Det som nu pågår i Israel, 50 år efter Jom Kippur-kriget, då Israel anfölls i en överraskningsattack från en koalition arabiska nationer, är också överraskningssattacker av fruktansvärda dimensioner. Tusentals raketer har avlossats från Gaza och flyglarm har hörts i många städer. Terrorister från Hamas har tagit sig in i södra Israel och dödat människor i deras hem, i kibbutzer och byar. Läget är ännu kaotiskt i landet och många har redan dödats, skadats, och t o m kidnappats och tagits som gisslan. Det är en chock för många att det kunde ske och varför underrättelsetjänsten missade information om dessa terrordåd. Därför kunde de mobilisera ett tusental terrorister med målet att döda och ta gisslan på israelisk mark.

 

Hamas uppmanar andra terrororganisationer som Hizbollah , med ett betydande militärt stöd från b la Iran med målet att utplåna Israel och strida för Allah, och flera grannländer, att ansluta sig till deras krig. Det finns en betydande risk för upptrappning och att Israel får strida på flera fronter. I den islamistiska propagandan anspelar man också på att ”befria” al -Aqsa moskén och hämnas för händelserna tidigare i år. Ytterst handlar det om makt över Jerusalem och landet Israel.

 

Läget är allvarligare än någonsin, och när Israel nu försvarar sig och agerar militärt på dessa attacker kommer det att innebära många dödsoffer i b la Gaza och på andra håll. Terroristerna gömmer sig ju bland civila, och har även tagit många gisslan, även äldre, kvinnor, och barn, som förödmjukades och skändades genom att paraderas på gatorna i Gaza.

Magnituden av detta övervåld och denna ondska mot civila är ofattbar, men inte förvånande eftersom vi sett exempel på det från islamistisk extremism och fanatism. Bakom mycket av detta ligger Iran, Israels värsta fiende, som stödjer terrorganisationerna, och som har som mål att utplåna Israel.

 

Ingen vet var det här kommer att sluta. Det kommer efter en svår tid rent inrikespolitiskt i Israel med splittring och polarisering i samhället med anledning av den nya regeringen, och demonstrationer mot  lagförslaget om förändringar av Högsta domstolens arbete . Landet är försvagat internt, och då vet vi av historien att de har attackerats av sina fiender. Det ser vi sedan staten Israel grundade 1948, och  så långt tillbaka som i biblisk tid. Men detta verkar vara det absolut värsta sedan 1948. Det kan som sagt bli mycket värre och utgöra ett existentiellt hot mot Israel som land om det eskalerar. Men det är för tidigt att säga.

 

Det har  tyvärr alltid funnits, och finns idag, ett starkt hat  mot judar som folk, och staten Israel .  Antisemitismen har en andlig dimension och består av  motståndet och upproret mot Guds vilja och planer, att Israels Gud utvalde det judiska folket och gav dem ett land.

Det finns naturligtvis också historiska, politiska och sociala förklaringar till krisen i Mellanöstern mellan Israel, palestinierna, och deras grannar. Det är komplicerat och oerhört tragiskt för alla inblandade, och ingen är skuldfri när det gäller övergrepp och missförhållanden. Men att ha som yttersta och enda mål att vilja förstöra och t o m utplåna den demokratiska staten Israel, som Iran och deras allierade vill, är naturligtvis något som måste bekämpas så långt det är möjligt. Må  Gud hjälpa Israel mot deras fiender,  men även alla civila palestinier som kommer att drabbas i det krig som kommer.

+

 

Vad vi vet är att Gud ytterst har kontroll över situationen, även om våld, hat, kris, kaos och förödelse råder , men vi får som alltid, och mer än någinsin nu, be för Israel, och om ett snabbt slut på kriget, att de skyldiga till mord, terror och kidnappningar straffas, om hjälp för alla skadade, samling och skydd för folket, vishet och rätta beslut från politiker och miltär, liksom alla i civilsamhället. Vi ber om stöd från omvärlden, att sanningen segrar i propagandakriget med så många lögner.

 

Vi ber att det inte ska trappas upp ytterligare, och om Guds ingripande och lösningar på krisen. Det är bara genom Fridsfursten Jesus, som dog för alla människors synd, som det finns försoning, frälsning och frid.  Bara han kan till slut rädda sitt folk och bringa bestående fred och frid. Men innan det sker kommer situationen att vara  fruktansvärt svår för alla inblandade.

VI välsignar Israel, och önskar Jerusalem frid.

 

+++

 

 

 

 

Hur hanterar vi informationsflödet i en på många sätt kaotisk, konfliktfylld och svår tid som vår? Det är naturligtvis en fråga om att välja bland alla intryck och bearbeta det vi tar in. Ytterst handlar det om vad vi bedömer vara trovärdigt, efter att sökt ta reda på så mycket som möjligt av källmaterial, bakgrundsfakta, och  tänkt igenom det hela i ett större sammanhang.

 

Bibeln visar en underbar och praktisk väg för oss alla att söka Gud och vända vårt sinne till honom, och att bearbeta både information och kunskap på ett sätt som skapar ordning och ger en yttersta referensram till vad som är sant, rätt, gott, förnuftigt och rimligt. Vi behöver överordnande värdesystem för att kunna kategorisera våra sinnesintryck och tankeprocesser och inte överväldigas av maktlöshet inför det skrämmande obegripliga och kaotiska i omvärlden.

 

Det finner vi i tron på en superintelligent designer som skapat oss till sin avbild, till man och kvinna, som moraliska varelser med rika möjligheter att utvecklas genom språk, kunskap och samarbete.  Gud  utformade sin skapelse så  att vi kan begripa den och leva på bästa sätt tillsammans i den. Men vi behöver mer än det för att bli hela människor. Det absolut grundläggande för var och en av oss  är att vi är sedda och ofattbart älskade av Gud, och detta är det absolut storartade i den bibliska uppenbarelsen: Gud är inte en kraft, en intelligens, ett odefienerbart högsta väsen utan en klart definierad personlighet med ett namn. Han förhåller sig lika personligt till var och en av oss, kallar oss vid  namn.

 

Han är det stora DU med vilken jag som människa kan relatera. Gud är i sig själv en relation av ren kärlek mellan Fadern, Sonen och den helige Ande. Det är och förblir naturligtvis ett mysterium, men vi anar det i den vaga spegelbild vi ska leva i när det är som bäst, i äktenskap och familj., vänskap och församling Kärleken skapar mening och skänker oss vår djupaste identitet, att vi är älskade för dem vi är.

 

Vi har som individer samma möjligheter att i tro nalkas Gud själv, genom Jesus Kristus. Det är vår verkliga trygghet, vår konkreta hjälp i vardagen, vårt hopp om en  värld befriad från ondska och lidande. Guds kärlek är oerhört slitstark och praktisk,  till och med möktigare än döden. Det visade Jesus, han som gav sitt liv för att vi skulle få leva med honom, nu och i  evighet. Utifrån den grunden kan vi hantera kriser i stort och smått och finna utvägar i omöjliga situationer, eller kraft att uthärda trots dem.

 

Identiteten skapas också av våra val och i  interaktion med omvärlden. Vi påverkas ständigt från vaggan till graven av andra människor på gott och ont, av omständigheter och situationer utanför vår kontroll, men vi kan  försöka se möjligheten att välja förhållningssätt gentemot allt detta. Det är att medvetet vända uppmärksamheten till det som skapar  bygger upp och inte bryter ner, till försoning, förståelse och mening. I praktiken är det mer betydelsefullt att vi faktiskt börjar göra det vi vill ska ske och inte bara tänker det, och gör det uthålligt. Förändringar tar tid innan det blir en integrerad del av vår personlighet.

 

I bönen, i den inre samlingen och det medvetna mediterandet på Guds ord och uppmärksamheten på honom, kan vi be igenom och överlämna alla behov, lyssna in vägledning och få frid oavsett omständigheterna. Det kräver alltid en ansträngning att samla sig och bli stilla  och vissa tider är det svårare än andra. Men det finns ingen annan väg än att varje dag avskilja dessa stunder inför hans ansikte, om vi inte vill vara utlämnade åt allt som pågår i den yttre världen och som är destruktivt på många olika sätt.

 

I den rika traditionen av andlig litteratur finns uppmuntran och stöd. Troende har levt i bön och kontemplation i tusentals år och delat med sig av erfarenheter och praktiska tips. Det grundläggande vad gäller vår personliga relation med Herren är att den växer och blir starkare ju mer vi ägnar oss åt den. Frågan är vad vi prioriterar, vad vi fäster vår uppmärksamhet vid, fyller sinnet med. Det är dagliga val vi gör vilket sedan präglar  vårt liv. Om vi är trofasta i att söka Gud,  kommer Anden vår svaghet till hjälp. (Rom 8:26).

 

Kol 3: Då ni alltså har uppstått med Kristus, sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. 2 Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden. 3 Ty ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud. 4 När Kristus träder fram, han som är vårt liv,  då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom.

Joh 9 Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. 10 Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. 11 Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig.

Jer 9: Så säger Herren: Den vise skall inte berömma sig av sin vishet,den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom.24 Den som vill berömma sig, han skall berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är Herren, som verkar med nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Ty däri har jag min glädje, säger Herren.

