Kategori: Det senaste.

 

 

Finns det något mer osäkert än framtiden? Vi vet inte ens vad som kommer att hända i morgon, om en månad, ett år. Därför har människan alltid velat ”se” in i framtiden, få veta något om vad som kommer att ske, som om det redan var bestämt och stod skrivet någonstans. Det är ju en märklig idé med tanke på alla faktorer som påverkar det som sker -alla enskilda människors val och ibland oväntade agerande, de rådande omständigheterna och slumpen. Ändå tror många att det skulle stå skrivet i stjärnorna  och söker få veta något om sin framtid hos astrologer och andra som leder vilse, men som tjänar mycket på detta bedrägeri.

 

Det som kommer att hända i framtiden är ju resultatet av oräkneliga och oöverblickbara beslut och händelser i långa komplicerade orsakssammanhang som ingen människa kan analysera.  Det är ingenting fixt och färdigt, utan pågående. Framtiden blir ju till för varje mått av tid som går nu.

Men tänk om det ändå finns en tillförlitig källa till kunskap om framtiden?  Det gör det, tack och lov. Gud själv, som vet allt som kommer att ske från början,  inbegripet också människornas fria val, har låtit oss få veta det för oss viktigaste som hör till hans frälsningsverk. Det är naturligtvis helt omöjligt för oss att förstå rent intellektuellt hur Guds försyn verkar i det stora hela, men det är något vi kan lita på.

 

Det enda  absolut förutbestämda är det Gud sagt och gjort i historien och som visat sig vara trovärdig och sant. Det är den enda tillförlitliga källan till verklig kunskap om framtiden. Vi vet att på samma sätt som Guds Son blev människa vid en bestämd tidpunkt, uppenbarade Gud i ord och gärningar, dog och uppstod från de döda, återvände till sin Fader i härlighet, så kommer han tillbaka till jorden.

 

Jesus talade om sin återkomst  vid en bestämd tidpunkt och till en bestämd plats. Ingen vet på året, dagen eller timmen när det blir, men att det sker kan vi vara säkra på.  Jesus Kristus kommer (snart) tillbaka, och med honom blir Guds rike uppenbarat i all sin härlighet och makt.

Guds räddningsplan för sin mänsklighet fullbordas då, och den gamla av synd, ondska och död präglade världsordningen, denna tidsålder som vi lever i, tar slut och Guds evighet blir permanent här på jorden i den nya skapelsen. Gud kommer att göra allting nytt, den gamla skadade skapelsen upplöses, och det som är svårt att ens föreställa sig, blir verkligt: Guds fullkomliga närvaro mitt ibland oss, och därmed fred, frid, frihet från allt ont och sjukt, från all orättvisa och allt lidande.

 

 

 

Jag ska längre fram belysa något av det stora sammanhang som löper igenom Bibeln när det gäller Guds befrielseverk , från profeternas vision av det messianska fridsriket fram till dess fullbordan vid Herrens återkomst. Det har att göra med Guds utkorelse av Sion, och de löften om hans herravälde som är knutet till detta berg, till staden Jerusalem och Israels land och folk. I hans handlande med detta folk fanns också löftena om att alla folk på jorden skulle få bli en del av hans älskade och utvalda gudsfolk.

 

+++

 

Det har varit helt centralt i den kristna tron  att hoppas och vänta på Jesu Kristi återkomst till jorden. Förväntningarna var stora från början och en del trodde det skulle ske i den apostoliska tiden. Paulus, som vi ska se, var tvungen att korrigera dessa missförstånd. Han hade förstått att mycket måste ske innan det blev en verklighet, och vi hoppas ju och väntar än idag på vår befrielse. Men vi är med all säkerhet närmare denna stora händelse än de var. Den sista boken i Bibeln slutar så här:

+++

 

Lukas, en icke-judisk läkare som ägnade sig åt att insamla information om Jesus innan han skrev sitt evangelium, inleder sin fortsättning på det, Apostlagärningarna, så här.

  I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde, 2 fram till den dag då han blev upptagen till himlen, sedan han genom den helige Ande hade gett sina befallningar åt apostlarna som han hade utvalt. 3 Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike. 4 Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. 5 Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.”

Luk 1 6 När de nu var samlade frågade de honom: ”Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?” 7 Han svarade dem: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt. 8 Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” 9 Då han hade sagt detta, såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. 10 Medan de såg mot himlen dit han for upp, se, då stod två män i vita kläder hos dem. 11 Och de sade: ”Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen.”

 

+++

 

 

 

Framtiden har alltid varit osäker, det är inte bara vi i vår tid som kanske upplever den som mer skrämmande och osäker än på länge. Det har nog alltid varit så. Våld, krig och förtryck har alltid funnits. Stormakter har kämpat mot varandra om territiorier, inflytande och ekonomi,och människor lider obeskrivligt mycket överallt. Men eftersom vi antagligen närmar oss tidens slut ökar militant religiös extremism särskilt inom islam ( och även hinduismen) b la vilket orsakar hundratusentals kristnas liv. Det är ett dagligt böneämne för oss alla.

 

Jag kan inte verifiera detta, men uppemot 70 miljoner kristna kan ha dödats för sin tro genom historien. Det kommer inte att avta, och det enda hoppet för dessa och alla är det obestridliga faktum att Gud har räknat alla dessa dyrbara själar och ska vid Kristi återkomst låta dem få del i den första uppståndelsen från de döda och ge en fullkomlig kompensation och evig upprättelse i sitt Rike.

Hoppet om återställelsen av skapelsen som fördärvats så av ondska och våld är vårt enda hopp, vilket Gud från början verkat för att genomföra. Jesu Kristi död och uppståndelse är garanten för detta. Genom sitt blod besegrade han alla sataniska makter och friköpte oss människor från syndens och dödens makt.

När Herren Kristus återvänt till Fadern och den helige Ande utgjutits över apostlarna och lärjungarna skulle evangeliet förkunnas över hela världen, ett uppdrag som ännu inte är helt slutfört. Det finns folk som aldrig fått höra Guds livgivande ord om frälsningen, vilket är ett stort böneämne att Guds plan ska fullbordas.

Vad vi alla väntar på är Jesu återkomst i härlighet och makt. Troende har väntat i alla tider och trott att tiden snart var inne. Ingen vet, så det är meningslöst att spekulera. Tecknen är för handen, allt det som Jesus i sitt avskedstal beskrev, i b la Matt 24, Luk 21, Mk 13: avfall, förföljelse, oro i världen, krig och katastrofer. Det har i och för sig alltid varit så men situationen i Israel måste och vad som händer i Mellanösten också räknas in som en viktig faktor utifrån andra bibelböcker.

Längtan efter hans återkomst var aktuell från början och en del förväntade sig att det skulle ske då, men som sagt, vi väntar fortfarande. Det är varje kristen människas enda verkliga förvissning om framtiden, att vår Frälsare kommer (snart). Detta hopp bär oss igenom svårigheter och nöd på jorden. Vi lever ytterst för honom och alla våra lidanden för sina rätta proportioner i förhållande till vårt saliga hopp om hans återkomst.

Det återspeglas naturligtvis också i de nytestamentliga breven som jag återkommer till i del III och i Uppenbarelseboken.

 

 

Bibeln är inte bara den mest tillförlitliga källan till kunskap om Gud utan lär oss också mycket om vad det är att vara människa. De som levde för så ofattbart länge sedan kunde lika gärna vara levande idag. Vår mänskliga natur är densamma, det är bara de yttre omständigheterna som förändrats.

 

Här ska jag fundera lite över Kain,  den förste mördaren i den bibliska historien. Han tog livet av sin egen bror. Det är svårt att förstå eftersom det inte fanns någon anledning till det .

Berättelsen är knapphändig, men av dialogerna kan man förstå en del intressanta detaljer om den personlighet som drivs till en sådan ohygglig gärning och hur tidigt i mänsklighetens historia Gud såg den enskilde som ansvarig för sina tankar och handlingar. De teologiska aspekterna om varför hans offer förkastades av Gud, medan Abels offer accepterades, ska jag ta upp i ett separat inlägg, Men det måste sägas att Gud  ju inte kan  agera orättfärdigt, döma orätt, så Kain måste ha varit olydig, nonchalant, oengagerad i tro och gärning. Kain gjorde fel helt enkelt.

 

Här beskrivs återigen en valsituation: Kain kunde välja att lyssna på Guds varningar (och sitt samvete) och inte agera ut sin vrede i denna fruktansvärd handling, att begå ett överlagt mord på sin oskyldiga lillebror. Vem var Kain så arg på? Gud eller sin bror som offrade på rätt sätt, och kanske sig själv? Det kan vi bara gissa, men det var antagligen en blandning av detta. Men vi utgår från att han var vred på Gud som ”behandlade honom illa”.

Hans ovilja att lyda Gud ledde till den känsla av förkastelse som gjorde att han tyckte synd om sig själv och såg sjjälv som ett offer med ”rätten” att  hämnas. Här ser vi det första tydliga exemplet på hur synden  så helt förvrider perspektiven: förövaren ser sig som ett illa behandlat offer och menar sig därför ha skäl att ge igen. Den skyldige menar sig inte vara skyldig. Det är alltid andras fel, Guds eller människors i den självcentrerade och obotfärdige människans liv.

 

Det avslöjar ju också den totala självcentrering som karakteriserade honom och andra i samma situation. Han ångrar inte sin gärning utan tänker bara på sig själv efter mordet, och menar att Guds straff är för stort att bära, att han kommer att få det svårt att leva under förbannelsen som Gud uttalat, och att han kan bli dödad.

När det förfärliga skett , visar han inga tecken på ånger, tänker inte på  Abel som ligger död på marken . Han tycker istället synd om sig själv och beklagar sig över sitt öde.

När Herren ser hans reaktion försöker han få honom att tala ut, tänka om och inse att ha kan välja att inte låta synden ta över och begå den fruktansvärda gärningen. På samma sätt talar Gud till honom efter mordet för att han ska rannsaka sig själv och förstå vad han gjort, och kanske ångra sig. Det kusliga är att Kain verkar sakna varje känsla för sin bror, kärlek, empati, respekt. Som den förstfödde hade han ju ett ansvar för sin lillebror, men hatet, avunden, vreden verkar totalt ha tagit över hans sinne. Det fanns ingen verklig ånger och självinsikt hos honom.

 

Och Herren sade till Kain: ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk? 7Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du skall råda över den.”

Det beskrivs som att synden ”lurar vid dörren”, på hebr. רֹבֵץ, rovets. Verbet beskriver ofta ett djurs position innan det attackerar, redo för ett språng. 

 

Människan skapades alltså med ett samvete, att göra det goda och så kunna leva i en öppenhet mot Gud och andra, frimodigt, och utan onda baktankar. Om hon blev frestad av synden, kunde hon stå emot och råda över den, inte låta den attackera sinnet och agera ut den onda intentionen, tanken, viljan. Men som vi vet av Bibelns samlade vittnesbörd, behövde Guds Son Jesus Kristus dö för vår skull på korset för att bryta denna starka och förödande makt som synden är, det mörka motståndet mot Gud och sanningen.

 

+

 

Texten från 1 Moseboken kap 3: 3 Efter en tid hände sig att Kain bar fram en offergåva åt Herren av markens gröda. 4Även Abel bar fram sin gåva av det förstfödda i sin hjord, av djurens fett. Och Herren såg till Abel och hans offer, 5 men till Kain och hans offer såg han inte. Då blev Kain mycket vred och hans blick blev mörk. 6 Och Herren sade till Kain: ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk? 7Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du skall råda över den.”

 

8 Kain talade med sin bror Abel, och medan de var ute på marken överföll Kain sin bror och dödade honom. 9 Och Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Jag vet inte. Skall jag hålla reda på min bror?” 10 Då sade han: ”Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken! 11 Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand. 12 När du brukar jorden skall den inte längre ge dig sin gröda. Kringflackande och hemlös skall du vara på jorden.” 13 Kain sade då till Herren: ”Mitt brott är för stort för att förlåtas.

14 Se, i dag driver du mig bort från åkerjorden, och jag är dold för ditt ansikte. Kringflackande och hemlös kommer jag att vara på jorden, så att vem som helst som träffar på mig kan döda mig.” 15 Men Herren sade till honom: ”Kain skall bli hämnad sjufalt, vem som än dödar honom.” Och Herren satte ett tecken på Kain så att ingen som träffade på honom skulle döda honom. 16 Så gick Kain bort från Herrens ansikte och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden.

