltså trons ord som vi predikar. 9 För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. 10 Med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst. 11 Skriften säger: Ingen som tror på honom ska stå där med skam.12 Här är ingen skillnad mellan jude och grek. Alla har samme Herre, och han ger av sin rikedom till alla som åkallar honom. 13 Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.

Det var en del av det messianska uppdraget, att besegra de onda andemakterna som plågade och förslavade människorna. Jesus kom med Guds rike på jorden, i ord, med auktoritet, i Ande och kraft att förvandla och befria. Jesus kom för att befria de fångna och ytterst hela mänskligheten bundna av syndens destruktiva makt, och själva döden. Jesus har makt att både förlåta och befria, hela och upprätta en människa till den frihet och värdighet hon skapades för.

Han gav också sina lärjungar auktoritet att i sitt namn driva ut demoner. Det är naturligtvis detsamma än idag, även om vi vet mycket mer om psykisk sjukdom och att gränsen mellan sjukdom och betryck från onda andemakter ibland kan vara svår att urskilja eftersom vi är en helhet av kropp, själ och ande.

I Bibeln är Guds namn representativt för Gud själv, och Jesu namn representerar hans person och  auktoritet. Därför ber vi i Jesu namn. Genom Jesus och i hans namn verkar den Helige Ande, som av nåd skänker Guds fullkomliga välsignelse. Ingen onda makter kan komma åt oss om vi är och förblir i Jesus. Vi är beskyddade och bevarade i hans namn.

Om ni ändå kunde stå ut med lite dårskap från min sida. Ja, visst står ni ut med mig, 2 eftersom jag brinner av iver för er med den eld som kommer från Gud. Jag har trolovat er med en enda man, för att föra fram en ren jungfru inför Kristus. 3 Men jag är rädd för att liksom ormen med sin list bedrog Eva, så skall också era sinnen fördärvas och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus. 4 Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium som ni tidigare inte tagit emot, då fördrar ni det bara alltför väl. 5 Jag menar inte att jag på något sätt är underlägsen dessa väldiga apostlar. 6Även om jag inte är någon vältalare, saknar jag inte kunskap. Den har vi alltid och på alla sätt lagt fram för er.  … g vill också i fortsättningen handla som jag gör, för att inte de som söker efter tillfälle att vara som vi i fråga om berömmelse skall lyckas med det. 13 Sådana som de är falska apostlar, ohederliga arbetare, och uppträder som Kristi apostlar. 14 Och det är inget att förvåna sig över. Satan själv gör sig lik en ljusets ängel. 15 Därför är det inte underligt att också hans tjänare uppträder som tjänare åt rättfärdigheten. Men de kommer att få det slut som de förtjänar.

Del I

Det är i och för sig  ett hopplöst projekt att försöka förstå vad medvetandet är, men ändå mycket intressant att fundera över.  Bara ordet i sig säger mycket: veta med, på engelska consciousness, av latinets conscientia.  Förstavelsen är alltså con, dvs med. Vad är det vi vet med? Jag ska följa den här tanken vidare, och kommer in på flera olika spår, b la om hur den andliga världen påverkar oss.

Men först några inledande ord.

Det handlar egentligen om vad en människa är. Vi vet att vi vet att vi förnimmer, upplever, känner och tänker. Det är själva grunden för allt. Det finns också en objektiv yttre verklighet som vi alla förhåller oss till och är delaktiga av, även om vi var och en har unika subjektiva upplevelser och tolkningar av det som sker. Men vi är, och måste vara överens om fundamentala objekt i omvärlden, företeelser och även värdesystem. Det utgör förutsättningen för alla sociala gemenskaper.

Genom språket delar vi den yttre verkligheten med andra och kan kommunicera, samtidigt som det utgör vår egen inre värld av tankar. Språket särskiljer oss från andra levande varelser, som också kommunicerar men på sitt specifika sätt. Forskare upptäcker alltmer om hur denna fascinerande kommunikation går till inom djur-och växriket. Men det är som sagt bara vi människor som talar och skriver och förmedlar ord till andra människor. Medvetande och språk hänger ihop, tankar måste uttryckas i ord för att bli verkliga.

Vad ska vi utgå ifrån? Psykologi, neurovetenskap, sociologi, filosofi, religion, historia, faktiska iakttagelser och erfarenheter av mänskligt beteende? Alla dessa bidrar med kunskap, men räcker det för att få en fullödig bild av människan? Jag tror inte det. Vi är mer än detta, något vi nog alla anar innerst inne. Vi kan inte reduceras till kroppsliga funktioner, mentala tillstånd, beteenden i social interaktion, psykologiska profiler.

När vi reflekterar över vilka vi själva är ställs frågorna om vår plats i världen, i universum. Det är alltså de eviga frågorna som följt oss i alla tider, om varför vi är här på denna unika plats i vår galax . Svaren har också blivit många och vår kunskap har ökat enormt vad gäller naturvetenskap, men ändå är faktiskt de grundläggande frågorna obesvarade, om vad vårt medvetande egentligen är,  och vad de hittills outforskade  95 % av universum består av. Man talar om mörk (okänd) materia och energi, men forskarna vet ännu inte vad det är.   Man har länge forskat på att få ihop den stora och den lilla världen, makrokosmos och  mikrokosmos.

De fyra naturlagar som gäller för universum och som är statiska och bestämbara, fungerar inte på den subatomära nivån, kvantnivån. Där krävs en annan matematik för att förstå dessa märkliga fenomen. Här talar man istället om oförutsägberhet, sannolikhet. Det pågår en intensiv debatt i forskarvärlden om hur kvantmekaniken påverkar kemi och fysik, och faktiskt även om vårt medvetande  i någon mån kan förklaras utifrån detta. Det är ofta spekulativa resonemang som förs, men det är ju alltid nyfikenheten och den mänskliga förmågan till nyskapande tankegångar som för forskningen framåt.

Man kan göra ett litet filosofiskt och kanske teologiskt tankeexperiment, om det kan vara möjligt att kombinera Guds lagar för universum som styr vår plats i solsystemet/hela kosmos och livet på jorden, med det som sker i mikrokosmos, och då även i varje enskild människas själ, som till viss del beror på våra val. Då skulle Guds rådande över sin skapelse, naturlagarna, och deomständigheter som är givna,  kunna kombineras med det utrymme som ges för våra val, för hur vi agerar.

Det är ju i sin tur vad som formar oss människor: vi är resultatet av och direkt påverkade av en lång historia av familje-och släktband som vi inte valt, och av våra egna förhållningssätt och konkreta val. Hur allt sedan samspelar och utvecklas är något vi inte riktigt kan förstå.

+++

Det finns många olika teorier, meningar om något så fundamentalt som vad vårt medvetande egentligen är. Hur kan vi som fysiska varelser ha en immateriell sida som vårt medvetande, vilket omfattar vår förståelse av oss själva, omvärlden, och som gör det möjligt att tänka bakåt och framåt, abstrahera, planera, förstå vår omgivning, prata, samtala, lära oss, skapa osv ? Hur fungerar egentligen vårt medvetande? Den immateriella delen av oss, själ och ande består av förnuft, intention, vilja, känslor, – allt detta som skapar en inre värld lika verklig som den yttre fysiska världen. Vi lever i och av språket. Som fysiska varelser är vi beroende av omvärlden för överlevnad. Vi tar alltså emot det vi behöver för att leva på alla plan och fungerar i och genom realtioner.

Vad är det som påverkas oss som människor? Självklart på en grundläggande nivå är det alla mellanmänskliga relationer, allt vi hör, läser, upplever och bearbetar i vårt medvetande som vi skapar en mental karta av verkligheten genom.   Bibeln handlar ju om relationer mellan Gud och människor, och mellan människor. Den mest grundläggande relationen är till Gud, även om vi inte alltid är medvetna om det. Bara genom att vara till, att leva i den här världen, är beroende av Guds livsuppehållande kraft, att Han är skaparen som gjort och gör livet möjligt. Livet är inte bara biologi, universum kan inte bara beskrivas med matematik och fysik, människan är inte bara materia. Vi har en själ, och är även andliga varelser som kan relatera till Gud, som är utanför den materiella världen och oberoende av tid och rum. Gud har skapat oss sådana att detta är möjligt.

I biblisk terminologi har både djur och människor nefesch, själva livskraften, men bara människan är skapad till Guds avbild. Mer om det längre fram. Men människan är alltså en levande själ, på hebreiska לְנֶ֥פֶשׁ (nefesch)חַיָּֽה׃ (hajah) (levande). Vad gör då människan så speciell i relation till andra levande varelser? Det är ju uppenbart: vi tänker, talar, skriver, planerar, skapar, är självmedvetna och kan reflektera över oss själva, står i en speciell relation till själva tiden och rummet.  Det utgör vår personliga identitet och personlighet, samtidigt som vi alla är skapade till Guds avbild.

+++

Del II

Vi är alltså Homo Sapiens Sapiens, den visa eller förnuftiga människan, eller borde vara det.. Utmärkande för oss är att vi lyckats samarbeta och ordna våra samhällen, utveckla teknik, undersöka omvärlden, vara skapande inom kulturens alla områden. Det beror i sin tur på att jordbruk och bysamhällen kunde växa fram och förenklade livet från jägar-och samlartiden.

Människan har alltid varit religiös i ordets vida bemärkelse. Begreppet religion har en omtvistad etymologi, men det handlar om man anat det gudomligas närvaro och velat binda sig till den makten för beskydd, mening, välsignelse över liv och gemenskap. När vi blickar upp mot stjärnhimlen, ser livets mångfald, ändamålsenlighet och skönhet i naturen, hör samvetets röst i vårt inre och känner samvaron med allt, anar vi något större bakom det vi ser och känner vördnad, förundran och tacksamhet. Och det finns sannerligen inte bara något bakom allt, utan Någon, en personlig Gud! Kultur, religion, att forma traditioner och riter som främjar samhörighet, överblick och identitet är också avgörande, liksom att föra detta vidare till nya generationer.

Det har sin grund i våra språk och förmåga till abstrakt tänkande. Forskare förstår ännu inte det som är självklart för oss alla, att vi lära oss tala, läsa och skriva, att vi är sammankopplade till omvärlden på ett förundersligt sätt som gör den begriplig för oss. Vi är inte bara medvetna om oss själva utan kan förstå varandra, bilda familj, släkt och samhällen, utveckla gemensamma projekt,  förstå symboler och tolka vår omvärld i berättelser, historier.

