
Ibland är det vissa bibelord som fastnar extra mycket vid den dagliga läsningen. Vid genomläsningen av 1 Tim stod två verser ut om Guds salighet.
Kap 1:11 .. detta enligt det evangelium om den salige Gudens härlighet, som har anförtrotts åt mig. (läs gärna hela kapitlet i sitt sammanhang! )
han, den salige, ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, 16 som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och evig makt! Amen. (läs gärna hela kapitlet i sitt sammanhang!)
Adjektivet μακάριος (salig) på grekiska användes i antik litteratur uteslutande för gudarna, och kom senare att betyda mänsklig lycka och framgång. Som alltid används själva orden i NT i en helt annan kontext med utgångspunkt hos Gud som i total osjälvisk kärlek agerar för människans bästa och inte s a s njuter av sin egen salighet i oberörbar upphöjdhet. Evangelium är ju de goda nyheterna om Guds frälsningsplan, vilket är att han i sin kärlek utgav sin älskade Son för oss alla till räddning- våra synders förlåtelse och befrielse från den eviga, andliga döden.
Det sägs om Gud själv i dessa två verser att han just är salig i samband med evangelium, hans utgivande verk för oss. Är Gud salig för att han ÄR och ger av sitt liv, sin kärlek, sin kraft? Med vår begränsade och bristfälliga förmåga att förstå djupet i detta, vet vi ändå av egen och andras erfarenhet att det finns en märklig kraft i utgivandet, i kärlekens givande som kan beskrivas som salighet. Enligt Guds löften har de som genom historien gett sina liv i Kristi efterföljelse ofta varit fyllda av en extraordinär, obegriplig glädje och frid mitt i lidande, nöd och död. Gud är närvarande i detta på ett alldeles särskilt sätt.
Ordet förekommer 49 ggr i NT. Vi kanske först tänker på saligprisningarna i Bergspredikan och de fem ggr det förekommer i Uppenbarelseboken, vilket visar att det är en beskrivning på det unika med Guds rike, hur det är närvarande i tiden bland dem som följer Kristus och i evigheten hos dem som får erfara detta i sin fullkomning, men också att det innebär en dom för dem som inte vill ta emot hans frälsning, de evigt fördömda. Det är verkligen ett gudsrikesbegrepp. De som får mottaga Guds nåd genom evangelium om hans rike och den kraft som är dess kännetecken, är saliga, delaktiga av Kristus själv. Det är gudsfolkets kännetecken, att de redan nu, här i världen, under svårigheter och lidande, tillhör Guds rike och därför har det unika hoppet om den eviga härligheten.
Men denna utkorelse och gudskvalitet måste som sagt tåla den hårda verkligheten med all motsägelse, nöd, förföljelse som Jesu lärjungar alltid mött, det är bara där den återfinns på riktigt. Och, det behövs mycket nåd från Gud för att kunna glädja sig över dessa verser:
Saligheten återfinns även i GT i många olika sammanhang, särskilt i Psaltaren och Ordspråksboken, men alltid förknippat med Guds Ord och hans välsignade ledning, t ex:
+++
Vi vet att Gud ÄR Ande , att han ÄR kärlek, att han ÄR ljus. Guds väsen- allt han är- kan vi omöjligt omfatta så länge vi lever kroppsligen här på jorden, men med de andliga kroppar vi ska få vid uppståndelsen och när är vi är hemma hos Gud efter jordevandringen, kommer vi åtminstone att börja erfara något av denna hans saliga natur när vi får se honom ansikte mot ansikte.
Det är mycket annat som sägs om Guds natur i Bibeln, att han är och ger frid, att han är och ger rättfärdighet, sanning, frihet. Han förmedlar sina tankar, sin vilja och vägledning genom ord, och ibland till sina profeter i visioner och drömmar. Det är signifikativt att det i Bibeln är förbjudet att göra sig en bild av honom eller något i skapelsen för att tillbe det. Gud, den allsmäktige skaparen, kan inte representeras av något människoskapat. Den fullkomliga avbilden av Guds väsen är hans Son, som blev människa och fullbordade Guds plan med skapelsen.
Hebr 1 I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, 2 men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt som arvinge till allt, och genom honom har han också skapat universum . 3 Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord. Och sedan han fullbordat en rening från synderna sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.
Men vi människor skapades till hans avbilder, för att älska och tjäna honom och därför ska ingenting annat än vår skapare ha makt över oss.