 

 

 

En fråga har ljudit genom alla årtusenden och ljuder än idag: vad är sant i det vi hör och läser om? Är källan till informationen trovärdig?  Det gäller på alla nivåer av mänsklig verksamhet, i stort och smått. Jag har skrivit om det i andra sammanhang och hänvisar därför till det, b la https://alefochomega.com/2021/10/22/sanningen-ingenting-annat-an-sanningen/

 

Här ska det handla om det första dokumenterade bedrägeriet som fick katastrofala konsekvenser och som så väl beskriver vilka rotorsakerna är till  vårt främlingsskap gentemot Gud. Vi får gå tillbaka till urmönstret för hur lögnens mekanismer fungerar och hamnar då naturligtvis i Edens lustgård, i de första så viktiga kapitlen i vår Bibel. Det symboliska bildspråk som denna berättelse framställer dramat i lämnas därhän, det torde vara uppenbart att det just är metaforer för en verklighet som inte kan beskrivas på ett bättre sätt. Det väsentliga är vad texten vill säga om det som skedde (vilket påverkat hela mänsklighetens historia) , inte det tidstypiska mytologiska språket som de flesta förstod i sin kultur. De tänkte sig inte en vanlig orm som talade eller två synliga träd, varav det ena gav liv och det andra kunskap om gott och ont osv.

Men, ingen vet hur det ”egentligen” gick till. Det viktiga är vad texten lär oss om vår gode Skapare, och vår andliga fiende som arbetar precis på samma förrädiska sätt i alla tider. Man måste alltid se till Bibeln i sin helhet, vad det sägs om olika företeelser, och då ser man hur alt hänger ihop.

 

Det handlar ytterst om epistemologi, vad vi vet kan veta om verkligheten,  vad som är sant.

De ord, de tankar vi möter i texten representerar parterna i det första stora dramat -Gud, de första människorna och Lögnaren. Det typiska för moraliskt ansvariga, medvetna varelser är att de kommunicerar,  förmedlar b la fakta, information som kan vara sann eller falsk,  intention och vilja .   De har också ett ansvar inför Gud med hur de bearbetar information, vem och vad de tror på. Vi är skapade med sunt förnuft, att inte bejaka det dåraktiga och  orimliga. Hur kunde t ex de första människorna tro mer på vad ormen sade än deras Skapare och Gud? Men sådan är frestelsens logik: det börjar med ett ifrågasättande av Guds godhet och generositet, sedan ett direkt motsägande av det,  och till sist den flagranta lögnen. Det blir möjligt genom att sinnesförnimmelserna s a s bekräftar frestelsen. Se texten längst ner på sidan!

 

 

 

 

Det är precis det som sker i texten. Ord uttrycker och förmedlar den talandes tankar, avsikt och mening. Det kan verka självklart, men ändå viktigt att tänka på i detta sammanhang. När aposteln  Paulus skriver i sitt 2:a brev till Korint att den kristnes vapen här i världen inte liknar den här världens utan ”har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som rese sig upp mot kunskapen om Gud…( 10:4-5), så är det precis vad det handlar om.

Upproret mot Gud började i förvanskningen av hans ord, förnekelse av hans suveräna auktoritet och vilja med sin egen skapelse. Lögnen skapar en egen slags alternativ verklighet som sedan byggs upp när de lögnaktiga makternas inflytande fortsätter arbeta genom människans fallna natur som låter sig bedras, och avgudadyrkan som leder hennes hjärta vilse från sann tillbedjan och tro. Detta uppror kommer att nå sin kulmen innan Jesus kommer tillbaka. Paulus beskriver detta så här:

 

 

 

 

 

I texterna möter vi först och främst den evige Guden själv, som skapade allt som finns genom att tala det till existens och funktionalitet i hela den ofattbart geniala och subtilt sammanhängande väv av livsformer på alla nivåer som utgör vår värld, vår plats i kosmos (även den perfekt designad ner på nanonivå för att kunna hysa detta liv i en för övrigt mörkt och tomt rymd).  I de ord  han talade  till människan låg hans kärlek och vishet, hans avsikt att de människor han skapat till gemenskap med sig själv, skulle förströsta och tro på hans ord.

På samma sätt som Gud skapade de naturlagar som styr universum måste hans ord måste vara lag för vår existens vad gäller vår relation till honom. Vi skulle inte veta något om honom som person om han inte talat till oss i sitt eviga Ord, som uppehåller skapelsen, som uppenbarades i Sonen och som återfinns i Skriften.

Vi har två röster som förmedlar helt olika världsbilder. Det är först och främst Gud själv som uttrycker sin vilja, sin goda och kärleskfulla avsikt att människan ska leva i tro och gemenskap med honom. Därför lät han henne ställas inför valet som den moraliska varelse hon skapats för att vara.

Den andra rösten kommer från den onde i ormens skepnad som har en totalt motsatt plan, nämligen att förneka och förstöra denna Guds plan.  Det är något som blir tydligt i Bibelns samstämmiga vittnesbörd om denne fiende till Gud och människa. Det antyds bara i GT, och man ska vara försiktig eftersom vi inte vet och förstår alt om ondskans och laglöshetens mysterium, men i NT blir dessa andemakter lite mer tydliga.

Jesus själv talar om denne som en andlig entitet med vilja, kunskap, målsättning och maktanspråk.  Jesus säger att ” han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, för det finns ingen sanning i honom. När han talar lögn talar han utifrån sig själv, för han är en lögnare och lögnens fader.” (Joh 8). Mer om djävulen i ett kort kommande inlägg.

 

Gud tillåter att detta sker och vi kan ana att det handlar om alla skapade varelsers val att lyda Gud eller inte lyda. I änglarnas fall handlar det om att tjäna Gud, i människans fall att älska, tro på och följa Guds befallningar , vara hans representant på jorden, förvalta skapelsen, utbreda kunskapen om Gud, leva i hans gemenskap och i fred med varandra.

 

+++

 

 

Ytterst handlar det alltså om medvetna tankar och planer, uttryckta i ord och språk, praktisk vägledning om vad som är sant. De två förhållningssätten är från början dessa: symbolen för gemenskap är Livets träd som människorna fick äta fritt av,  dvs få del av Guds liv, ljus och vishet, ta emot från honom.  Det är detsamma som att tro på och lyda Guds ord, honom själv. Ord representerar personen, Gud själv .

Symbolen för överträdelse, otro och olydnad, är trädet med kunskap om gott och ont. Kunskapen är inte ond i sig,  men att göra tvärtemot vad Gud sade är roten till det onda. Gud hade klart och tydligt sagt att de skulle döden dö, vilket betyder att de ”dog” andligt, skildes från Gud om de inte gjorde som Gud befalt. Det lockade med frestarens ord om att ”bli som Gud med kunskap om gott och ont”. Det är själva avgrunden i detta mörker, att människan som redan var skapad till Guds avbild, att vara lika honom, ändå ville bli som Gud. Det är stolthetens och högmodets eko vi hör från tidernas begynnelse, att människan är i centrum, alltings mått, i sin självhävdelse och inbilskhet att kunna leva oberoende av sin Skapare. Det är rösten av fienden som hörs i så många sammanhang där man förvränger sanningen om Gud.

 

Det är alltså samma grundmönster som har gällt i alla tider: att människan har en gudomlig kvalitet i sig själv och   på egen handkan nå fram till andlig kunskap och moralisk perfektion  och att hon  inte behöver dö, och dömas. Vi känner igen dessa tankar i de gnostiska tankesystemen. Gudsförnekelse återfinns i många ideologier, och förvirring angående Guds person och verk präglar många religioner.

 

Vad Gud lovar att göra redan i början, är att krossa ormens huvud, alltså hela den bedrägliga tankesystemet bakom dessa ord. Han har gjort det i och genom Jesus, när han dog på korset för våra överträdelser och synder och samtidigt bröt djävulens, dödens, ondskans och lögnens fördärvliga och förfärliga makt. Jesus är Herre och vid hans återkomst blir detta faktum en tvingande nödvändigt att erkänna för alla gudsfientliga andedmakter och människor.

 

Här är texten från 2 och 3 kapitlet i Första Moseboken:

 

 

 

Bibelns texter är befriande ärliga om vad det är att vara människa. Dem vi möter på dessa sidor skildras på ett ocensurerat sätt, utan att försköna eller skyla över svagheter och tillkortakommanden. Man vet att det bara funnits en enda fullkomlig människa som levt på jorden, och det är Gud själv i mänsklig gestalt, Sonen Jesus Kristus. Han var den ende alltigenom rättfärdige, goda människan, full av kärlek och helighet, nåd och sanning.

Alla andra framträder i sin mänskliga komplexitet och svaghet, i sin överlåtelse till Guds kallelse, men också sin kamp. Därför kan vi identifiera oss med dem och finna goda förebilder och inspiration. Vad gäller goda exempel finns många, särskilt Josef, Jakobs son i GT, och även profeten Daniel, som Jesus hänvisade till i sitt eskatologiska tal.

Gud vet vad som finns i oss på gott och ont, och erbjuder oss att leva i hans ljus med det som plågar och gläder oss. Vi är liksom inriktade på att vända oss till någon annan med det vi bär inom oss,  att ha någon att vända oss till i livet. Vem ska vi tacka för de riktigt stora och livsförvandlande händelserna, och vem får vi utgjuta vår sorg och smärta inför? Vi är skapade för relation, det är så grundläggande att avsaknanden av kärlek och meningsfullt utbyte skadar själen på djupet. Människor behöver självklart varandra, men också ytterst behöver var och en av oss vår Skapare och Gud. Vi kan också möta varandra på ett innerligare sätt om det är Kristus som förenar oss i ande och liv.

 

När vi väl tackat, lättat vårt hjärta får vi bara vara, ta emot, börja lära oss att lyssna och vila i Guds goda närvaro. Han vet redan allt, förstår allt. Det finns tröst i varje sorg, nåd för varje nödsituation, hjälp i alla omständigheter. Vi är inte utelämnade till våra egna och andras fel och brister, Gud själv är vår innersta tillflykt.

 

Därför pågår ständigt denna dialog med Gud själv som Psaltaren är ett underbart exempel på. Kung David, som hade många kreativa gåvor inom poesi och musik (han spelade det tidstypiska instrumentet harpa, mindre än den nutida varianten!). Han talar ofta till sig själv med uppmaningar att  förtrösta, och tro, hoppas på, och prisa Gud.

 

Psalm 42  Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig?

Sätt ditt hopp till Gud. Jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.

7 Min Gud, min själ är bedrövad i mig.

Därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder.

 

Psalm 103

Lova Herren, min själ, ja, hela mitt inre skall prisa hans heliga namn!

2 Lova Herren, min själ, och glöm inte alla hans välgärningar,

3 han som förlåter dig alla dina synder och botar alla dina sjukdomar,

4 han som återlöser ditt liv från förgängelsen

och kröner dig med nåd och barmhärtighet,

5 han som mättar ditt begär med sitt goda,

så att du blir ung på nytt som en örn.

 

+++

 

 

 

 

De människor som skrev den fantastiska bön-och hymnboken Psaltaren var inte rädda för att uttrycka sin förtvivlan och sina tvivel inför Herren, men också ständigt sin tro och förtröstan. Deras trygghet låg framför allt i att leva inför Gud med allt inom sig, i ständig dialog och överlåtelse.

 

Vi är fullkomligt sedda av Gud med total och trofast  kärlek. I gemenskapen med honom får vi vara trygga och vila i hans nåd i varje ögonblick, i allt vi går igenom.  Samtidigt ska vi med hans hjälp kämpa trons goda kamp mot allt inom oss som inte hör hemma i hans rike, och bistå andra. En av de andliga lagar Gud inrättat är ju att den som ger, får. Vi blir själva mer människor genom att ge och ta emot kärlek.

.

Det fanns många orsaker till oro på deras tid, liksom i vår egen, och det försvinner inte genom positivt tänkande, ytligt hopp. Det är på så många plan förtvivlan och frustration växer i våra samhällen, och det finns tyvärr inga enkla och snabba lösningar på de svåra problem vi står inför lokalt och globalt. Hos Gud själv får vi ta emot det vi behöver för att leva och verka i världen. Vi har alla en uppgift där vi befinner oss, att be, räcka ut en hjälpande hand, bjuda in till samtal.

 

+++

 

Om vi lever i Herrens ljus inser vi hur svårt det är att förändra oss själva. Självhjälpsböcker är inget nytt fenomen, men kanske mer  inkomstbringande i vår tid eftersom behoven av vägledning ökat i takt med sekulariseringen och att vi fått det bätte materiellt sett sedan efterkrigstiden. Det är inte självklart längre att söka visdom, vägledning och frid i Bibeln och kristen själavårdande tradition. Livet är antagligen också mer komplicerat i vår individualistiska tid när var och en måste finna sin egen identitet i ett samhälle utan självklart givna gemenskaper och de kollektiva referensramar, som den kristna tron ger.

 

Det talas i olika spirituella traditioner om betydelsen av acceptans och medveten närvaro, något som även infogats i psykologiska hjälpprogram för stressade nutidsmänniskor som mår psykiskt dåligt. Det är något som praktiserats i den judiskt-kristna traditionen i tusentals år, och som är viktigt. Men här finns alltid Gud som ett självklart centrum: det är i hans närvaro och frid som vi försöker stilla oss och bli medvetna om vår omvärld, oss själva i relation till tillvarons djupaste grund som är han själv. Vi får leva i överlåtelse till honom och i hans nåd få hjälp att acceptera vårt liv som det blev och är, och be om läkedom och upprättelse. Det är alltid utifrån bibelordet som vi  mediterar över vem Gud är för oss, ord som är är levande och verksamma i oss.

