Reflektioner på vägen från Genesis till Uppenbarelseboken. I

p00z9591

 

 

Inledning

 

 

Vi människor söker förklaringar till varför saker är som de är. Vi brukar vilja veta hur allting började en gång och hur det ska sluta, och varför det blev som det blev. I en roman är det t ex avgörande att vi fängslas av berättelsen från början för att vi ska bli intresserade av att läsa igenom hela boken, och om den är riktigt bra ser vi med spänning fram mot upplösningen i slutet. Ibland blir vi besvikna över slutet, som kanske inte är gott eller rättvist, men när det gäller världens mest lästa bok, Bibeln, finns inte den risken. Slutet gott, allting gott. Allt började och ska sluta med Guds närvaro mitt ibland de människor han skapat.

 

Det som började så gott med allt Gud skapat, avslutar han på ett ännu bättre sätt. Vår historia som mänsklighet handlar om den långa tiden där emellan.  Det är en oerhört dramatisk, vacker och tragisk historia, som rymmer kamp och lidande, men även utveckling och framsteg för mänskligheten. Framför allt handlar den om vem Gud är, och vilka vi är. Vi får lära känna vår Skapare och Frälsare, och vilka vi egentligen är och ska bli.

 

Men framför allt har vi den stora berättelsen om Guds räddning, hur han griper in i historien för att befria oss från synd och död och därmed låter oss komma tillbaka till det som var livets mening och mål: att ta emot hans kärlek, lära känna honom som ett barn sin Fader, och leva hos honom nu och i evighet.

 

Bibeln är den enda samling skrifter som låter oss få kunskap om det som ligger bortom vår horisont. Det är egentligen oerhört att få veta att den Gud som i historien visat sig vara en personlig och älskande Fader och Frälsare, också är universums, och vår Skapare. Vi kan förstå oss själva bättre i ljuset av dessa urgamla berättelser, som är historia men samtidigt mer än historia, eftersom de förmedlar djupa existentiella sanningar. Lika fantastiskt är det att läsa om hur allting kommer att sluta, när tiden och den nuvarande världsordningen upphör. Det är egentligen historia uppenbarad av Gud själv. Vi skulle aldrig ha vetat något om hur allting började och hur det kommer att sluta om inte Gud avslöjat det för oss.

 

 

+

 

 

Genesis rymmer dels Urhistorien, dels historia som skildrar framväxten av ett folk sedda i relation till dåtida folk och världsriken. Den ska inte läsas som naturvetenskap, även om mycket i det stora hela stämmer med fakta: universum hade verkligen en begynnelse och är in i minsta detalj finjusterat i makro-och mikrokosmos för att kunna hysa det rika liv vi ser inom växt-och djurvärlden. Gud skapade oss med förnuft, nyfikenhet och möjlighet att utforska skapelsen på alla nivåer, naturlagarna och skönheten bakom de exakta strukturer som format livet.

Människan har upptäckt de naturlagar som styr och de sinnrika matematiska mönster som återkommer i naturen.  DNA-kodens geniala struktur visar att livets funktionalitet är baserad på information och bakom all slags strukturerad information finns en intelligens. Att slumpen och tiden skulle åstadkommit livsformers specialdesign och geniala uppbyggnad in minsta detalj och hela det ekologiska samspelet,  kräver egentligen mer tro än den förnuftiga tron på en Skapare. Men det finns flera sätt att förstå dessa speciella och för oss märkliga texter, som läser dem i en totalt annorlunda sammanhang jämfört med när de traderades och skrevs ned. Jag återkommer till det.

 

 

 

images (1)

 

 

Men huvudfokus är på Gud och människa, vilket visar Guds avsikt med hela skapelsen. Gud skapar genom en process stegvis en miljö för människan på jorden där hon kan bo. Den är som vi vet helt unik i kosmos.

Allting börjar för oss med att den evige Guden skapar himmel och jord, alltså hela kosmos. Det omfattar verkligheten med det fysiska, materiella universum ( även om det vi ser med våra ögon bara är en bråkdel av allt som finns)  och med den immateriella verklighet som vi människor delvis består av som är vår själ, vårt medvetande. Det utspelar sig i våra fysiska kroppar, i hjärnan, men är inte enbart materiellt. Det är fortfarande en gåta och det finns många teorier om vad medvetandet är, vad människan är och vad som skiljer oss från den övriga skapelsen. Jag utgår självklart från att människan är unik, som skapad till Guds avbild, och samtidigt en del av naturen.