Psaltaren 63: 2 Gud, du är min Gud, tidigt om morgonen söker jag dig. Min själ törstar efter dig,min kropp längtar efter dig i ett torrt land som försmäktar utan vatten.

4 Ty din nåd är bättre än liv, mina läppar skall prisa dig. 5 Jag skall lova dig så länge jag lever, i ditt namn skall jag lyfta mina händer.

8 Ty du är min hjälp, under dina vingars skugga jublar jag. 9 Min själ håller sig till dig,din högra hand uppehåller mig.

 

 

+++

 

 

 

Vårt medvetande är oerhört komplext och en intensiv forskning pågår om vad det egentligen består av och hur det uppkommit. Det fascinerande är hur vi själva delvis kan välja hur vi koncentrerar vår medvetna uppmärksamhet, något som kan övas upp. Vi är inte utelämnade åt att  omedelbart reagera på alla sinnesintryck utan kan lära oss att förnuftsmässigt bearbeta i bön  och eftertanke.

 

Jag återkommer i ett inlägg till ämnet , men här är bara några korta klipp  som belyser frågan :

 

 

 

John Polkinghorne var en framstående teoretisk fysiker som blev präst i den anglikanska kyrkan och som förklarar  förhållandet mellan vetenskap och teologi. Intervjuaren, Robert L Kuhn, har en mycket sevärd YouTube-kanal, Closer to Truth, där han samtalar med många intressanta forskare och tänkare.

En annan favorit är matematikern John Lennox, som i många böcker  belyst sambandet mellan kristen tro och naturvetenskap, och om mänskligt medvetande och AI. Det finns många föreläsningar och intervjuer man kan ta del av. Hans bibelutläggningar är också mycket hörvärda.

 

+

 

 

 

 

 

 

4 Lova med mig Herren, låt oss tillsammans upphöja hans namn!

5 Jag sökte Herren och han svarade mig, ur all min förskräckelse räddade han mig. ..

7 Här är en betryckt som ropade och Herren hörde honom, han räddade honom ur all hans nöd.

 

 

Det är inte bara Bibelns egen bön-och sångbok, Psaltaren, som rymmer böner och vittnesbörd om bönesvar. Hela Bibeln är full av  kommunikation med Gud, han talar och uppenbarar vem han är och vad han vill med de människor han har skapat för gemenskap med sig själv, och de svarar med tillbedjan, tacksägelse, bön, tro och efterföljelse av hans bud. Historien som skildras i Skriften, frälsningshistorien,  Guds aktiva handling i världen, börjar med att han talar och sedan gör det han säger i perfekt överensstämmelse.

 

Att vara människa är att vara i beroendeställning från början till slut, dels av andra människor naturligtvis, dels ytterst av Gud Skaparen själv som ger förutsättningar för liv, nåd och godhet, välsignelse , vägledning och ordning. Även om alla människor inte är andligt medvetna om detta, lever vi alla s a s på Guds uppehållande försyn över sin skapelse. Varje människa, som skapad till hans avbild, har förutsätningarna för denna medvetna relation baserad på tro och förtröstan, tro på det han talat om sig själv och gjort i historien, vilket skapar tillit till hans trofasthet och förmåga.

 

Jag har skrivit ett långt inlägg mer i detalj om vår mänskliga natur, som jag hänvisar till här:  https://alefochomega.com/2022/05/25/vad-ar-en-manniska-inledning-vad-vet-vi-om-vart-medvetande/

 

+

 

Gud vill att vi ska erkänna vårt beroende av honom, våra djupaste behov av tillbe, bli älskade, få kunskap om sanningen och det som är gott och rätt, erfara mål och mening. Han vill att vi aktivt söker honom, och innan vi förstår att göra det, är det han som dragit oss till sig på så många olika sätt. Varje kristen kan berätta om hur Herren hjälpt dem att komma till tro och få en levande relation till honom.

 

Den som börjar gå på bönens välsignade väg och personligen får erfara så mycket gott från Gud, blir också en förebedjare för andra. Det är en stor uppgift varje ”liten” kristen har, i sin kammare, på bönemöte, i församlingen, att bedja för vårt folk och vårt land, och andra folk och länder naturligtvis.

 

 

 

Ingen är nog ovetande om de enorma problem som fått växa sig så stora i samhället med splittring och segregation, maffialiknande klanstrukturer, parallellsamhällen, ekonomisk kris, ett krackelerande välfärdsbygge, ohälsa, fruktan, misstro och oro bland många i befolkningen p g a kriminaliteten. På samma sätt som det i enskilda liv finns vissa förklaringar till hur man har det, finns det orsak och verkan. sådd och skörd,  i ett samhälle. Vi ser idag resultatet av så många felaktiga beslut under decennier, och det kommer att ta lång tid att återställa, eller i alla fall minimera de omfattande skadeverkningarna dessa missförhållanden åstadkommit.

 

Men vi får inte förlora hoppet om en förändring till det bättre på lång sikt. Vi kan alla bidra genom att ropa till Gud och be intensivt för alla som står i frontlinjen i denna kristid inom regering och riksdag, polis -och rättsvårdande myndigheter, sjukvården, socialtjänst, civilsamhällets alla aktörer som bidrar på olika sätt. Vi ber också för alla oskyldigt drabbade av våldet, brottsfoffren. Vi ber att familjer bättre ska ta sitt ansvar för sina barns fostran, att respekten för auktoriteter i skola och samhället i stort återupprättas, att fler förebilder och goda ledare för ungdomen träder fram.

Vi ber att skyldiga till så mycket  lidande ska ska ställas inför rätta och dömas, och förhoppningsvis få insikt om sin synd och omvända sig från sin ondska. Vi ber att Guds sanning, rättfärdighet och kärlek ska visa sig starkare än allt hat, lögn och våld, att de ska få möta Jesus till livsförvandlande frälsning.

Vi fortsätter be om väckelse, genomgripande väckelse i landet, och att församlingarna får kraft och vishet att agera för detta.

Vi ber om Guds förbarmande över vårt sargade land, om förlåtelse, nåd och hjälp i denna nödens tid. Tack Gud att du hör bön, tack att du välsignat och beskyddat vårt folk tidigare. Du är densamme, du är trofast, men vi som folk har ofta vänt oss ifrån dig.

Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig och rädda oss från det onda.

 

 

 

Många filosofier och religioner uppvisar likheter när det gäller levnadsregler, etik och allmän livsvisdom, vilket egentligen är självklart eftersom människan alltid försökt förstå sig själv, sina relationer och hur man på bästa sätt kan leva i världen tillsammans. Det är bara genom respekt, samarbete och konstruktiva lösningar på konflikter som mänsklig utveckling har gått framåt. Omoral och brott i relationer  förstör och skapar problem, krig mellan samhällena gör det på en ännu högre destruktiv nivå. Det har varit nödvändigt i alla tider att formulera regler och lagar för samexistens.

 

Våra handlingar påverkar självklart oss själva och andra människor. Det goda, och mer eller mindre onda vi gör, mot andra har konskevenser. Men vi syndar också mot Gud själv genom att bryta mot de moraliska lagar han inrättat världen efter. Han är ju alla människors skapare och varje liv är därför unikt och absolut värdefullt i hans ögon.

 

Men inför Gud kan vi inte förjäna eller tillräknas någon rättfärdighet genom en hög moral och goda gärningar.  Den brustna relationen med Gud kan inte återställas genom våra egna meriter, utan bara på grund av det Gud gjort för oss genom Jesus Kristus. Han är medlaren mellan oss och den helige Guden, som tar på sig vårt onda för att ge oss sitt överflödande goda.

 

+

 

Det finns lite olika formuleringar av samma etiska grundprincip som formulera både negativt och positivt, bemöt inte andra som du inte vill bli bemött, gör mot andra det som du vill de ska göra mot dig.

Därför är den gyllene regeln i NT inte unik, men  det dubbla kärleksbudet att älska Gud och sin nästa,  och även sina fiender och be för dem, är det däremot. Jesus talade inte bara om rätt sätt att leva kärleksfullt, utan levde ut kärleksbudet i sitt eget liv, också till den yttersta konsekvensen genom att dö på korset för sina fiender, för oss alla.  Det är fullständigt unikt för kristen tro, lika unikt som uppståndelsen från de döda. Religionsstiftare, vishetslärare, hur upphöjda de anses vara, är döda. Bara Jesus, som genom sin död besegrat döden, lever för evigt efter sin uppståndelse, och har lovat att också ge oss del i denna mirakulösa nyskapelse vid sin återkomst.

 

Den kärlek Jesus talar om och och förmedlar är en genomgripande kraft som förvandlar syndare och försonar fiender. Han var inte  enbart profet och lärare, utan kunde  som Guds Son tala och förmedla en full uppenbarelse om Gud Fadern.