Därför fanns det i tabernaklet och templets allra heligaste (platsen för Guds närvaro) en guldbesmyckad låda, arken, som innehöll budorden, Guds lag, och som symboliskt var dekorerad med två keruber (de som också vaktade paradiset och Guds himmelska tron). Det var alltså det Gud sagt som skulle vördas och efterlevas, inte någon bild som i avgudatemplen bland Israels grannfolk. Där fanns föremål gjorda av människohand i trä, sten eller annat material som man alltså kunde se och röra vid. Man trodde att guden kom in i föremålet när man utförde riter och offer. Detta bruk fördömdes av Herren, liksom all tillbedjan av det skapade, sol, måne, stjärnor, naturkrafter osv. Det är ju detsamma idag, att de som inte känner den sanne Guden tillber det skapade med olika typer av avbildningar, även mentala och andliga. I religioner, kulter, och -ismer dyrkar man självutnämnda ”profeter”, olika ideer och tankesystem, ledargestalter.
Så Gud är sannerligen helig, helig, helig– upphöjd i sin härlighet och renhet, helt avskild från mänsklig religiös strävan, och ensam värd all lovprisning, tillbedjan och ära. Samtidigt söker han oss i sin kärlek och vill ha gemenskap med oss på sina villkor.
När Gud gjorde något bland sitt folk var det genom att tala till de tjänare han utvalt, t ex Moses och profeterna. Uppmaningen till att höra löper som en röd tråd genom Skriften. Kommunikationen med Gud sker när vi aktar på hans ord och tar det till oss i bön och begrundan, och vi kan öva oss i att ”höra” hans röst, och i vår ande förnimma hans närvaro. Vi är liksom skapade av honom för att höra och göra, ta emot vägledning och agera efter hans vilja, samtidigt som vi använder vår andliga urskiljning, sunda förnuft och förhoppninsgvis kloka eftertänksamhet och erfarenhet. ”Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.” (Fil 2:13). Vi är ju, tack och lov, inga förprogrammerade robotar utan har ett moraliskt ansvar för våra val, vårt liv.
När Herren uppenbarade sig på Sinai berg efter att mirakulöst ha befriat sitt folk från slaveriet i Egypten och gett dem sitt förbundsord, buden, förnam de detta: Allt folket var vittne till dundret och eldslågorna, basunljudet och röken från berget. Och när de såg det, bävade de och höll sig på avstånd. 19 De sade till Mose: ”Tala du till oss, så ska vi höra. Men låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö”. Läs gärna Exodus, kap 19-20, denna fantastiska skildring av hur Gud visade vem han var i makt och härlighet.
Moses bad vid ett tillfälle att få se Herrens härlighet, men fick ”bara” se honom på ryggen, vad nu det innebar. Det var efter en tid av intensiv förbön av Mose för folket som hade gjort Gud vred och bedrövad genom sin otro och olydnad, trots alla stora mirakler han gjort för dem. Moses var ju det gamla förbundets store gudsman som levde inför Guds närvaro, förmedlade hans ord och ledde folket, även om han själv aldrig fick komma in i löfteslandet. I versen innan nedanstående, sägs att Mose umgicks förtroligt med Gud, ”ansikte mot anskte”, vilket ska förstås symboliskt och bildligt. Herren talade direkt till honom som sin utvalde tjänare och inte via drömmar och visioner.
18 Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet.” 19 Han svarade: ”Jag ska låta all min godhet gå förbi framför dig och jag ska ropa ut namnet ’HERREN’ inför dig. Jag ska vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och förbarma mig över den jag vill förbarma mig över. 20 Men mitt ansikte kan du inte få se, för ingen människa kan se mig och leva.” 21 Sedan sade HERREN: ”Se, här är en plats nära intill mig. Ställ dig där på klippan. 22 När min härlighet går förbi ska jag ställa dig i en klyfta i klippan, och jag ska låta min hand vara över dig tills jag har gått förbi. 23 Sedan ska jag ta bort min hand, och då ska du få se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan ingen se.”
Det oerhörda var att när Jesus Kristus kom in i världen så sade han: ”Den som har sett mig, har sett min Fader”. (Joh 14:9). Sonen har uppenbarat vår himmelske Fader för oss och genom Andens kraft lever vi, som tror och förtröstar på honom, i Gud.
+++
Det finns olika medier för kommunikation rent materiellt och tekniskt. Vad gäller oss människor är det också språket som förmedlar våra tankar och känslor, vårt själsliv, visserligen i all sin bristfällighet och med stora risker för missförstånd och problem. En ordlös kommunikation kan ske i benådade ögonblick när ingenting hindrar utbytet mellan två människor, då en tanke, en känsla, ett samförstånd överförs direkt. Det är kanske så det kommer att bli i himlen en dag, att vi kommunicerar andligt med varandra och förstår varandra fullkomligt. Tänk att ha full gemenskap utan alla hinder i en fullkomlig kärlek med Gud själv som vet allt och i hans närvaros ljus med varandra. De heligas gemenskap i Guds närvaro- det är också salighet.