 

Det är inte konstigt, vi delar och deltar i de livsprocesser som styr på jorden och i universum. Gud är upphovet till allt liv. Han ÄR liv och ger liv. Därför handlar vår historia om hur Gud återerövrar liv, som skadats av fördärvsmakterna, synd och död. Han älskar det han skapat och vill på samma sätt rädda det till sig själv. Han älskar oss som de människor han skapat till sin avbild och räddar oss genom att hans egen Son blir en av oss.

Därför är Bibeln historia av ett speciellt slag: frälsningshistoria. Vi lär känna Gud som agerar för att rädda oss, trots att människorna vänt honom ryggen och hur han verkat direkt i historien. Gud skapar alltså inte universum och drar sig undan och lämnar mänskligheten åt sitt öde, tvärtom. Han verkar i och genom människor, för att förbereda för sin Sons ankomst. Det är huvudsyftet med det Gud uppenbarat. Då blir t ex det naturvetenskapliga perspektivet intressant, men sekundärt. Det är bra att ha i bakhuvudet vid läsningen av Urhistorien. De första kapitlen handlar alltså om begynnelser: universums  och mänsklighetens begynnelse. Det finns många olika slags myter och legender om skapelsen hos olika folk, och i jämförelse med dem framstår Bibeln som annorlunda på många sätt, även om det finns en gemensam bakgrund i kultur och världsbild.

 

 

+++

 

 

Först några allmänna förutsättningar utifrån en helhetsbild. Gud är alltså den suveräne Skaparen, den ende Guden, som är helt skild från sin skapelse men ändå aktivt verksam inom de förutsättningar han fastställt. När Gud skapar universum skapas också själva rummet och tiden. Tid och rum kan aldrig begränsa Gud men det sätter gränser för oss. Gud skapade människor för att kunna kommunicera med dem, så det är heller inget problem för Gud, även om han ofta måste besegra ett större eller mindre motstånd från vår sida när det gäller att vilja höra vad han säger.

Gud ger liv, uppehåller allt, råder och styr skeendena fram mot sina mål inom ramen för en viss autonomi, som han bestämt ska finnas.  Gud tog en kalkylerad risk när han inrättade skapelsen på det sättet, med varelser som har fri vilja, både änglar och människor. Människan skapades till Guds avbild med uppgiften att råda  på jorden, och i relation med honom tillbe och tjäna honom allena. Hon skulle ta emot sitt liv och allt hon behövde för växt och mognad i gemenskap med honom.

 

Det är viktigt att fastslå att Gud inte behöver något, vare sig av änglar eller människor. Han äger allt inom sig själv, allt liv, all härlighet. Gud är en enhet bestående av tre personer, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Man kan säga att Gud är gemenskap i själva sitt väsen,  ÄR kärlek.

 

Skapelsen är annorlunda än Gud och har själva sin existens i tid och rum och är  beroende av Gud för sin existens. Men det finns ändå utrymme för frihet inom ramarna för det intrikata samspeletet mellan våra val, Guds försyn och hans verksamhet i stort  för att föra sin skapelse till slutmålet, trots vårt motstånd och synd. Det förblir ett mysterium hur Gud verkar för att genomföra detta. Men han gör det för att han är suverän och allsmäktig Gud.

 

Det finns många svåra filosofiska frågor om hur Gud, som tillhör en helt annan kategori av existens än vi gör, som är evig och vars verklighet överskrider skapelsens gränser, ändå kan vara verksam, i tiden och i rummet.

Men för Bibelns författare var sådana spekulationer inte aktuella, de var högst praktiska och konkreta, och skildrade Guds existens som de förstod dem genom hans verk.

 

 

 

blå himmel

 

 

 

Jag kommer att uppehålla mig rätt länge vid de första 11 kapitlen, urhistorien, eftersom den är så grundläggande för vår kunskap och förståelse. De teman som börjar här löper sedan igenom Bibelns böcker fram till den sista, Uppenbarelseboken, där dessa teman når sin fullbordan och uppfyllelse.

 

Den första boken i Bibeln handlar om begynnelser, hur allting började. Vi förstår ATT allt har en begynnelse och att universum inte skapat sig självt eller är resultatet av en ovanligt lyckad slump, men får inte veta exakt HUR.  Det överstiger vår fattningsförmåga att förstå hur Gud skapade genom att tala och hur han bearbetade grundämnena och formade jorden till den både underbara och dynamiska planet vi bebor.  Människan skapades till Guds avbild av både materia och Guds Ande. De gjorde uppror mot sin Skapare och Herre och blev därmed utsända på den långa resa som var de första historiska människornas historia och även är allas vår historia och vårt liv.