 

+++

 

 

 

 

Kristen tro och naturvetenskap

 

Vetenskapen utgör ingen hot mot tron eftersom den utforskar materien, den fysiska verkligheten, från den kvantmekaniska nivån till det djupaste universum. Det ligger ju i vår natur att göra det, något som alltså Gud själv skapat oss till. Utan alla dessa  naturvetares bidrag till vår gemensamma kunskapsbank, skulle vi vara mycket fattigare. Dessa människor som dedikerat sitt liv åt att utforska och förstå vår värld, mötte ofta stort motstånd men gav inte upp. För oss som lever i en era som präglats av upptäckter och tekniska framsteg är det närmast självklart, men för inte så länge var den naturvetenskapliga kunskapen mycket begränsad.

 

Tack vare naturvetenskapen förstår vi den biologiska och fysiska delen av vårt liv som människor, vår plats i kosmos, men den kan inte ge en helhetsbild av  verkligheten. Vi är så mycket mer än bara materia. Vi har ett unikt medvetande som möjliggör reflektion, kommunikation och relationer,  kultur och skapande, förmåga att ständigt utforska alla aspekter av livet på jorden. Men vi kan också relatera till den andliga verkligheten, till Gud själv, och därmed uppnå den djupaste meningen med vårt liv. Han har en avsikt med allt och när vi börjar förstå hans vilja vidgas vår horisont: vi är inte skapade enbart för denna världen, utan för Guds verklighet, som inte begränsas av tid eller rum.

 

Att utforska universums begynnelse lär oss inte med automatik något om vår plats i kosmos på ett djupare plan. Det ger oss fantastiska perspektiv om att leva på en unik planet, som samtidigt är  försvinnande liten i kosmos. Det hjälper oss inte att första meningen med vår existens , annat än att vi  lever här och nu med allt vad det innebär . Men om hela universum och vi bara är resultatet av slumpartade händelsekedjor, och att alla materia finns en tid och sedan förgås, då är det svårt att tänka sig att det finns någon mening utöver vårt korta liv på jorden. Det förklarar inte vår djupaste längtan efter kärlek, frid, upprättelse, gemenskap och liv bortom döden.

 

Skapelsen säger oss mycket om vår del i den, men för att få veta mer om oss själva som människor med själsligt och andligt liv, får vi söka oss till  vår skapare. Det fysiska universum kan inte tala på ett meningsfullt sätt till oss om vad det innebär att vara människa. Det kan bara andra personer göra som liknar oss själva. Och det är precis det Skaparen själv har gjort, i och genom människan Jesus Kristus. Gud erbjuder oss gemenskap med sig själv, för alltid.

 

Vad som skiljer oss från allt annat levande, alla andra varelser är att vi kan ha en relation till Skaparen själv, en medveten  relation till Gud, som födda på nytt av hans Ande. Då får också skapelsen sin rätta plats i förhållande till honom. Vi lever fullt ut i den här världen och har var och en olika uppgifter, men tillhör samtidigt  inte av den eller för den.

 

 

 

 

Hur kan vi hantera livets alla svårigheter, det som allmänt drabbar oss som människor i en fallen värld, och mer på ett personligt plan, vad andra människor gör som sårar eller skadar oss? Vi kan inte  påverka det som sker, men  vi kan bestämma hur vi ska reagera och agera i förhållande till det. Ingen kan ta ifrån oss det egna ansvaret för vårt liv och den friheten ifrån oss. Den som undandrar sig detta ansvar för sina egna värderingar, val och handlingar, kan lätt fastna i att enbart skylla på andra, på samhället, på olika omständigheter, och är därför inte en fri människa.

 

Den österrikiske neurologen och psykoterapeuten Viktor Frankl, betonade i sin terapi, logoterapin,  vårt sökande efter mening och vår förmåga att skapa mening i svåra omständigheter. Själv överlevde han flera koncentrationslägrers fasor, men förlorade en stor del av sin familj. Han studerade människor i lägren som uthärdade dessa lidanden, att de hade vissa saker gemensamt: de uppmuntrade och hjälpte andra, de kämpade för att  överleva och gav inte upp, kanske för att kunna återförenas med en älskad människa, fullborda ett viktigt arbete osv, och de hade ett okuvligt hopp. Kanske försökte de också bevara sina hjärtan från hat och hämndkänslor. Hans böcker är en rik källa till kunskap och hjälp.

 

När någon gör oss illa kan vi  välja att förlåta, även om det kan vara svårt. Som kristna följer vi Jesu undervisning om att vi ska förlåta för att själva bli förlåtna. Vi vet ju med oss själva att vi felar och behöver förlåtelse. Vi är alla svaga människor och kan varken döma oss själva eller andra på rätt sätt eftersom vi inte förstår alla komplicerade sammanhang som samverkar till vårt beteende. Vi kan be Gud om ljus och sanning för att rannsaka oss själva och de andra, och sedan välsigna och överlämna dem till honom. Vår uppgift är att förlåta och be för dem och oss själva, och försöka förstå så långt det är möjligt utifrån praktisk människokunskap, psykologi, andlig vishet.

 

Det skadar oss själva  mer att under lång tid härbärgera bitterhet, oförlåtelse, hat och självömkan mer än det faktiska någon gjorde eller underlät att göra.  När det gäller svåra övergrepp behöver offren hjälp i form av mycket kärlek, lyssnande empati och tålamod för att få arbeta sig igenom svåra trauman. I sådana fall kan det vara en ytterligare börda och kränkning att lätttvindigt hävda att de ska förlåta direkt.

 

Från rent mänsklig synpunkt, rent själsligt är det inte  nyttigt att hysa negativa känslor för länge. Känslor är starka på gott och ont och tar sig som vi vet fysiska uttryck. Vi känner sorg och själslig smärta i kroppen, liksom glädje och kärlek. Ett sätt att skydda oss själva  är att med Guds hjälp arbeta för att bevara vårt innersta från dessa negativa tankar, känslor och attityder. Det är vårt eget ansvar för oss själva, och ytterst inför Gud, att inte låta dem bestämma vår identitet, vår liv. När vi väljer att övervinna det onda med det goda, kämpa för att bevara tro, hopp och kärlek, förlåta, så blir vi fria från detta onda och bevarade i frid under Guds beskydd.

 

 

 

 

Frihet är  inte att leva ut varje egoistisk impuls, begär, känsla och tanke utan att ta hänsyn och ansvar för vår nästas bästa också. Vår frihet får inte missbrukas på bekostnad av andra. Bibeln gör det enkelt för oss genom att sammanfatta det viktigaste hur vi ska hantera vårt ansvar och vår frihet, det som utgör grunden för etiken: älska Gud, vilket också egentligen innebär att ta emot hans kärlek och kraft att älska oss själva och varandra. Vi kan egentligen inte ge Gud så mycket annat än vår överlåtelse och vilja att bli de människor Gud vill att vi ska vara, skapade till hans avbild till att älska honom och våra medmänniskor.

 

Matt 22 Fariseerna hörde att Jesus hade gjort sadduceerna svarslösa och samlades kring honom. 35 En av dem, en laglärd, ville sätta honom på prov och frågade: 36”Mästare, vilket är det största budet i lagen?” 37 Han svarade: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. 38 Detta är det största och främsta budet. 39 Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. 40 På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.

Rom 13 8 Stå inte i skuld till någon utom i kärlek till varandra. Ty den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen. 9 Dessa bud: Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte mörda, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär, och alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du skall älska din nästa som dig själv. 10 Kärleken gör inte något ont mot sin nästa. Alltså är kärleken lagens uppfyllelse.

 

 

Vad är då kärlek? Det finns olika definitioner och olika slags kärlek alltifrån tillgivenhet, vänskap, erotisk kärlek, Guds kärlek. Som människor behöver vi alla dessa, även om  de tre första inte är okomplicerat av olika skäl och och finns många olika problem. Men Guds kärlek är något vi kan lita på och som är en aktiv kraft för vårt bästa, både när det gäller vår själs frälsning och vissheten om det eviga livet, och det dagliga livet. Guds kärlek rymmer allt det vi djupast behöver : att vara accepterade, fullkomligt sedda och förstådda för dem vi är, att ta emot liv och nåd, hopp och kraft .

 

Gud tar emot oss som vi är, men lämnar oss inte som vi är. Han vill förvandla oss att bli lika hans Son, vilket kan verka som en totalt omöjlig uppgift för oss.  Jesus är vår förebild som människa och bara den helige Ande kan göra detta, om vi vill och samarbetar . Bara Gud själv kan vara fullkomligt och helgjutet mänsklig, vilket vi ser i hans Son. Att vara det är att vara fullkomligt fri från allt som hindrar oss från att ge och ta emot kärlek, göra gott och rätt mot andra, leva i sanningen.

+++

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi människor hoppas alltid att våra nuvarande omständigheter, om de är goda ska förbli så, och om vi har det svårt på olika sätt, att det ska bli bättre. Det är helt naturligt och rätt. Hoppet är en avgörande drivkraft för att kämpa, uthärda och förbättra våra livsvillkor. Det är svårt att tänka sig ett liv utan hopp. När hoppet slocknar dör själva livskraften, man ger upp. Det är ju en mänsklig erfarenhet som hör till livet att tillfälligt drabbas av hopplöshet, men förödande om det pågår länge. Ibland är naturligtvis omständigheterna så svåra att människor inte har mycket att hoppas på rent faktiskt, men man kämpar ändå på dag för dag, eller ger upp. Vi söker utvägar, mening och mål i de flesta situationer, och hoppet kan hjälpa oss att uthärda.

