Kort berättelse om Noa. Gen 6-9.

arken

Inledning.

Jag går igenom de 11 första kapitlen i Bibelns första bok, Genesis, där jag återberättar historien i form av sagor. Syftet är att göra personerna levande och verkliga, inte att framställa historien som sagor, vilket jag inte tror är fallet..

————–

Min far Lemek hade bevarat alla berättelserna som hans far och farfar berättat för honom. Han kände kanske på sig att Herren hade ett uppdrag för mig och ville förmedla dem till mig så tidigt som möjligt.  Farfars far Henok, som vandrat så nära Gud och blivit hämtad hem till honom utan att dö, hade berättat om vår Gud. Han kände honom bäst av alla som levat. Henok sade att Gud var som en riktigt fader ska vara. Han hade även antytt att Herren skulle döma jordens inbyggare för deras ondska och synligt komma till jorden vid tidens slut.

För far, liksom för alla före honom var namn viktiga. Om Gud hade ett namn som han ville vi skulle känna, hade var och en av oss ett namn som beskrev vår karaktär, vår uppgift. Man kallade ibland Gud för Ha Shem, namnet. Namnet rymde en del av kunskapen om personen och personens väsen på något sätt.  Namnet blev bärare av Guds väsen när vi inte längre kunde se honom ansikte mot ansikte. Det var ett mysterium, som allt med den Högste Guden, men vi förstod det så att Han hade gett oss sitt namn, en del av sig själv. Gud ville fortsätta ha gemenskap med sina skapade varelser, trots att våra förfäder drivits bort från hans närvaro. De skulle inte få äta av själva Livets träd i sitt olydiga tillstånd och bli kvar i evig död. Därför måste de lämna Eden. Ingen synd kunde finnas i Guds eget rike.

Jag tänkte på samma sätt när jag gav mina söner deras namn. Det var inte jag som hittade på dem egentligen, de kom till mig i en direkt inspiration. I Shem skulle hela välsignelsen från våra fäder som vandrat med Gud rymmas. ”Välsignad vare Jahve, Sems Gud..Shems namn rymde vår uppgift.  Shem betyder namnet. Vi var i vår släkt kallade att bevara Guds namn heligt, att skydda uppenbarelsen om Gud som vi fått av honom själv och ge den vidare. Det var inga  myter eller legender påhittade av människor utan Herren hade själv talat till våra fäder, Adam, Abel, Set. Som Skapare hade han talat och gjort sin vilja känd, hur han ville att vi skulle tillbe honom.  Det hade gått vidare och överfördes nu från mig, som Herren använt, till Shem. Shem skulle bevara Ha Shem, namnet. Jag får berätta mer om mina två andra söner nästa gång …

Gud hade ju vandrat i Edens lustgård och talat med Adam och Eva. Det var innan den stora katastrofen, separationen, efter vilken vi alla var tvungna att leva utanför Herrens direkta närvaro på grund av olydnaden. Men de fick ordet med sig, budet om att offra lamm och bara dyrka Gud samt råda över synden. Det hade Herren sagt redan till Kain. Det är svårt att göra det men Herren ser till hjärtat, brukade Henok säga. Om vi bara vill och försöker, behagar det honom.  Sedan fick de Namnet med sig och hoppet om vad det skulle innebära för oss. Redan på Sets tid började man åkalla HERRENS namn.

Men vi hade också hört att det skulle komma en Befriare som skulle krossa ormens, lögnarens huvud. Namnet skulle vara i Befriaren på ett särskilt sätt.

Far lade hela sitt hjärta och  sina förhoppningar i mitt namn, Noa, den som skulle trösta. Skulle jag kunna trösta? Jag bar mitt namn som en börda från början och anade att Herren ville något med mitt liv. Det måste vara för Henoks skull som han ville rädda mig och min familj från att gå under i den stora floden, och för hela släktledet ända ifrån Abel. Man hade bevarat tron på Herren levande och förmedlat den till sönerna. Man hade fruktat Gud och vandrat på hans väg. När Herren började tala till mig om att bygga en stor ark för min familj och mig samt alla djuren, förstod jag inte mycket men samtidigt ville vi som plågades av det onda som pågick, se ett slut på detta. Han talade om att upprätta ett förbund med mig, att han funnit mig vara rättfärdig inför sig. Jag ville vandra med Gud som farfars far Henok hade gjort. Av hela mitt hjärta ville jag hålla mig till honom i den onda tid som var och jag försökte uppmana dem jag mötte att vända om, att sluta överträda Guds befallningar, häda och smäda hans namn, synda och mörda. Jag skulle bygga en räddningsbåt och Gud skulle låta alla levande varelser förgås i flodens vatten. Inte förstod jag riktigt varför men Gud vet bäst och jag lydde bara och gjorde som han sade.

Det enda jag fått lära mig från barnsben var att fortsätta höra och göra vad Gud sade. Därför var det första jag  gjorde att lyda Herren när han började tala till mig om att bygga arken. Inte förstod jag vidden av det hela från början. Att bygga en stor båt i våra trakter där det sällan regnade men jag lydde och började bygga, dag efter dag, månad efter månad.

Vi hörde om Guds söner som hade fått barn med de laglösa kvinnorna och börjat lära ut sina magiska konster, onda riter, stjäntydning som vi inte kände till förut och som var emot alt vi fått lära oss av Herren. De ville öppet göra uppror mot Gud och skapa sitt eget laglösa rike.Det hade plågat mig länge, hur upproriska människorna hade blivit, hur våldet hade ökat med dessa jättar, som utbredde sig och ville regera över andra.  Var det verkligen sant? Det var svårt att ta till sig. Hur kunde det gå så illa och bli så fel? Hur kunde Guds goda ordning i skapelsen förvridas så? Det var fel, det visste vi i djupet av vårt innersta. Man och kvinna var skapade och bestämda för varandra, att bli ett och få söner och döttrar i släkter som utbredde sig över jorden. Fäderna skulle fortsätta berätta om Herrens mäktiga gärningar och lära sina söner att frukta Herren, tro på hans heliga namn.

Ni undrar kanske hur det var när floden kom? Hur var det att bygga en så stor båt i hundra år och bli hånad och bespottad? Hur var det att försöka varna mina grannar och alla som kom förbi och tittade? Hur var det med djuren?

Det är som man säger en annan historia. Jag ville berätta det viktigaste här först: att Herren räddade mig och min familj för att jag vandrade i tron, i mina fäders fotspår, och hörde och lydde vad Herren sade. Det var inte min förtjänst, jag hade funnit nåd från Herren att göra detta. Vem tröstade jag egentligen? Jag själv och Shem blev tröstade när vi såg Herrens mäktiga räddning ur vågorna. Livet föddes på nytt. De onda varelserna som plågat oss hade drunknat. Kanske tröstades Herren själv när han såg att jag och Shem ville föra hans Namn vidare. Vi anade att något ännu större skulle ske.