 

 

+

Psalm 139 Herre, du utrannsakar mig och känner mig.

2 Om jag sitter eller står, vet du det,

du förstår mina tankar fjärran ifrån.

3 Om jag går eller ligger, utforskar du det,

med alla mina vägar är du förtrogen.

4 Innan ett ord är på min tunga,

vet du, Herre, allt om det.

5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.

6 En sådan kunskap är mig alltför underbar,

den är så hög att jag ej kan förstå den

7 Vart skall jag gå för din Ande,

vart skall jag fly för ditt ansikte?

8 Om jag far upp till himlen, är du där,

bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där.

9 Tar jag morgonrodnadens vingar,

gör jag mig en boning ytterst i havet,

10 skall också där din hand leda mig

och din högra hand fatta mig.

11 Om jag säger: ”Må mörker falla över mig

och ljuset bli natt omkring mig”,

12 så är inte mörkret mörkt för dig,

natten skall lysa som dagen

och mörkret vara som ljuset.

 

 

 

 

 

 

 

 

I alla tider och kulturer har berättelser av olika slag varit viktiga. Det kan vara sagor, sedelärande historier, ordspråk, liknelser. När de är som bäst lär de oss något om att att vara människa, en god och rättrådig människa. De kan göra oss mer kloka och förstående. Vi har alltid speglat oss i berättelser för att leva så bra som möjligt.

Gud skapade oss på det sättet, och därför talar han till oss genom berättelser. Sedan rymmer naturligtvis  Bibeln det för den kristna tron absolut centrala  uppenbarade kunskapen om  Guds vilja, i direkta tilltal från Gud, profetiska ord, bud och regler, undervisning i Nya Testamentet. Jesu ord om Gud Fadern och sig själv, om sin uppgift att försona världen i evangelierna, är sanna i absolut mening, liksom de apostoliska skrifterna. De innehåller Guds frälsande ord och gärningar.

 

Men Jesus var som sagt en skicklig historieberättare som använde sig av många olika sätt att övertala, att påverka. Han använde sig av den effektiva metoden att ställa frågor, just för att väcka eftertanke. Som rabbi, judisk lärare, var han också väl förtrogen med traditionen att tala i liknelser, i bildspråk, i symboler. Det finns drastiska uttryck, överdrifter, motsatser, allt för att skapa spänning i en berättelse och ställa saker på sin spets.

 

Evangelisterna har naturligtvis ordnat Jesu undervisning i sina respektive dispotioner av tal och berättande avsnitt. De skrevs ju på grekiska, och det är inte alls omöjligt att de kände till retorikens struktur i denna process.  I antiken var retorik en mycket viktig konstart, som mansatte en ära i att använda sig av och vara skicklig i. Det handlar om att argumentera för en sak på ett övertygande sätt och med ett språk som appellerade till lyssnaren. Retorik är konsten att övertala. Då kan Jesus själv, och hans apostlar, faktiskt sägas vara skickliga retoriker.

 

De hade sannerligen världens bästa argument för det viktigaste projektet i historien, att berätta om den sanne Guden och hjälpa människor att finna honom! ”Guds rike är nära, omvänd er och tro på evangelium!” Gud har kommit så nära i och genom sin egen Son Jesus, vilket han visar i ord och gärningar. Han förkunnade, undervisade om Gud, och botade sjuka.

 

+

Här har jag skrivit mer detaljerat om Jesu liknelser :

https://alefochomega.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=5383&action=edit&classic-editor

 

 

Jesus förmedlade uppenbarelsen om Gud i sitt liv på så många olika sätt b la genom att använda liknelser, berättelser och exempel för att göra det gudomliga verkligt och konkret. Han var en av de absolut främsta någonsin i detta. Det är fascinerande hur han som Guds Son, kunde tala till vanliga enkla människor på ett så konkret och illustrativt sätt. Han presenterade inga storstilade teoretiska resonemang om den gudomliga verkligheten, utan visade i ord och handling vem Gud Fadern är.

 

+++

 

 

 

 

Jesus undervisade folket om Guds rike i liknelser och talade ofta i bildspråk. I liknelserna handlar det om att göra den osynliga andliga verkligheten begriplig genom att anknyta till något konkret och vardagligt som människorna på hans tid kunde referera till. Därför handlar det mycket om vardagslivet, olika sysselsättningar som har med jordbruk och fiske att göra, och olika attityder hos människor i specifika situationer. Syftet är att uppenbara, eller förklara något om Gud, samtidigt som de döljer innebörden för dem som inte vill ta till sig hans budskap, men även att väcka eftertanke, få människorna att känna igen sitt felaktiga beteende och inse sitt djupa behov av Guds nåd. Hans budskap avslöjar och når ända in i själens innersta, och om det finns en hjärtats ödmjukhet att ta till sig ordet, leder det till omvändelse och tro.

 

Det är lättare att relatera till små berättelser, liknelser, korta meningar och apeller, ordspråk och komma ihåg dem, än långa teoretiska utläggningar. Det är precis så hela Skriften fungerar, inte att teoretisera och filosofera över Guds existens utan istället berätta om vad han sagt och gjort, och vad människor säger och gör i förhållande till detta. Det handlar ju om livet självt för oss alla, och det består av kommunikation, av det vi säger och gör. Bibeln består b la av många slags berättelser från olika perspektiv som belyser vårt liv, vilka vi egentligen är, och vem Gud är.

 

I Mark 4:26 och 4:30 läser vi:

 

Jesus sade: ”Guds rike är likt en man som sår säd i jorden. 27 Han sover och stiger upp, natt följer på dag och säden kommer upp och skjuter i höjden, han vet själv inte hur. 28 Av sig själv ger jorden gröda, först strå, sedan ax och därefter fullmoget vete i axet. 29 Och när grödan är mogen räcker han genast ut skäran, eftersom skördetiden är inne.”

”Han sade också: Vad skall vi likna Guds rike vid, eller vilken liknelse skall vi använda för att beskriva det? 31 Det är som ett senapskorn. När man sår det är det minst av alla frön på jorden. 32 Men när det har blivit sått, växer det upp och blir större än alla köksväxter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.” 33 Med många sådana liknelser predikade han ordet för dem, på ett sådant sätt att de ville lyssna. 34 Han talade bara i liknelser till dem. Men när han var ensam med sina lärjungar förklarade han allt.

 

Det är särskilt i Johannesevangeliet som Jesus uttryckte sig i djupa symbolmättade  bilder om sig själv, något jag har skrivit om i andra inlägg. https://alefochomega.com/2019/11/07/jesu-sju-jag-ar-ord-i-johannesevangeliet/

 

Jag ska här koncentrera mig på synoptikerna, de tre första evangelierna.

 

+++

 

 

 

Evangelisterna disponerar sitt material på lite olika sätt utifrån den grupp de särskilt vill rikta sig till, men det bygger ju på ögonvittnenas skildringar av Jesu ord och gärningar. Det som gör dem tillförlitliga är just att de inte är exakta kopior av varandra. Om två vittnen skulle vara absolut samstämmiga, kan man med fog misstänka att det är uppgjort. Men eftersom den största delen av innehållet i texterna överensstämmer i det väsentliga, kan vi också vara säkra på att det är trovärdigt. Det bygger på samma källor.

 

En viktig liknelse återfinns hos alla synoptiker,  om såningsmannen, se Mark 4:1, Matt 13, Luk  8. Den beskriver ju vad som sker när ordet Jesus förkunnar tas emot på fyra olika sätt. Jag jämför de tre versonerna vad gäller första och sista meningen

Matt 13 :8 Hör alltså vad som menas med liknelsen om såningsmannen. 19 När någon hör budskapet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. Detta är sådden vid vägen. .. Men det som såddes i god jord är den som hör ordet och förstår, och som bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.”

Mark 4: Han sade vidare till dem: ”Om ni inte förstår denna liknelse, hur skall ni då kunna förstå några liknelser alls? 14 Såningsmannen sår ordet. 15 De vid vägen är de hos vilka ordet sås. Men när de hör det, kommer genast Satan och tar bort ordet som är sått i dem …  20 Men de hos vilka säden faller i god jord, det är de som hör ordet och tar emot det och bär frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.”

Luk 8:  11 Detta är liknelsens mening: Säden är Guds ord. 12 De vid vägen är de som har hört ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, så att de inte kan tro och bli frälsta... 15 Men det som föll i god jord är de som har hört ordet och behåller det i ett uppriktigt och gott hjärta och bär frukt och är uthålliga.

Vi får en ännu rikare förståelse när vi läser verserna tillsammans.

Vi känner igen den ”röda tråden” i Bibeln om att höra ordet från Gud och göra därefter.  Det är själva grundprincipen i Guds rike, att höra och ta emot i tro, och så  bli frälst och bära frukt. Vi möter också den onde, satan, djävulen, som försöker göra allt för att rycker bort ordet , på samma sätt som han gjorde från början med de första människorna. Det är samma taktik genom alla tider, att genom olika knep förhindra att Guds ord får rot i vårt inre och kan  förvandla oss.

 

+++

 

Gud har alltid velat kommunicera med oss, inte bara genom ord i form av talat språk eller alfabetets bokstäver i ordnade satser , utan i den djupa betydelsen av kommunikation mellan personer, vilket ska leda till gemenskap, i liv. Gud överför samtidigt något av sig själv, sin Ande, genom det han talar, och när vi lyssnar.

ORDET själv, genom vilken Gud skapade allt, är en person, Sonen hos sin Fader i evighet, och han blev människa i Jesus Kristus och talade ord av Ande och liv. Jesu ord är mer än bara språktecken, de rymmer Guds eget liv.

 

+

 

 

När församlingen efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd, och fyllda med Andens kraft efter Pingstdagen, skulle förstå sin judiska bakgrund och sina heliga Skrifter utifrån detta, skedde samtidigt med expansionen av evangelisaton och mission, att de kristna gemenskaperna som ofta träffas i hemmen, organiskt fann ordningar för  bön, gudstjänst och diakoni. Snart framträdde som man kunde förvänta sig också motstridiga tolkningar av evangeliet i form av judaiserande eller gnostiska idéer, som apostlarna och de första lokala ledarna måste analysera och motverka.

 

När evangeliets sanning förkunnades kom omedelbart reaktionen, som ett eko från Edens lustgård, ”skulle Gud ha sagt?” Man sökte, enkelt uttryckt, förvränga evangeliet genom att göra det lagiskt när man hade svårt att acceptera att tron på Guds nåd räckte för både jude och icke-jude, för att räknas som rättfärdig inför Gud.

 

Eller också lade man till tankar som inte hörde hemma i Jesu undervisning eller Bibelns människosyn , utan i främmande gnostiska traditioner.   Det är exakt på samma sätt idag.

 

På så sätt går teologisk förståelse och praktiskt verksamhet hand i hand. Aposteln Paulus är ett strålande exempel på detta. Hans brev till församlingarna innehåller lika delar praktiska råd och förmaningar utifrån konkreta situationer, som genomlyst teologisk reflektion över det han förkunnar. Det finns ingen skillnad mellan Jesu ”enkla lära” och Paulus teologi, eller mellan den historiske personen Jesus av Nasaret och ”kyrkans teologiskt skapade Kristus”. En del har velat göra det till en motsätning, men det är en konstruktion som faller på sin egen omöjliga premiss.

 

I sin person fullbordar Jesus Guds messianska löften i det gamla förbundet och det är helt klart i evangelierna vem Jesus är, Guds egen Son, som kom till världen för att dö och uppstå för vår eviga frälsnings skull. Det är något som urkyrkan och senare tiders teologer har reflekterat över och haft som grund för sin identitet och verksamhet.

 

Sådan är Gud, och har alltid visat sig vara sådan i den bibliska uppenbarelsen: han visar vem han är i genom sitt ord, sitt tilltal, och  i praktisk omsorg om sitt folk och sin vägledning. Han vet att vi behöver både hans ord, kraft, och omsorg i vardagen.

 

Genom historien har sedan kyrkan fördjupat sin förståelse av teologin  när det gäller de för frälsningen centrala dogmerna, dvs de eviga och gällande lärosatser som utifrån Bibeln och den levande processen av bön och reflektion under Andens ledning, definierar kristen tro.