Förnuftet och skaparkraften har väglett oss. Vi är tänkande, talande, skapande och sociala varelser, men utan den goda viljan att arbeta för allas bästa skulle vi inte kommit så långt. Vad gäller visdom har det varit viktigt i alla kulturer, för att leva så rätt och bra som möjligt.

Vi har lärt oss enormt mycket under årtusendenas och århundradena lopp, och lagrat helt ofattbart mycket kunskap, men hur har själva den mänskliga naturen utvecklats? På ett grundläggande sätt är den oförändrad,  människor visar kärlek, medmänsklighet och utför goda gärningar, samtidigt som motsatsen är lika verklig, man gör varandra illa, begår hemska brott, blir inblandade i konflikter och startar krig.   Vi är både-och, som vi alla vet. Vårt enda liv är kort och fyllt av möda och lidanden, och vi vet att vi ska dö. Det skulle vara tragiskt och meningslöst om det inte var mer än så.

Mänsklighetens historia har handlat just om detta, medan Guds historia om oss ger oss den ytterligare dimension vi behöver fär att förstå oss själva. Vi är alltså inte bara djur, som styrs av drifter, impulser på en rent materiell nivå, och inte heller bara varelser med ett rikt själsliv som uttrycker sig i kultur, och förnuftiga kunskapssökande som upptäcker och uppfinner.

Vi är skapade till Guds avbild, till att vara honom lika. Det finns mycket att säga om detta, men kortfattat inebär det att vi ska vara hans representanter som en del av hans familj på jorden. Det innebär att vi kan ha gemenskap med honom själv och veta att världen inte bara är materiell utan även andlig. Vi är inte bara kropp och själ. psykosomatiska varelser, utan har en ande som visserligen är död och skild från Gud och måste födas på nytt och få Guds liv genom Jesu försoningsverk och den helige Ande, men som särskiljer oss från den övriga skapelsen. Vi ska råda över den, vårda och förvalta, något vi inte klarat av.

Människan har ändå sökt det gudomliga från tidens begynnelse och minnet av Skaparen, den sanne Guden har funnits, även om sanningen om honom fördunklats och ersatts av dyrkan av skapelsen. Vi vet att Gud måste uppenbara sig själv för att vi ska få veta vem han verkligen är, och den processen började med Abraham och fortsatte genom historien fram tills dessa att Gud lät sin egen Son komma till världen och ge den fulla uppenbarelsen.

Aposteln Paulus var ett föredöme när det gällde att tala till mångreligiösa och filosofiska människor, i detta fall grekerna i Aten:

Apostlagärningarna 17

De som följde Paulus förde honom ända till Athen. Och de vände tillbaka med beskedet att Silas och Timoteus skulle komma till honom så snart som möjligt. 16 Medan Paulus väntade på dem i Athen, blev han upprörd i sin ande, när han såg hur fylld staden var med avgudabilder. 17 Han samtalade nu i synagogan med judarna och med dem som fruktade Gud och dessutom varje dag på torget med dem som han träffade där. 18Även en del filosofer, både epikureer och stoiker, diskuterade med honom och en del sade: ”Vad kan den där pratmakaren vilja säga?” Andra sade: ”Han tycks vara en som förkunnar främmande gudar.” Detta sade de, eftersom han predikade evangeliet om Jesus och uppståndelsen. 19 Och de tog honom med sig upp till Areopagen och sade: ”Kan vi få veta vad det är för en ny lära du förkunnar? 20 Det är underliga ting du låter oss höra. Nu vill vi veta vad det egentligen rör sig om.” 21 Athenarna liksom främlingarna där ägnade nämligen all sin tid åt att tala om och lyssna till senaste nytt för dagen.

Paulus ställde sig nu mitt på Areopagen och sade: ”Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa. 23 När jag har gått omkring och sett era gudabilder, har jag nämligen också funnit ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Vad ni alltså tillber utan att känna, det predikar jag för er. 24 Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohand. 25 Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt. 26 Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo, 27 för att de skall söka Gud, om de möjligen skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom, fastän han inte är långt borta från någon enda av oss. 28 Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, så som även några av era egna skalder har sagt: Vi är av hans släkt. 29Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att gudomen liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi. 30 Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. 31 Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda.”

+++

Att vara medveten innebär också att veta med någon, något. Medvetande och samvete, Concsiousness och conscience.  

Att vara medveten är också att veta att vi lever i ett moraliskt universum, inte bara ett fysiskt. Det finns andliga lagar likaväl som det finns fysiska. Vi vet med oss själva innerst inne och ytterst alltid inför Gud att hans bud är rätta: det är fel att tillbe någon annan än vår Skapare och Gud, att dräpa, begå äktenskapsbrott, stjäla, ljuga och förtala sin nästa. Den som strävar efter att göra det goda, rätta och sanna vinner alltid på det i personlig karaktärsdaning, även om man kan förlora något till det yttre och t o m får lida för det. Om vi medvetet gör det motsatta, skadar vi oss själva djupt, och andra naturligtvis.

Vi är moraliska varelser som ställs inför valsituationer och som måste arbeta hårt för att mogna som människor, kämpa för att det goda ska segra över det onda i våra liv. Vi är offer för allt vi inte kan kontrollera, men ändå ansvariga för hur vi hanterar detta. Det är alltid både-ock.

Vårt samvete berättar också om att vi skapades som moraliska varelser med fri vilja. Gud har gjort oss sådana att vi har denna viktiga inre process av bearbetning när vi utvärderar händelser och vårt beteende Det är en oerhört viktig funktion, och även mycket komplicerad.

Gud designade sin skapelse och oss så att vi kunde veta att Han gjort allt detta. Skapelseverket och vår samvete vittnar om Gud, som Paulus beskriver det i Romarbrevet.

Kap 1.. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. 20  Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

Kap 2 Ty när hedningar som saknar lagen, av naturen gör vad lagen befaller, då är de sin egen lag, fastän de inte har lagen. 15 De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om det vittnar också deras samveten och, när de är tillsammans, deras tankar, som anklagar eller försvarar dem.

Guds lag är skriven i vårt inre, vårt samvete. Därför kommer ingen undan, hur mycket man än förnekar Gud.  Vi har ytterligare det mäktigaste vittnesbördet om Gud själv, Jesus Kristus, som kom från Gud för att visa vem han är och frälsa oss.

+++

Det finns en  pågående diskussion om mänsklighetens historia inom kristenheten från en rent vetenskaplig aspekt, genetiskt och/eller genealogiskt, som jag inte kan gå in på här. Man förhåller sig olika till evolutionsforskningens resultat. Det är visserligen intressant men ändå inte det viktigaste. Jag utgår istället från bibeltexten som den är för att förstå de stora sanningar om Gud och människan vi finner där.

Skapelseberättelsen är inte skriven för att svara på vetenskapliga frågor eller historiska fakta i vanlig mening, den är något mycket mer än så, och därför är det bäst att inte fastna i meningslösa försök att harmoniera alla detaljer i den med naturvetenskap eller historia.

+++

Del III.

Utan hjärna, inget medvetande eller själ. Detta fantastiska organ som väger 1.5 kg och i sina miljoner sammankopplingar och samordnade system i olika nätverk styr våra livsnödvändiga kroppsfunktioner, vår perceptionsförmåga, våra tankeprocesser, vårt språk och kommunikation. Vi lever i och med en intrikat informationscentral där intryck ständigt bearbetas, kunskap och färdigheter förvärvas, verkligheten tolkas, där vårt inre liv är djupt personligt och formar oss som individer samtidigt som vi interagerar med andra.

Det är alltså en mycket speciell form av biologi, hur hjärncellerna  och de olika delarna av hjärnan fungerar. Forskning pågår och det finns många teorier om medvetandet, om hur denna cellklump kan skapa en inre värld av tankar, känslor, och hur vi också kan relatera till en andlig verkighet. Det är och förblir nog ett mysterium, som så mycket annat, men en del kan vi veta. Själen är mer än hjärnan,  men behöver den naturligtvis för att uttrycka sig. Mer om det i ett annat inlägg.

Ur kristen synpunkt kan vi inte reduceras till enbart biologi, fysiologi eller psykologi, eftersom det inte säger hela sanningen om oss. Vi är allt detta, men inte bara detta. Vi är något oändligt mycket mer, vilket vi fått kunskap om genom det Gud själv uppenbarat. Som hans skapelser kan vi också få leva i gemenskap med honom själv och förstå att vi lever i ett moraliskt universum med mening och mål, och inte styrt av slump och blind evolution.

Hur vi rent materiellt biologiskt sett påverkas av immateriella verkligheter har med intryck och språk att göra. Språk är förbindelselänken från omvärlden till oss och vice versa, och språk i sin tur innehåller tankar, idéer, känslouttryck, värderingar, viljeyttringar osv . Jag återkommer till detta i en annan serie.

Några av de mest omskrivna bibelverserna är följdriktigt också de som definierar oss som människor. Vilka är vi? Var kommer vi ifrån? Vart är vi på väg? Vi anar svaren i Bibelns övergripande skildring av vår väg från livet i Guds Eden till den stora exilen från Hans närvaro, och den räddningsplan han genomförde för att få oss tillbaka till sig.

 Gud sade: ”Låt ossgöra människor till vår avbild, lika oss. De ska råda över havets fiskar och himlens fåglar, över boskapsdjuren och hela jordenoch alla kräldjur som rör sig på jorden.”Och Gud skapade människan till sin avbild , till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. 28 Och Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden.”

Det finns två ord i grundtexten för avbild och likhet, tselem בְּצַלְמֵ֖נוּ., och כִּדְמוּתֵ֑נ

Det hebreiska rotordet för avbild är tselem  צֶ֫לֶם, bild, modell, och även skugga. Demut, דְמוּתֵ֑ betyder likhet.

Hur vi än tolkar och förstår skapelseberättelsen så är det ändå tydligt att målet för Guds skaparverk är de medvetna människor vi skapades  att vara . Allt ledde fram till detta Guds speciella syfte med oss. Annars skulle världen bara vara en vacker plats med natur och djur, som en fantastisk och intressant naturfilm,  men något skulle onekligenen saknas. Vi är trots allt, på gott och ont, huvudpersonerna i det kosmiska dramat. Utan människan- inget medvetande om världen, om Gud, ingen historia, ingen yttersta mening och mål.

Vi är skapade för att kunna leva på jorden som hans familj, återspegla Gud, representera Honom som levande avbilder av hans skaparkraft och vilja, råda över djur och natur som goda förvaltare, och med det yttersta målet att bli lika Sonen genom Guds frälsande, helgande och nyskapande nåd. Men det är ett annat kapitel, själva slutkapitlet i Guds frälsningshistoria.

