Betraktelse utifrån Gen 3:9.
”Var är du, Adam”?
Rösten lät avlägsen. Det var ändå Herrens röst, den på samma gång kärleksfulla och respektingivande röst som de hört så många gånger förr och som genljudit i deras hjärtan. Han vandrade i lustgården på samma sätt som han alltid brukade göra vid den tidpunkten. Men de hade gömt sig från Hans ansikte. De kunde inte möta Honom längre. De skämdes, han och hon, för att de var nakna. De hade förlorat härligheten, den härlighet som var Herrens och som de fick leva i. De hade fått lysa och värma sig i hans ljus och sett allting så klart.
Men nu var det mörkt och kallt. Det var hennes fel, kvinnans som Herren satt vid hans sida, tänkte Adam, men djupt inom sig själv visste han att det inte var sant. Han hade inte hindrat Eva från att tala med främlingen, som sade emot det Gud sagt . Hans uppgift var att skydda lustgården från inkräktare. Det var hans fel, hans skuld. De hade överträtt den enda befallning de fått, som skulle skyddat dem från döden. Friheten… han bävade inför den frihet Herren givit dem och förstod ännu inte priset för det felaktiga valet men Herren vsisste vad som skulle komma att krävas. Han måste betala det själv, för Adam kunde det inte.
Var är du?
Det visste ju Herren redan men han ville att Adam skulle säga det själv för att han verkligen skulle förstå vad som hänt. När Adam gjorde det förstod han att de förlorat allt. Livet självt, livet med Skaparen och Herren, kallelsen, den förundrade glädjen över den ofattbart vackra skapelsen de fått som gåva att leva i. Han som så frikostigt hade gett dem allt att njuta av och vårda. Nu i efterhand förstod de hur bedragna de blivit. Hur kunde de ifrågasätta hans ord? Han visste ju vad som var det bästa för dem.
Var är du?
Han visste det inte längre. Han visste att han hade förlorat själva livet trots att han fortfarande levde, att han var rädd och ensam. Den gudomliga närvaron som omslutit honom, friden, tryggheten och skönheten i trädgården var borta. En isande vind hade dragit in bland träden och för första gången skuggades solen och mörkret var så påtagligt att han kunde ta på det. Trädet de smakat frukten av var fullt av skuggor. De förstod inte att de kunde luras att äta av detta dödens träd när Livets träd dignade av goda frukter.
Var är jag, Adam?
Jag har förlorat mitt hem. Jag har förlorat mitt hjärta, min väg och mitt mål. Vem ska rädda mig, oss, från oss själva tillbaka till vår Gud? Jag vet att jag är dömd. Som Herren sade vet jag att frukten inte gav annat än död. Frestarens ord var lögn och otrons och olydnadens frukt är döden, som Herren sade. Hur kunde vi bara låta oss bedragas? Herren som skapat allt och talat sanningens ord till oss och låtit oss få leva i hans gemenskap? På samma sätt som vi fick veta vad som skulle leda till domen, vet vi nu också att straffet är värre än jag kunde föreställa mig. Vilsna och tyngda av bördor letar vi efter en plats att finna vila på, att lägga av skuld och oro. Att bli fria från det som binder oss med osynliga bojor och drar oss från Gud.
Var är jag, nu och här?
Jag speglar mig i den förste Adam och känner igen mitt svek, min överträdelse, min skuld. Han syndade, liksom jag gör och säkert skulle gjort om jag varit i hans ställe. Vi kan inte göra annat. Vem ska rädda oss från syndens och dödens lag?
”Vi vet att lagen är andlig, men själv är jag köttslig, såld till slav under synden. 15 Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. 16 Om jag nu gör det jag inte vill, samtycker jag till lagen och säger att den är god. 17 Men då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. 18 Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. 19 Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. 20 Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. 21 Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. 22 Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, 23 men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar. 24 Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? 25 Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.
+++
Här är han, den andre Adam.
Se Människan, den sanne och verklige Människan. Se Människosonen. Se Guds Son. Det är Han som är Adams befriare, vår befriare.
”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade”. (Rom 5:8-10).
Han hänger på förbannelsen träd, dödens träd, för att han tar syndabördan. Han som var utan synd blev gjord till synd på korsets trä, för att vi skulle stå rättfärdiga inför Gud. (2 Kor 5:21).
Han som var Livets träd, lät sig bli gjord till förbannelse i vårt ställe för att friköpa oss från lagen som rättmätigt anklagade oss för vår synd och skuld. (Gal 3:13)
Han gjorde genom sin död den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen och befriade alla dem som av fruktan för döden levt i slaveri hela sitt liv. (Hebr 2:15 f).
Se Guds lamm, som borttager världens synd. (Joh 1:29).
Upb 9 Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i händerna. 10 Och de ropade med hög röst:
”Frälsningen tillhör vår Gud,
honom som sitter på tronen, och Lammet.” 11 Och alla änglar stod runt omkring tronen och kring de äldste och de fyra väsendena, och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud 12 och sade:
”Amen.
Lovet och priset, visheten och tacksägelsen,
äran, makten och väldet tillhör vår Gud
i evigheternas evigheter. Amen.” 13
alefochomega 