 

 

Tiden mellan Kristi Himmelsfärd och Pingsten säger så mycket om Guds realistiska omsorg om oss. Han vet att vi behöver hjälp för att leva i den här världen. Det var därför han sände sin Son till världen, och efter att Jesus återvänt till den himmelska verkligheten,  sände han Hjälparen själv. Så kallas den helige Ande i Johannes evangelium. Anden, den tredje personen i Gudomen, representerar Kristi närvaro på jorden idag. Det finns så mycket att säga om den tredje personen i Gudomen, den helige Ande, ett med Fadern och Sonen av evighet. Anden är inte en kraft eller en opersonlig energi, men han ger liv och kraft till lärjungar i alla tider.  Han hjälper oss attt leva som Guds älskade barn, förbli i Kristus, och verka för Guds rike. Utan honom finns ingen tro eller kristet liv. Allt skulle bara vara teori och vackra ideal, men utan kraft och närvaro.  Han bor i oss, vi får  av nåd delta i den treenige Gudens liv genom den helige Ande. Det är stort och värt att prisas. Den helige Ande har varit verksam från början i skapelsen och genom frälsningshistorien. Han skapar och förmedlar liv, ger kraft, förklarar Guds ord, renar, leder de troende och enar dem. Han tröstar, förmanar och uppmuntrar,  förhärligar Jesus och förklarar Ordet. Han är sanningens Ande som bevarar oss i Guds uppenbarade sanning. Anden överbevisar också världen om synd, rättfärdighet och dom. Han hjälper människor att inse att de är syndare i behov av Guds förlåtelse, att omvända sig och tro på Jesus, och att sedan förbli i honom. Han ger av sina nådegåvor till de troende för att de skall förmedla Guds kunskap, helande, vishet och kraftgärningar. (1 Kor 12:1-4) Kunskapen om Anden som person är något som Jesus Kristus uppenbarade . Jesus visade vem Fadern är och även vem den Helige Ande var  i sitt eget liv. Anden förberedde Kristi ankomst, var verksam i Jesu liv från konceptionen till uppståndelsen, och bevarar det folk som är helgat åt honom fram till Kristi återkomst. +++ Det är också början på skapelsens upprättelse efter den stora skilsmässan mellan människan och hennes Skapare.  Denna återställda gemenskap blev möjlig genom Jesu död och uppståndelse, och Andens utgjutande. Den treenige Guden som vi tror på är till sin natur ett mysterium, som vi bara kan nalkas i tro, vördnad och tillbedjan. Vi förstår inte hur den levande Guden kan vara Fader, Son och Helig Ande på ett rent intellektuellt sätt. Det är något som Gud själv uppenbarar i ord, liv och gärningar för sitt folk, sina barn, även om det tar hela evigheten att lära känna honom. Men det är ändå redan här i tiden som det kan bli verkligt för oss genom Andens verk i oss,  i ett överlåtet liv till, och  gemenskap med Gud själv som det blir begripligt för vår oss. Gud som Skapare, alla människors skapare,  är säkert också genom sin Ande närvarande och verksam på ett sätt som vi inte förstår eller ser vidden av. Anden kan ju på ett unikt sätt utrannsaka alla människors inre, om de fått höra evangelium, vilket ljus de har, vad deras samveten säger och hur de konkret agerar i livet utifrån sina förutsättningar. Det är också därför endast han är alla människors domare. Bara han vet vilka de innerst inne är inför honom och vilka val de gjort i sina liv. Vårt uppdrag är att be för, betjäna, leva med, och vittna för våra medmänniskor, som alla är lika älskade av Gud.

+++

Evangelisten Johannes berättar i avskedstalet, kap 14-16, om hur Jesus förklarade för lärjungarna hur han fortsatt skulle kunna vara närvarande hos de sina, trots att han snart måste lämna dem fysiskt. Som alltid ger Johannes en fördjupad förståelse av det som skedde i det yttre.

Jesus hade lovat sina lärjungar att han inte skulle lämna dem faderlösa. Han skulle komma till dem och på den dagen skulle de förstå att han var i sin Fader och att de skulle vara i honom och han i dem. Fadern skulle ge dem en ”annan Hjälpare”, ἄλλον Παράκλητον, allon Parakleton. Det betyder en Hjälpare av samma slag, en som är som Jesus själv. Grekiskan kan genom ordet ”allos”, annan, uttrycka att det handlar om likhet. Annars hade ordet ”heteros” använts, som betyder av ett annat slag.

Genom den Helige Ande, som skulle uppfylla dem, kunde också Fadern och Sonen komma till dem och bo i dem. Genom tro på Jesu försoningsverk och när vi älskar honom och förblir i i hans ord, kommer Fadern och Sonen för att ta sin boning i oss. Gud bor inte bara bland sitt folk genom den Helige Ande, utan i våra hjärtan som individer.

 Johannesevangeliet 15:15-21. Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud. ¹⁶ Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, ¹⁷ sanningens Ande, som världen inte kan ta emot. Ty världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, eftersom han förblir hos er och skall vara i er. ¹⁸ Jag skall inte lämna er faderlösa, jag skall komma till er. ¹⁹ Ännu en kort tid, och världen ser mig inte längre, men ni skall se mig, ty jag lever, och ni kommer att leva. ²⁰ Den dagen skall ni förstå att jag är i min Fader, och att ni är i mig och jag i er. ²¹ Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom.” ²² Judas – inte Judas Iskariot – frågade: ”Herre, hur kommer det sig att du vill uppenbara dig för oss och inte för världen?” ²³ Jesus svarade: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. ²⁴ Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig. ²⁵ Detta har jag talat till er, medan jag är kvar hos er. ²⁶ Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er. ²⁷ På Pingstdagen minns vi det underbara som skedde när lärjungarna, i enlighet med Jesu löfte , blev fyllda med den helige Ande på ett totalt livsförvandlande sätt, och hur  ”De började tala främmande språk allteftersom Anden ingav dem att tala” .  Detta språkmirakel blev ett stort tecken för alla på Guds  mäktiga verk .  De började omedelbart berätta om Guds väldiga gärningar på de språk som var representerade bland de judar som församlats för högtiden, en uppfyllelse av Jesu löfte om att de skulle få kraft och bli hans vittnen, i Jerusalem, hela Judeen, Samarien och ända till jordens yttersta gräns (Apg 1:8). Därför kan man säga att församlingen föddes i detta pingstdop, när Anden kom över lärjungarna och uppfyllde dem.  Då började de också förstå Skrifterna, och allt vad Jesus undervisat dem om före sitt avsked. När aposteln Petrus höll sin första predikan hänvisade han till profetiornas uppfyllelse. Läs gärna kap 2 i Apostlagärningarna! Lärjungarna trädde fram inför folket, med Petrus i spetsen, och förkunnade evangelium. Skillnaden mellan före och efter var påtaglig. Tvivel, förvirring och rädsla var som bortblåsta, när Guds Ande uppfyllt dem på detta mäktiga sätt.  Den första pingstpredikan är fortfarande en av de bästa predikningar som hållits, och den belyser hur apostlarna förstod uppfyllelsen av profetiorna i det som hänt med dem. Den judiska högtiden Shavuot, pingst, firades till minne av hur Gud gav det judiska folket de tio budorden. Det var femtio dagar efter påsk. Ordet kommer från det grekiska Πεντηκοστή, pentekoste, som betyder den femtionde. Det var dessutom en skördefest. Efter Jesu död och uppståndelse under påsken, när hans slutgiltiga och fullkomliga offer på korset för hela världens synd fullbordats, kunde även meningen med pingsten uppfyllas. Gud kunde nu ta sin boning i människornas hjärta,  skriva sin viljas lag där, och leda sitt folk på ett nytt sätt.   +++ Pingstens glädje.   Några tankar om den glädje som är vår arvedel och som blir extra tydlig just under pingsten. Den som blivit fylld av den helige Ande, vet att den glädjen inte liknar något annat. Vi får del av Guds egen glädje.  Obeskrivlig glädje och salighet tillhör Guds väsen. Det är en glädje som inte är beroende av våra omständigheter, inte av oss själva. Det är en glädje som består och som håller igenom alla livets svårigheter. Vi kan uppleva att vi tappar den ibland, men Anden upplivar den i oss gång på gång. Den är en gåva som allt annat vi får av Gud. Det är hans egen glädje.   Det står i Apostlagärningarna: ”Och lärjungarna uppfylldes av glädje och den helige Ande”.   Där Guds Ande är, där är glädje, frid och frihet.

När vi tillber och prisar Gud i Anden är det en förövning till den saliga evighet som väntar oss, när vi får leva helt i Guds närvaro och tjäna honom med uppgifter i den nyskapde och befriade världen, som vi inte kan föreställa oss . Anden skapar också enhet, kärleksgemenskap mellan lemmarna i Kristi kropp, förmedlar  närvaron från Jesus, ger liv åt Ordet, ljus, ledning, visdom, tröst.

Vad karakteriserar Guds rike? ”Rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande”. Där Jesus Kristus får regera som den Herre han är, där är rättfärdighet, frid och glädje.

Jesus sade, och det är samtidigt ett löfte: ”Detta har jag talat till er för att min glädje ska vara i er och för att er glädje ska bli fullkomlig”. (Joh 15:11). Det är sant och verkligt. Det är inte en ytlig glädje som världen ger utan en glädje som håller genom lidande och nöd. Det var just kvällen innan sitt lidande som Jesus talade om sin glädje.

 Precis innan hade Jesus sagt följande: ” Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek.” Kärlek och glädje hör ihop. Jesu glädje var fullkomlig eftersom han uppfyllt sin Faders vilja lika fullkomligt och förblev i hans kärlek. Jesus var själv ”smord med glädjens olja”, enligt den messianska Psaltarpsalmen 45:8. +++ Den helige Andes verk i våra liv på olika sätt. +++

Det är viktigt att veta vad Bibeln lär om Anden, men lika viktigt att erfara hans närvaro. Guds rike består inte i ord utan i kraft, som Paulus skrev (1 Kor 4 ). Guds Ande verkar där Jesus är i centrum som den korsfäste och uppståndne Herren och Frälsaren, för att vittna om honom i våra liv idag, förhärliga honom. Anden söker inte uppmärksamhet för sig själv, utan pekar alltid på Jesus. Anden är ett med Fadern och Sonen och kallas b la Faderns Ande, Sonens, Kristi Ande. För oss är han Hjälparen, Tröstaren, och b la nådens, sanningens, uppenbarelsens, härlighetens, bönens, barnaskapets, kraftens, helighetens, reningens, livets Ande.

Anden ger liv åt Guds ord och är vår Hjälpare, utan honom kan vi inte leva som kristna. När Fadern och Sonen är viktigast för oss hjälper Anden oss att tillbe, be, tjäna och leva i Guds fullhet. Anden är ju Guds närvaro i våra hjärtan och i församlingen i dag. Utan honom finns inget liv från Gud, då är kristen tro en lära och Bibelns ord förblir bara ord på papper. Himmelske Fader, tack för allt du är och gör. Vi tillber, lovar och ärar dig. Tack att du utgav din egen Son för vår frälsning, tack att han dog och uppstod för att vi skulle få liv i honom. Tack Gud, att du sände den helige Ande efter Jesu himmelsfärd och att du själv därför kan bo i oss. Jag ber att vi ska förstå vårt totala beroende av dig varje dag och vara öppna för dig, så du kan leda oss efter din vilja. Vi ber om kraft att vittna och tjäna dig, men också om nåd att förbli i Kristus, bevara tron genom lidande och prövning. Tack att Anden  gör Jesus levande för oss, och Bibelns ord. Tack för att ditt rike är rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande. Din glädje, frid, tröst och nåd bär oss genom allt. Du är trofast och lämnar oss inte. Jesaja 12: Se, Gud är min frälsning,jag är trygg och inte rädd,för Herren Herren är min styrka och min lovsång. Han har blivit min frälsning.”3 Med fröjd ska ni ösa vatten ur frälsningens källor. Joh 7 :37 På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: ”Om någon är törstig, kom till mig och drick! 38 Den som tror på mig, som Skriften säger ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram.” 39 Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. Anden hade nämligen inte kommit än, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad. Joh 4:13 Jesus svarade henne: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. 14 Men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv.

 

 

 

 

 

Bibeln, vår trovärdiga källa till kunskap om Gud och oss själva, är också stor litteratur på det typiskt koncentrerade sätt som hebreiskan uttrycker sig i Gamla Testamentet. Det är oftast inga utförliga beskrivningar vi möter i de första kapitlen, och man skulle vilja veta många fler detaljer om personerna och händelserna. Texterna om urhistorien som ägnar mig åt här, väcker många frågor. Men vi får vara tacksamma för det vi har, vilket är alldeles tillräckligt för att begrunda.

 

Det kan sägas rymma själva urdramat om människan, inte påhittat av skickliga författare och dramaturger, men som ofta blivit grunden för många författares verk. Det hände på riktigt, om än långt tillbaka i tidens begynnelse, och händer än idag. Dramat om Adam,  människan, fortgår på samma sätt. De första människorna liknar oss, men vi har en stor fördel eftersom Bibeln leder oss fram till den andre Adam , som är Kristus själv enligt Paulus där vi ser hur dramat når sin höjdpunkt och upplösning. Vi sitter s a s med facit i handen, vi vet hur det gick med Adams ättlingar, med löftena till de första patriarkerna, med Israels historia fram till Kristus, vår tid, och slutet på historien när tid och rum som vi känner det upphör och Guds tidsålder gryr.