 

Det har funnits många ideologier som försökt genomföra sina idéer om en bättre värld, en slags idealtillvaro för viss åtminstone, men det  har oftast slutat i förtryck och kaos. Människor har lurats av fagra löften och orealistiska förväntningar.  Humanismen har höga tankar om människans förmåga till rationalitet, höga ideal, demokrati, samarbete. Men den faktiska historien visar med all skrämmande tydlighet att det inte alltid fungerar, förr eller senare krackelerar idealbilden under verklighetens tyngd. Den sanna bilden av oss människor rymmer så mycket mer av de mörka sidorna man helst inte vill låtsas om.

 

Men bilden av mänskligheten vi möter i Bibeln är befriande realistisk. Människor, samhällen, allt slags ledarskap, tecknas mot bakgrund av det grundläggande problemet, synden. På alla nivåer, från individ och familj, till ett land, till relationer mellan nationer, agerar människor som frestas att ljuga, bedra,  utnyttja andra, få makt, bli korrumperade, göra andra illa, skapa konflikter, starta förödande krig. Ofta har man enligt egen utsago (bort) förklaringar till sitt omoraliska, orättfärdiga och onda beteende genom att skylla på andra, förvränga fakta, omskapa historien, se sig själv som offer.

 

Gud själv är naturligtvis realist eftersom han vet vad som kommer att hända i framtiden, och han vet sanningen om människonaturen. Han är också den ende som kan ge oss ett beständigt och tillförlitligt hopp om att han har det yttersta ordet och kontroll under tider som för oss är svåra att förstå och överblicka.

 

För att ha ett verkligt hopp måste det först och främst vila på den realistiska värderingen av människan, oss alla, att vi är oerhört svaga i oss själva och lätt förfaller  till synd mot Gud, mot medmänniskor. Synden bedrar och leder till lögn, egoism, maktmissbruk,  och onda handlingar. Så har det alltid varit och kommer att vara till historiens slut. Guds Ord är realitiskt och uppmanar oss därför till ständig vaksamhet, förbön, realistiska bedömningar av världsläget och det  politiska ledarskapet,  och inte minst förberedelse inför svåra tider. Vi lever inte i den eviga freden på jorden.

 

Det har alltid funnits tider av krig och fred, konflikt och samarbete, förstörelse och uppbyggnad, hopplöshet och  framtidstro . En tredjedel av jordens befolkning tvingas nu leva under en auktoritär regim, bara ca 15% av världens nationer är liberala demokratier.

 

Vi vet att världen är i den ondes våld, att nationernas ledare ofta inte vill sina folks och andras folk det bästa, och att det aldrig kommer att bli så bra som vi hoppas och önskar för alla. Det är inte möjligt, förrän Fridsfursten själv kommer tillbaka, Jesus Kristus. Vårt yttersta hopp kan bara vara till Gud själv, att hans goda vilja ska segra till slut. Men vägen dit är mycket svår för så många människor.

 

Vårt hopp kan inte bygga på människor, samällssystem, ideologier, drömmar, utan bara på Gud själv och hans löften om att fullkomligt befria sin skapelse från allt som förstör.

 

 

+++

 

 

 

 

Jesu undervisning till sina lärjungar om hur de skulle förhålla sig under tiden före hans återkomst var just att uppmana till vaksamhet , förberedelse och realism. Han förberedde oss på tider av nöd och lidande.  Jag har gått igenom en del av hans eskatologiska tal och andra bibelböcker som tar upp den sista tiden i serien :https://wordpress.com/post/alefochomega.com/7661 och https://wordpress.com/post/alefochomega.com/7886

 

Här kan också sägas att Jesus talade om stor oro i världen innan sin återkomst, med konflikter mellan folk,  krig, hungersnöd, svåra sjukdomar, jordbävningar, ekonomiskt kaos, ångest och oro.

 

+++

 

Liknelsen om de förståndiga jungfrurna, (Matt 25) kan lära oss mycket.   De som redan inhandlat olja och hade sina kärl fulla behövde inte drabbas av panik och försöka få tag på det mitt i natten, utan kunde gå brudgummen till mötes när det än var dags.

Det handlar naturligtvis om Jesu återkomst, att vi måste vara andligt vakna, agera förnuftigt och vara redo för att möta honom, något som är omöjligt utan Andens bistånd. Kristna som lever i Guds ord och leds av den helige Ande har dels en förberedelse på att bryta upp från denna världen, att de inte är fångade av allt som hör den till, dels ett orubbligt hopp om att det kommer att ske. Paulus skriver om detta i Efesierbrevet 1:  Anden är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas.

Det betyder att Andens liv i oss är en garanti på det Gud gjorde i och genom Jesus Kristus för vår eviga räddning.

Men det kan ändå tillämpas på konkreta situationer i vår tid, och inskärpa nödvändigheten av att också, så långt det är möjligt, vara förberedda på vad som kan hända i vårt samhälle, och i omvärlden.

 

Här är liknelsen:

Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. 2 Fem av dem var oförståndiga och fem var förståndiga. 3 De oförståndiga tog sina lampor men tog ingen olja med sig. 4 De förståndiga tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. 5 Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade. 6 Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom. 7 Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. 8 De oförståndiga sade till de förståndiga: Ge oss av er olja! Våra lampor slocknar. 9 De förståndiga svarade: Den räcker kanske inte både för oss och för er. Gå i stället till dem som säljer och köp. 10 Men när de hade gått för att köpa kom brudgummen. Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes. 11 Sedan kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss! 12 Men han svarade: Amen säger jag er: Jag känner er inte. 13 Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.

 

+++

 

Vad Gud främst vill är alla människors omvändelse och räddning. Han har redan åtgärdat syndaproblemet på korset och vägen hem till honom ligger öppen.  Sedan måste vi förbli i honom och få hjälp att förstå vad som händer och hålla ut i bön och förtröstan. I oroliga tider försöker man tolka och förstå vad som sker just nu genom de texter som handlar om den yttersta tiden i Bibeln, men det gäller att vara mycket försiktig och inte läsa in för mycket i dem.  Ingen vet hur allt passar in i Guds tidtabell, men vi får lita på att han ska fullborda sin plan.

 

Jesus lovade att vara med oss alla dagar till tidens ände och att han kommer tillbaka för att döma de orättfärdiga tyrannerna som förstör för folken, och ge upprättelse och läkedom – det är vårt stora hopp. Han har garanterat uppfyllelsen av detta med sitt eget blod, sitt eget liv.
I världen lider vi betryck, men vår frid är i honom, vår hjälp och vår tröst.

 

1 Petr 1:  Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, 4 till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen. 5 Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till den frälsning som finns beredd och skall uppenbaras i den sista tiden.

 

Vårt hopp vilar på Guds befrielseverk, att det är fullbordat genom Jesu död och uppståndelse, och att vi blir bevarade till hans återkomst i härlighet då allt ska återställas och upprättas som det var menat från början.

 

Rom 15: 13 Må hoppets Gud uppfylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft.

 

Vad gör vi i osäkra och skrämmande tider, hur ska vi förhålla oss? Samma sak som vi gör i alla tider, goda eller onda-  förtröstar på Gud och hoppas på honom-  vad finns det för andra möjligheter? Vi måste fotsätta be, eftersom Gud är densamme och inte har förändrats, även om det ser ut som om de onda krafterna har övertaget, fortsätta tro, be och arbeta, göra vår lilla del.  Han är inte frånvarande utan i högsta grad närvarande i allt som sker i den stora och lilla världen. Vi ska naturligtvis också försöka påverka och ändra missförhållanden om det står i vår makt, och be för dem som gör det i större skala.

 

Gud vet av personlig erfarenhet vad det är att lida och gå igenom all slags nöd. Jesus var där, mitt i det ohyggliga, och han är det fortsatt idag. Vi är inte ensamna, det är kanske det viktigaste att hålla fast vid. Han är med oss. Det är vårt stora hopp, vår tröst och vår tillflykt.

 

Var mig nådig, Gud, var mig nådig!

Ty till dig flyr min själ,

under dina vingars skugga

tar jag min tillflykt

till dess att det onda är förbi. (ps 57).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var en gång..

Så börjar ju många sagor och myter. Vad gäller faktisk historia är angivelser  i tid och rum avgörande för trovärigheten, till skillnad från dessa.  Det är också ett genomgående drag i Bibelns böcker. I den här serien ska jag lyfta fram dess historiska berättande, som sammantaget utgör en stor del av texterna. Med några ord i början av den berättande texten anges en plats, vilka personer som var med, och vad som hände,  samt en tidpunkt. Det förankrar Guds handlande i historien, bland människor, i hela det sammanhängnade berättande som Bibeln utgör. Det finns en början, en handling som drivs framåt genom århundraden, och ett slut.

 

Historia är inte en exakt vetenskap utan det handlar om vilket perspektiv man anlägger på stora skeenden. Vems historia vill man berätta? Är det kungarnas, kvinnornas, nationernas, slavarnas, adelns, barnens, makthavarnas, de rikas eller fattigas historia? Lika viktig är frågan om vem som skriver historien, är det segrarnas eller förlorarnas historia? Det finns ingen helt och hållet objektiv historieskrvning, inte ens akademiska forskare i ämnet kan ha en fullständig bild av allt som påverkat olika händelser och belysa alla olika aspekter.