Människan, människosläktet, består av man och kvinna, manligt och kvinnligt ,som är förutsättningen för allt liv. Det är egentligt självklart och fundamentalt, men denna sanning ifågasätts som vi vet tragiskt nog  i vår tid.

Vilka vi är, identiteten- skapade av Gud för liv och gemenskap, hänger djupt samman med uppdraget. Förutsättningen var och är Guds välsignelse över själva livet, som gör det möjligt att vara fruktsamma och uppfylla jorden. Det är fortfarande det största miraklet när ett barn blir till och får födas, som den helt unika individ hon är.

Men avbilden, som ger oss vårt djupaste värde och höga kallelse kan inte bestå i de färdigheter och kvaliteter som vi utvecklar under livets gång. Det måste alltså handla om status och  identitet, inte prestation. Från konceptionen till det sista andetaget är varje människa skapad till, eller snarare i, Guds avbild.

När vi  sedan också upfyller vår djupaste kallelse som hans skapelser, lyssnar till hans ord och följer honom, förverkligar vi vår identitet i praktiskt handlande. Det är dock inte heller möjligt annat än genom Guds nåd.

Vi liknar Gud, vilket är något helt annat än att vara identiska med Gud. Det var lögnarens förvridning av Guds sanning, att vi skulle kunna bli som Gud. Denna sammanblandning av Gud, Skaparens natur och oss som skapade varelser leder till förvirring, avguderi, självförgudning.

I vad består likheten med Gud ?

Gudslikheten finns inte i den andliga eller själsliga ”delen” av oss, utan i att vi som en helhet av kropp, själ och ande har skapats av honom och för honom, och därför kan uppfylla hans vilja med våra liv. Inkarnationen, att Guds Son blev människa visar hur en riktig människa ska vara, och hur mänsklig Gud är. Det är i vår synd som omänskligheten blir tydlig, och består i allt vi inte skulle vara och göra. Det är resultatet av det felaktiga och lögnaktiga inflytandet från vår Guds och vår fiende.

Vi har hoppet om kroppens uppståndelse, inte något själens fortlevande, och det med förhärligade kroppar som kan leva i Guds verklighet. Med Paulus ord i 1 Kor 15, ett underbart bibelställe som jag återkommer till.

Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. 43 Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. 44 Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Om det finns en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp. 45 Så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en levande varelse.  Den siste Adam blev en livgivande ande. 46 Men det andliga är inte det första utan det jordiska. Därefter kommer det andliga. 47 Den första människan var av jord, jordisk. Den andra människan kom från himlen. 48 Som den jordiska människan var, så är också de jordiska. Och som den himmelska människan är, så är också de himmelska. 49 Och liksom vi har burit den jordiska människans bild, skall vi också bära den himmelska människans bild.

Vi är inte, och kan aldrig bli gudomliga i oss själva, utan får leva i relation med honom som är Gud, vilket är stort nog. Den stora lögnen om människans inneboende gudomlighet är grunden för alla villoläror . Vi har ingenting i oss själva utan är beroende av Gud för alla aspekter av vårt liv, att han uppehåller och ger liv till själva naturen. Alla de komplicerade  processer som ligger bakom det enkla och för oss självklara faktum att vi andas t ex, är hans storartade verk. Det gäller också vårt andliga liv, att vi lever av och i hans ord och den Helige Ande.

Det stora misstaget är att vi skulle kunna vara oberoende av Gud och själva ha kunskap att förstå ont och gott, och inte behöva följa hans instruktioner för livet självt, hur det ska levas.

Människan skulle leva som familj, arbeta och råda över skapelsen, men det finns med all säkerhet många fler lager av betydelse och mening i Bibelns fyra första kapitel, och jag lär återkomma till detta.

Det finns b la intressant bibelforskning som hävdar att Eden var en speciell plats där Gud först uppenbarade sig, och därför en helgedom där de första människorna också skulle tjäna som präster inför Gud. Här är ett exempel, och det finns fler för den som är intresserad att söka vidare.

Klicka för att komma åt SBJT-22.2-Adam-as-Priest-Beale.pdf

+++

Den fulla förståelsen  av vad det innebär att vara skapad till Guds avbild får vi med uppenbarelsen om Sonen, som är Guds avbild , εἰκών (eikōn), i och genom vilket allting är skapat. Han är det eviga Logos, Guds tanke, ord, och plan med allt. Fadern skapade allt i och genom Sonen för att det skulle återspegla honom, och den inbördes kärleken mellan personerna i Gudomen, och låta oss få ära honom här på jorden och i evigheten.

Gud är och förblir Gud, Helige, som är totalt annorlunda än sin skapelse. Han är evig Ande, men en personlig Gud  Fader, Son och den helige Ande. Gud är en person med allt vad det innebär i sin fulländning, och när han skapar var och en av oss är det till personer med samma förmåga i liten skala, att tänka, tala, vilja, känna, skapa, välja, fatta moraliska beslut, agera, planera, samarbeta.

Men lika viktigt är, med möjlighet till andlig kommunikation med vår egen Skapare, vilket egentligen är alldeles fantastiskt.

De skapade varelserna av kött och blod, kan kommunicera med sin Skapare som är Ande, förstå vad han säger, ta emot hans kärlek, be till honom och tillbe, och tjäna honom. Det är hans verk, och ett stort mirakel.

+++

För att återknyta till första delen där frågan ställdes om vad medvetandet är, eller snarare hur det fungerar, vad vi som människor vet med. Vi vet med oss själva i vårt samvete vilka överväganden som leder fram till beslut. Vi vet vad vi känner, vill, hoppas på osv, även om det också naturligtvis finns många processer som styr oss och som vi inte är medvetna om, och därför inte riktigt förstår varför vi agerar som vi gör.

Vi vet med varandra vad som gäller i en grupp, ett samhälle, en kultur. Men framför allt vet vi ytterst inför och med Gud om våra liv, även om vi inte är medvetna om det. Han är upphovet till våra liv som medvetna varelser och inför honom ska vi en gång redogöra för hur vi har levt våra liv. Det är en tanke många inte accepterar eller vill höra talas om, att vi inte är de oberoende människor som kan leva ett liv utan att vid dess slut bedömas, få vårt liv utvärderat av Honom som gav oss det.

Livet är en gåva och något mycket allvarligt eftersom vi alltid föds in i och lever i relationer som påverkar andra. Vi lever inte för oss själva eller av oss själva. Hur har vi handlat mot andra? Vad har vi gjort och inte gjort? Hur har vi förhållit oss till Gud, vår Skapare och Frälsare, under livet? Det är yttersta vad allting handlar om, inte bara det individuella självförverkligande som är nutidens paroll.

Att vara medveten är att leva i ett moraliskt universum, där de andliga lagarna styr, lika säkert som de fysiska lagana. Det innebär också att leva i en potentiellt andlig verklighet, något jag tar upp i den sista delen.

+++

Del IV

Hur kommer det sig att vi som fysiska varelser kan ha kontakt med den andliga världen, något människor i alla tider och kulturer har försökt? Man har varit medveten  om den och alltid haft särskilda medlare mellan gudarna/andarna och sig själva, t ex ett prästerskap, schamaner, medier.

Det beror ju på att vi inte enbart består ju av materia, utan som skapade av Gud har vi ett unikt medvetande som kan ha kontakt med den osynliga, andliga verkligheten. Vi har en ande, som dock är död, dvs skild från Gud genom synden. Men gudslängtan finns kvar och driver människor till att söka hjälp, välgång, lycka och mening i i olika andliga sammanhang. Människan är obotligt religiös på så sätt att hon söker kontakt med det gudomliga hon anar bakom det synliga och materiella. Hon har behov av att knyta sig till någon slags övernaturlig makt för skydd, fruktbarhet, hälsa. Världen är, och har alltid varit, en svår och farlig plats att leva i och med många faror.

I denna förnuftets tidsålder där kristen tro marginaliserats och föraktas, söker människor på alla möjliga sätt: man går kurser för att finna sig själv, prövar meditation och olika metoder för att uppnå balans och upplysning, man studerar andra religioner, läser horoskop, besöker seanser osv osv.

Problemet är att det egentligen är genom själen som kontakterna sker, eftersom anden fortfarande är skild från Gud. Det är bara genom omvändelse, tro på Jesus Kristus och när man tar emot nåden att bli född på nytt som anden får liv av Gud, och en hälsosam och skyddad gemenskap med Honom själv. Som Skapare och Gud är det han som ställer rätt diagnos på vårt tillstånd som så högt älskade, men ack så vilse innan vi tar emot evangelium och kommer till tro.

Jesus visade vem Gud är och hur vi ska nalkas honom. Vi har en manual, en karta i Bibeln för att komma rätt, och den Helige Ande leder den som av hjärtat överlämnar sig till Gud. Vi är ämnade att leva i gemenskap med vår Fader genom Jesus Kristus, och därmed  ett fullödigt liv som hela människor. Vi skapades av Gud och för att tillbe, älska och tjäna endast Honom.

Därför är det första och viktiga budet att inte ha några andra gudar, för de finns och de utgör de fallna änglarnas domän som är präglad av uppror, lögn, hat mot Gud och Hans Son, bedrägliga läror som leder bort från sanningen om Gud, drivkraften att häda och såra Gud Skaparen genom att få över människor på sin sida och fördärva dem.

+++

Hur går då den här kontakten med den andliga världen till?

Det kan ske genom direkt andlig överföring när man genom olika metoder försätter sig i ett speciellt medvetandetillstånd av nollställd öppenhet och meditation, och söker få kontakt med andar och gudar genom direkt åkallan, upprepande av mantran, bönerabbel, späkningar och även användandet av droger för att kunna lämna kroppen och göra ”andliga resor”. Det krävs en viljeakt från människans sida för att dessa andar ska kunna få tillträde till människans inre. Hon måste öppna dörren inifrån till dem, aktivt söka dem.

Det kan också finnas ett andligt arv av medialitet som gör någon särskilt sårbar för opåkallade intrång från den andra sidan. Det är oerhört tragiskt när någon p g a förfädernas andliga synd blir utsatt för detta och då tror sig vara utvald på något sätt att ta emot budskap från andarna och fastnar i dessa bedrägliga garn. I den onda andevärlden binder man människor till sig i tvång, ofrihet, krav, fruktan, känslomässig utpressning. Man utlovar upplysning och harmoni ,men det är bara bedrägeri. Målet är att binda sina offer i mörker och styra deras liv.

Det första budet var och är att vi inte ska ha några andra gudar vid sidan av Gud. Det är för att skydda oss från det onda inflytandet från satans hierarkier av andemakter, furstar, väldigheter och onda makter. (Efes 6).

Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. 12 Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. 13 Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt.

Mer om det i nästa del och då om hur Jesus konfronterade dessa makter.

Det sker också genom språket eftersom ord är informationsbärande, förmedlar immateriellt, andligt innehåll, som i sin tur skapar inre bilder, tankesystem, trossystem. Genom åkallan av andar och gudar, affirmationer, läsning av s k heliga skrifter och myter, kommer man också i kontakt med den andliga världen genom språket och direkt överföring.

Guds fiende, och vår fiende, kan bara göra usla kopior av Hans original, Guds ord som ger ljus, liv och vägledning, och den Helige Ande som bevarar den troende i sanningen, och beskyddar från villfarelse och förvirring. Sanningen befriar oss, den sanning som bara Jesus kan ge oss om Gud och oss själva.

Därför är det helt avgörande vilken andlighet man söker i riter och ord. Den av Gud tillåtna tillbedjan är av honom själv, bönerna ska riktas till honom i tro och ödmjukhet, Hans ord i Bibeln ska ständigt läsas och bevaras i hjärtat. Gud skapade genom sitt Ord och sin Ande i begynnelsen, och gör det fortsatt när han skapar sitt liv i oss genom Jesus och den Helige Ande.

All påverkan på vårt medvetande sker  just genom detta direkta andliga inflytande, och genom de ord som bestämmer den typen av andlighet. Det ger utrymme åt och skapar en andlig världsbild på insidan av människan.

+++

Del IV

Människor har alltid sökt medlare mellan sig själva och den andliga världen genom speciella representanter, som genom offer, ritualer, försökt beveka och blidka makterna. Man har levt i fruktan för andarna i naturen och i den osynliga världen och sökt deras välvilja, liksom även insikter om den andliga världen.

Men vi har, tack och lov, en verklig medlare mellan Gud och mänskligheten, med makt att inte bara symboliskt övertäcka synder genom offer, utan utplåna den och dess reella konskekvenser av skuld inför Gud. Jesus är den sanne medlaren mellan Gud och människa, han som ÄR sann Gud och sann människa. Han är den som försonar oss med Gud, och som skänker oss sanningen om vem Gud är,  i ord och liv.

5 Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus, 6 som gav sig själv till lösen för alla (1 Tim 2).

Han är också det Logos, det Ord som Johannes skriver om i sitt evangelium, genom vilket Gud skapade allt som finns, i andevärlden och i den fysiska världen. Det oerhörda och unika i kristen tro är att detta Logos blev människa i Jesus och att han t o m  dog på ett kors för vår skull.

Den grekiska filosofen Herakleitos, som levde på 500-talet f Kr ,var den som först formulerade idéen om Logos, och andra filosofer har haft det som ett bärande begrepp i sina tankesystem. Man ville veta hur världen var beskaffad och fungerade, finna orsakerna till varför saker var som de var. Man anade att det fanns en rationell tanke bakom det synliga, såg ordningar och struktur i världen. Därför benämns forskningsområden än idag med -logi på slutet, alltså läran om jorden, geologi, läran om djuren, zoologi , läran om själen, psykologi osv.

Den judiske filosofen Filon av Alexandria skrev likaså mycket om detta innehållsrika logos-begrepp, också om dess roll i skapelsen.

Det var helt genialiskt av Johannes att använda detta kända begrepp och ge det dess rätta betydelse. I Jesus Kristus fanns det Logos som förklarade allt, gav det mening. Han var Guds plan och avsikt med skapelsen.

Logos betyder många saker; ord, tanke, plan, förnuft, mening, syfte, ordning. Johannes använde detta kända begrepp för att förklara hur skapelsen och inkarnationen hör ihop, och gav det en speciell betydelse, särskilt utifrån de gammaltestamentliga texterna om den hebreiska motsvarigheten Davar, som betyder tanke, ord och även handling.  Visdomen, Chokmah,  i judisk tradition spelar också en viktig roll här. Jag återkommer till detta längre fram. De är rika begrepp som förtjänar vidare studium.

Det var otänkbart för den hellenistiska kultursfär där logos- begreppet var väl känt, att det högsta väsendet, eller snarare den förnuftskapande och ordnande principenbakom allt, Logos, skulle kunna bli människa,  och ännu värre, dö en förnedrande död som en brottsling. Den gnostiska tanken ser det kroppsliga som något ont som på olika sätt ska bekämpas för att den högre, andliga delen av människan ska stiga upp till gudomliga höjder. Det är totalt främmande för biblisk tro.

Gud skapade oss som en helhet av kropp, själ och ande, och kroppen är så viktig att vi tror på kroppens uppståndelse, inte bli svävande andeväsen efter döden. Kroppslighet är oerhört viktig för den judisk-kristna tron, och särskilt för oss som tror att ”Ordet blev kött”, Guds Son blev människa och uppstod i sin förhärligade kropp.

Johannes evangelium: 1 I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. 4 I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnitdet.

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning. 15 Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, för han var till före mig.” 16 Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. 17 Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. 18 Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famnhan har gjort honom känd.

+++

Guds Son är den perfekta avbilden i och till vilken vi skapades. Han visar också hur den sanna människan ska vara enligt Guds vilja. Han är den andre Adam, som gör allt precis rätt i motsats till den förste Adam, som var olydig och inte höll sig till det Gud sagt. Jesus levde i en fullkomlig relation med sin Fader, och var lydig till döden på korset. Han gav sitt liv i kärlek för oss, han levde för att förhärliga Gud. Jesus visade rent praktiskt i sitt möte med sargade och sjuka Faderns hjärta för alla som är i nöd. Han botade dem, förkunnade och undervisade om Guds rike, gav hopp om Guds totala seger över allt ont, alla destruktiva makter, vid sin återkomst.

Intressant nog var det de onda, orena andarna som först kände igen honom, att han var Guds Son som kommit för att driva ut dem och till sist förgöra dem.

+++

De nyandliga lärorna talar om  det sk ”Kristusmedvetandet ” som om det var något alla kunde uppnå genom att stiga högre upp i den gudomliga sfären genom olika andliga övningar.

Men det är bara en som ÄR Kristus och har detta medvetande om man så vill, Gud och människa i fullkomlig enhet (det är ett mysterium) efterom han är det inkarnerade Logos. Men ordet Kristus är som vi vet en översättning av det hebreiska ordet för Messias, den Smorde. I det gamla förbundet kunde präster smörjas till tjänst, liksom kungar och profeter. Det är en ämbetstitel och profeterna och Guds folk såg fram emot den Messias som skulle komma med Guds rike på ett fullkomligt sätt i den yttersta tiden.

Men Jesus kom som den lidande tjänaren den första gången för att dö för oss och uppstå, och han kommer tillbaka i hela sin härlighet och makt en andra gång vid tidens slut, då alla ska dömas och rättvisa äntligen skipas. Jesu herravälde, Guds rike, blir då den enda verklighet som vi kommer att känna till. Guds fiender har inte längre någon plats i den nya skapelsen. Där ska inte finnas död,  synd,  ondska,  sorg, lidande, lögn,  förstörelse.

Vi som tror på Jesus som vår Frälsare och Herre, blir födda på nytt och Faderns barn, och får av nåd del i gudomlig natur. Vi helgas under livet till större likhet med Jesus, men det når sin fullbordan när vi förhärligas i honom vid uppståndelsen.

Gud ska bli allt i alla sina barn, vi ska bli honom lika, men det är absolut inte något som människor som inte tror att Jesus dog för deras synder och uppstod, skulle kunna uppnå. Det är lögn och bedrägeri.

Det finns inget ”Kristusmedvetande” i universum som någon slags högsta andliga princip som alla som mediterar kan uppnå. För de nyandliga ”profeterna” är Kristus bara en av flera upphöjda andliga Mästare som ska ge mänskligheten andlig upplysning. Det finns enligt dem t o m de som står högre i rang…

Deras högste potentat är i själva verket Lucifer, den fallne ängel som drivit mänskligheten in i mörker, kaos, förvirring. Han kommer att manifestera sig i den person Bibeln beskriver som antikrist, genom  stora  andliga manifestatoner och övertygande retorik.

Därför är det alltid så viktigt att fråga sig vilken ande det är som ligger bakom det som sägs , och om det som sägs stämmer överens med det som Gud uppenbarat genom sin Son, Jesus Kristus. Guds Ord och den Helige Andes ledning hjälper oss med den nödvändiga urskiljningen så att vi inte blir bedragna.

+++

Del VI

DEL IV. Gud och kvinnorna i Nya Testamentet.

 Jesus, den store förebilden.

Lärjungarna som följde Jesus fick omvärdera sina kulturella referensramar och fördomar många gånger när de såg hur han behandlade kvinnor, barn och människor som inte var av judisk härkomst.  Jesus satte alltid den enskilda människan och hennes behov i centrum, vem det än var. För Gud är det en självklar utgångspunkt, att vi alla, var och en personligt, är lika värdefulla som hans älskade skapelser.  När t ex lärjungarna försökte hindra barnen från att komma till honom blev de skarpt tillrättavisade (Mark 10:13-16).

Barn och kvinnor hade en undanskymd plats i samhället, och man hade regler för att inte umgås med icke judar. Men Jesus var helt fri från alla religiösa och konventionella begränsningar och undervisade inte bara med ord utan också genom sitt sätt att bemöta alla människor, något som lärjungarna fick lära sig efter sin Herres exempel, och som man också tillämpade i församlingslivet. De kristna var kända för att välkomna alla som bröder och systrar, oavsett status och bakgrund.

Lukas berättade i sitt evangelium (kap 8:1-3)  att en grupp kvinnor följde och betjänade Jesus. Det var Susanna, Johanna, och Maria från Magdala, som också var med honom hela vägen fram till korset och som var de första att omvittna hans uppståndelse. De var verkligen de första vittnena, och mötte tvivel när de berättade det för lärjungarna. Eftersom de följde Jesus hörde de honom predika och undervisa, och därför är det rimligt att anta att de haft en stor betydelse för att sprida evangeliet efter.

Jag föreställer mig att de var Jesu vittnen under resten av sina liv på sitt sätt. Jesus utvalde naturligtvis inga kvinnor formellt till apostlar, vilket skulle vara omöjligt på den tiden, men flera av dem var som sagt Jesu vittnen redan under hans offentliga tjänst. Tänk bara på den samariska kvinnan som berättade om Jesus för sina grannar (Joh 4). Hon hade fått höra de mest djupa teologiska sanningar från honom, trots att hon var föraktad och marginaliserad på flera sätt, dels som kvinna från Samarien, dels med ett oordnat liv.

