Brodermordet. Genesis 4.

 

 

kain

 

 

Jag utgår från bibeltexten i 1 Moseboken 4 om det första dokumenterade mordet i historien, men fantiserar fritt om hur det kan ha gått till. Att återberätta dessa gamla texter och fylla ut luckorna med sin föreställningsförmåga kan göra bibeltexterna levande. Det handlar om verkliga människor i historien och det lär oss alltid något om oss själva. Människan är densamma då som nu. Olydnad, lögn och avundssjuka driver många, medan andra valt den goda delen och vandrar med Gud, i tro och lydnad till hans ord.

 

Vi får inte veta så mycket om Abel i texten. Det enda vi vet är att Gud accepterade hans offer och att den äldre brodern Kain blev mycket vred och avundssjuk och dödade sin lillebror Abel.

 

Jesus talade om Abel och kallade honom rättfärdig (Matt 23:35). Författaren till Hebreerbrevet omnämner honom också (11: 4 och 12:24). Där får vi förklaringen till varför Abel bar fram ett bättre offer: han gjorde det genom tro och fick det vittnesbördet att han var rättfärdig. Vad betyder det? Han hade fått veta Guds vilja och trodde på vad Gud sagt och handlade i enlighet med detta.

 

Därför är Abel den förste rättfärdige människan som höll sig till Gud, och som mördades på grund av detta.  Det finns naturligtvis mycket mer att säga om detta och jag återkommer längre fram. Abel kan också ses som en förebild till Jesus själv.

 

Vi får veta mer om Kain, eftersom Gud försökte tala honom till rätta och varna honom innan han begick den fruktansvärda handlingen. Kain offrade av markens gröda, av sitt eget arbete. Det var något som Gud inte hade  befallt, och därför såg Herren inte till hans offer. Detta gjorde Kain helt rasande. Efter själva mordet talade Herren med Kain och frågade var hans broder var, vilket naturligtvis Gud redan visste. Det visar att Kain fick en chans till att inse sin fruktansvärda handling och kanske ångra sig och be om förlåtelse. Men hans var avslöjade hans hårda och obotfärdiga hjärta: ” Jag vet inte. Skall jag ta vara på min broder?” (4:9)    Det är sedan dess den eviga frågan.

 

Kain fick bära förbannelsens konsekvenser av sitt brott, men Herren satte ändå ett tecken på honom så att han inte skulle bli dödad i sin tur. Han gick sedan bort ifrån Herren. Det är något att fundera över och jag återkommer kanske till detta.

 

Han omnämns också i NT, b la 1 Joh 3:12: ”Detta är det budskap som ni har hört från början: att vi ska älska varandra.  12 Vi ska inte vara som Kain, som var av den onde och mördade sin bror. Och varför mördade han honom? För att Kains gärningar var onda men hans brors rättfärdiga” .

 

+++

 

Brodermordet

 

Det är natt.

De två bröderna är ensamma ute på fälten för att se till djuren under ett par dagar.  Kain ligger på sin bädd och kan inte sova.  Elden har falnat och han kan inte sluta tänka på gångna tider. Minnesbilderna bara väller fram i hans sinne  och han kan inte längre hålla emot dem. Han lyssnar till Abels  lugna andhämtning. Han somnar alltid direkt och ser så fridfull ut där han ligger.

Kain tänker för sig själv : ”När började jag egentligen hata min bror? Det har jag nog gjort länge, det har funnits med mig från det vi var små.  Det kanske började  när jag såg hur älskad han var av far och hur han lyckades med allt han gjorde. Han var så präktig och lydig och följde aldrig med mig när jag ville att vi skulle stanna ute lite längre och springa uppåt bergen  istället för att skynda oss hem när mor ropade. Han steg tidigt upp och bad sina böner och var alltid så noga med att följa instruktionerna från Herren.

 

Mor ja, jag var hennes favorit  eftersom hon tydligen i början trodde att jag var den ”mannen som Herren utlovat”. Hon hade berättat för oss vad som hänt när hon och far fick lämna Lustgården för alltid. Hon höll särskilt fast vid de ord Herren  hade uttalat, om att hon skulle föda en man som skulle trampa på ormens huvud. Hon hoppades att det var jag och att vi skulle få återvända till Lustgården när jag blivit vuxen och slutfört min uppgift. Jag kände mig utvald. Jag var speciell och jag fick  privilegier som Abel inte hade. Jag var ju den förstfödde och lillebror föddes ett par år senare.

