Sagor med bibliska motiv: den sista striden och den gode prinsen som blev Kung.

sinai

 

Sagan om den sista striden

 

För länge sedan hände sig detta. Kungen i Ljusets Rike,  sände sin son Prinsen för att befria det fjättrade folket i underjordens hålor, där Mörkrets Furste i Landet bortom  Gränserna hållit dem fångna så länge att de förlorat uppfattning om både tid och rum. Det svarta mörkret hade gjort dem blinda och de hade till och med slutat gråta och ropa i sin nöd. Stum förtvivlan rådde bland dem.

Prinsen måste färdas genom svårtillgängliga områden och utsattes ständigt för livsfara. Mörkrets Furste vaktade sina gränser med järnhand och han hade oräkneliga  soldater som arbetade i sin tjänst för att hålla alla inkräktare ute.

 

På sin långa och farofyllda färd nådde Prinsen till slut fram till underjordens hålor. Fursten visste att Prinsen närmade sig, något som han låtit honom göra utan att ännu ha dödat honom, eftersom han hade en plan. Han tänkte nämligen föreslå ett byte: till priset av Prinsens liv kunde han släppa folket fritt. Det var väl känt för honom och alla andra att Kungen i Ljusets Rike var en rättfärdig och god härskare, men en mycket gammal man. Sonen skulle efterträda honom på tronen när han genomfört sin räddningsplan för de fångna.  Mörkrets Furste ville lura dem in i en fälla.

 

Den gode Prinsens kärlek till de fångna skulle föra honom ända in i döden och när han väl var röjd ur vägen, planerade Fursten att åter fängsla de fångna och dra med sina härar mot huvudstaden för att störta Kungen och ta över Riket. Hans plan var att ikläda sig den döde Prinsens kläder, spiran och kronan, och rida på den Prinsens vita häst, för att komma så nära slottet som möjligt utan strider.

 

Fursten gav Prinsen ett ultimatum: om han inte frivilligt offrade sitt liv skulle de fångna  dödas en efter en på torget. Prinsen tvekade inte. Han älskade folket mer än sitt liv och lät sig dödas för att skänka dem friheten.  Fursten förstår dock inte att han är genomskådad. Prinsen vet att han ljuger om att han ska befria folket. Han och Kungen har en plan som den onde Fursten inte känner till.  Prinsens död ingår i den planen för att rädda folket.

 

När det är över firade man i dagarna tre att segern var så nära för Mörkrets Furste. Prinsen var död och snart skulle Fursten med sina härar dra in i Ljusets Rike för att bedra Kungen och sedan för evigt störta honom från hans tron. Det var något Fursten alltid drömt om, att inta Kungens plats och bli hyllad som den främste härskaren av alla. Han tänkte använda sig av den svaghet han föraktar så, att Kungen gjorde allt för sitt folk . Han har aldrig förstått hur Kungen tänker, allt det han står för är honom så främmande. Hans rättfärdighet, godhet och till och med kärlek till sitt folk är obegriplig för honom.

 

Och det förfärliga ljuset som vilar över staden och slottet, det nästan bländar honom, liksom den musik som fyller tempelområdet dag och natt. Men det ska snart bli slut på detta, och Fursten beger sig målmedvetet iväg på den långa resan.

 

På håll hälsades han av somliga som den segrande Prinsen, där han satt på den vita hästen, iklädd den lysande manteln som Prinsen burit. Han och hans män kunde färdas utan att bli hindrade på sin väg genom de riken som ännu inte helt löd under Kungen. Det går nästan för lätt och Fursten börjar undra vad det kunde bero på.

 

När de till slut närmade sig den Gyllene huvudstaden märker han att stora skaror redan befinner sig på plats  och då blir han riktigt orolig. Ingen kan väl ännu ha hört om vad som hänt i Landet bortom Gränserna? Det skulle ju bli en överraskning när han rider in på slottsgården för att möta Kungen.  Varför har det samlats så många människor där redan? Märkligt nog är det ingen som uppmärksammar honom heller nu när de kan se honom och hans följe på nära håll.

 

Väl framme och stående precis utanför stadsmuren där han ska rida in genom den speciella port som kallas Prinsens Port, hör han ett öronbedövande jubelrop och han tror inte sina öron när folket ropar: Leve vår Kung och vår Prins!

 

Han klev av hästen och smög in för att se vad som händer. Hans män väntade i ett skogsparti på andra sidan stadsporten. Till sin förvåning såg han den döde Prinsen, iklädd en blodröd och vit mantel och chocken blir så stor att han tappar balansen och faller ner. Det hela går snabbt, han trampas ner av de entusiastiska folkmassorna. Han hör Kungen utropa: Prinsen var död men se, han lever! Han har segrat. Mörkrets Furste har fallit och nu drar vi ut till hans land för att befria det fjättrade folket från underjordens hålor. Det var det sista Fursten hörde innan han dog. Samtidigt övermannades hans män och fängslades.

 

Glädjen var sedan obeskrivligt stor i Ljusets Rike. Nu kunde de andas ut och hyllningarna till Kungen och hans Son ville  aldrig ta slut. Riket var säkrat för evig tid och rättfärdighetens Kung kunde överlämna sitt Rike till Prinsen, som regerar än. Och evig lycka och välgång råder bland de befriade.