De människor som blev befriade och botade av Jesus berättade det säkert i realtid för sina närmaste, sin omgivning. Maria från Magdala var en av dem som hade mycket att vara tacksam för att hon blvit befriad och upprättad. Hon var en an de kvinnor som följde Jesus och var med vid korset och fick möta honom efter uppståndelsen, när hon stod och grät utanför graven, enligt Johannes i sitt evangelium (kap 20).  Systrarna Maria och Marta, som tillsammans med sin bror Lasarus var vänner till Jesus, fick också veta viktiga sanningar om vem han verkligen var (Joh 11).

Jesus lyfte fram synderskan i fariseens hus som ett exempel på gästfrihet och gott beteende, samtidigt som han förlät och upprättade henne (Luk 7:36ff).  Hon gjorde det som värden borde ha gjort enligt god sed. Den syrofeniciska kvinnans ihärdiga tro och bön om hjälp för sin dotter besvarades, och undret skedde  (Mark (7:24-30) Här ser vi gång på gång att det viktigaste var människors tro och ödmjukhet för att undret skulle ske, inte varifrån de kom eller vilka de var. En annan gång berömde ju Jesus en romersk officer för hans stora tro och sade: Jag säger er sanningen: Inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. (Matt 8:5-12) .

Jesus hjälpte och botade många kvinnor, t ex : Petrus svärmoder, Jairus lilla dotter, den krokryggiga kvinnan (Luk 13:10-16) vilken Jesus kallade en Abrahams dotter, änkan i Nain som förlorat sin son och som Jesus väckte från döden (Luk 7:11-17) , kvinnan med blödningar (Mark 5:25-34).

Vår Herre Jesus är också alltid vår stora förebild om hur vi ska bemöta människor, vilka de än är. Han såg den lilla enskilda individen, drabbad av nöd och lidande, och sträckte sig i sin helande kärlek ut till dem för att bota, och stora under skedde för dem i mötet med honom.

+++

 EVANGELIERNA OCH APOSTLAGÄRNINGARNA. 

Bibelns syn på kvinnor utgår från den absoluta och för all teologi och andligt liv självklara förutsättningen, att Gud skapade man och kvinna till sin avbild, till att vara honom lika och representera honom som hans familj på jorden. Bibeln handlar om olika slags relationer, till Gud själv och i familjer.

Utan Jesu mor Maria hade vi inte haft några evangelier att läsa. Hennes exempel på tro, ödmjukhet, lydnad och överlåtelse kan inte överskattas. Hon fick tillsammans med Josef den stora uppgiften att nära och fostra Guds egen Son. Det innebar också mycket vånda och smärta när han inledde sin offentliga tjänst. Genom hennes själ gick verkligen ett svärd, som Simeon profeterade om när Jesus frambars i templet. Hennes släkting Elisabeth, av Arons släkt,  som tillsammans med sin man levde gudfruktigt, blev havande trots att hon var ofruktsam och till åren kommer (precis som Abrahams hustru Sara). Hennes uppgift var också stor, att med sin man fostra sonen Johannes, som var viktig i Guds frälsningsplan. (Luk 1-2).

Profetissan Hanna av Asers stam, som tjänat Gud med fasta och bön ett helt liv, kände omedelbart igen Jesusbarnet som den efterlängade Messias hon och många ”stilla i landet” hade väntat på.

Jag vill bara åter nämna Maria , Martas syster, som också Lukas berättar om (10:38-42). Jesus berömde hennes längtan efter att lyssna till hans undervisning när han sade ” Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den ska inte tas ifrån henne.” 

Bara Gud själv vet hur de kvinnor som fått möta Jesus till frälsning, upprättelse och förvandling vittnade om honom i sina familjer och för sin närmaste omgivning,  och vad det betydde för Guds rike. Det som gäller för Jesu egna gärningar gäller säkert också för alla okända kvinnor som förmedlat tron i det fördolda, och som säkert inte skulle rymmas i en bok.

Johannes skrev allra sist i sitt evangelium : Det är den lärjungen som vittnar om detta och har skrivit detta, och vi vet att hans vittnesbörd är sant. 25 Jesus gjorde också mycket annat. Men om varje händelse skulle skrivas ner, tror jag att inte ens hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas. (21:24).

APOSTLAGÄRNINGARNA.

I denna fantastiska bibelbok får vi läsa om det som brukar kallas församlingens födelse  på Pingstdagen, när Anden utgjöts över lärjungarna, där även flera kvinnor var med, liksom Jesu mor Maria och hans bröder. De var tillsammans i bön efter Jesu himmelsfärd och fick sedan ta emot Guds dyrbara gåva, den helige Ande.  Alla dessa höll enigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, Jesu mor Maria  och hans bröder. (Apg 1:14.

Den första predikan som hölls efter att lärjungarna utrustats med kraft och frimodighet hölls av Petrus och han citerade då från profeten Joels bok, som gick i uppfyllelse denna välsignade dag. Det visar klart och tydligt att Gud från början ville att  Andens gåva och verk skulle gälla för alla människor,  för män och kvinnor, unga och gamla.

• Och det ska ske i de sista dagarna,
• säger Gud,
• att jag utgjuter av min Ande
• över allt kött.
• Era söner och era döttrar ska profetera,
• era unga ska se syner
• och era gamla ska ha drömmar.
• 18 Ja, över mina tjänare och tjänarinnor
• ska jag i de dagarna
• utgjuta av min Ande,
• och de ska profetera.  (2:14-21) 

Boken handlar om Andens gärningar genom apostlarna och Jesu efterföljare,  och evangeliets utbredning, från Jerusalem och sedan ut i allt vidare cirklar genom apostlarna. Där spelade kvinnor självklart en stor roll.

De höll troget fast vid apostlarnas undervisning  och vid gemenskapen brödsbrytelsen och bönerna. 43 Varje själ greps av bävan, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. 44 Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. 45 De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov. 46 Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. 47 De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta. ( 2:42-45).

Här är några av de kvinnor som nämns. Det finns mycket mer att säga om dem, men utrymmet tillåter det inte. Jag uppmuntrar var en att läsa Apostlagärningarna själv, en så både spännande och uppbygglig bok.

Kap 9: 36

Kap 12:13-15 Om husförsamlingen som möttes i Marias hus, mor till Markus, och om de unga flicka Rodes som förstod att Paulus som varit fängslad blivit frigiven genom ett Guds mirakel och verkligen stod och bultade på deras dörr. Det är en underbar skildring, också med stor humor.

När han nu insett vad som hänt gick han till Marias hus, hon som var mor till Johannes som kallades Markus✱. Där var många samlade och bad. 13 Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att öppna. 14 När hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade: ”Petrus står utanför porten!” 15 De sade till henne: ”Du är tokig!” Men hon försäkrade att det var så, och då sade de: ”Det är hans ängel.” 16 Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. 17 Han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och så berättade han för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han sade: ”Berätta det för Jakob✱ och de andra bröderna.” Sedan gick han ut och begav sig till en annan plats.

Kap 16

Kap 17. När de hörde Paulus tala om uppståndelse från de döda började några håna honom, men andra sade: ”Vi vill höra dig tala om detta igen.” 33 Med detta lämnade Paulus dem. 34 Men några anslöt sig till honom och kom till tro. Bland dem var Dionysius, som var medlem av Areopagen, och en kvinna som hette Damaris och några till.

Kap  18 Sedan lämnade Paulus Aten och kom till Korint. 2 Där träffade han en jude vid namn Aquila, född i Pontus, och hans hustru Priscilla. De hade nyligen kommit från Italien, eftersom Claudius hade befallt att alla judar skulle lämna Rom  Till dessa båda kom nu Paulus, 3 och då de hade samma yrke, stannade han hos dem och arbetade. De var nämligen tältmakare. 4 Varje sabbat förde han samtal i synagogan och försökte övertyga både judar och greker. …  Till Efesos kom en jude som hette Apollos, en bildad man som var född i Alexandria och mycket kunnig i Skrifterna. 25 Han hade fått undervisning om Herrens väg och talade brinnande i anden och undervisade noggrant om Jesus, men han kände bara till Johannes dop. 26 Nu började han predika frimodigt i synagogan. När Priscilla och Aquila hörde honom, tog de sig an honom och förklarade Guds väg grundligare för honom.

Kap 21    När vi hade skilts från dem och lagt ut seglade vi raka vägen till Kos, nästa dag till Rhodos och därifrån vidare till Patara. 2 Där fann vi ett skepp som skulle till Fenicien, och vi gick ombord och lade ut. 3 Vi siktade Cypern och lämnade ön bakom oss på babords sida, seglade till Syrien och kom till Tyrus där lasten skulle lossas. 4 Vi sökte upp lärjungarna och stannade där i sju dagar. Genom Anden sade de åt Paulus att inte fortsätta upp till Jerusalem. 5 Men när dagarna hade gått bröt vi upp och fortsatte resan. Alla, även kvinnor och barn, följde med oss ut ur staden, och på stranden böjde vi knä och bad. 6 Sedan tog vi farväl av varandra och steg ombord på skeppet, och de återvände hem till sitt.

+++

DEL VI. Kvinnorna i NT. Kan Johanna i Luk 8:2 vara samma person som Junia i Rom 16:7?

Jesus var ju oerhört radikal för sin tid. Han talade med kvinnor om teologiska frågor och hade kvinnliga efterföljare, och Paulus gick också i sin Herres och Mästares fotspår i det aveendet.  Men innan jag ska titta lite på de kvinnliga medarbetare som omnämns i Paulus brev, finns intressant information om Johanna, som Lukas skriver om på två ställen i sitt evangelium.

Därefter vandrade Jesus genom städer och byar och förkunnade evangeliet om Guds rike. De tolv var med honom, 2 och även några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och sjukdomar: Maria som kallades Magdalena – från henne hade sju onda andar farit ut – 3 och Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, samt Susanna och många andra som tjänade dem med vad de ägde.

Johanna hade tydligen blivit botad från en sjukdom och erfarit mötet med Jesus med en så livsförvandlande kraft att hon helhjärtat ville leva för honom, vilket hon alltså fick, och kunde göra rent praktiskt.

Hon tillhörde samhällets toppskikt, som hustru till Kusas.  Vi vet dock inte mycket om honom. Men det var otänkbart på den tiden att en gift kvinna inte höll sig inom hemmets domäner utan offentligt visade sig tillsammans med en annan man/män. Därför han hon ha varit änka, eller skild p g a sitt helhjärtade engagemang för Guds rike. Hon hade hur som helst i alla fall ekonomiska medel att kunna betjäna Jesus och lärjungarna, och vara fri att följa Jesus, vilket hon gjorde tillsammans med de andra kvinnorna, säkert under en längre tid.