 

När det gäller Bibeln och all annan förhistorisk och antik historieskrivning, så hade man naturligtvis ingen historievetenskaplig utgångspunkt i vår moderna mening. De egna  gudarna, de regerande kungarna och deras erövring stod i centrum för framställningen, och allt annat var underordnat. Man använde sig av överdrifter för att förhärliga egna segrar och sitt lands välgång och framgång.

 

Det är en särskild slags teologisk historia, som utformades med speciella syften. Guds handlande med ett utvalt släkte, ett folk skildras , och det på ett sätt som gällde för den tid det skrevs ned. Man hade vissa mallar och regler för hur materialet utformades. Vad gäller förhistorien finns av naturliga skäl inte många utombibliska dokument som bekräftar den bibliska framställningen av t ex Abrahams släkt, men det är inte heller märkligt. Grannfolken nedteckande som sagt sin egen historia.

 

Men det är oerhört viktigt för Bibelns helhet att vi håller fast vid dess historicitet. Det är historiska fakta, saker som verkligen hände, som ledde fram till den avgörande tidpunkt när Gud på ett unikt och påtagligt sätt blev delaktig i mänsklig historia genom Jesu liv och död. Det är inte myter eller legender som Jesus förhöll sig till och uppfyllde, utan konkreta löften till ett historiskt folk, det judiska folket, baserat på verkliga händelser.

 

 

 

 

 

+++

 

I alla tider och bland alla folk har människor suttit vid lägerelden och berättat historier,  fört vidare sin släkts minnen och samtalat. Idag har vi andra lägereldar, virtuella sådana, men behovet av att dela berättelser är lika starkt.

 

Berättelser är en så fundamental företeelse i mänsklig historia att man kan säga att det handlar om något  grundläggande för oss som människor, ett sätt att förstå oss själva och omvärlden. Det som berättandet förmedlar av kunskap,  gemensamma minnen och traditioner, reflektion över liv och mening, sedelärande och spännande berättelser för undervisning och reflektion, skapar identitet för gruppen och individen i sin tid och på sin plats.

Berättelser kan ju ha verklighetsbakgrund, bygga på något slags faktiska händelser, som sedan utformats litterärt. De kan innehålla en blandning av lögn och sanning, eller vara helt uppdiktade. Men det gemensamma är att det finns en struktur och avsikt i berättelsen, och en plan bakom upplägget, med en början, en höjdpunkt och ett slut.

 

Det gäller också Bibeln i sin helhet i den meningen att det finns en uttänkt plan, en sammanhängande berättelse även om genrerna skiljer sig åt, och därmed språket. Men den intelligenta avsikten bakom upplägget lyser igenom de mänskliga författarnas verk. Gud vakade över hela den process när hans ord och gärningar så småningom skrevs ner för dem det de berörde, och för eftervärlden. Man levde framför allt i en muntlig tradition, något som är svårt för oss att förstå idag, vi som inte har behövt memorera texter. De som fick uppdraget att skriva ned detta var själva dealktiga i denna djupa gemenskap av människor som var  vittnen till det Gud sade och gjorde, eller  som fick höra det av dem. Man tog tillvara vittnesbördet på ett särskilt sätt, även om det i det judiska folkets historia fanns tragiska tider av djupt avfall då Guds ord glömdes bort.

 

Bibeln är både Guds och människors historia, liksom hans ord både är gudomligt och mänskligt. Det kan inte vara på något annat sätt, eftersom Gud valde att i sin aktiva kärlek verka mitt ibland de människor han utvalt för gemenskap med sig själv, för att visa vem han är och vad han vill. Dessa fick sedan uppdraget att bevara hans ord och skriva ner det på ett genomtänkt sätt.

 

2 Tim 3 Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, 17 för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.

 

Denna frälsningshistoria kulminerade i när Sonen blev människa, han som är fullkomlig Gud, och sann och fullkomlig  människa.  Det är ett mysterium samtidigt som det är grunden för sanningen, på vilken vår tro vilar.

 

+++

 

 

 

 

De första elva kapitlen , som kallas urhistorien är omöjliga att tidsbestämma exakt, men det finns en viktig angivelse: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Det var självklart för författarna att allt började med Gud Skaparen själv. Den Gud som skapat allt, verkade också sedan  i historien med påvisbara effekter och med ett bestämt mål:  att genomföra sin stora räddningsplan av mänskligheten. Berättelserna om t ex en stor översvämning i forntiden finns hos många folk, liksom om världens och mänsklighetens tillkomst.

 

Det intressanta är att Bibelns första kapitel rymmer en slags polemik mot andra religiösa texter med sin framställning av Gud som ensam, suverän skapare, och människans värdighet som hans avbild. Boken om begynnelserna, Genesis, förklarar just  hur allt började, varför Gud måste ingripa för att rädda sin skapelse. De tre stora upproren mot hans vilja som skildras i kap 3, 6 och 11, utgör en bakgrund till den faktiska historien som började med Abram. Mer om det framöver.

 

 

 

Del II

 

 

 

 

Bibeln rymmer den stora berättelsen om hur Gud verkat i historien, och samtidigt flera mindre berättelser om släkter och personer. Det är ett typiskt sätt att förmedla kunskap i den judiska traditionen. Till skillnad mot den grekiska kulturen fanns ingen teoretisk spekulation, filosoferande om tingens väsen eller det gudomliga, utan med den självklara utgångspunkten att Gud är skapare och verkar i historien, får vi stifta bekantskap med människor i specifika situationer som lär oss något om Gud, oss själva och livet . Initiativet är alltid hans och det är tack vare att Gud talade till människor och verkade i deras liv som vi kan veta något om honom. Biblisk teologi utgår därför alltid från det givna, det han uppenbarat om sig själv och som noggrannt bevarats, begrundats, efterlevts och traderats vidare. Det är därför  Guds egen historia, en historia från insidan om Guds hjärtelag, hans vilja att rädda och hjälpa, och den självklara attityden hos oss människor som svar på detta, att tillbe, tacka, ära , tro och följa hans ord.

 

Det är dock inga uttömmande skildringar , men vi får veta tillräckligt om Guds handlande för att tro på honom. I den bibliska världsbilden finns ingen negativ syn på det materiella, allt är uttryck för den levande Gudens skaparkraft, förnuft och skönhet. Människan ses framför allt som en rationell och relationell varelse, en helhet av kropp, själ och ande, med den avgörande förmågan till språk, kommunikation, vilja och skapande verksamhet. I första hand står hon i relation till Gud som mottagare av själva livet, hans ordnande av livsvillkoren, och till hans välsignelser. Men människan definieras också av relationen till andra, sig själv och naturen.

 

Man måste ha i åtanke att sättet att skriva historia då skiljer sig på många sätt från hur vi är vana vid i modern tid. För oss är det viktigt med exakta uppgifter, fakta medan man ville betona helt andra saker på , särskilt när det gäller att framhäva den egna gudomens och kungens makt, och den militära kapaciteten. För att göra det överdriver man vad gäller antal stridande, segrar. Det är därför ingen ”objektiv” historia, utan man utgår från sitt eget perspektiv för att förhärliga sig själv.

 

För oss kristna är berättelsen om Jesus den största, eftersom Gud själv så direkt verkar som människa inom ramerna för sin skapelse. Förebilder och profetior sammanfattar och fullbordar Guds vilja och övergripande plan för mänskligheten. Evangelierna rymmer yttre historiska händelser, men på samma sätt är det en historia skildrad inifrån Guds perspektiv. Det faktiska händelserna tolkas och framställs inom det stora frälsningshoistoriska perspektivet från skapelseberättelsen till Kristi återkomst i Bibellns sista bok.

 

Det finns en fantastisk väv av  inom dess pärmar med referenser till andra texter, gemensamma referensramar och  tolkningar av de gammaltestamentliga texterna i NT soom ger en fullödig bild av historien soom helhet. Det är en levande textmassa som inte liknar något annat eftersom den är inspirerad av Guds Ande, i samarbete med de utvalda förfatarna som skrev och kyrkan, som ledd av samme Ande, valde det som skulle räknas till kanon, fastställd helig skrift.

 

 

 

+++

 

Det är inte bara de historiska böckerna som rymmer historia.  Toran, de fem Moseböckerna, innehåller förutom lagar, släkttavlor också mycket historia.

På ett sätt kan man säga att även profetböckerna återger historia, de handlar om en alldeles bestämd tid, konflikter och krig med grannfolk, och hur Gud mitt i allt detta talar genom sina profeter.

Visdomslitteraturen speglar också historia, och kultur utifrån levnadsregler och värderingar . Psaltaren ger uttryck för människors erfarenheter av Gud i alla olika situationer inte heller abstrakt eller verklighetsfrämmande. Alla människor som mötte Gud, reflekterade, trodde, bad, kämpade gjorde det i sin konkreta tid och avsnitt av historia.