 

Det handlar om de för oss avgörande frågorna om vilka vi är och vårt förhållande till Gud. Sedan får många frågor ett svar :  var synden, främlingskapet, döden, gudsupproret, arbetet, mödan, förbannelsen kommer ifrån. Det stora är Guds löfte redan i 1:a Moseboken 3:15 , att han ska besegra den fiende som bedragit människan och få henne  tillbaka till sig själv. Den sista boken handlar om hur Gud avslutar det han börjat och att målet med hans skapelse äntligen fullbordas. Från Gud tillbaka till Gud, från paradis med Gud i centrum  tillbaka till paradiset med Gud i centrum.

 

Gamla och Nya Testamentet hänger ihop. Det går egentligen inte att förstå det ena utan det andra. Gud börjar lägga ut de spår av den Frälsare och Kung han lovat i sitt Ord, som skulle leda hans folk fram till att känna igen honom när han kom till jorden. Det började redan i tredje kapitlet och fortsätter sedan i kap 9:27. Mer om detta längre fram!

 

På samma sätt som skildringen av skapelsen börjar med det stora perspektivet av hur allt skapas av Gud i kapitel 1 och sedan koncentreras på det viktigaste, människans skapelse och detaljerna kring detta i kap 2, verkar Gud från det stora perspektivet i detta hänseende också:  med löftet om kvinnans säd, avkomman, som skall krossa huvudet på ormen och att HAN  i denna kamp mot fienden ska bli stungen i hälen. Löftet om Frälsaren koncentreras sedan till att gälla Shem, det semitiska folket i kap 9, och ännu mer detaljerat till en man, Abraham i kap 22:18, genom vilken alla folk ska välsignas i hans säd, avkomma. Paulus tolkar detta i Galaterbrevet 3:16 som gällande säd, avkomma i singularis. Allt pekar på Kristus. Vidare i 49:10 om silo, som kan översättas ”fridsfursten”.

 

De första 11 kapitlen handlar alltså om urhistorien ( skapelsen, syndafallet, floden och Babels torn med språkförbistringen) och resten av boken skildrar patriarkernas historia. Utifrån texten själv finns det 10 släktberättelser, på hebr. Toledot, som börjar efter inledningen som handlar om himlens och jordens, dvs. alltings skapelse i 1:1-2:3. Dessa släktberättelser bevarades och traderades som det utvalda folkets historia. Berättelsen om befrielsen från slaveriet i Egypten är central för det judiska folket.

 

Dessa släktberättelser börjar med Adam,  och här liksom i alla släktregister, är det de människor som  för Guds syften i den stora räddningsplanen är de viktigaste personerna som omnämns. Vidare är det Noas, Noas söners, Shems, Teras (där ingår Abraham och Isak), Ismaels, Isaks, Esaus och Jakobs släktberättelser. Från kapitel 12 inleds patriarkhistorien med utkorelsen av Abram/Abraham och det förbund Gud sluter med honom. Gud vill ha ett folk som är avskilt, helgat till honom, för vilket han ska uppenbara sin vilja, sin undervisning och lag.

 

Gud började i det stora och verkade med människosläktet i stort, men efter de avgörande skeendena med den världsvida översvämningen och enhetsprojektet i Babel som Gud dömde, koncentreras Guds handlande till en specifik individ och hans efterlevande. Sedan vidgas perspektivet igen och det handlar om det folk som växer ut i från patriarkernas krets och hur Gud handlar med dem. Gamla Testamentet beskriver sedan detta folks liv i relation till deras Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Vägen är lång och vindlande och mycket lärorik för oss idag, från ett äldre par som inte kunde få barn och genom Guds ord och löfte till sist får löftessonen Isak, till det folk som bodde kvar i Egypten efter det att Josef genom Guds mirakulösa försyn fick hjälpa dem från en hungerkatastrof och som i sitt slaveri får löftet om befrielse. Moses ledde folket ut ur Egypten, genom öknen och i slutet av Moseböckerna tar Josua vid. Han fick uppdraget att leda folket in löfteslandet.