Hon var också med vid korset och såg Jesus dö,  och fick sedan som de första vittnena till hans uppståndelse stå vid den tomma graven och se och höra änglar förkunna det glada budskapet:

+++

Härär några andra kvinnor som Paulus omnämner:

 Hälsa Maria, som har arbetat mycket för er

 Hälsa Tryfena och Tryfosa som arbetar i Herren.

Hälsa den älskade Persis, som har arbetat mycket i Herren. 

Hälsa Filologus och Julia, Nereus och hans syster, Olympas och alla heliga hos dem.

Vad menade Paulus med att ”arbeta i Herren”? Det måste vara detsamma som idag. Det handlar om förbön, diakoni, förkunnelse och undervisning, praktiska göromål i och för församlingen. Varje kristen är kallad att vara ett vittne för Jesus och förklara tron, att be för människor och hjälpa dem. Den kallelsen gäller män och kvinnor. Prisca och Aquila nämns också tillsammans som ett par som tjänade Gud. Man kan läsa om dem i Apostlagärningarna 18.

Det tar sig konkret olika uttryck genom historien och i vår tid. Man har man erkänt och uppmuntrat kvinnors arbete  på missionsfälten också när det gällt undervisning.

Här är ett intressant föredrag av den eminente bibelforskaren, författaren och teologen Ben Witherington.

+++

DEL VIII. Kvinnorna i NT. Paulus kvinnosyn-ska kvinnan tiga i församlingen?

Chagalls glasmålning: Jakobs brottning med ängeln. Vi brottas också med vissa bibeltexter..

Vad menade Paulus med att ”kvinnor skulle tiga i Guds församling”? Är det en regel, t om ett Herrens bud som skulle gälla för alla tider och i alla sammanhang? Vad betyder det att kvinnor helt ska underordna sig och låta sig undervisas i stillhet? Dessa omtalade bibelställen har orsakat många frågor och mycket split, och för oss moderna människor för vilka jämställdhet mellan könen är självklar, verkar de främmande och anstötliga. Paulus måste ha varit en riktig patriarkal översittare som tryckte ner kvinnor, eller? Han uttryckte sig i alla fall väldigt skarpt och kategoriskt.

Det gjorde Paulus ibland i sina brev när han blev upprörd över något. Det är också ett känt retoriskt grepp när man vill betona något särskilt mycket att man tar till extra starka ord, överdriver. Det finns många olika synpunkter på de här texterna från olika forskare, teologer och kyrkfolk.

Vi måste hur som helst alltid utgå från den situation i vilken denna och alla andra bibeltexter skrevs i. Som vi ser handlar det om två praktiska och konkreta exempel på problem i församlingen som Paulus måste ta itu med rörande gudstjänstfirandet. Det är något Paulus ofta måste göra i sina brev, särskilt till församlingen i Korint, och ibland handlade det om riktigt svåra missförhållanden av mycket allvarlig karaktär.

Läs gärna detta brev rakt igenom någon gång! Det rymmer så mycket, högt och lågt,  djup teologi blandat med förmaningar, omsorger och uppmaningar.

I det första exemplet från församlingen i Korint, som han i flera olika frågor alltsåmåste undervisa och tillrättavisa i sina brev, beskriver han hur en gudstjänst ska gå till på bästa sätt, under ordnade former. Paulus utgår från att var och en har något att ge (kvinnor och män), med målet att allt som sägs och görs ska vara till uppbyggelse för alla. Han ger direktiv för hur det ska gå till när någon talar tungomål, som ska åtföljas av eventuell uttydning. Detsamma gäller profeterandet, som det också finns ordningar för. Om någon som sitter där får en uppenbarelse, skall den förste tiga. Vidare skriver han att alla kan profetera, men en i sänder, så att återigen alla blir undervisade. Dessa inslag i gudstjänsten ska präglas av ordning, eftersom Gud inte är oordningens Gud utan fridens. Det ska alltså finnas både frihet för Anden att verka, och ordning.

Paulus tog det för givet att Andens gåvor var i funktion på mötena, alla kunde bidra med bibelord, några undervisande ord, uppenbarelse, tungotal, uttydning, profeterande. Det var självklart för den första församlingen. Problemet var att det kunde bli rörigt och stökigt när man inte iakttog ordningen, utan talade i mun på varandra. Det kan alla förstå att det blir omöjligt i vilket sammanhang som helst, om man inte följer vissa regler för en sammankomst.

Det Paulus troligtvis tänker på när han i v 33 tar upp frågan om kvinnor som tiger i alla församlingar, men inte i Korint, är det ett annat fenomen som avses. De judiskt kristna hade med sig detta från synagogan, att man inte avbröt talaren i gudstjänsten med frågor, vilket de från hednavärlden omvända kvinnorna inte var vana vid. De brukade tvärtom fråga de personer som ansågs tala på avgudens vägnar i sina kulter, därför rådfrågade man  oraklen i ceremonier om det ena och andra. Det kan också ha varit kvinnor med andlig makt i dessa hedniska sammanhang som blivit kristna och som ännu inte förstått att man som nyomvänd på ett ödmjukt sätt borde lyssna och lära, och inte visa upp sig och försöka komma till tals själv. Därför skulle de ställa frågorna till sina män i hemmet och vara tysta och stilla under gudstjänsten. För Paulus var det också viktigt med ledningen i församlingen och att man respekterade autkoritet och underordnade sig denna på rätt sätt. Jag återkommer till frågan längre fram om hur han tänkte om ledarskap och underordnande. Det är ett stort ämne.

Han understryker återigen att allt ska ske på ett värdigt sätt och med ordning.

1 Kor 14: 26 Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. 27 Om någon talar tungomål, får två eller högst tre tala, och då en i sänder, och någon skall uttyda det. 28 Men finns det ingen som uttyder, skall den som talar tungomål tiga i församlingen och endast tala för sig själv och till Gud. 29 Två eller tre profeter skall tala, och de andra skall pröva det som sägs. 30 Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, skall den förste tiga. 31 Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir tröstade. 32 Och profeternas andar underordnar sig profeterna. 33 Ty Gud är inte oordningens Gud utan fridens.

Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar 34 skall de tiga i era församlingar. De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. 35 Vill de veta något, skall de fråga sina män där hemma. Ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. 36 Är det kanske från er Guds ord har gått ut? Eller har det kommit bara till er?

37 Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud. 38 Men om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd. 39 Därför, mina bröder, var ivriga att profetera och hindra inte tungomålstalandet. 40 Men låt allt ske på ett värdigt sätt och med ordning.

+++

Vad gäller detta textsammanhang så börjar Paulus återigen med hur det vara med bönelivet i församlingen genom att fastså följande viktiga fundament:

1 Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, 2 för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt. 3 Sådant är rätt och behagar Gud, vår Frälsare, 4 som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. 5 Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, 6 som gav sig själv till lösen i allas ställe. Detta vittnesbörd skulle framföras när tiden var inne, 7 och för detta vittnesbörd har jag blivit satt till härold och apostel – jag talar sanning och ljuger inte – till hedningarnas lärare i tron och sanningen.

Sedan går han vidare och framhäver hur männen ska bete sig. De ska ”be med heliga, upplyfta händer, utan vrede och diskuterande”. Anledningen till att han måste påpeka detta var att det förekom ovärdigt beteende bland dessa män, som inte passade in i den gudstjänstfirande församlingens helgade aktivitet att stå i förbön inför Guds ansikte. Kvinnorna uppträdde heller inte måttfullt och värdigt utan klädde upp sig på ett onödigt pråligt sätt som inte passade in, men som också var typiskt för många hednakulter . Det var enkla praktiska uppmaningar, vars avsikt var att ingjuta gudsfruktan hos alla närvarande så att man gjorde skillnad på hur man betedde sig i profana eller hedniskt religiösa sammanhang, och i församlingens gudstjänst. Det var också en omsorg om de mindre bemedlade, som inte hade råd att klä upp sig. Huvudsaken var att rätt fokus låg fast: man samlades som ett folk,  Guds folk, inför helig Gud, och skulle ha all sin uppmärksamhet på Ordet och Andens verk mitt ibland dem.

8 Jag vill nu att männen på varje ort skall be med heliga, upplyfta händer, utan vrede och diskuterande. 9 På samma sätt skall kvinnorna be och uppträda i anständig klädedräkt, med blygsamhet och gott omdöme, och smycka sig, inte med håruppsättningar, med guld eller pärlor eller dyrbara kläder 10 utan med goda gärningar, så som det anstår kvinnor som bekänner sig till gudsfruktan. 

11 En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. 12 Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, 13 eftersom Adam skapades först och sedan Eva. 14 Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse. 15 Men hon skall bli frälst under det att hon föder barn, om hon fortsätter att leva ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse. Det ordet är tillförlitligt.

Verserna 11-15 är inte helt enkla att förstå och det finns många olika tolkningar av vad Paulus kan ha menat. Jag återkommer i en särskild serie som ska handla just om hur Paulus referererar till Adam och Eva, i vilka sammanhang han gör det och hur vi kanske kan förstå dem.

+++

Det finns fler kvinnor som omtalas i Paulus brev, b la  Eunike, Timotheos mor. Han var som en andlig son för Paulus och medarbetare till honom, och i ett av de brev som var till honom, står det Ständigt, natt och dag, tänker jag på dig i mina böner. 4 När jag kommer ihåg dina tårar, längtar jag efter att få se dig igen för att bli uppfylld av glädje. 5 Jag tänker på den uppriktiga tro som finns hos dig och som först fanns hos din mormor Lois och din mor Eunice och som nu, det är jag övertygad om, också finns hos dig.

Här är ett fint exempel på betydelsen av familjen, i detta fall mormor och mor, som förmedlade trons verklighet till Timotheos.

+++

Sammanfattnigsvis kan vi se genom hela Bibeln att Gud verkat genom män och kvinnor, familjer, släkter, och att han utvalt somliga för speciella kallelser. Gud har inte anseende till personen och kan använda vem han vill.  Som hans folk ska vi alla vara uppfyllda av hans Ande, vandra i tro och tillbedjan, och tjäna honom. Men det strängt reglerade patriarkala samhället och det kulturella klimatet präglade ändå livets alla områden. Jesus var dock oerhört radikal i att ge kvinnor den rättmätiga plats de hade som likvärdiga med männen som vittnen och lärjungar. Han tog många gånger kvinnornas parti och stod på deras sida.