 

De grekiska tragedierna i vår västerländska kulturkrets säger också mycket om människan, liksom annan utombiblisk litteratur och filosofi. Den skildrar människors och gudars konflikter på ett metaforiskt intressant plan, men det unika med den bibliska uppenbarelsen är att den utspelar sig i verkligheten, i tid och rum och att den förser oss med rimliga svar på existensens gåtor. Det finns försoning och upprättelse, nyskapelse och härlighet. Till slut, efter mycket möda och besvär, efter mycket lidande och nöd,  blir allt bra.

 

Gud som universums upphov, människornas Skapare, uppenbarade sig visserligen på ett unikt sätt för det folk han utvalt att förmedla sitt Ord och sin frälsningsplan, men det utesluter inte att människors strävan i alla tider efter vishet, förståelse och sökande efter det sanna, goda och rätta rymmer tänkvärda insikter.

 

+++

 

 

 

Men här ska jag i många inlägg framöver fundera lite över det förlorade paradiset, och vilken stark symbolik det utgör för oss. Det kommer naturligtvis att handla om huvudpersonerna, Gud, människan, och boven i dramat- lögnaren, men även om betydelsen av floder och det livgivande vattnet, utan vilka mänsklighetens kulturer inte kunnat uppstå, om hur viktiga träd har varit, både rent konkret som förutsättningar för det livets nätverk som vår existens är helt beroende av, men också symboliskt på många sätt. Det ska handla om människor, enskilda och familjer, släkten och folk, de olika vägar enskilda tagit: bort från Gud eller till Gud.

Vi känner till namnet på dessa, Kain och Abel,Hanok, Lemek, Set, Enosh, Noa, Sem, Ham ,Jafet osv. osv. Vi kan också känna igen oss i dem. Guds ord är en spegel när vi läser det, som inget annat.

 

Vi känner igen oss i detta, att vi egentligen hör hemma i det harmoniska tillstånd där allt står väl till med oss själva och andra, där vi lever i samklang med naturen, och där det är frid och fred. Vi anar någonstans inom oss att något gått förlorat av detta och söker kanske hela livet efter att finna något som kan likna detta. Ett underbart ord på hebreiska är SHALOM, som inbegriper alla dessa aspekter, och inte minst, den upprättade och tillitsfulla relationen till vår Skapare, Gud själv. Alla söker skapa sitt lilla paradis, sin grönskande trädgård och avgränsade plats för förtroendefulla relationer, ro och trygghet, meningsfullt arbete, men som också är öppen för världen.

 

Vi tycker rent spontant att vi förtjänar lycka, att vi borde få ha det bra, och känner oss orättvist behandlade om vi råkar ut för något svårt, sjukdom, olyckor eller annat. Frågan brukar då ofta komma: varför ska det drabba mig? Som om det ändå fanns en yttersta måttstock på vad som är gott, rätt och sant,  och att allt egentligen kanske inte är så slumpmässigt och subjektivt relativistiskt som många ändå samtidigt menar att livet är inrättat. När det på allvar bränner till riktas frågan ”varför” till någon, och inte till något av materiens opersonliga krafter. Det finns som väl är Någon som hör och har svarat på vår mänskliga nöd. Hans namn är Fader, som hans älskade Son Jesus visat oss vägen hem till.

 

Han ska återställa paradiset i sin nyskapelse vid Jesu återkomst, även om det blir på ett annat sätt. Mänsklighetens historia har då genomlöpt många stadier som förhoppningsvis ska ha lärt oss att välja rätt, och tillbe vår Skapare och Herre. Då ska vi förstå vad Livet var ämnat att vara, och att bara han själv kan till fullo definiera vad som är gott och ont. Livets träd,och trädet med kunskapen om gott och ont, det innebär både gåva och ansvar, skuld och försoning, överträdelse och upprättelse, förvillelse och hemkomst. Motsatserna och konflikterna som förhoppningsvis gör oss till genuina och mogna människor.

 

Vi har alltså förlorat något för dyrbart och vackert, i vårt sargade inre och i de mellanmänskliga relationerna. Är det kanske det allt kan sägas kretsa runt: livet och kärleken, hur det för oss alla viktigaste räddas och bevaras undan förstörelse, död och mörker? Vad annat är det som räknas egentligen när vi kommer till slutet, om inte kärleken och vårdandet av livets största och vackraste gåvor?

 

+++

 

 

 

Vi börjar med Adam, הָֽאָדָם , på hebreiska, vars namn är direkt förbundet med marken, stoftet אֲדָמָה. Ordet betyder rödaktig, hur det nu ska tolkas.  Vi är jordevarelser, så djupt sammanbundna med jorden, naturens kretslopp, skapelsens stora väv av liv. Vi består av samma grundämnen, skulle vi säga idag, som finns i hela naturen och i hela kosmos. Gud är vår Fader som skapat och gett oss jorden att på bo och ta hand om, men den i sig besitter inga inneboende övernaturliga krafter som ska tillbes.

 

Just så blev det tyvärr ofta, när människans förvända tillbedjan riktades till ”moder jord”, eller till solen, månen. Jorden ger oss livsuppehället, men måste bearbetas under stor möda och är utsatt för osäkra väderförhållanden. Det är också ett resultat av förbannelsen, konsekvenserna av olydnaden.  Mer om det nästa inlägg. Från bibliskt perspektiv tjänar himlakropparna syftet att reglera tider och inrätta livet efter årstidscyklerna, och var särskilt viktiga för gudsfolket när det gällde att iaktta de heliga högtiderna som påminde om Guds gärningar.

 

Dessa gamla kulter har i vår tid fått nya anhängare. Men det viktigaste vi kan lära av dessa ursprungsberättelser som berättar om orsakerna till många företeelser, så är det att vi endast ska tillbe Skaparen själv. Han är i centrum för allt liv, all kraft och härlighet, all godhet och nåd, sanning och skönhet. Att tillbe det skapade är ju egentligen en dårskap. Som materia är det just bara materia och ytterst beroende av Gud som ger liv åt allt i skapelsen.

 

+++

 

Vad vet vi om den första människan som var medveten om sin Skapare, sig själv, sin närmaste, sin omgivning ? Vad kan vi lära oss av den urgamla berättelse? En hel del faktiskt, med rätt utgångspunkt.  Det handlar inte om människoarters ursprung och evolution, även om det i sig är intressant, utan om de rent existentiella likheterna mellan oss och den bibliske Adam., det som är typiskt för människan i alla tider.  Vad är det att vara människa? I relation till sin Skapare och till andra människor?

 

Här ägnar jag mig särskilt åt kap 2, där vi får veta mer i detalj om människan. Men den övergripande skapelseberättelsen i kap 1, som jag återkommer till, innehåller det första viktiga vi får veta om vår  natur. Vi är skapade till Guds avbild, till att vara honom lika. Det är vår värdighet och kallelse. Vi är inte bara biologiska varelser med en själ, inte ”djur”.

I Mos 1Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden.” 27 Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. 28 Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden!”  

Det enda bud som verkligen blivit åtlytt är detta om att föröka sig…

 

Gud skapade alltså människan till man och kvinna, och ordet för kvinna är נְקֵבָה, negevah, i kap 1 , det betyder varelse av kvinnligt kön. Det är absolut fundamentalt för reproduktionen och allt liv , att Gud skapade två kön, manligt och kvinnligt. De har naturligtvis samma värde i Guds ögon.

Det är personen Adam som i sin stora glädje över att ha fått en medhjälpare, en kvinna vid sin sida, kallar henne Eva, moder till allt levande, i kap 3:20, eftersom hon skulle föda barnen. Gud kallar henne för kvinnan.

 

 

Så Adam kan beteckna både mänskligheten som sådan, och samtidigt var han en individ. Det är det unika med honom. Det var han som fick uppdraget av Gud att odla och bevara lustgården och att ge namn åt djuren, att bilda familj med sin kvinna. På ett underbart sätt skildras sedan mannens och kvinnans förbundenhet, hur de ska bli ett och bilda en avskild och unik gemenskap.

Ordet för kvinna här är ett annat, אִשָּׁה ,ish.shah, vilket i det fantastiska hebreiska språket med sina ordlekar och allusioner,är en avledning av ordet för man,אִישׁ (ish).

I berättelsen togs ju kvinnan från mannens sida: Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. 22 Och Herren Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom. 23 Mannen sade: Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta kvinna, ty av manhar hon tagits. 

 

Gud välsignade detta första äktenskap, vilket är oerhört betydelsefullt. Han gav dem förmågan att skapa nytt liv, att bli medskapare på sätt och vis.

 

Jag återkommer i ett speciellt inlägg till hur vi kan tänka om att Gud talar och skapar genom sitt ord, formar sin skapelse, kommunicerar med människan. Kan man säga mer än att detta antropomorfa sätt att beskriva den osynlige Guden på, är det enda sätt människan kan göra Gud begriplig för oss?

 

+++

 

 

 

Vad är det speciella med att vara männska? Vad kan Bibelns berättelse om den första medvetna människan,  Adam , lära oss? Att vi ständigt kommer i valsituationer, från enkla vardagliga beslut till större och livsavgörande val.

Ett litet barn behöver tillräckligt med god omvårdnad, kärlek, fostran och vägledning för att kunna utveckla självtillit, förtroende för andra, språk, sociala relationer, lära sig om hur världen fungerar och inhämta kunskap, och lära sig att välja rätt och ta ansvar  för sina egna handlingar. Tyvärr saknas ofta det ena eller andra av detta, vilket påverkar en människa negativt och gör det svårt att bli en helgjuten och mogen personlighet.

 

Det är inte lätt att vara människa, men det kan inte vara på något annat sätt. Det är bara robotar som kan programmeras att utföra vissa uppgifter utan egna tanke-eller beslutsprocesser.

 

Det innebär också en kamp att veta vad som är rätt val i svåra situationer, och om det visade sig vara fel, blir följden ånger och förtvivlan. Vi vet ju aldrig vilka konsekvenser våra val får i det stora hela, för oss själva och för andra. Ett steg i en bestämd riktning leder oftast vidare just på den vägen, i det spåret, och det kan vara svårt att ändra.

 

Priset för vår frihet, för den långa livsprocess som ska leda till mognad och vishet, är högt. För Gud själv, eftersom de varelser han skapade kunde välja bort honom. För oss själva, eftersom de stora felaktiga valen kan få eviga konsekvenser, särskilt i relation till Gud, om vi inte vill ta emot honom när han söker oss.

 

Vi blir medvetna och lär känna oss själva i dessa situationer, liksom våra medmänniskor Förhoppningsvis känner vi igen andras kamp i vår egen och är villiga till försoning och förståelse. I det komplicerade och smärtsamma livets realiteter kan människor vara så skadade av olika anledningar att de inte kan göra några verkliga val, de dras med av olika omständigheter, av egna psykiska processer som inte är genomtänkta. Bara Gud vet vad allt beror på och vilket ansvar var och en har i sin unika situation.

 

När det gäller evangeliet, hur vi tar emot Guds erbjudande,  är det visserligen alltid han som tar initiativet, söker oss och hjälper oss att förstå att vi behöver kapitulera inför honom, men det är ändå vi personligen som svarar ja eller nej på hans kallelse. Tragiskt nog tackar människor nej gång på gång när Herren söker dem, vilket får konsekvenser inte bara för det här korta livet utan i evighet.

 

Gud tvingar ingen att ta emot hans kärlek, hans vilja att förlåta och ha gemenskap med oss. Gud skapade oss till sin egen avbild, efter att bli honom lika på något sätt, och där ingår friheten som en viktig dimension. Han vill att vi ska vara ansvariga och fria, välja rätt när det gäller de existentiella valen, att älska och tillbe endast Gud själv, älska och betjäna våra medmänniskor.

 

 

+++

 

Hur var det då med Adam, den första medvetna människan? Som skapad av Gud var han materia, men också unik som skapad till hans avbild. Gud andades sin livsande i honom, och han blev en ”levande själ”, nefesch, לְנֶפֶשׁ חַיָּֽה. Jag återkommer till detta begrepp framöver.

Han kunde därför tänka, tala, förstå, kategorisera sin omvärld och välja att följa sin Skapares instruktioner eller inte.  Enligt I Mos var det i en ideal omgivning. Den trädgård han blev satt i för att odla och bevara var fylld av underbara träd, vackra att se på (viktigt!) och nyttiga att äta av. Det fanns flera floder och runt dessa flodsystem måste växtligheten och grönskan varit fantastisk. Adam hade allt han behövde alltså men ändå förmådde han inte lyda den enda befallning han fick av Gud, att inte äta av ett träd bland alla andra, trädet med kunskap om gott och ont. Det är ganska meningslöst att försöka föreställa sig hur ett sådant märkligt träd skulle se ut, om den förbjudna frukten var ett äpple osv. Jag ska istället försöka fundera över vad det betyder.

Denna metaforiska och symboliska berättelse sammanfattar i några rader det väsentliga för vår självförståelse, och hur vår relation till vår Skapare ska vara. Gud bestämmer vissa gränser för vårt beteende i relation till sig själv, han inrättar vissa lagar för vår existens. Han har den rätten som Skapare och Herre över sin skapelse, eftersom han vet vad som är bäst för oss.  Han vill att vi ska höra vad han säger och göra som han säger.