Så Bibeln rymmer så mycket historia, berättelser och skildringar av människor liv, tolkade utifrån deras personliga möten  Gud. Det är ju i verkligheten, i den konkreta som Gud visar vem han är när han talar, agerar och leder sitt folk, sina tjänare. Vi lever själva i och genom berättelser, vår egen och andras.  Det är grunden för vår förståelse av en komplicerad och mångtydig omgivning på många sätt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här är ett exempel på Guds eget historieberättande i Jag-form, , från det sista kapitlet i Josuas bok. När Gud berättar handlar det om hur han agerat utifrån sitt beslut att ingå förbund med Abraham och hans släkt, med målet att välsigna och frälsa alla folk. Det är samtidigt ett av många exempel i Bibeln på när Guds tjänare förmedlade hans tankar och ord till folket. Josua hade lärt sig att höra från Gud och ledas av honom. Boken som bär hans namn räknas i den hebreiska bibeln till profetböckerna. Det står t ex om honom Exodus, kap 33:11. ” Men hans tjänare Josua, Nuns son, som var en ung man inte lämnade tältet”. Han ville förbli i Guds närvaro, och var dessutom ett vittne till allt Gud gjort.

 

Det var inte vilket tält som helst, utan det som kallades Uppenbarelsetältet, som låg utanför lägret. Dit gick man för att rådfråga Herren, och där talade Herren med Mose ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan. (kap 33:11) . Josua efterträdde Mose och fick uppdraget att föra folket in i löfteslandet, som han tillsammans med Kaleb först hade bespejat, och trots de yttre omständigheterna som talade emot detta, ändå fullgjorde sitt uppdrag i tro på Guds förmåga att fullborda sina löften. (¤ Mos 13-14) .Josua, som betyder ”Herren är frälsning”, (på grekiska Jesus)  hade med egna ögon sett att det var sant.

 

1 Josua samlade alla Israels stammar till Sikem. Han kallade till sig de äldste i Israel, dess huvudmän, domare och tillsyningsmän, och de trädde fram inför Gud. 2 Och Josua sade till allt folket:

”Så säger Herren, Israels Gud: På andra sidan floden bodde era fäder i forna tider, och även Tera, Abrahams och Nahors far. Där tjänade de andra gudar. 3 Men jag hämtade er fader Abraham från andra sidan floden och lät honom vandra genom hela Kanaans land, och jag gjorde hans avkomma talrik. Jag gav honom Isak, 4 och åt Isak gav jag Jakob och Esau. Jag gav Seirs bergsbygd till besittning åt Esau. Men Jakob och hans söner drog ner till Egypten. 5 Sedan sände jag Mose och Aron och slog Egypten med plågor som jag sände bland dem, och därefter förde jag er ut.6 När jag förde era fäder ut ur Egypten och ni hade kommit till havet, förföljde egyptierna era fäder med vagnar och ryttare ända till Röda havet. 7 Då ropade de till Herren, och han satte mörker mellan er och egyptierna och lät havet komma över dem, så att det täckte dem. Ni såg med egna ögon vad jag gjorde med egyptierna. Sedan bodde ni i öknen en lång tid.

 

+

 

 

Olika folk har i alla tider dokumenterat just sin historia om dess mäktiga kungar och riken, segrar och framgång, understödda av sina gudar. Så också Israels folk. Men det som gör det judiska folket helt unikt i världshistorien är att Gud själv tog initiativet och ingick ett förbund med dem, ett bindande avtal i vilket Gud lovade att välsigna, leda och beskydda det folk han utvalt. De skulle i sin tur vara trogna i sin tillbedjan och överlåtelse till hans ord, och inte förfalla till avgudadyrkan.

 

Gud är garanten för att det han lovat ska gå i uppfyllelse när det gäller hans långsiktiga frälsningsplan. Människan har visat sig vara en svag och inte alltid tillförlitlig partner, så det var absolut nödvändigt att Herren förlät dem när de syndat, gav nya chanser, upprättade. Men det finns också ett stråk av djupt allvar när han går till rätta och dömer dem för olydnad. Gud är helig och måste därför ta itu med förbundsbrott, olydnad, synd. Det skedde först med det s k Nordriket men till slutockså med Sydriket,  Juda, som till sist fick lämna sitt land och gå i sin 70-åriga exil, dock med Guds löften om att de skulle få återvända. Överträdelserna, avguderiet och orättfärdigheten nådde sin gräns och ingen möjlighet fanns kvar till verklig omvändelse. Herrens profeter förutsade allt som skedde, varnade, förmanade och föreberedde dem på vad som väntade.

 

Jag återkommer i en särskild serie om förbundstanken i Bibeln. Det löper som en röd tråd genom hela det Bibeln, från det förbund Gud slöt med Abraham, det judiska folket på Sinai och fram till alla löftens fullbordan, frälsningen genom Jesus Kristus.

+

 

 

Här är resten av texten från Josua bok:

8 Därefter förde jag er in i amoreernas land, vilka bodde på andra sidan Jordan. Och de stred mot er, men jag gav dem i er hand, så att ni intog deras land, och jag förgjorde dem för er. 9 Då reste sig Balak, Sippors son, kungen i Moab, och gav sig i strid med Israel. Och han sände bud efter Bileam, Beors son, för att förbanna er. 10 Men jag ville inte höra på Bileam, utan han måste välsigna er, och jag räddade er ur hans hand.

 

11 När ni hade gått över Jordan och kommit till Jeriko, gav sig Jerikos invånare i strid med er, och det gjorde också amoreerna, perisseerna, kananeerna, hetiterna, girgaseerna, hiveerna och jebusiterna. Men jag gav dem i er hand. 12 Jag sände panik framför er, och därigenom jagades amoreernas båda kungar undan framför er, men inte genom ditt svärd eller din båge. 13 Och jag gav er ett land, som ni inte hade lagt ner något arbete på, och även städer som ni inte hade byggt, och i dem fick ni bo. Av vingårdar och olivplanteringar som ni inte hade planterat fick ni äta.

 

14 Så frukta nu Herren och tjäna honom helhjärtat och i sanning. Skaffa bort de gudar som era fäder tjänade på andra sidan floden och i Egypten, och tjäna Herren. 15 Men om ni inte vill tjäna Herren, så välj i dag vem ni vill tjäna, antingen de gudar som era fäder tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar som dyrkas av amoreerna, i vilkas land ni själva bor. Men jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren.”

 

16 Då svarade folket: ”Aldrig att vi skulle överge Herren och tjäna andra gudar! 17 Ty Herren är vår Gud, han själv är den som har fört oss och våra fäder ut ur Egyptens land, ur träldomshuset, och som har gjort dessa stora under inför våra ögon och bevarat oss hela den väg vi har vandrat och bland alla de folk, vilkas land vi har dragit igenom. 18 Herren har jagat i väg alla dessa folk för oss, också amoreerna som bodde i landet. Också vi vill tjäna Herren, för han är vår Gud.”

 

19 Josua sade till folket: ”Ni kan inte tjäna Herren, för han är en helig Gud. Han är en nitälskande Gud, och han skall inte ha fördrag med era överträdelser och era synder. 20 Om ni överger Herren och tjänar främmande gudar, skall han vända sig bort och låta det gå er illa och förgöra er, efter att förut ha gjort er gott.” 21 Men folket sade till Josua: ”Nej, vi vill tjäna Herren!” 22 Då sade Josua till folket: ”Ni är nu själva vittnen mot er, att ni har valt Herren för att tjäna honom.” De svarade: ”Ja.” 23 Han sade: ”Skaffa då bort de främmande gudar som ni har bland er, och vänd era hjärtan till Herren, Israels Gud!” 24 Folket svarade Josua: ” Herren, vår Gud, vill vi tjäna och hans röst vill vi lyda.”

 

25 Den dagen slöt Josua ett förbund med folket och förelade dem lag och rätt i Sikem. 26 Josua tecknade upp allt detta i Guds lagbok. Han tog en stor sten och reste den där under eken som stod vid Herrens helgedom. 27 Och Josua sade till allt folket: ”Se, denna sten skall vara vittne mot oss, ty den har hört alla de ord som Herren har talat med oss. Den skall vara vittne mot er, så att ni inte förnekar er Gud.” 28 Sedan lät Josua folket gå, var och en till sin arvedel.

29 En tid härefter dog Herrens tjänare Josua, Nuns son, etthundratio år gammal. 30 Och man begravde honom på hans arvedels område, i Timnat-Sera i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaash.

 

31 Och Israel tjänade Herren, så länge Josua levde och så länge de äldste levde, de som var kvar efter Josua och som visste om alla de gärningar Herren hade gjort för Israel.

 

32 Josefs ben, som Israels barn hade fört upp ur Egypten, begravde de i Sikem, på det jordstycke som Jakob hade köpt av barnen till Hamor, Sikems far, för hundra kesitor. Josefs barn fick detta till arvedel.

 

33 Också Eleasar, Arons son, dog, och man begravde honom på den höjd som hans son Pinehas hade fått i Efraims bergsbygd.

 

 

 

 

Har allt en mening? Vi människor söker ju ständigt finna någon mening i det som sker, särskilt när det gäller negativa och tragiska erfarenheter och gärna också någon/något som bär skulden för det onda som sker. Men när allt går sin gilla gång eller när något positivt sker ser man det ofta som självklart. I teologiskt perspektiv  måste frågan om meningen ses i samband med vad som är Guds goda vilja,  men allt som sker i världen är inte Guds vilja. Det finns andra krafter verkar som kan påverka, människor som inte alltid vill och gör gott, och andliga makter som verkar för att förstöra och bedra.