 

 

+++

 

 

guds tron

 

 

Sagan om den gode prinsen som blev kung

 

Det var en gång ett land där människor levde som slavar fast de inte visste om det. De bar osynliga bojor men trodde sig vara fria, eftersom de kunde röra sig fritt, leva ut sina önskningar, ja mer än så, de hade ju  ingen härskare över sig, så hur skulle de kunna tro att de var slavar?
Det enda som egentligen betydde något för alla var,  att varje människa fick leva sitt liv precis som hon ville. Gör vad du vill,  var den enda lagen som gällde. De hade visserligen en kung men han var mest upptagen med vad som pågick i det egna hovet och hade överlämnat det mesta till ämbetsmännen. De i sin tur bråkade mest om vem som egentligen skulle bestämma.
Skatterna var höga och männen i landet var ofta ute i krig mot sina grannar. Kungarna hade långvariga dispyter om gränsdragningar och pengar.

 

Det fanns en mäktigare Kung i ett större rike längre bort, som var rättfärdig och hans stora rike var välsignat med goda lagar, ordning, fred, välstånd och harmoni. Alla medborgare såg som sin viktigaste uppgift att bidra till allas bästa, betjäna sin nästa och leva gudfruktigt.

Nu skulle Kungen sända budbärare till de kringliggande rikena för att proklamera att hans son, Prinsen, snart skulle utropas till medregent. Han skulle bli upphöjd till Kungens högra sida för att regera med honom.

 

Prinsen hade nämligen försvarat riket mot det värsta anfallet i historien, då den mäktigaste av Kungens fiender, den Mörke Fursten i norr,  attackerat landet på ett sätt som aldrig hänt tidigare. Prinsen hade efter svåra strider, där han stått i främsta ledet, blivit dödligt sårad. Han hade skyddat sitt folk till priset av sitt liv och vunnit en stor seger, men när alla trodde hoppet var ute, hade prinsen vaknat till liv igen. Kungen hade vakat vid hans sida hela tiden och hållit hans hand.

Nu var glädjen stor och en folkfest hölls för att fira detta ; prinsen hade stått upp till nytt liv och den urgamle fienden var besegrad för alltid. Nu gällde det att nå ut med denna stora och glada nyhet.

 

Kungens plan var att göra slut på alla krig och den laglöshet som härskade i dessa småriken med de  s k “frihetens städer”, där alla fick göra vad de ville.   Nu skulle sonen när han blivit kung, en gång för alla stoppa krigen, omoralen och eländet. Långt tillbaka i historien hade denna Kung alltid ansetts för att vara den främste bland många och man hade sett upp till honom och lyssnat på hans råd. Men upprorsmän hade intrigerat och fått med sig småfurstar som i sin tur störtat den laglige kungen och intagit hans plats i dessa små riken.

 

På så sätt hade vår Kung förlorat sitt inflytande och den goda gemenskapen mellan grannrikena var sedan länge ett minne blott. Först skulle dessa budbärare sändas ut för att  berätta om det som hänt, sedan skulle prinsen själv komma till vart och ett av dessa små riken. Där skulle han sammankalla de ledande och folket för att försöka få till stånd en bestående förändring, erbjuda dem fred, välsignelse och räddning.

 

Det fanns en hemlighet bakom  de osynliga bojorna dessa stackars människor bar, de som trodde sig vara friast i världen  men som egentligen var slavar. För att de skulle kunna lyssna till den gode prinsens ord måste dessa bojor huggas av med Det Tveeggade Svärdet av Ljus , och den ende som kunde göra det var prinsen själv. Han ensam hade den kraft som krävdes för detta. Svärdet kallades också  “sanningens svärd” och hade aldrig använts tidigare utan väntat på sin tid. Nu var den äntligen inne. Slavarna skulle bli fria.

 

I denna hemlighet ingick också den urgamla berättelsen, om att det var den förste kungen i detta nu så laglösa land, som i kungakretsen utsetts till att ta vakta lagtavlorna som förvarades i en helgedom nära  den Högstes tron. Dessa rymde de goda bud som skulle spridas till alla folk för att de skulle leva i lydnad under den Högste och i fred med varandra. Ingen kunde förklara hur eller varför, men han svek sin uppgift och förstörde den heliga skriften.

 

Det var från den tiden han införde sin laglösa livsstil som sedan dess präglat hans land och även spritt sig till grannländerna. Det sägs att det var den Mörke Fursten från norr som ljugit och intalat honom att han skulle få en stor skatt om han gjorde detta. Denne skulle få binda invånarna med dessa osynliga bojor mot att kungen fick stor makt, guld och ära. Så blev det också.

 

Men i den stund  den gode Prinsen vann sin seger över den Mörke Fursten skulle han förlora sin makt och Prinsen kunde befria dessa slavar. Trodde invånarna i landet på detta glädjande budskap? Nej, de fylldes av vrede och hat när de hörde att de skulle vara bundna av osynliga bojor. De var ju de friaste av alla och kunde göra allt de själva ville! Därför slängde de stenar på de utsända  och drev dem  utanför staden. Därför beslöt Prinsen att själv göra den långa resan för att besöka landet och använda sitt svärd för att hugga av dessa bojor. Han gjorde det i gryningen till det nya året och när människorna i landet vaknade den morgonen såg de för första gången solen gå upp, befriade från sina bojor.

 

Det var som att vakna efter en lång mörk, förfärlig mardröm.  De skämdes över sitt laglösa liv, gick ner till floden för att bada och strömmade sedan till torget när Prinsen och hans följe tog emot dem med öppna armar. Natten var över. En ny tid hade kommit. Lagtavlorna skrevs på nytt och placerades i rådhuset.  Budskapet om den rättfärdige Kungen och hans Son återberättades i familjerna och vid offentliga sammankomster. Den svekfulle kungens släkt förvisades för evigt från landet. Ett nytt ledarskap insattes och man började återvinna det man förlorat under den långa fångenskapens tid; sin värdighet som människor skapade till att leva ett gott, sant och laglydigt liv i frid och glädje.