Judas-gestalten har alltid väckt stark motvilja, undran och märkligt nog fascination, och det har både skrivits teologiska och skönlitterära böcker om honom. Varför gjorde han det han gjorde? Hans namn har blivit liktydigt med förrädare och svikare, men det finns de som tvärtom menar att hans motiv både var förståeliga och försvarbara. Då hämtar man ofta material från grumliga källor, bla i form av en gnostisk skrift, Judas evangelium, där Judas framställs som hjälten och inte den förrädare han var enligt Jesu egna ord. Gnosticismen fabricerade s k evangelier ett par hundra år efter de riktiga, och de avviker markant från de kanoniska (tidigt godkända som de rätta och av kyrkan auktoriserade) som skrevs av Jesu apostlar och lärjungar i nära anslutning till hans död och uppståndelse. I sådana sena skrifter är det ofta en gestalt som framställs som förtrogen med Jesus och som fick speciell kunskap av honom. Det kan var Judas i det här fallet, Thomas eller Maria Magdalena. Men det saknar all trovärdighet eftersom de avviker från de kanoniska evangelierna i nästan allt.
Men NT är helt tydligt i hur han framställs. Det som utmärkte Judas i jämförelse med de andra lärjungarna var att han vid den sista måltiden kallade Jesus för ”rabbi”, lärare, och inte Herre som de andra. Det säger mycket om hur han såg på Jesus. Vi vet ju inte vad som pågick i hans sinne under de här tre åren men efter att ha följt Jesus på nära håll och sett de under han gjorde, den undervisning om Guds annorlunda rike han lyssnat till, så ”borde” han ha kunnat kalla Jesus för Herre, och inte bara rabbi. Det fanns många lärare i Israel på den tiden, men bara en Herre. Ingen av lärjungar förstod allt om vem Jesus var och hur han uppfyllde de gammaltestamentliga skrifterna om Messias, men de visste tillräckligt för att den sista kvällen tillsammans kunna kalla honom Herre.
Matt 26 På kvällen låg Jesus till bords med de tolv. 21 Medan de åt, sade han: ”Amen säger jag er: En av er kommer att förråda mig.” 22 Då blev de mycket bedrövade och började fråga honom, den ene efter den andre: ”Inte är det väl jag, Herre?” 23 Han svarade: ”Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig. 24 Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd. Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född.” 25 Judas, han som skulle förråda honom, sade: ”Rabbi, inte är det väl jag?” Jesus svarade: ”Du har själv sagt det.”
Jesu lärjungar utgjorde en brokig skara av människor som var så olika: några var fiskare, bröder, f d lärjungar till Johannes döparen, en var selot, en skatteindrivare. Jesus utvalde dem och visste med all säkerhet också vem som skulle förråda honom. Alla fick kanske en chans att välja rätt och göra rätt utifrån sina förutsättningar. Simon seloten som i början var anhängare av en militant motståndsrörelse mot romarnas ockupationsmakt (eller sympatiserade med), genomgick en förvandling och blev enligt traditionen missionär och martyr. Han hade nog velat se Jesus befria sitt folk och upprätta Guds rike där och då, men han och de övriga tio litade ändå på Guds vilja och plan. De förstod inte allt då och var både sorgsna, förvirrade, rädda och tvivlande men skulle aldrig kunna tänka sig att förråda sin Herre.
Vi vet inte så mycket i detalj om dem, men Judas hade hand om gruppens pengar och stal enligt Johannes ur kassan. Han var alltså girig och missunsam, men det kan säkert inte ha varit orsaken till förräderiet, han lämnade ju tillbaka de 30 silvermynten efter Jesu död. Judas ångrade sig alltså, men till skillnad mot Petrus som förnekade sin Herre tre gånger med ed, ångrade sig och blev kärleksfullt upprättad av Jesus, tog han livet av sig. Petrus blev ju också skarpt tillrättavisad av Jesus för att han tänkte människotankar och inte Guds tankar om det lidande Jesus måste genomgå (Matt 16:21). Det går inte att förstå Judas beteende enbart utifrån vissa psykologiska antydningar i texterna och veta om det var girighet, besvikelse eller något annat som drev honom. Orsaken måste ha legat djupare och varit av andlig karaktär.