 

Ändå vet vi att Gud är den högsta auktoriteten och har all verklig makt, den yttersta makten, men  det ser ofta ut som om han tillåter mycket som för oss är svårt och hemskt och till synes inte griper in snabbt nog.  Det är ett välkänt faktum som inte heller Bibeln förbigår, att troende människor i alla tider kämpat med dessa frågor om hur länge de ska behöva vänta på svar från Gud , varför saker sker. Vi vet helt enkelt inte och förstår inte allt som sker, men det viktigaste är att bevara tron, och inte dra sig ifrån  Herren vad som än händer.

 

Det gudomliga perspektivet på våra problem hjälper oss också att få rätta proportioner. Vi lever en mycket kort tid på jorden med allt vad ett liv rymmer av kärlek och glädje, upplevelser, arbete, förluster, sorger och lidande ,men vi har hoppet om evigheten tillsammans med Gud och varandra i en fullkomlig glädje och frid. Dessutom är det bara korset som gör vårt lidande uthärdligt. Vi är inte ensamma i detta, Jesus vet vad det är att lida och han är med oss.

 

Därför kan allt få en mening tillsammans med honom och varandra här i tiden genom att vi lever i tron och vissheten om att ingenting kan skilja oss från hans kärlek, hans välvilja och godhet mot oss i Kristus, hur våra yttre omständigheter än ser ut, hur svårt det än kan vara. Gud är trofast och lämnar oss aldrig i nöden utan är med oss genom allt.

 

+++

 

 

 

 

För att alls kunna förstå meningen med något måste man ju känna till alla orsakssamband som ligger bakom det som sker, men det är så ofattbart komplicerat  att det inte är möjligt. Som alltid måste man dela upp en frågan i olika aspekter som belyses var för sig, för att ens börja förstå de komplicerade sammanhangen. Det finns helt enkelt inte ett kort och enkelt svar på alla svåra frågor om livet och meningen, annat än det grundläggande, att Gud älskar oss.

 

Vi påverkas ju hela tiden av våra egna val och andras, tillfälligheter,  omständigheter utanför vår kontroll, olika skeenden  som inte går att veta på förhand. En del tror att någon gudom, ödet, eller annat, redan har bestämt vad som ska ske. Människan ”får” det som redan är utmätt eller bestämt just för henne av medgång och motgång.  Så kan man tänka om man har en slags abstrakt bild av något/någon som bestämmer och fördelar lotterna till människorna.  Men det är ju egentligen en förfärlig tanke som varken ger förklaringar eller tröst . Den skiljer sig totalt från kristen tro, i vilken vi fått uppenbarats för oss vem den osynlige Guden är,  vår himmelske Fader, som gav oss sin Son och sin Ande för att hjälpa oss.

 

En annan fråga man kan ställa är om  allting är förutbestämt för oss som kristna , hur vårt liv gestaltar sig? På det stora övergripande planet när det gäller Guds vilja och räddningsplan är ju allt förutbestämt och utfört i  historien. Gud bestämde redan innan tidens började att han skulle rädda oss tillbaka till sig.  Det är hans verk och  för oss som tror på Jesus här i tiden, kan vi därför vara förvissade om att vi också kommer att få vara med honom i evigheten.

 

 

 

Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut. 29 Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, så att Sonen blir den förstfödde bland många bröder. 30 Och dem som han har förutbestämt har han också kallat, och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga, och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat. (Rom 8).

 

Men hur våra enskilda liv blir rent konkret är något annat och mer komplicerat, och jag återkommer till det i nästa inlägg. Har Gud har en detaljerad plan för oss som vi måste finna?

Gud har naturligtvis också en  vilja för hur vi alla ska leva i enlighet med hans ord, och där har vi vårt ansvar att bedja och fördjupa vår bibelläsning.

 

 

 

 

 

 

Har allt som sker per automatik mening? Vad är det för mening att barn dör,  att människor lider, att olyckor och katastrofer sker? Det är ju en fruktansvärd tanke  att det skulle ha någon mening, för det innebär att det måste finnas någon/något som ligger bakom, som har en avsikt med vad som sker. Men vem skulle i så fall ligga bakom allt som orsakar lidande? Ibland skyller man på Gud, slumpen, oturen. eller något annat för att lidande och onska finns. Men vem eller vad ligger bakom detta?

Det kan ju rent logiskt inte vara Gud som skapat oss och som älskar oss så mycket att han lät sin Son bli människa , dela våra villkor och till sist dö och uppstå för att befria oss från det onda.

Man kan få den uppfattningen när man hör människor ge Gud skulden för tragedierna, olyckorna, katastroferna i världen, att han inte ”sköter sitt jobb”.

Men man behöver inte tänka särskilt länge för att inse att dessa frågor vilar på många ogenomtänkta förutsättningar, missförstånd.

 

Gud är visserligen den första orsaken till universums skapelse, till livets uppkomst, människans existens och att han uppehåller sin skapelse, men han är naturligtvis inte orsak till allt som skett och sker i världen, särskilt inte till allt det onda.  Gud tog ändå själv itu med orsakerna till allt som gått fel med oss och världen, och gick så långt i sitt medlidande att han tog det onda på sig själv för att kunna ge oss sitt goda.

Det moraliska onda som sker i form av att människor gör varandra illa beror på det vi alla värdesätter så högt, vår fria vilja, vare sig det sker överlagt eller i svaghet och oplanerat. Det ”kan” inte ens Gud stoppa, om han inte måste omkullkasta hela planritningen för sin skapelse, att vi ska vara moraliskt ansvariga och inte några fjärrstyrda robotar.

Det onda som drabbar genom naturens påverkan kan ju ha naturliga förklaringar, eller vara orsakat av mänsklig på verkan. Jorden är en osäker och många gånger farlig plats.

 

+

 

Vi förstår också att det i vår värld måste finnas dessa motsatser som är själva förutsättningen för att vi ska växa och mogna som ansvariga personer, och att det också innebär att oskyldiga lider, att hemska saker sker.  Men ytterst har Gud den för oss obegripliga förmågan och makten att skapa något gott av det onda, att till och med använda det onda för att frambringa sitt eviga goda. Det är korset det slutgiltiga beviset för: Guds kärlek, liv och sanning besegrar ondskan, lidandet och döden precis just där.

 

 

 

 

Rom 1:12  ...jag menar: för att vi tillsammans skall få tröst ur vår gemensamma tro, er och min.

Jag fortsätter att reflektera över vår kristna tro med utgångspunkt i denna vers från Romarbrevet. Det har i alla tider varit väsentligt att tillsammans få tröst ur den gemensamma tron, för det har ofta varit svåra tider av förföljelse och nöd för församlingen, konflikter och krig världen, svårigheter för enskilda troende. Hur klarar vår tro dessa påfrestningar så att vi inte tappar fotfästet och släpper taget om Guds hand?

Tron består ju inte av antaganden om något vi egentligen inte vet så mycket om. Den bejakar fakta, om än av ett speciellt slag, nämligen det vi fått höra om Guds gärningar i historien.

Det är en gåva från Gud, att lita på den osynlige Guden som verkat i sin skapelse. Tron litar på och förströstar på Gud, trots mycket i världen som talar emot: andras förnekelse, hela vår gudsfientliga kultur, konkret och fruktansvärd förföljelse, personligt långvarigt lidande, svåra och till synes hopplösa situationer i världen . Det står om Moses i Hebr: Han höll ut därför att han liksom såg den Osynlige. (11:27). Det sammanfattar gudsmänniskors situation i alla tider, att med trons blick liksom se den Osynlige och härda ut.

Tron präglas naturligtvis också av en andlig kamp för att hålla fast vid Gud, och inte dras bort från honom genom tider av nöd, och obesvarade frågor. Tron är vila, förströstan och tillit, att vi kan lita på honom trots att det kan se illa ut på olika sätt. Den engagerar både hjärta och hjärna, det djupaste i oss som präglas av kärleksrelation, trygghet, tillhörighet, men också vår strävan att förstå vad Gud gjort rent intellektuellt. För att kunna vara apologeter, försvara  och förklara den kristna tron,  måste vi ju själva förstå den så bra som möjligt.

 

+++

 

 

 

En  orsak till sviktande tro och besvikelse på Gud är när man ber om något som rör andra människor, att de ska förändras på något sätt, bli samarbetsvilliga och hjälpsamma i en krisartad situation ,och det inte sker. De har ju en fri vilja och agerar utifrån sina intressen, det kan gälla familjeliv, arbete och alla andra sociala situationer. Då kan man bli besviken på Gud som inte svarar på bön. Men om man tänker efter ärdet ju inte så enkelt. Varje människas personlighet och karaktär formas av så många faktorer under ett liv, alla val man fattar, öppenheten för Gud, för sanningen. Det finns inga enkla samband mellan att vi ber för någon, en speciell situation, och hur Gud kan gripa in och förändra. Det kan , och sker förvisso, men oftast långsamt. I allt har Gud ytterst kontrollen, trots människors agerande som går emot hans vilja och intentioner. I evighetsperspektivet samverkar allt till det bästa för dem som älskar Gud, tack vare hans kärleks allmakt.