 

Det är så grundläggande, vilket varje ansvarstagande och god förälder vet, så hur mycket mer borde vi följa vår Skapares befallningar!

Vi förstår inte alltid vårt eget bästa utan behöver vägledning för att leva i enlighet med de existentiella lagarna. Universum består visserligen av materia, men de lagar som styr vårt liv i denna värld är icke- materiella, i själva verket moraliska. Det handlar om sådd och skörd, som man känner till i de flesta religioner och filosofiska system, att vi på något sätt får tillbaka det vi gör mot andra i deras beteende mot oss, att vi inte ska göra mot andra det vi inte själva vill bli utsatta för.

 

Gud inrättade denna basala moraliska lag för att sociala gemenskaper skulle bli möjliga. Om vi låter oss bli älskade och förvandlade av Gud, kan vi naturligtvis lättare behandla andra väl, som lika älskade av Gud.

 

Men allt börjar med Gud, och i berättelsen om Adam kan man undra över varför han inte lydde Guds befallning. I nästa inlägg ska jag fundera lite mer över var fokus kan tänkas ligga i texten.

 

Varför stod han inte vid sin kvinnas sida och tillrättavisade den varelse som inte bara ifrågasatte vad Gud sagt utan förnekade det och ljög om konskevenserna? Vem kan ha en sådan fräckhet att trotsa den Högste på det sättet och genom sina lögner få människan över på sin sida? Vem var egentligen ormen? Inte en fysisk orm naturligtvis, eftersom sådana inte kan ha kunskap om andliga realiteter eller tala. Hebreiskans ord för orm lär oss mer om denne märklige figur. Hebreiskans ord är Nachash, som visserligen betyder  orm som substantiv. Men den hebreiska roten nchs betyder som verb att bedra och genom divination  förespå framtiden. Som adjektiv betyder det ”den skinande”, lysande. 

Varför lät Gud denna inkräktare komma in i Edens lustgård? Var detta prov nödvändigt för att se om de skulle lyda? Vad hade hänt om de inte lyssnat på lögnerna om Gud och sig själva? Hur blev kvinnan egentligen lockad och övertygad om att göra den förbjudna handlingen? Det säger en hel del om hur det fortfarande går till när vi blir lurade och bedragna.

Det var upphovet till alla informationkrig: vad är egentligen sant, absolut sant? Det är avgörande för vårt liv. Det vi menar vara sant formar vår världsbild, vår verklighet. Ormens påståenden skapade en alternativ verklighet, byggd på lögn, bedrägeri, osäkerhet, högmod.

Mer om det i nästa inlägg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att regelbundet ta sig tid för reflektion är viktigt, att hinna tänka igenom och bearbeta erfarenheter, utvärdera, dra slutsatser och förhoppningsvis bli lite klokare.

 

Själva ordet betyder ”återspegla”. Vad  är det som återspeglas? Vem eller vad ser vi oss själva i för att förstå  vårt eget liv? Är det våra egna förhoppningar och ansträngningar, några högre ideal för moraliskt leverne, eller filosofiska och andliga ideer? Kan vi alls  förstå oss själva enbart genom att reflektera över oss själva?

 

Att lära känna sig själv är visserligen mycket viktigt, och nödvändigt för att förstå andra och leva ett så gott och rikt liv som möjligt, men inte tillräckligt. Det måste finnas något större än oss själva att spegla oss i ,och till och med kunna återspegla. Vi anar att vi är mer än vårt eget lilla ego, i relationen till alltings ursprung och mål, Skaparen själv.

 

Det är ett vackert ord egentligen. Att återspegla något annat, någon annan, att inte bara se sig sig själv när man tittar i en spegel utan på ett djupare plan återspegla något större, det gudomliga kanske. Att se sig själv, hela sig själv i en annans blick, full av kärlek och sanning, och spegla sig i dennes verkligt seende blick. Det är något alla människor längtar efter men som är svårt och sällsynt i vår trasiga värld . Det är egentligen bara Gud som i sin stora kärlek kan se hela människan i all komplexitet, och som och bjuder in henne till gemenskap med sig själv och andra på ett nytt sätt.

 

Vad är så fullkomligt i sanning, kärlek, makt och härlighet för att vi ska kunna spegla hela oss, se verkligheten i ett förklarande och försonande ljus, rymma all vår längtan och vår nöd ? I kristen tro är det alltid en person som är allt detta för oss, inget teoretisk eller abstrakt ideal. Det är vår Fader som skapade oss till sin avbild, just för att vi skulle återspegla honom, bli hans representanter på jorden. Sonen är hans perfekta avbild. Han levde ett fullkomligt liv som människa på jorden och vet därför vad vi går igenom och förstår vår kamp.

 

Det är två bibelställen jag tänker på i detta sammanhang. De handlar om frihet, vilket är signifikativt. Att finna sig själv i Gud, hos Gud, är den fullkomliga friheten och återspeglingen. Det finns så många band och bojor, inre och yttre, som hindrar vår verkliga frihet.  Den friheten som ges oss, kostade Gud det högsta priset när hans Son gav sitt liv för att lösgöra oss från syndens och  dödens makt,  från lögnens och meningslöshetens mörker. Friheten är en gåva från Gud i och genom räddningen genom Jesus Kristus. Vi befrias från förstörelsens krafter till liv och gemenskap med honom själv. Och, så länge vi befinner oss i den av  av ondska och lidande präglade världen, är det vårt hopp, att vi trots allt kan ha vår djupaste tillhörighet och tillflykt i den förvissningen.

 

I den frihet Herren Jesus ger oss, som hans Ande är ,  kan vi förvandlas till att bli dem vi är i Kristus. Guds Ord är en spegel att förstå oss själva, vilka vi verkligen är och kan bli, och lära känna Gud själv. Den helige Ande hjälper oss med detta.

 

2 Kor 3: 17 Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. 18 Och alla vi som med obeslöjat ansikte se  Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.

+

Jakobs brev :Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva. 23 Om någon är ordets hörare men inte dess görare liknar han en man som ser sitt ansikte i en spegel. 24 När han har sett sig själv och gått sin väg glömmer han genast hur han såg ut. 25 Den som däremot blickar in i frihetens fullkomliga lag och blir kvar i den, inte som en glömsk hörare utan som en verklig görare, han blir salig i det han gör.

 

 

 

 

Om vi gör ett tankeexperiment och förflyttar oss till början av den bibliska historien och försöker bortse från att vi vet hur det hela slutar, så kan vi lära oss något om hur genialt upplagd den mest lästa boken i världen faktiskt är. Som all stor litteratur läggs i dess början ut spår, ledtrådar om personer, viktiga händelser som kommer att påverka hela intrigen och leda fram till ett kalkylerat slut. Vi kan läsa Bibeln som den fantastiska litteratur den är med dess rikedom av olika genrer, samtidigt som vi hela tiden är medvetna om att det inte bara  är ord nedtecknade av människor vid olika tider, utan faktiskt inspirerat av Guds Ande. Jag kommer att reflektera över detta i ett par inlägg efter dessa inledande ord.

 

Skickliga författare som skriver t ex romaner vet i förväg hur det kommer att sluta, åtminstone i stora drag, även om många talar om den märkliga dynamik som sker under själva skrivprocessen, när gestalterna liksom får sitt eget liv och styr handlingen i riktningar som inte var tänkta från början. I en riktigt bra roman lär vi oss något om andra människor och oss själva, om livet självt med alla dess konflikter och svårigheter, men också om försoning och lösningar på problem och gåtor.

 

Om vi gör en analogi mellan skrivprocessen av en roman och skildringen och tillkomsten av Bibelns böcker ,  kan vi kanske tillskriva människors agerande och respons på det Gud säger och gör, just denna dynamiska utveckling. Det skulle också stämma med att vi människor som Guds avbilder skapats med fri vilja , och att Gud, som ytterst både styr händelserna mot sitt mål på ett suveränt sätt, också räknat in ”den mänskliga faktorn”, att människor gör motstånd eller inte samarbetar, har svårt att tro och förstå, och fördröjer genom sina svagheter och felsteg. Vi ser inte den komplicerade väven bakom skeendena,  hur Gud i sin försyn verkar trots opposition från andliga makter, och människor. Vad som däremot är tydligt är hur han verkar i och genom de personer som tror och överlåter sig till hans vilja. Gud har sin plan fullkomligt klar från början och genomför den i bestämd ordning, i sin tid och på sitt sätt, både tack vare och trots människor.

 

Naturligtvis är Bibeln helt  unik som litteratur, eftersom det verkligen är Gud själv som inspirerat författarna att förmedla den sanning om sig själv som han har uppenbarat för sina utvalda språkrör. Men det är likafullt verkligen yppersta litteratur och visar på ett mycket medvetet upplägg bakom Skriften i sin helhet, likaväl som delarna. Det är en övergripande historia från början och slut, med mening och mål, men det är som sagt samtidigt, mycket bra litteratur av olika slag. Det hänger ihop trots så många olika författare i olika tider.

 

För kristen tro, i ljuset av inkarnationen, är det fullt rimligt att tänka sig att det både är människor och Gud själv som är inblandade. Gud är naturligtvis upphovet, han har Copyright eftersom han både initierat själva livet och historien, men även sin egen inblandning i den mänskliga historien. Det är alltid både-och. Tanken att  Herren skulle ha dikterat varje ord  är främmande och hör mer hemma i religionernas och sekternas värld. För oss är Bibeln Guds inspirerade Ord och människors ord, på samma sätt som vår Frälsare Jesus Kristus är Guds Son och människa. Gud utvalde sina tjänare med de förutsättningar och gåvor som behövdes för att vara ledda av hans Ande hela vägen från att ha varit åsyna vittnen, hört från andra trovärdiga vittnen, traderat och bevarat Guds ord och gärningar och bevarat dem noga, skrivit ner och redigerat.

 

+++

 

 

 

Att Gud ytterst ligger bakom allt, universum skapelse, hela  frälsningshistorien, är en självklar utgångspunkt. Han är både upphov och ”författaren” till sitt fantastiska verk i skapelsen och vår dyrbara frälsning. I begynnelseen var Ordet, och Ordet var Gud.Han var i begynnelsen hos Gud. 3 Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. 4 I honom var liv, och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

 

Jag har gått igenom dessa mäktiga verser  ur Johannesevangeliets första kapitel i ett annat inlägg. Men det visar just på Guds kommunikativa intelligens, att han gör sig känd genom sitt ord och sina gärningar för oss som är skapade till Guds avbild och alltså inte bara består av materia,  utan givna ett medvetande som kan utveckla en medveten  relation med vår Skapare, varandra och till fördjupad förståelse av oss själva. I vår tid förstår ju mer än någonsin om vikten av kodad information, alltifrån DNA till  språklig utveckling, kunskapsinhämtning, strukturerande av själva verklighetens olika nivåer av liv,  och hur otroligt komplext vårt medvetande är.

 

Den enda trovärdiga och förnuftiga förklaringen till vilka vi egentligen är och varför vi existerar på en försvinnande liten planet i en av miljoner galaxer i ett ofattbart stort universum, finner vi just i bibeltexterna. Där har vi de olika orsakerna till vårt existentiella drama. Bibeln ger naturligtvis inte vetenskapliga förklaringar universums existens, men säger ändå tillräckligt för att vi ska veta att materien i sig själv inte kan ge svar på våra själars längtan efter mening, hemvist och mål. Inte heller att livet uppstått av sig självt, av en slump. Det finns en superintelligent Skapare och formgivare bakom livet, och han har lämnat tydliga spår av sin skaparhand i naturens skönhet, livets ändamålsenlighet, och framför allt i sin uppenbarade kärlek som visar oss att livet är så mycket mer än vår korta tid på jorden. Meningen är just att lära känna oss själva i Skaparens ljus, att leva i sanning, godhet och rättfärdighet.

 

Gud är upphovet till alltings existens, och till den räddningsplan som började med Abraham, och kulminerade i Jesu liv och som ska fullbordas vid tidens slut då Herren ska döma sina fiender, befria sitt folk och återupprätta skapelsen.

 

Jag återkommer i första delen till lite fler detaljerade tankar om dessa bibelsammanhang, hur huvudpersoner och teman introduceras här.  Problemet kommer att bli att kunna begränsa sig när det nu finns så  mycket att säga om detta.

 

1 Mos:1, 1: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord 2 Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. 3 Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. 4 Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. ..

,     och Mos 12: ”” Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig. 2 Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. 3 Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade” ..

 

 

II

 

 

 

 

Det blir en andra inledning innan jag kommer igång med temat, eftersom det finns så mycket att säga om detta, och ändå är detta bara att skrapa på ytan.