I den första församlingens liv var kvinnor och män lika viktiga i att leva ut sin tro, även om det fanns traditionella ordningar som också spelade in. Paulus hade många kvinnliga medarbetare och sökte framhäva det viktigaste i den religiösa, kulturella och samhälleliga kontexten,  nämligen både mäns och kvinnors ansvar i familj och församling, i att underordna sig varandra i kärlek och ömsesidigt tjänande. Det finns mycket mer att säga om detta och jag återkommer längre fram till de s k hustavlorna i breven, som just handlar om de etiska perspektiven, hur det det praktiska livet ska utformas för allas bästa i församling och samhälle. Det finns hierarkier och ordningar som är instiftade av Gud, och därför av godo, för allas bästa.

Slutordet får ändå bli:

Gal 3: Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. 27 Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. 28 Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 

gre fram. Kvinnor hade en viktig funktion i församlingen, då som nu.

I tidigare inlägg har jag flera gånger hänvisat till Jesu eskatologiska undervisning och hur han själv refererade till profeten Daniel för att förbereda lärjungarna på vad som skulle ske.

Jesus talade ju om sig själv i tredje personen som Människosonen, dels när det gällde sitt lidande och sin död, dels när det gällde sin återkomst vid historiens slut, men också i flera andra sammanhang (ca 80 ggr i evangelierna). Den unika kopplingen mellan Människosonen och Riket som ju på många sätt sammanfattar Jesu uppdrag och självförståelse, återfinns också hos Daniel. Det finns också många andra viktiga profetiska texter som Jesus hänvisade till för att beskriva sin mission i världen, b la Jesaja 61, när han börjat sin tjänst och trädde fram i sin hemstads synagoga. ( Luk 4).

Men det är intressant att se kopplingen mellan det som var Jesu uppdrag i världen: att komma med Guds rike och visa dess närvaro och kraft i praktiken, i och genom honom själv. Jesus var Gud själv i mänsklig gestalt, Sonen som funnits med Fadern i evighet före världens skapelse, och som blev människa för att visa vem Gud i sanning är och lösa mänsklighetens grundläggande problem: ursynden, upproret och bortvändheten från Gud.

Jesu uppdrag på jorden var ju just att förkunna Guds rike, komma med Guds närvaro och rådande till människors barn på jorden. Han visade i sin egen person vem Gud är och vad han ville:  rädda, och upprätta människan till gemenskap med sig själv.

Vi som har hela bilden klar för oss utifrån Bibelns samlade vittnesbörd, vet vad det innebar för Jesus- han, den ende fullkomligt rättfärdiga och oskyldiga, måste dö för oss skyldiga och orättfärdiga, för att öppna vägen för försoning och nyskapelse.

Sammanhanget i kap 7 är att Daniel fick en vision om de fyra förfärliga riken som skulle uppstå innan han också fick se det som skulle ändra historiens förlopp för tid och evighet.  Daniel såg  i den himmelska världen  Gud Fadern, den Gamle av dagar, och en som liknade en Människoson som gavs makt och ära och rike och alla folk som måste tjäna honom. Hans välde skaulle, ska, inte ta slut och hans rike inte förstöras som de jordiska väldena. 

9 Medan jag såg på djuret sattes troner fram, och den Gamle av dagar satte sig ner. Hans kläder var snövita och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var av eldslågor och hjulen på den var av flammande eld. 10 En ström av eld flöt ut från honom. Tusen gånger tusen tjänade honom och tio tusen gånger tio tusen stod inför honom. Han satte sig ner för att döma och böcker öppnades.

11 Sedan fortsatte jag att se, för de skrytsamma ords skull som hornet talade. Medan jag såg blev djuret dödat, och kroppen förstördes och kastades i den brinnande elden. 12 De övriga djuren miste också sin makt. Deras livstid var bestämd till tid och stund.

13 I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar, och han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom. 14Åt honom gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar och språk måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde som inte skall ta slut, och hans rike skall inte förstöras.             Efter dessa verser fick Daniel  synen förklarad för sig.

Det måste ha varit en av många avgörande texter för Jesus att se sitt uppdrag i ljuset av.

Innan den sista färden upp till Jerusalem där Jesus skulle bli korsfäst,  förberedde han sina lärjungar på vad som skulle ske:

Därefter började Jesus undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och uppstå efter tre dagar. (Mark 8 :31).

När Jesus till sist sedan stod inför den politiska och reliösa makten sade han följande:

Översteprästen frågade honom vidare: ”Är du Messias, den Välsignades son?” 62 Jesus svarade: ” Jag Är Och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln. (Mark 14:61).

Här anknyter Jesus till profeten Daniel igen, och hans livsuppgift att plantera Guds rike på jorden uppfylldes i och med den första påsken, och ska fullbordas vid hans andra ankomst vid tidens slut. Det finns mer att säga om den rika och djupa innebörden av  begreppet Människosonen, men det oerhörda att begrunda nu är detta: en människa, den förhärligade Människosonen, Guds Son av evighet, sitter nu på Guds tron. Gud vet alltså av egen erfarenhet vad det är att vara människa, att frestas, lida och dö, men också att uppstå från de döda och genom sin seger skapa allting nytt. Jag återkommer till ämnet som har många dimensioner.

+

Diskussionen om när Jesus förstod  att han var Guds Son, Gud själv i mänsklig gestalt, är rätt överflödig. Det är något som så klart framträder i NT, att han naturligtvis visste vem han var. Det som brukar kallas Jesu fördolda liv är och förblir dolt. Vi vet inte vad som hände i hans innersta, och hur han utvecklades.  Det som finns dokumenterat är ju när han som tolvåring följde med sina föräldrar till Jerusalem (Luk 2) och sade sig vilja vara i sin Faders hus (templet).

Gud var ju hans Fader,  och Anden var med vid konceptionen så  Gud måste ju rimligtvis ha format sin egen Son och under hela livet.  Det är också ett tema jag återkommer till, mysteriet med Guds eget inre liv, Han som är en enda helig Gud, en Gudom – Fadern, Sonen och den helige Ande. Det har Gud uppenbarat om sig själv och det är som allting annat Han är och gör ofattbart för vårt förnuft, men begripligt för vårt hjärta när vi tror på honom och blir delaktiga av hans inre liv, kärlekens levande verklighet.

Vi vet också att Jesus växte upp i ett fromt hem och fick kunskap om Lagen, Profeterna och Skrifterna, alltså den judiska Bibeln, Tanach. Hans mor Maria hade fått besök av ängeln Gabriel när hon blev gravid med Jesus.  Maria förstod säkert inte vem han verkligen var till en början, och vad som skulle ske med honom men hon gömde det i sitt hjärta och begrundade det. Mor Maria var med hela vägen i alla fall och återfanns med lärjungarna på Pingstdagen.  Berättade hon för Jesus om ängelns besök?

Vi vet inte när Marias make Josef dog, men han hade i prövningen visat sig vara en rättfärdig och trofast man, och därför en perfekt fosterfar till Jesus.

Det är intressant att någon gång tänka på Jesu fördolda liv,   hur han växte in i sin judiska identitet, fick undervisning, lärde sig att arbeta i Josefs snickarverkstad, studerade Skrifterna, umgicks med familj, släkt och vänner, lärde sig om mänskligt liv osv. Han var fullkomlig människa och samtidigt fullkomlig Gud. Det är ett mysterium, som begrundats av troende i alla tider, och som vi inte förstår djupet av, men som vi kan tillbe, prisa och tacka Gud för, att han lät sin egen Son bli människa för oss och som Människosonen utge sig själv i kärlek.

+++

Del II

Det är ett enormt stort forskningsområde vad gäller det viktiga begreppet Människosonen, eftersom Jesus använde det om sig själv i tredje personen. Han sade t ex: Människosonen är Herre över sabbaten, Människosonen har makt att förlåta synder, Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen, Människosonen ska ge sitt liv till lösen för många, Människosonen måste lida mycket och förkastas, utlämnas i syndares händer, dö och uppstå och komma tillbaka på himlens skyar. Det är bara några exempel från evangelierna.

Varför talade Jesus om sig själv på detta sätt? Det finns många teorier och meningar om detta, och det  är säkert delvis förborgat, men samtidigt kan vi förstå den gudomliga visheten i att använda just denna benämning. Jesus kunde stå helt fri från alla förutfattade meningar om vem han var och själv bestämma hur han tolkade sitt uppdrag, sin mission i världen. Ingen kunde låsa in honom i sin egen, föreställningsvärld, sina egna tolkningar, och det fanns många på den tiden. I GT antyds att Guds Son, Messias inte skulle komma som Kung och Herre vid sin första ankomst, utan som den lidande tjänaren som skulle dö i förnedring och stor smärta. Men korset var och är fortfarande en stötesten för judarna och en dårskap för många. Det är Guds vishet och Guds kraft till frälsning, så helt på tvärs mot mänskligt förnuft och förståelse.

Det fanns flera titlar på den profeterade och efterlängtade Befriaren av Israels folk, Davids son, Israels kung, Herren, Messias, Guds son osv, och vi vet med facit i hand genom de nytestamentliga skrifterna, att Jesus fullbordade alla profetiorna, alla förväntningar på den utlovade Messias. När Jesus talade om sig själv som Människosonen sammanfattade han sin uppdrag på ett suveränt sätt: han skulle leva som sann människa och Gud, och  uppenbara Fadern i sin utgivande kärlek. Han skulle dö för alla människor för att försona oss med Gud, och i sin uppståndelse ge  hopp till oss om evigt liv och total nyskapelse. Han ska till sist som den förhärligade Människosonen komma tillbaka vid tidens slut för att slutgiltigt döma de fientliga makterna, och rädda sitt folk till det eviga Guds Rike.

Skrifterna gav naturligtvis ljus åt Jesu mission och liv, men samtidigt var han suverän när det gällde att förstå dem och tolka hela sitt uppdrag utifrån sig själv, sin egen person. Han och Fadern visste naturligtvis mer än vad profeterna fått se av den kommande Messias och bestämde därför på vilket sätt ha skulle presentera sig själv och utföra sin tjänst. Det finns naturligtvis ingen motsättning mellan Guds ord och personen Jesus Kristus, men han är upphovet till skrifternas vittnesbörd om sig själv och visste i den gudomliga visheten på vilket sätt det skulle ske.