 

Men jag tvivlade på detta och särskilt på Herren själv, som straffade oss för att mor och far åt av kunskapens träd. Visserligen hade Gud förbjudit detta, men var det verkligen så farligt? Jag var inte ens säker på att jag ville ha så mycket att göra med denne straffande Gud. Vad kunde man vinna på att lyda honom? Vi levde ju redan med en mark som var förbannad och bar törne och tistel. Vi fick lita till vår egen kraft när vi arbetade i vårt anletes svett. Särskilt jag, som fick dra det tyngsta lasset hela tiden.

 

Vi fick ständigt och jämt höra att det var hans fel, den där högreste ljusgestalten som lovat att de skulle slippa dö och att de skulle få kunskap och bli som Gud själv. Det var först när Gud förbannade honom som han förvandlades till en orm. Jag tycker fortfarande att det var han som kom med ljuset, som gjorde att vi fick del av de hemligheter Herren dolde för oss, så att vi kunde bli herre över våra egna liv. Men det höll jag för mig själv.

 

Ju äldre jag blev och såg hur far älskade Abel, desto argare blev jag på hela den här historien. Varför berömde han inte mig? Jag var ju den som skötte om fälten och odlingarna, såg till att vi kunde livnära oss. Det var tack vare mina starka händer som vi överlevde under hårda tider. Abel skötte sina får och höll sig ofta borta från det tunga arbetet. Han hade täljt sig en flöjt och satt ofta och spelade på den vid lägerelden. Det var orättvist helt enkelt. Jag hade inte bett om att bli ”mors favorit” utan jag ville att far skulle se mig istället.

 

+++

Samtidigt trodde jag att det faktiskt var på det sättet, att jag fick välja hur jag ville offra till Herren. Som den utvalde. Abel måste ha varit rädd för Gud, eftersom han alltid lydde honom så blint. Jag hade visserligen fått höra det från början, om hur Herren klädde mor och far i kläder av skinn, när de efter att ha ätit av frukten upptäckte att de var nakna. Det var Herren själv som slaktade ett djur för att klä dem, och så gör ju vi också för att få kläder. Det skulle vara ett tecken för framtida generationer, att synd måste sonas genom blodsoffer. Jag tyckte inte om det och ville inte följa den instruktionen. För min del passade det bättre att offra av mina händers verk, av markens gröda.

Jag var stolt över mitt eget arbete och ville bära fram just det som ett offer. Varför skulle just ett lamm offras? Varför ville Herren ha ett sådant offer, det förstfödda i hjorden, av dess fett?

 

Tiden gick och jag började strunta i det där budordet om hur vi skulle offra. Vad tjänade det till? Jag hade ju arbetat utan att ha fått något igen, och allra minst någon uppmuntran av far eller Herren själv.  Därför började jag offra på mitt sätt  i hemlighet, när de andra inte såg mig. Det var ju ändå mitt eget arbete som fört mig dit jag var, min egen kraft. Det var  jag som  kunde odla jorden, bygga våra boningshus och fähus för djuren.

 

Därför gjorde jag som jag själv ville. Jag skulle visa att jag var speciell, inte bara för min familj utan för hela världen så småningom.  Jag skulle bli någon som man inte kunde förbigå. Man skulle höra talas om ”den store Kain. ” Jag skulle göra något märkvärdigt, kanske bygga en stad.

 

+++

 

hav,natt

 

 

Natten övergick idag och nästa natt låg Kain där igen på sitt läger, oförmögen att sova, och arg. Han tänkte återigen på alla oförrätter och orättvisor genom åren. Hatet mot Abel växte för varje timma och dag när de var tillsammans . Till slut kom den stund innan det började skymma, att det enda han tänkte på och ville var, att få bort Abel från jordens yta. Denne bror som ändå inte var en bror utan en främling, någon som bara förstörde för honom. Han var mer än en främling, han hade blivit en fiende genom sin märkvärdiga fromhet och annorlunda sätt att vara. Den malande tanken i hans huvud pockade nu på handling. Kain såg sitt tillfälle när Abel bar fram sin offergåva, enligt Herrens instruktioner  Han närmade sig honom bakifrån med en stor sten. Han kunde inte hålla vreden inom sig längre. Det var på väg att bryta igenom alla fördämningar, denna flodvåg av avundsjuka gentemot Abel och bitterheten mot Herren.