 

Skapelseberättelsen står först i Bibeln, vilket inte behöver betyda att den skrevs först. Det kanske bara är i retropespektiv som något så teologiskt djupsinnigt  kan ha skrivits. Den djupa insikt om Guds handlande som växte fram hos det folk som fått nåden att tillhöra honom återspeglas i dessa urgamla texter. Skaparen,  Gud själv, hade gjort sig känd för de människor han utvalt till att höra hans ord och bevittna hans gärningar.  De anförtroddes den stora uppgiften att skriva ner det samlade vittnesbördet om den sanne Guden, Jahve. Det blev både historien om det judiska folket, och om den frälsningshistoria som kom att gälla alla folk på jorden. Som allt Gud gör börjar det i det lilla, det i världens och stormakternas ögon oansenliga.

 

Det började med att en man i en av dåtidens största städer, Ur i Kaldeen, fick ett tilltal av Herren, trodde och lydde.  Därför kunde Gud inleda den långa process av upprättelse av den brutna relationen med mänskligheten. Han skulle få människor över på sin sida, som skulle tillhöra honom och tillbe endast honom. Abram levde i en kultur med dyrkan av många gudar, b la sol och måne,  och templen och kultplatserna var många. 

Han blev därigenom upphovsman till Guds folk på jorden som i alla tider har kännetecknats av att höra och göra, lyssna i tro och leva efter Guds Ord. Han kallas ju trons fader. Det fanns naturligtvis enskilda människor innan dessa som levde nära Herren, men i Bibeln är det viktigt med gudsfolkstanken, att Herren skapar och helgar ett folk för sig själv.

 

Uppenbarelsen om, och från Gud blir känd, muntligt traderad och högt vördad, redigerad och sammanställd, nedskriven och noga bevarad. Det sker i dennna långa process som ytterst leds av Guds Ande själv, eftersom det ju handlar om hans eget Ord. Men det är samtidigt människor som skriver och som inte heller skyr den mörka sidan av historien med människors svek och synd, och med allt det vi inte förstår av Guds handlande. Dörför är det så trovärdigt att läsa och känna igen sig, få hopp om ett gott slut, trots allt.

Därför kan vi idag på mer än 700 språk över hela världen läsa om Guds förunderliga och mäktiga gärningar, och se dess tydliga sammahängande budskap till oss alla.

 

 

 

 

 

Men det började som sagt i det lilla, i det förbund Gud själv slöt med en man, Abram och hans släkt, som så småningom växte till ett folk.  Förbundstanken som var väl känd i den dåtida världen  uttryckte Guds överlåtelse till att vara deras Gud, att befria, vägleda dem . Förbundet utgjorde garanten för deras liv, identitet och hjälp. Gud var trofast, vilket visar sig i Bibelns samlade vittnesbörd, som slutar med den utlovade Messias, hur han i sitt eget blod instiftade det nya förbundet till räddning för alla för alla människor, i vilket det gamla förbundet uppfylldes till fyllo, och den nya skapelsen blir möjlig.

 

Skriften innehåller en sammanhängande historia, från början till slut. Det är i uppenbarelsens ljus som författarna förstod urhistorien, och tidens slut. Därför har den en universell betydelse, den talar till alla människor i alla tider om vad det är att vara människa i relation till den sanne Guden, Skaparen och Herren. Den förmedlar sanningen om oss, vilket i hela den samlade bibliska uppenbarelsen blir gripbar och förståelig. Hur kan vi som skapade varelser förstå oss själva om inte i relation till vår Skapare? Hur kan vi räddas från det kaos som till så stor del är skapat av oss själva i alla tider? Hur kan vi veta något om Gud själv, om den yttersta sanningen, garanten och grunden för vårt liv, vår tillit, och också för vårt eget bästa i tid och evighet?

 

I myternas värld är det gudarna som är nyckfulla, krävande, oberäkneliga och skräckinjagande. Man måste försöka hålla sig väl med dem, offra till dem utan att egentligen inte veta så mycket om dem. Därför växte en kategori av förmedlare fram, mellan det förmodat gudomliga och en grupp människor, t ex en stam eller ett folk, i form av orakel, prästerskap, kungar, andeskådare, profeter osv som skulle . I alla kulturer har de funnits, och finns än idag, eftersom människan är obotligt religiös och vill veta något om den osynliga världen. I det sekulariserade och till stor del avkristnade Europa är intresset för alternativ andlighet enormt, och i samma takt som kunskapen om Bibeln och kritsen tro har minskat, har vidskepelsen, ockultismen och intresset för österländs religion och filosofi ökat.

 

Den tomhet som skapas i människors liv när man förlorar kontakten med sina rötter måste fyllas med något annat, och förutom ren underhållning, materialism och ytlig självhjälpsterapi, blir de egna subjektiva andliga projekten  det man försöker fylla den plats med, som är reserverad för Gud själv. Det är bara i och genom hans egen Son, Jesus Kristus, som vi kan lära känna honom.

 

Vi vet inte exakt hur och när Gud inspirerade denna förståelse av urhistorien, men uppenbarelsen från Gud om sig själv, går naturligtvis i olka steg. Den muntliga traderingen av de erfarenheter människor haft av Guds handlande var helt väsentlig, från de människor som nämns i släktleden efter Adam och Eva.  De infogades till sist i Moseböckerna i den långa process av teologisk reflektion som har sin hemvist hos Guds folk. Gud talade ju verkligen direkt till sina tjänare, Abraham, Moses, Josua, Samuel osv, och på ett särskitl sätt till profeterna, och de fick bevittna att han också gjorde det han sade. Det utgör själva fundamentet för det bibliska vittnesbördet: Gud talar och agerar, människan, hör, tror och följer hans råd.  Tyvärr blev det inte alltid så i praktiken, i Israels historia, man gjorde allt annat än Guds vilja. Det är ibland likadant med oss som Guds folk idag.

 

 

 

 

Jag återkommer till detta i kommande inlägg eftersom det just är i jämförelsen med andra skildringar av mänsklighetens gemensamma kollektiva minne i form av myter om skapelsen, om en syndaflod, om urgamla kungalängder, om gudalika varelser i forntiden, om hur människor förvärvade kunskap om stjärnorna, om hur tekniken och byggandet av kulturer utvecklades, som Bibelns unika tolkning av dessa händelser blir så klar.

 

Jag återkommer också till Urhistorien i andra inlägg. Det är t ex intressant att fundera över vilket språk Gud talade till de första människorna, vilket språk ormen talade! Det beror i sin tur på hur man ska förstå dessa texter. Det vet vi naturligtvis inte och spekulationerna och teorierna är många, de flesta handlar om någon form av urhebreiska. Men bortsett från det rent faktiska språket så kan man hellre tänka lite över vad kommunikation innebär egentligen, hur Gud som det Högsta superintelligenta medvetandet kan göra sig förstådd för skapade varelser, både medlemmarna i den andliga verkligheten, hans himmelska rådsförsamling, och för oss jordbundna biologiska varelser i vår fysiska verklighet.

Det är ju dess tre kategorier som möts och utbyter tankar och ord i de första kapitlen i Bibeln. Det handlar om kommunikation,  överföring av  tankar och vilja.

 

Vad som utmärker oss som skapade varelser är att vi är beroende av yttre faktorer, omvärlden, andra människor och ytterst av Guds uppehållande kraft, för att leva. Det skiljer oss naturligtvis från Skaparen, Gud själv, som är helt oberoende av något utanför honom, han har liv i sig själv, alla resurser av kärlek, kraft, vishet, förnuft, skönhet, härlighet, som vi inte ännu förstår bråkdelen av. Det är bara tack vare hans skapande gärning, genom Ordet, som han ger existens åt något utanför sig själv, och allt detta är helt beroende av honom för sin existens. Vi lever s a s av och genom Guds skapande Ord, vare sig vi är medvetna om det eller inte.

 

För att verkligen förstå Bibelns samlade innebörd måste vi gå bortom själva skapelseögonblicket, den exklusiva och unika singularitet där tid och rum skapades, förutsättningarna för expansion, utveckling, livet i alla dess former, människan och hela hennes kulturella utveckling, och se de bakomliggande andliga orsakerna till världens belägenhet. Det är något som de första kapitlen antyder, men som blir mer tydligt i betraktande av dess helhet. Mer om det längre fram.

 

Det är ju bara genom oss själva som universum blir begripligt, materien kan inte bli medveten om sig själv, och alla andra skapade varelser inom växt-och djurriket lever sina liv och dör utan att lämna andra spår än ben och fossil. Vi lämnar avtryck i naturen eftersom vi både samexisterar och formar den, men inte bara det: vi skriver vår egen  historia, formar kulturer, bygger samhällen, reflekterar över vilka vi är, skapar och utvecklar, och framför allt: vi kan lära känna vår Skapare, och vår Frälsare genom det han talat och gjort. Vi förstår också vad det är att leva i tiden, här och nu, och kan därför integrera det förflutna i vår berättelse, och förbereda så långt det är möjligt för framtiden.

Det är återigen här berättandet kommer in, som är en så viktig del av Skriften, i vilket vi känner igen oss själva och lär känna Gud.

 

+++

 

 

III  Mänsklighetens kollektiva minne.

 

 

 

 

Det finns ett slags kollektiv mänskligt minne  i alla kulturer och i alla tider om vissa avgörande händelser långt tillbaka i forntiden, som bevarats i myter och föreställningar om världen. De  urgamla berättelserna om skapelsen, om gudar och människor, om mäktiga kungaätter och släkter, om en stor översvämning, om krig och framväxten av städer och kulturer, har både likheter och skillnader. En del av dessa utgör en bakgrund och kontrast till den bibliska urhistorien, som framhäver Guds suveräna skaparverk och hans höga kallelse till mänskligheten: att leva i hans goda vilja och vara hans representanter och förvaltare på jorden.

 

Den speglar på visst sätt dåtida föreställningar om de stora existentiella och eviga frågorna om hur allt började, varför världen ser ut som det gör, men avmytologiserar samtidigt många av dessa genom att infoga dem i hela den samlade teologiska tolkningen av Guds handlande i historien. Israels Gud formade med sitt ord  urtidens kaotiska förhållanden till de ordnade strukturer för naturens ordningar vi lever i och gav förutsättningar för det mångskiftande liv vi har omkring oss i naturen.

 

Vi människor som lever en så kort och begränsad tid i nuet, har alltid varit  intresserade av det förflutna och av framtiden.  Som enskilda är vi länkar i en lång kedja, och för att rota oss i vår egen flyktiga existen och få perspektiv på det, har vi skapat berättelser, myter om vårt ursprung.

 

Därför har man alltid sökt förklaringar till livets villkor, naturens gång, och universums storhet för att skapa någon slags världsbild där man kan orientera sig och finna sin plats. I  motsats till vår moderna och postmoderna tid som är så dominerad av den vetenskapliga världsbilden där den enda förklaringen till universum är den materiella verkligheten, var världen också befolkad av gudaväsen, andar, makter. Dessa föreställningar lever kvar på många ställen än i dag.

 

I vår moderna, och postmoderna tid, med vetenskapens alla fantastiska verktyg,  menar många att en materialistisk världsbild är den enda möjliga, där det inte finns utrymme för en skapare. Människosynen är ofta reduktionisk och räknar inte med den andliga betydelsen för våra liv. Människan är ”bara materia” och denna materia har uppstått av sig självt och utvecklats till intelligent, själsligt medvetande i oss med förmåga till logiskt tänkande och språk. För mig förefaller en sådan förklaring lika orimlig som de olika skapelseberättelsernas mytologiska gudastrider.

 

Men människan är, och har alltid varit, obotlig religiös, eftersom hon anar något mer bortom det materiella. Vidare finns i det allmänna mänskliga medvetandet en insikt om skuld och behov av försoning med de gudomliga makterna, om offer och riter, om ett sökande efter fruktbarhet och beskydd. Man har alltid måst hantera sjukdom, nödtider och dödens faktum utifrån ett religiöst perspektiv. Gud har i sitt ord och i sitt handlande visat på de sanna och rätta svaren på dessa frågor.

Det finns mycket att säga om detta men eftersom jag koncentrerar mig på de första elva kapitlen i Bibeln, får jag lämna det därhän.

 

+++

 

Bibelns Gud är skild från sin skapelse , vilket också är grunden för all sann tillbedjan, att rikta den till Skaparen och inte skapelsens krafter. Han är i sin natur högt upphöjd i sitt majestät över det skapade, men verkar med sin uppehållande kraft i naturen och i historien, för att föra den till ett bestämt mål: att till slut manifestera sin fulla närvaro på vår jord. Skapelsen, vår värld, som blev platsen för onda krafters spel, förgängelse, död och lidande, ska förvandlas helt vid Jesu återkomst och bli helt befriad och förvandlad. Vi kan hoppas på denna fullkomliga frälsning efter Jesu död och uppståndelse, där han besegrade döden, synden och de upproriska och gudsfientliga makterna.

 

Sol, måne,  vegetationen, fruktbarheten, förfädernas andar, mänskliga hjältar som gudomliggjorts efter sin död, har alltid varit föremål för människans dyrkan. Men människan har ändå haft minnen av den sanne Guden, och hans vilja, eftersom de bevarats i de tidiga släktleden. Det har alltid funnits människor som endast tillbett och älskat Gud, Skaparen och Herren.