 

Besvikelse kan komma vid uteblivna bönesvar om den egna och de närståendes hälsa, och andra livsviktiga angelägenheter som försörjning. Den brännande frågan är och förblir varför Gud ”tillåter” att det onda sker, att lidande finns. Som lidande människor utgår vi självklart från vår egen situation och ber om lindring, hjälp, förbättring. Men vi förstår inte alla komplicerade sammanhang bakom som gör att vi får vänta på svaret, och kanske aldrig får det. Vi hoppas ju alltid att det ska gå som det gjorde för Job, som efter svåra prövningar och lidanden, på nytt blev välsignad och fick sina behov mötta i överflöd. Men han levde säkert också med minnena av förlusten, de barn som dött, det han förlorat.

 

Hur vi lever med dessa dilemman ska jag fundera på i nästa inlägg. Vi skapades ju med fri vilja, och var och en är ytterst ansvrig för sina handlingar, både gentemot andra och Gud själv. Guds vilja är att vi ska göra det som är rätt, gott och sant mot andra, tro på honom och få hjälp att göra just så. Men inte ens Gud kan tvinga sina skapade varelser till detta, och det är en viktig orsak till varför vi ibland inte får bönesvar, eller får vänta så länge att vi kan tappa tillit och tro på Gud. Varje människa är autonom och har fri vilja, vilket vi själva värdesätter för vår egen del, och det gäller alla medmänniskor, vilket påverkar oss som sociala varelser som är beroende av andra på olika sätt.

 

Vi får förstå vårt liv utifrån många bibliska gestalters situation, t ex Josef, Jacobs son, vars liv skildras i 1:a Mosebok. Han fick gå igenom mycket svåra saker, blev sviken av sina bröder, såld till slav, orättvist behandlad, men bevarade sitt hjärta igenom allt detta. I Guds tid fick han upprättelse. ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv.” (50:20). Vi kan inte påverka andra människors handlingar, men Gud verkar i och genom allt detta för att i det långa loppet upprätta och förändra saker till det bättre, för oss och andra. Vå fasta tro på detta är källan till vårt hopp.

 

Det som verkligen hjälper oss igenom kriser och vardag är att leva nära Gud i bön och förtröstan, trots allt. Det är tack vare hans kärlek och nåd som vi själva får ta emot och ge förlåtelse, tro och hoppas hur det än ser ut. Priset för att förlora tro och hopp är för högt, ingenting är värt det. Jesus vet hur det är att vara människa, bli illa och otacksamt behandlad, lida, och vänta på de människors omvändelse och tro som han dog för. Han har genomlidit allt och segrat och i honom kan vi övervinna. Han är vårt liv, vår frid, vår kraft, själva meningen med vårt liv. Jesus Kristus kommer till sist att framträda som den Herre och allsmäktig Gud, Segerfurste och Konung han är.

 

 

 

 

 

ἡ πίστις, pistis. Tron.

Rom 1:12  ...jag menar: för att vi tillsammans skall få tröst ur vår gemensamma tro, er och min.. 

 

Tron omnämns ett trettiotal gånger i Romarbrevet, och det finns flera aspekter av trons liv att beakta i detta teologiskt rika brev . Tron  betyder  först och främst ett försanthållande, att vi litar på att det vi fått höra om Gud är sant. Tron förhåller sig till ett specifikt budskap, en speciell uppenbarelse som förmedlades till de som berördes av det, och som förmedlats till oss genom deras ord, återgivet i Bibelns böcker.

 

Därför rymmer också  tron förtroende och förtröstan, eftersom vi först övertygats om att det vi fått veta om Gud är sant och rätt. Vi kan lita på Gud, tack vare det han uppenbarat om sig själv, och vi gör det trots motstånd, svårigheter, tider av tvivel och nöd på olika sätt.

 

Tron är så viktig för oss , eftersom det rör relationen till vår skapare och frälsare, och utifrån den kan vi också förstå världen, historien, vår egen tid, oss själva och andra människor på ett bättre sätt. Det finns flera aspekter av trons liv, som jag ska fundera över här. Det finns en stor vila i tron, det är ju Gud som verkat för vår skull och som fortsätter att göra det. Tro och förtröstan går hand i hand.

 

Vi tror och bekänner oss inte till Gud och hans ord för att få framgång eller välgång, utan för att lära känna Gud, få hjälp att leva som hans barn i denna värld, och tjäna honom.

 

Samtidigt finns också ett moment av kamp för tron eftersom det är så mycket i den här världen som talar emot tron. Det blir tydligt i skildringen av ”trons fader Abraham”, som trodde trots omständigheterna som talade emot Guds löften. Därför blev han inför Gud räknad som rättfärdig, eftersom han trodde på det Gud sagt och lydde. Det var själva grunden för Guds förbund med honom och hans folk, vilket i det långa loppet skulle komma att innefatta alla folk som likt Araham, trodde på Guds ord. Omskärelsen blev det yttre tecknet på detta förbund, men det var framförallt grundat i  tro. Det var den första  åtgärden från Guds sida som till sist ledde fram till vår Frälsares födelse, liv, död och uppståndelse för alla folks frälsning. Det börjar och slutar i tro för oss människor, tro på det Gud gjort, vilket ger oss en rätt, trygg och välsignad ställning inför Gud

 

Det var inte genom lagen som Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14 Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron utan innehåll och löftet satt ur kraft. 15 Lagen åstadkommer ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse. 16 Därför heter det ”av tro”, för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro, han som är allas vår fader. 

17 Så står det skrivet:Till fader för många folk har jag satt dig, och det är han inför Gud som han trodde på, honom som gör de döda levande och kallar på det som inte är, som om det vore till. 18 Där allt hopp var ute, trodde och hoppades han att han skulle bli fader till många folk, som det var sagt:Så talrika skall dina efterkommande bli. 19 Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft – han var då omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. 20 Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. 21 Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. 22 Därför ”räknades det honom till rättfärdighet.” 

 

23 Men dessa ord ”det räknades honom till rättfärdighet” skrevs inte bara för hans skull 24 utan även med tanke på oss. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, 25 han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.

 

Det var många yttre omständigheter i Abrahams liv som motsade Guds löfte om att han och Sara äntligen skulle få en son vid så hög ålder. Att han skulle bli ”fader till många folk” var naturligtvis något  han inte förstod hur det skulle gå till, men han fick nåden att tro på det Gud hade sagt. När vi läser om den fortsatta historien i Första Moseboken vet vi att ”trons fader” började tvivla och efter många års väntan försökte lösa saken själv, vilket inte Paulus nämner här.

 

På inrådan av sin hustru skaffade han avkomma, sonen Ismael, med tjänstekvinnan Hagar, vilket var utanför Guds plan och som ställde till med stora problem då och ända in i vår tid. Här ser vi den mänskliga svagheten, som dock ändå inte rubbar Guds frälsningsplan. Herren genomför alltid sin vilja genom svaga och bräckliga människor, som kan tvivla och ställa till problem. Bara Gud själv är pålitlig, trofast och uthållig nog.

 

Det är också en tröst för oss när vi tvivlar och har det svårt, att Gud är trofast, håller sina löften och hjälper oss igenom svåra perioder i troslivet. Hur det än ser ut, även om det är hopplöst och omöjligt, så kan vi likt Abraham, tro och hoppas ändå, att allt ska sluta väl, med Guds nåd och i hans rådslut.

 

Men ändå, Abraham var Guds utvalda tjänare, som senare blev prövad av Gud och klarade det testet. Han var villig att lyda Guds befallning att offra den älskade sonen Isak, vilket naturligtvis inte skedde (Gen 22). Prövningen handlar alltid i Bibeln om att tro på och lyda det Gud sagt.

Herren visade genom detta förbund, som han uppehöll trots många svek genom tiderna från sitt gamla förbundsfolk, att det var han själv som skulle offra sin Son när tiden var inne.

 

+++

 

 

 

 

Det var långt innan Lagen gavs till det judiska folket på Sinai berg, vilket visar att det alltid varit trons lydnad och förtröstan som gällt i relation till Gud. Buden, reglerna för det goda och välsignade livet, lagarna, var naturligtvis också en uppenbarelse om Guds vilja för sitt folk, och många av dem gällde under en särskild tid. Men samtidigt fanns ett prästerskap och regler för offer och soning som var väsentliga för hur de skulle förhålla sig till den helige Guden. Ingen människa har genom att lyda lagen kunnat bli rättfärdig inför Gud. Problemet med oss ligger djupare än det yttre beteendet, det är vårt hjärta som är fördärvat och benäget för det onda, och därför behövs en total nyskapelse, att den gamla människan dör och att vi blir nya skapelser  i Kristus (Rom 6).   Kristi försoningsdöd för oss förebådades i flera av de gamla förbundes offer, som inte kunde ta bort synderna utan symboliskt övertäcka dem.

 

Nu gäller detta för oss alla, evangeliets kärna och trons grund för oss:

Rom 5 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. 9 När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. 10 Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. 11 Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.