 

För vad hade hänt? Herren hade sett till Abels offer och inte till Kains. Som vanligt blev han förbigången. Herren brydde sig inte om mödan bakom offret han bar fram. Alltid bara denne Abel, som får Herrens och fars godkännande. Han tänkte högt: ”Det måste bli ett slut på detta någon gång. Jag vill inte ha någon som alltid ska vara bättre och frommare än jag längre, jag vill att Herren ska se till mig och mitt offer och acceptera det. Nu får det vara nog.”

 

Då hör han en röst säga:  ”Varför är du vred och varför är din blick så mörk?” Han hade hört Herren, men ändå inte. Han kände sig  som instängd i en grotta, där någon talade på andra sidan klippväggen. Har jag inte rätt att vara vred, som blivit så förbigången.. tänkte han bara.

 

” Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du skall råda över den.”

 

Det var för sent, orden nådde honom inte längre. Kain hade bestämt sig för att göra sig av med den förhatlige. Då måste väl hans far bry sig om honom, när Abel inte fanns mer. Och Herrens skulle kanske äntligen se till hans offergåva istället. Det var den enda lösningen. Abel måste dö för att han skulle få utrymme att leva.

 

Kain behövde bara slå sin bror i huvudet med ett enda hårt slag så var det över. Abel segnade ner död vid hans fötter.  Kain talade med sin bror Abel, och medan de var ute på marken överföll Kain sin bror och dödade honom. 1

9 Och Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Jag vet inte. Skall jag hålla reda på min bror?” 10 Då sade han: ”Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken!

Kain tänker : ”Var det verkligen min bror? Han hade blivit en fiende till mig sedan länge. Jag vet inte var han är. Ska jag verkligen hålla reda på min bror? Han är inte min bror längre!

 

1 Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand. 12 När du brukar jorden skall den inte längre ge dig sin gröda. Kringflackande och hemlös skall du vara på jorden.”

 

Det var som att Kain till sist hörde vad Herren sade till honom. Han vaknade som ur en dröm och såg sin bror ligga livlös på marken. Ingenting skulle längre vara sig likt. Han förstod att hans öde nu var att bli hemlös och kringflackande. Någonstans djupt inne i sitt minne kände han igen sin mors berättelse, hur rädslan och skammen drabbat henne, och hur far känt när Herren kallat på dem efter det som hänt. Nu kände han på samma sätt. Det blev inte som han tänkt sig.  Han hade dödat Abel, men skulle bära med sig honom hela livet. Men han skulle klara det, gå sin väg, långt ifrån det instängda livet med familjen. Han skulle leva vidare. Det handlade om honom nu.

 

Kain  sade: 13  : ”Mitt brott är för stort för att förlåtas. 14 ?
Se, i dag driver du mig bort från åkerjorden, och jag är dold för ditt ansikte. Kringflackande och hemlös kommer jag att vara på jorden, så att vem som helst som träffar på mig kan döda mig.”
15     Och Herren svarade honom:

”Kain skall bli hämnad sjufalt, vem som än dödar honom.” Och Herren satte ett tecken på Kain så att ingen som träffade på honom skulle döda honom. 1

 

Efter det bestämde sig Kain för att gå så långt bort från Herrens ansikte som möjligt, till landet Nod, öster om Eden. Historien skulle fortsätta…kantad av svek, mord och olycka.

Mer om det i en annan berättelse.

 

+++

 

Slutord:

Vi kan konstatera att Kains sinnelag har levt vidare, och gör det än idag, bland många människor, som anklagar Gud och vänder sig ifrån honom. Den gudfruktige Abel, som hörde och gjorde vad Gud ville, har också många efterföljare. Många ser Abel som den förste martyren. Han dödades för att han älskade och lydde Herren.