 

Väl där fortsätter samma mönster av otro och olydnad som vi läser om i skildringarna av den långa ökenvandringen. Gud reser upp ledare som räddar dem ur nöden och som svar på deras rop om hjälp, när de ansätts av sina fiender men sedan glömmer man detta och faller tillbaka i slapphet, avguderi. Gud är hela tiden trofast och verkar genom sina ombud, b la Samuel och så småningom befästs monarkin innan den i sin tur krackelerar och kollapsen av Nordriket först och sedan Juda blir ett faktum ,efter en lång period av varningar från profeterna. De fördrivs från löfteslandet och får gå i landsflykt till Babylonien. Det blir som Gud förutsade i sin lag, att om de syndade och avföll skulle de fördrivas och så blev det.

 

 

Sedan fortsätter den spännande historien, något vi återkommer till.

 

 

 

 

 

109767

 

 

 

Allt började i en lustgård och slutade i en stad. I Bibelns första bok, möter vi människan i en vacker lustgård, som hon får i uppdrag att vårda. I Bibelns sista bok har den heliga staden Jerusalem kommit ner från Gud till den nyskapade jorden. Vi går tydligen från att vara trädgårdsodlare och bönder till att bli stadsbor! Hur ska vi förstå detta? Vad betyder det för oss som människor?

Det tema som dominerar från början till slut, är att Gud ha de människor han skapat nära sig. Det började med att Gud hade sin boning i Eden och  vandrade i lustgården (Gen 3:8), vilket är en underbar bild på denna närhet, och slutar med att Guds tabernakel står bland människorna (Joh Upb 21:2). Den långa vägen däremellan förbereder Gud för att hans Son ska bli människa och göra slut på den separation som syndafallet åstadkom, genom att dö  och uppstå.

 

 

 

 

 

För det första har vi livets träd, som stod mitt i lustgården och, som enligt Uppenbarelseboken, kommer att stå mitt på stadens gata i det nya Jerusalem.  Det är alltså symbolen för Guds närvaro, som finns med från det första kapitlet till det sista. Gud är liv och ger liv. I Johannes-prologen (1:4) ser vi att det Ord med vilket Gud skapade allt var en person, Sonen, och i honom var detta liv.  Det är alltså inte svårt för oss som har hela Skriften i åtanke att låta detta livets träd symbolisera Kristus, Sonen. Han fanns hos Gud före skapelsen och han är från början ämnad att vara vår medelpunkt. Från Gud Skaparens och Faderns perspektiv ÄR hans Son alltings medelpunkt.   ”Allt är skapat genom honom och till honom”. Därför var han närvarande i de första människornas begynnelse just som den människorna skulle hämta näring från, ja allt de behövde.  All kunskap, visdom, sanning, rättfärdighet och godhet fanns i Honom, det levande trädet och det var i ett stycke, odelbart och fullkomligt.

 

 

 

 

++

 

 

 

De två träden beskriver vår väg från livet i relation till Gud i Eden, som var platsen för Guds närvaro och herravälde via syndafallet till upprättelse i Guds rike och den nyskapelse, som bara helt  kort omnämns i Bibelns sista bok. Gud ställde de två träden i lustgården för att vi skulle välja; livet och låta Gud vara Gud och definiera vad som är liv, sant och rätt, eller olydnaden, som resulterade i död och separation från Gud. Gud gav i sin generositet de första människorna tillåtelse att äta av alla träden utom detta enda och det var för det första prövningen av huruvida människorna skulle lyda Guds befallning. Gud hade varnat dem och sagt att om de åt av det förbjudna trädet skulle de ”döden dö”. Det var precis det som skedde när människan bröt mot det enda budordet i paradiset. Hon skildes från gemenskapen med Gud och döden började verka, andligt och fysiskt, och med den synden, ondskan och lidandet.

 

Det gällde själva livsinnehållet för dem: skulle de erkänna Guds suveräna herravälde och låta sig näras av hans visdom eller välja självsvåldigheten i att som skapade varelser avgöra vad som är gott och ont, sant och falskt, rätt och fel? Det är skildringen av köttets väg, av människan som går sin egen väg utan Gud. De är de två vägar som karakteriserar människans historia, och som blir tydlig redan från början i Genesis.

 

Det är två teman som återkommer genom Bibeln. Vi kommer att se den gudlösa släktlinjens representanter, som likt Kain gick bort från Herrens ansikte och byggde sin egen stad efter sina regler (och så småningom försökte de bygga ett högt torn),  och den gudfruktiga släktlinjen som börjar med Set och karakteriseras av att de vandrade med Gud, i tro och lydnad.