Luk 22: Det osyrade brödets högtid som kallas påskvar nu nära. 2Översteprästerna och de skriftlärda sökte finna något sätt att röja Jesus ur vägen, men de var rädda för folket. 3 Då for Satan in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. 4 Han gick och talade med översteprästerna och ledarna för tempelvakten om hur han skulle kunna utlämna Jesus åt dem. 5 De blev glada och lovade att ge honom en summa pengar. 6 Han samtyckte och sökte nu efter ett lämpligt tillfälle att utlämna honom åt dem utan att folket var med.
+++
Tillbaka till gnosticismen och några skillnader mellan kristen tro och gnosticism.
Gnosticismen var och är fortfarande en huvudfiende till den bibliska uppenbarelsen. Dess företrädare förvränger, förvanskar, drar ifrån och lägger på olika sätt till sådant som inte överensstämmer med den grundläggande kristna tron vars pelare är:
Gud är skaparen och det skapade är därför ”mycket gott”. Gud skapade människan till sin avbild och blev själv människa. Det materiella är inte av lägre dignitet och ont, skapat av en lägre gudom som gnostikerna menar och vars mål är att frigöra sig från det materiella som binder anden och sträva uppåt genom olika nivåer till det högsta väsendet, som dock är okänd och opersonligt,
att Bibelns Gud är den ende sanne Guden, ett till sitt väsen och tre personer, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Vi måste använda mänskliga begrepp för att försöka förstå Gud, som ju är ett mysterium. Om vi utgår från det Gud uppenbarat om sig själv, att han ÄR kärlek, att Fadern älskar Sonen i Andens enhet i evighet, kan vi kanske ana den levande dynamik som finns i Guds väsen. Jesus talade om detta i Johannesevangeliet, något jag återkommer till i ett inlägg. Men det är genom Guds löften om att vi kan lära känna honom som det är möjligt. Jesus leder oss till Fadern i och genom den Helige Ande. Det är tron, överlåtelsen och kärleken som gör detta möjligt,
att Guds Son blev människa, verkligen dog på korset för vår synd, begravdes och stod upp från de döda, att han är den ende medlaren mellan Gud och människa,
att GT och NT hör ihop och måste läsas och förstås tillsammans,
att frälsningen är av nåd genom tro och inte genom”hemligt vetande”, upplysning, askes eller goda gärningar,
att kroppen i sig inte något ont som ska bekämpas, utan det är ”den gamla människan” som Paulus benämner oss alla innan vi tagit emot frälsningens gåva, blivit försonade med Gud och födda på nytt till att vara nya skapelser i Kristus Jesus som Guds älskade barn.
+
Det finns naturligtvis mer att säga om detta, men det är på dessa punkter som de obibliska gnostiska föreställningarna avviker. Det finns många religoner, sekter och kulter idag som på olika sätt kan kännas igen på det sättet.
Vi människor kan tänka fel om Gud, oss själva och vår värld. Tankesystem kan ytterst sägas bestå i värdebaserad informationsöverföring. Det vi tänker utgör vår inre värld och leder till sanningsbegrepp, attityder, handlingar, vanor, livsstil. Det finns i grunden ett par olika källor till information:
Gud själv i hans ord och i Jesus Kristus, och hur han verkar genom att visa vem han är redan i skapelsen och genom de samvetsfunktioner han nedlagt i människan, och i vår förmåga till förnuftigt tänkande, och i gåvan att kunna lära känna vår Skapare genom tron,
våra egna tankar som kommer från det vi fått lära oss, vårt samhälle och kulturella och religiösa sammanhang, våra erfarenheter,
och fienden till Gud som b la kallas lögnare, mördare, frestare, den onde.
Bibeln säger mycket om just det här, vilket jag återkommer till.
alefochomega 