Jesus sade själv: Själv har jag ett vittnesbörd som är förmer än Johannes vittnesbörd: de gärningar som Fadern har gett mig att fullborda, just de gärningar jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig. 37 Fadern som har sänt mig har vittnat om mig. Hans röst har ni aldrig hört, och hans gestalt har ni aldrig sett, 38 och hans ord har inte förblivit i er, eftersom ni inte tror på den som han har sänt. 39 Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig. 40 Men ni vill inte komma till mig för att få liv.

För oss är Guds ord, Bibeln, sanningens källa, som ger uppenbarelse och vägledning om vem Gud är, och vad som är hans vilja. Men vi tillber inte en bok, utan Gud själv som inspirerat Bibelns författare för att föra oss till sig själv. Vi kommer fortfarande till den uppståndne Jesus själv för att få liv och lära känna Gud, med Andens hjälp, och med kunskap, och så rätt förståelse av Bibeln som möjligt.

+++

Många menar att Henoksboken är intressant att studera i detta sammanhang eftersom Människosonen omnämns där på likartat sätt när det gäller den eskatologiska aspekten.

Att just Henok  fått en bok uppkallad efter sig är kanske inte så konstigt med tanke på det Första Moseboken skriver om honom:  När Hanok var 65 år blev han far till Metusela. 22 Och sedan Hanok hade fått Metusela vandrade han med Gud i 300 år och fick söner och döttrar. 23 Hanoks hela ålder blev alltså 365 år. 24 Sedan Hanok på detta sätt hade vandrat med Gud fanns han inte mer, ty Gud hämtade honom. (kap 5).

Henoks liv var alltså exceptionellt, och steget vidare att tro att han hade speciella insikter om Gud, var därför inte så långt.

Boken tillhör den apokalyptiska genren och är en pseudepigraf. Den okände författaren använde Henoks namn för att ge legitimitet åt sitt verk, och den tros ha tillkommit 180-65 f Kr.

Som vi vet talar Jesus om sig själv i tredje person som ”Människosonen”. Det kan i hebreisk mening helt enkelt bara betyda ”en människa”. (Psaltaren, Hesekiel), och beskriver  Jesu sanna mänsklighet, men samtidigt hans gudomlighet, vilket klart framgår av Dan 7 och Jesu egen undervisning. Det fanns många messianska föreställningar under den intertestamentala perioden mellan 400 f Kr och 100 e Kr, som på många sätt bildar en bakgrund och en inspirationskälla för de nytestamentliga författarna.

Den  tillhör naturligtvis inte kanon, men är ändå läsvärd, eftersom de nytestamentliga författarna kände till den och läste den.  Jag återkommer i nästa del till boken.

+++

Del III

Henoksboken och Nya Testamentet.

Forskningen om 1 Henoksboken är  omfattande och det är omöjligt att gå in på detaljer här. Det finns textkritiska problem med översättningar och tolkningar, så det är mycket svåröverskådligt, därför kan jag bara säga något mycket ytligt om denna märkliga bok. Den har haft stor betydelse för studiet av senjudendomens föreställningsvärld och i viss mån bibelforskningen.

Den skrevs på arameiska/hebreiska, översattes till grekiska, och finns bevarad i etiopisk översättning. Den mest kända engelska översättningen är av R H Charles (1917), men det finns nyare översättningar. Jag kan rekommendera denna utan att själv ha läst den, eftersom jag väl känner till Heisers akademiska kompetens. Den baserar sig på visserligen på Charles översättning, men är en unik utgåva md sina förklarande noter, vilket verkligen behövs för att kunna förstå den lite bättre!

https://www.amazon.co.uk/Companion-Book-Enoch-Commentary-Watchers/dp/1948014300.

1 Henok består av flera olika delar i olika ämnen, visioner om himmel och helvete, änglar och demoner, liknelser om Människosonen, spekulatoner om kosmologi, geografi. Den är också populär i gnostiska kretsar av uppenbara skäl, och i judisk mystik.

Boken handlar om att Henok får komma till himlen och lära känna gudomliga hemligheter, se framtiden. Det är som sagt inte märkligt att det skapats många legender om Noas farfarsfar Henok, som hade en alldeles speciell relation till Gud.  Jesus och apostlarna kände med alla säkerhet till denna och andra liknande skrifter, som alla handlade om Honom som skulle komma från Gud vid tidens slut och döma de ogudaktiga. Vem skulle den Utvalde, den Rättfärdige, Medlaren, Domaren, Förlossaren egentligen  vara ? Man hade många föreställningar om detta, förhoppningar, förväntningar och längtan, liksom  spekulationer.

Mer om boken i nästa del!

+++

Men jag börjar med NT, där Jesu halvbror Judas citerar från boken. Man kan undra hur man förstod det hela på den tiden, om Judas verkligen trodde att det var Noas farfarsfar som profeterade, eller om han bara avsåg själva boken när han skrev följande i sitt korta brev:  Henok,  i det sjunde släktledet efter Adam, profeterade om dem: ”Se, Herren kommer med sina tusentals heliga 15 för att hålla dom över alla och ställa varje själ till svars för alla de gudlösa gärningar de gjort och för alla de hårda ord som gudlösa syndare har talat mot honom.”

Det kan vi ju inte veta, men det är intressant och visar att Henoksboken lästes och tolkades. Det är lika omöjligt att svara på om Jesus själv påverkades av den när han talade om sig själv som Människosonen, om vilken det alltså handlar i de s k liknelsekapitlen i boken. Det finns många olika meningar om saken naturligtvis, men han anknöt till begrepp som var väl kända i hans närmiljö. Det var Jesu sätt att utforma sin identitet i relation till sin omvärld och han kan ha hämtat inspiation från denna källa. Men primärt var det naturligtvis det gamla förbundets skrifter, som Jesus kom för att uppfylla och se sin kallelse utifrån. Men bara han själv och Gud Fadern visste verkligen vem han var och vad hans kallelse och uppgift innebar.

Det finns fler exempel på bibliska gestalter som spelat stor roll för den nytestamentliga teologin och kanske för Jesus själv. Det gäller t ex Melkisedek,”den rättfärdige eller  rättfärdighetens kung” från Salem, som mötte Abraham och välsignade honom (Gen 14). Det är ju oerhört symboliskt innehållsrikt för utvecklingen framåt i tiden, med Abrahams efterkommande David som var kung i Jerusalem, och Jesus själv som Davids son och Herre.  Vem var han egentligen?  Varför välsignade han Abraham ? Det finns många spekulationer om denne gestalt också, som är betydelsefull för Hebreerbrevets författare . Det finns många trådar här att spinna vidare på…

Vi vet ju att Sonen, som varit ett med Gud Fadern i evighet, uppenbarade sig i GT innan Han blev människa, något jag återkommer till. Vi förstår därför också att Sonen kände alla dessa föregångare och därför också kunde ha en klar bild av sin uppgift som Människoson, som Medlare, som Präst, som rättfärdig Kung, som lidande tjänare, som det sanna påskalammet.

När han talade om hur han som Människoson skulle bli förkastad av sitt folk, överlämnad i syndares händer, korsfästas, dö och uppstå, var det något som vad jag vet inte förknippats med Människonen tidigare. Det fanns ju gott om andra förebilder i Skrifterna till detta, t ex Jes 53, påskalammet, Psaltaren. Men det var ytterst Jesus själv som definierade sin identitet och uppgift som Människoson, vilket som vi sett, dels omfattar hans fulla mänsklighet och hans gudom. Han var, och är, sann Gud och sann människa. I den himmelska världen finns nu en förhärligad människa vid Gud Faderns sida, Jesus Kristus, inför vilken alla ska böja knä och ge Gud äran. Han är den Människoson som ska komma tillbaka vid tidens slut, omvittnad av profeterna och i många skrifter.

Vi har fått nåden att lära känna höjden, breden, djupet av detta stora mysterium genom Guds fullbordade verk på Golgata, genom Nya Testamentet, genom Andens vittnesbörd. Det är verkligen värt att tacka för! Många har under seklernas gång försökt förstå vem han skulle vara, denne Frälsare, Guds Son och Messias. Han var Människosonen som kom en sargad mänsklighet så nära , och i sin kärlek och kraft, bringade frälsning, läkedom och upprättelse.

Det finns alltså inte en tydlig och enkel lista med punkter i GT om vem Guds befriare skulle vara, Messias. Det finns fragment, verser, förebilder, sammanhang som pekar i riktning mot den Utvalde som skulle komma. Men när det var först när Han själv kom till vår värld som Han kunde förklara och visa vem denne Frälsare, Messias och Människosonen var, och då använder Jesus olika kända begrepp och bilder för att skapa förståelse för detta. Men lärjungarna själva hade mcket svårt att acceptera och processa deta, det dröjde till efter uppståndelsen som bilden klarnade för dem. Det var och är fortfarande, Guds visdoms mysterium, att hans Son måste dö och uppstå för oss, som många inte kan ta till sig.

+++

Hos Lukas säger Jesus något mycket intressant i skildringen av mötet med Emmausvandrarna: Han sade till dem: ”Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. 26Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?” 27 Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.

Några verser senare, när den uppståndne Herren Jesus visade sig för lärjungarna, sade han: Och han sade till dem: ”Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna.” 45 Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna. 46 Och han sade till dem: ”Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, 47 och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. 48 Ni är själva vittnen om detta. 49 Och se, jag skall sända er vad min Fader har lovat.

Det Jesus sade om sig själv som Människosonen på väg till korset, sade han alltså som förhärligad och Uppstånden, om Messias.

Författaren till 1 Henok, vem han/de nu än var, kände väl till Daniels bok, där Människosonen beskrivs som en från Gud separat himmelsk varelse som ska komma på himlens skyar som Domare. Man har undrat äver spekulerat om vem denna Människoson kunde vara i judisk tradition. Det finns mer att säga om detta, återkommer i andra sammanhang.

Henok omnämns också i Hebr 11:  Genom tron blev Henok hämtad utan att möta döden, och man fann honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. . Innan han hämtades fick han vittnesbörd om att han hade behagat Gud. 6 Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.

Vad betyder då detta, att Henok hämtades av Gud utan att möta döden? Det kan man fundera över. Det är två personer som fördes till himlen på ett spektakulärt sätt,  förutom Henok även profeten Elia. (2 Kung 2). Elia är en stor gudsman  som jag ska skriva om framöver.

Vi kan också notera att Henok finns med i Jesu släkttavla, hos Lukas 3:37.

Det har funnits en rik Henoktradition,  och han omtalas i flera apokryfiska skrifter naturligtvis som en mycket speciell person.

Fortsättning följer!

++

PS. Judas och Petrus använder också material från denna  bok när det gäller den katastrof som skildras i Gen 6:1-4, något jag återkommer till framöver. Det är i sig mycket intressant och viktigt.