 

 

Som skapade till Guds avbild skulle människorna representera Gud på jorden och råda över det skapade, även den varelse som i sin fysiska form uppträdde som en orm, men som samtidigt var mer än bara en reptil, ett djur. När hon blir så ytterligt bedragen förlorar hon också denna funktion och blir på något sätt överlämnad  till fiendens makt. Hennes fiende hade ljugit om hennes Skapare och Herre och frestat henne till överträdelse, till synd.

 

På vilket sätt ”dog” de första människorna efter att ha brutit mot detta bud? Det var inte en omedelbar fysisk död utan en andlig. De förlorade livsgemenskapen med Gud, de skildes från honom. Människan ska  leva ”av varje ord som utgår från Guds mun” (5Mos 8:3 och Matt 4:4). Människan var ämnad att ha andligt liv i kontakten med Gud och levde då av hans Ord. Den kontakten bröts i Eden när Adam och Eva inte levde av det ord, det bud som Gud uttalat. De ”dog” då, skildes från Gud. Livsgemenskapen med Gud skulle uppehållas genom Gud Ord. Sonen var detta Ord och man kan säga att Livets Träd var en bild på dennes närvaro i paradiset.

 

Människorna skulle livnära sig av Guds levande Ord. Men när de överträdde de gränser Gud satt för dem förlorade de inte bara närheten till Gud utan blev också främlingar för sig själva och varandra. Man kan säga att de kom i strid med sig själva, eftersom de inte levde i enlighet med den natur de skapats av Gud att vara. Här började det stora främlingsskapet, klyvnaden, vilsenheten.

 

Det måste finnas mer i den här gamla texten som verkligen betyder något än att vi fastnar i beskrivningen att en orm skulle prata med Eva.  Kräldjuret ormen kunde inte tänka, prata och bedra då lika lite som nu! Varför skulle sedan Eva lyssna och svara på detta tilltal? Det kan alltså inte enbart ha varit en varelse som enbart tillhörde djurriket i form av en fysisk orm, vilket blir tydligt  när vi gräver lite djupare i ordets betydelse finner vi följande: Hebr Nachash  betyder visserligen orm som substantiv. Men den hebreiska roten nchs betyder som verb att bedra och genom divination,  förespå framtiden. Som adjektiv betyder det ”den skinande”, lysande. 

 

Vi får ingen förklaring till hur och varför frestaren fått tillträde till den plats där människorna vistades. Därför vet vi ingenting om den ondes, det ondas ursprung. Med Guds tillåtelse upträder han bara plötsligt i lustgården och börjar ljuga om Gud. Därför är det meningslöst att spekulera om saken. Vi får acceptera att Bibeln inte ger oss en förklaring utan istället beskriver hur Gud löser problemen med synd, ondska och död.

 

 

En del menar att man av flera andra texter kan utläsa att det var en andlig varelse, en kerub i hög ställning, som hade viss kunskap om det gudomliga som han använder för att bedra människorna. Det är hur som helst en andlig varelse med stor attraktionskraft, som viskar lockande ord till Eva.

 

Om det har skett ett uppror bland änglarna så försökte de tydligen få med sig människorna på sin sida gentemot Gud. De kommer inte åt Gud själv men kan förstöra Guds avbild människan. Gud tillåter detta, antagligen för att både änglar och människor i alla tider ställs inför valet att lyda Gud eller inte. Men i sin allsmäktiga visdom och rådslut använder Gud både synd och uppror för sina syften. Det sker alltid med utgångspunkten att Gud är fullkomligt rättfärdig och nådig i allt han gör.

 

I texten uppträder han som en orm som smyger sig på människan för att lura och bedra. Den andra sidan av hans personlighet är den direkt våldsamma, och beskrivs som drakens, som förföljer och dödar Guds folk. Vi förstår att de höga änglarna som Gud skapade i sin tjänst hade fri vilja, på samma sätt som människorna skapades med fri vilja och det är ju en nyckel till att förstå vår situation.

 

Ormen, som är fienden, ljuger helt öppet och planterar de lögner som kommer att dominera i historien, i religionerna, i kulterna: människan kan bli som Gud genom att få kunskap och att hon inte kommer att dö. Det är ett direkt förnekande av det Gud sade.