 

++++

 

 

 

Det finns naturligtvis mer eller mindre rimliga förklaringar till världens uppkomst. Att tro att en suverän Gud på en intelligent sätt skapat allt, och även gjort sig känd och meddelat sig med oss på ett begripligt sätt,  är ju mer förnuftigt än att tro på nyckfulla gudaväsen eller kosmiska makter . Det är vad Bibeln förmedlar, eftersom universums uppkomst beror på denne personlige Gud, som sedan uppenbarat mer om sig själv i historien, och slutligen i sin egen Son, Jesus Kristus.

 

Med utgångspunkt i Guds storhet, vishet och kraft som vi anar något av i hans skaparverk,  kan vi också förstå hur sammansatt och genomtänkt hans Ord är.  Att de första kapitlen, som det handlar om i den här serien till att börja med, bara skulle ha en enda snävt bokstavlig betyelse, är att förminska Guds uppenbarelse till oss.

 

Det är snarare så att vi för att kunna förstå djupet och bredden i det, inte behöver utesluta flera olika perspektiv på tolkning, förståelsen av texten i alla dess rika aspekter.  Gudsordet är som en skimrande diamant som rymmer många facetter.

 

För det första handlar det om begynnelser, upphovet till det vi empiriskt kan konstatera om de grundläggande ordningarna för vår värld, villkoren för oss som människor i en värld dominerad av synd och död. Varför blev det så när Gud skapade allt och det var gott?

 

I den trovärdiga kontext i som Bibelns böcker utgör kan vi lita på att dessa texter beskriver verkliga händelser, samtidigt som de pekar på något större  och i den meningen är symboliska för alla tider och alla människor.  De utgör en tydlig illustration till våra livsvillkor som i grunden är desamma: vi lever i en farlig och svår värld, med lidandets och dödens realiteter, men samtidigt med kärlekens kraft och livets skönhet.

 

Vi kan i alla andra sammanhang lita på att Bibeln är inspirerad av Guds Ande, och därför är skildringen av denna förhistoriska tid lika trovärdig som evangelierna själva. Det är bara formen, språket, som kan verka mytologiskt, arkaiskt, men själva innehållet i texten ger oss den djupa förståelsen om varför det är som det är i världen, och med oss människor. Som alltid när det gäller bibeltexterna måste vi först bestämma vad det är för slags texter och förstå dem utifrån det. Jag återkommer till det.

 

 

 

 

 

För det andra är texterna mer än symboliska, eftersom dessa händelser utspelade sig i tid och rum, på en konkret plats. De berättar alltså också historia av ett speciellt slag, urhistoria. Naturligtvis inställer sig många frågor om var, när och hur, och det kan vi kanske med all säkerhet inte få veta. Det finns också så många olika sätt att läsa dessa fascinerande texter på  och det är här de många rika aspekterna av texten visar sig.

 

Den fantastiska berättelsen om den första mänskliga släkt som har en historia med Skaparen själv,  är samtidigt mer än sig själva eftersom de inkorprerar den större mänskliga berättelsen i sig själva. Därför handlar det också om oss idag, på samma sätt som Bibeln framställer Kristus som den andre Adam, i vilken vi får nytt andligt liv som försonade med Gud.

 

Det är de två stora andliga realiteterna för oss som människor. Som enskilda föds vi in i en värld som fortfarande är präglad av det som hände i denna mänsklighetens urtid. Vi tillhör Adams släkt. Vi kommer att dö, vi plågas av egen och andras synd, vi erfar lidande och svårigheter.

 

Tack vare det som Gud lät ske genom sin Sons frälsande död och uppståndelse, överflyttas vi till den nya verkligheten: vi blir Guds barn i Kristus, och tillhör genom Jesus Gud själv. Det var Guds ursprungliga plan och vilja. Det är vad Bibeln handlar om från början till slut, från den goda begynnelsen, genom det mänskliga dramat fram till Guds räddningsverk och slutförlossningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi har precis firat påsk, en av de största händelserna i mänsklighetens historia.

De kristna  högtiderna, som har sin förebild i de  judiska, återger Guds konkreta handlande i historien. Som vi vet började allt med Guds beslut att utvälja Abram och det som skulle bli hans utvalda folk genom vilket han verkade, uppenbarade sin vilja och sina lag, befriade och helgade dem för sig själv. Han förberedde den lika mirakulösa stund i historien, då hans egen Son skulle födas som människa, genom sina tjänare och profeter i det gamla förbundet. Jesu liv på jorden var själva fokalpunkten, brännpunkten, för Guds konkreta kärleksgärning i tid och rum, då han uppenbarade sin vilja att rädda oss, i ord och handling, och till sist i Sonens försonande död på korset och hans ärorika uppståndelse.

 

De enda verkligt goda nyheterna är att Kristus verkligen uppstått från de döda, och verkligen lever idag, och är närvarande genom sin Ande på jorden.  Världen har alltid varit en mörk plats med lidande, ondska, nöd och katastrofer, och det enda ljus som verkligen erbjuder bestående hopp är det himmelska ljuset som strålar från det tomma korset och den tomma graven. Jesus lever och bjuder i sin segrande kärlek in var och en till frid och  gemenskap med sig och sin Fader.

 

Det betyder allt för oss som människor, att den evige Skaparen som talade hela världen till existens i liv i sin mångfacetternade och sammanhängande livsväv, inte talade från onåbart avstånd utan kom så nära som en människa. I sin död utplånade han konsekvenserna av vår egen synd, våra överträdelser, att vi som mänslkighet och enskilda, överträtt de eviga lagarna för det som är grundläggabde sant, gott och rättfärdigt. Gud ville skydda oss, och själva livet från kaosmakterna, det destruktiva, och till sist döden genom att sätta upp gränsposter mot mörkret, men människan har alltid överträtt dessa  gränser, för att få göra som hon själv ville utan att tänka på Gud eller sin nästa.

 

Det enda verkliga hopp vi har, är i Kristus, att det finns förlåtelse försoning, nytt liv, och att vi i hoppet får se fram emot uppståndelsen dag. Vår tid är mycket svår med alla krig, lögner, till synes olösliga problem, kontrollsamhällen, ökande antisemitism och svår förföljelse av kristna Det kommer mänskligt sett inte att bli bättre , så mer än någonsin behöver evangelium förkunnas och förbönen fortsätta.

 

1 Kor 15:1-8 ” Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och som ni står fasta i.  Genom evangeliet blir ni frälsta, om ni håller fast vid ordet som jag förkunnade. Annars var det ingen mening med att ni kom till tro.

 Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna,  att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna  och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv .  

 

Denna sammanfattning av evangeliet är grunden för vår tro, hela vårt liv. Om inte Jesus hade uppstått från de döda skulle vi vara utlämnade åt evig död och hopplöshet . Vi skulle vara kvar i våra synder och utestängda från liv och gemenskap med Gud. Men nu lever vår Frälsare och bjuder oss alla till sig. Hans kärlek har segrat och övervunnit allt mörker, allt ont, och själva döden.

 

 

 

 

+

9 Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av det som vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet 10 och som nu har blivit uppenbarad, när vår Frälsare Kristus Jesus trädde fram. Han har gjort slut på döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium (2 Timoteusbrevet 1).

 

Uppståndelsen bekräftade att Jesu Kristi försoningsverk var fullbordat och giltigt för alltid. Den var början på den nya skapelsen. Jesus kallas för den förstfödde bland de döda (Upb 1:5). Detta garanterar att alla som genom tro och dop tillhör honom är delaktiga i både hans död och uppståndelse. Med honom dör vi från synden och uppstår till liv och rättfärdighet. Vårt liv är nu fördolt med Kristus , men när han kommer tillbaka synligt och vi uppstår med nya kroppar, kommer vi att få leva i Guds rike i evighet på en förvandlad, i den nya skapelsens verklighet.

 

Jesus kunde egentligen inte dö eftersom han själv i evighet var och är Gud, som är livet och upphovet till allt liv. Han var också helt utan synd och fullkomligt rättfärdig. Därför var han inte underställd döden för ”syndens lön är döden” (Rom 6:23). Det var enbart genom att ta mänsklighetens synd på sig själv som döden kunde få makt över honom.

 

När Jesu offer fullbordats var döden, och den som hade döden i sitt våld, djävulen, besegrad, Apg 2:23-24 : Efter Guds bestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av de laglösa spikade ni upp honom och dödade honom.  Men Gud har uppväckt honom och löst honom ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt för döden att behålla honom.

 

Jesus var ett med Faderns vilja,  att han skulle ge sitt liv i döden för oss. Visserligen dödades han, vilket var i enlighet med Guds frälsningsplan, men ingen tog hans liv. Han gav sitt liv för oss genom att dö och uppstå.

Så här sade Jesus själv, enligt Johannesevangeliet: Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. 18 Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka. Det budet har jag fått av min Fader.” (kap 10).

 

Guds lidande kärlek visade sig vara tillvarons starkaste kraft, som bevisar för oss hur närvarande Gud själv är i all nöd. Jesus har erfarit den djupaste smärtan, för oss. Den försonade oss med Gud, den bär oss genom lidande och prövningar, den kommer att skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdighet ska bo.  Där ska inte finnas, synd, ondska eller död. Där blir allt som Gud hade tänkt att det skulle vara från begynnelsen. Uppståndelsen ger oss ett orubbligt hopp om Guds seger och upprättelse för oss.

 

Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, 4 till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen. 5 Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till den frälsning som finns beredd och skall uppenbaras i den sista tiden. (1 Petrus 1).

 

Därför pågår lovsången ständigt till vår Frälsare, i himlen och här på jorden   Lammet som blev slaktat
  är värdigt att ta emot
makten, rikedomen, visheten,
kraften, äran, härligheten 
och lovsången!
 (Upb 5:11).

 

 

 

Jesus återvände i och genom uppståndelsen till att vara den han alltid varit :  levande för evigt, som Gud Fadern lever för evigt. Det oerhörda är att Jesus som efter sin uppståndelse och himmelsfärd återvände till sin Faders sida, bär märken efter sitt lidande och sin död på sin kropp.  Den förhärligade Sonen sitter nu på Guds tron, han som samtidigt är Människosonen, som levt under våra villkor, lidit, dött och segrat. Han vet vad det är att lida som ingen annan, därför är han oss närmast i vår livsvandring, och i vår död.

 

För oss är det ett mirakel som förändrar universum, oss själva, framtiden och nuet. Det största och viktigaste som hänt i historien, är att Jesus kom till världen, hans liv, död, uppståndelse och himmelsfärd. Det är vårt hopp, hela skapelsens hopp om att Gud ska hela och återställa sin skapelse. Vår största uppgift är att vara ”vittnen om hans uppståndelse”, som Petrus sade (Apg 1:21-22).

 

 

Apostlarna och många lärjungar var ögonvittnen till Jesu uppståndelse. De såg och hörde honom. Vi kan lita på deras vittnesbörd och har samtidigt ett eget,  vi alla som på olika sätt har mött den levande Herren Jesus. Han är lika närvarande och levande då som nu, även om vi inte ser honom med våra fysiska ögon. Jesus är efter uppståndelsen inte begränsad av tid och rum. Han kan möta oss överallt. Han talar genom sitt Ord, verkar genom sin Ande i våra hjärtan och är med oss alla dagar intill tidens ände.

 

Det fantastiska med kristen tro är att vår Frälsare lever! Det överträffar allt vad religionerna kan erbjuda. Deras grundare, alla ”visa” män är döda. Men vår Herre Jesus är sannerligen uppstånden från de döda och lever. Han har vunnit en evig seger över synden, döden och ondskans andemakter.  Vi väntar på Hans återkomst i härlighet.

 

 

Paulus bad för församlingen i Efesus att de skulle förstå hur mäktig Guds kraft var i deras liv liv, samma kraft med viken han uppväckte Jesus från de döda. Det är en bön vi också kan be ofta, för vi har nog inte förstått detta till fullo. Även om vi inte erfar detta så är det sant och vi lever i denna verklighet. Vi som tror på Jesus lever i honom och har del av hans uppståndelses kraft. Vi kommer en dag, vid Jesu uppståndelse, att uppstå till evigt liv hos Gud i den himmelska saligheten.

 

”Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, 5 också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. 6 Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, 7 för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus.” (2:4-7).
”Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. 18 Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, 19 och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.
20 Med denna kraft verkade han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, 21 över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. 22 Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han åt församlingen, 23 som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.”

 

 

+++

 

 

 

Jesu uppståndelse är den nya  skapelsens början och Guds rikes fullkomliga seger , som kommer att fullbordas vid hans återkomst till jorden.  Paulus ägnade ett helt kapitel åt denna avgörande händelse. Han skrev b la : ”Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. 21 Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa.
22 Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande. 23 Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom. 24 Därefter kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft. 25 Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. 26 Som den siste fienden berövas döden all makt, 27 ty allt har han lagt under hans fötter. Men när det heter att allt är lagt under honom, så är det uppenbart att den är undantagen som har lagt allt under Kristus. 28 Och när allt har blivit lagt under honom, då skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt i alla.” (20-28).

 

Fortsättning följer!