 

 

 

Utifrån detta uppstår sedan tanken på reinkarnation, ett konkret sätt att att undkomma den eviga döden genom att ständigt födas på nytt och därmed undkomma domen som är förbunden med döden.

 

 

 

Adam-Gud-20071001141253

 

 

 

 

Gud hade sagt: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda …över hela jorden… Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem:”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över ..” (1:26-28).

 

En högre kallelse än detta kunde vi inte ha fått. Vi är skapade till Guds avbild. Mer kunde och kan vi aldrig bli. Gud är och förblir suverän Gud och människan finner sin plats i relation med honom, i tro, kärlek och lydnad.

 

Men det typiska för avgudadyrkan, kulter och religioner är ju erbjudandet om gnosis, kunskap, som gör de initierade utvalda och speciella. I ritualerna brukar ingå moment som handlar om att undkomma döden. Människan ska bli gudomlig genom att förstå och känna till s k hemligheter.

 

Synd är överträdelse i sitt ursprung, överträdelse av konkreta bud, av det Gud sagt. När man överträder hamnar man utanför det liv som Gud avsett och hans beskydd. Man skiljs från Guds liv med allt vad det innebär och står ensam i mörkret, naken och vilsen. Det man trodde skulle vara ljus blev mörker, självständighet blev ensamhet, kunskap blev förvirring.

De som äter av kunskapens träd gör sig oberoende av Gud och sig själv till herre och utgår från sig själv. Det är relativismens födelse. Den skapade människan tror sig kunna veta och förstå allting själv utan att vara beorende av Gud. Det är också början på den tanke som dominerar religioner och filosofier, om att både ont och gott måste finnas som komplement tillvarandra och att målet är att uppnå en enhet mellan de båda. Det senare är typiskt för den ockulta och gnostiska traditionen.

 

Det handlade alltså om ett lydnadstest från Guds sida, för att ta reda på om människan ville lyda ett enda bud och förtrösta på att han visste det bästa för dem. I detta ingick också att människan genom sitt val blev medveten om gott och ont på ett erfarenhetsmässigt sätt. Det är den smärtsamma vägen från omedvetenhet till insikt om livets komplexitet, svårigheterna att förstå och välja rätt i livet, moralens betydelse.  Vrångbilden som frestaren gav av Gud var att framställa honom som missunsam genom att stänga henne ute från kunskapen. Men kunskapen som Gud ville ge fanns i livets träd. Där skulle de första människorna äta och växa till mognad, i gemenskap och lydnad för Gud. Sonen, Kristus var med från början, han kan sägas vara livets träd.

 

Nu fick människan bära på den stora bördan av frihet och oberoende genom sitt val. Det finns många fler aspekter av det här. Det rymmer många lager av betydelser och jag terkommer i andra sammanhang till detta tema.

 

 

 

imagen-3

 

 

 

+++

 

 

 

För det andra har vi Guds närvaro i lustgården. Lustgården var Guds boning på samma sätt som tabernaklet senare blev det och templet. ”Gud vandrade i lustgården” (1 Mos 1: 3:8) och i Upb. står det ” Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem”.

 

Denna tanke mellan- landar i Johannes evangelium 1:14: ”Och ordet blev kött och bodde ibland oss...”. Ordet där är ”eskenåsen”, ”slog upp sitt tält” eller ”tabernaklade” ibland oss. Vid Jesus första ankomst till jorden som frälsare ( Guds lamm) tog Gud det första steget till att återupprätta sitt rike på jorden. Det sista och slutgiltiga är när Jesus kommer återkommer som domare (Guds lejon).

 

Vägen går från Guds närvaro bland människorna vid skapelsens början och hans närvaro bland dem igen vid den nya skapelsens början. Avståndet däremellan utgör vår historia. Vi drevs ut från lustgården och Gud hade planerat att ”komma igen” till oss. Hindret var som vi vet, synden. Konsekvensen av olydnaden skilde de första människorna från Gud och den skiljer oss än idag. Hela historien handlar om hur Gud utväljer en man, Abraham, och ett folk, det judiska, genom vilket han förbereder för sin egen Son att komma till jorden och i sin kropp ta just konsekvensen av vår olydnad, vårt uppror mot Gud. Det handlar om vem som är Herre över skapelsen och om  livet, kunskapen och närvaron.

 

 

I samband med detta kan vi fundera över vad för slags text de elva första kapitlen i Bibelns första bok egentligen är.

Fortsättning följer!

 

 

 

+++

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.