Sagor med motiv från Bibeln: Trädgården. Genesis 1-3.

 

garden-of-eden-1440x900

 

Jag har skrivit några sagor med inspiration från Bibeln. Vi kan  belysa de eviga sanningarna i Bibeln på olika sätt och sagor är ett sätt att återberätta dem. För dem som kan sin Bibel är det nog inte svårt att känna igen sig, för andra kan det vara ett sätt att hitta till Bibeln och läsa för att upptäcka alla fantastiska berättelser som säger så mycket om oss själva.

 

Trädgården

 

På det vidsträckta tempelområdet i den Högstes rike fanns i dess mitt en prunkande trädgård med de vackraste träd, växter, buskar och blommor av alla olika slag. Den rättfärdige och gode Kungen som härskade där brukade vandra om aftonen i trädgården, trots sin upphöjdhet som dess skapare och herre. Han samtalade ofta med sina tjänare, som hade den stora uppgiften att arbeta i trädgården och beskydda den från främmande inkräktare.  De stod Kungens hjärta nära och behandlades som son och dotter.

 

Det var en speciell stund när de möttes i skymningen. De satt ofta tysta i Kungens närvaro och vilade efter dagens arbete. De lyssnade på hans visa och kloka ord. För dem var det dagens höjdpunkt. Den åtföljdes av en mäktig lovsång som fyllde hela tempelområdet. Det var den viktigaste tjänsten i den Högstes rike, att tillbedja inför hans tron.  Morgon och kväll samlades härskarorna för att prisa sin Herre och Gud.

 

Ingenting fattades dem i trädgården. De fick äta av alla träd med de välsmakande och nyttiga frukterna, särskilt det träd som kallades livets träd.  De fick en särskild styrka och förmåga att på bästa sätt sköta sina uppgifter när de åt av livets träd. De fylldes av liv och förstånd  varje gång de åt av dess rika frukt, vilket de gjorde flera gånger om dagen. De fick ju äta  så mycket och ofta de ville av det just det trädet.

 

De fick också njuta av den obeskrivliga skönheten. Frid och harmoni rådde under en lång tid. Allt var välsignat och mycket gott. De hade en viktig uppgift tillsammans, mannen och kvinnan, att ta hand om trädgården och bevara allt levande. Kungen hade gett dem i uppdrag att namnge  alla djur och växter. Det fyllde dem med stor glädje att ha fått ett så stort ansvar.

 

Men en dag hände något som kom att förändra allting. En främling hade plötsligt visat sig, iklädd en skimrande klädnad, och han hade ett förunderligt budskap som de bara inte kunde motstå. Denne inkräktare hade en sådan utstrålning som imponerade på dem. Han var självsäker och sade sådant de aldrig hört tidigare. De själva kunde bli herrar över trädgården och slippa tjäna Kungen. De fick också veta att Kungen undanhöll dem hemligheter som skulle ge dem insikter och makt över framtiden. Det gick dem djupt till sinnes, att de var de som tog hand om trädgården medan Kungen höll viktig kunskap för sig själv och inte lät dem veta allt. De lockades av tanken att kunna bestämma själva och få insikter de tydligen saknade. De trodde på vad de hörde eftersom de ville ha mer, veta mer, bli fria från att tjäna. De glömde den enda bestämmelsen i trädgården, att inte lyssna på budskap från någon främmande och förledas att äta av det förbjudna trädet.

 

Men när de väl tagit till sig inkräktarens ord såg de att de inte längre var iklädda den ljusmantel de burit, och som nästan varit som en del av deras egen hud. De ville gömma sig för varandra och Kungen som snart skulle gå sin kvällspromenad. De såg skuggor som aldrig funnits, de kände kyla i hjärtat. De var inte längre omslutna av det varma ljus som fyllde trädgården, dag som natt.

 

Kungen måste straffa dem eftersom han var en rättfärdig Kung. De hade ju brutit mot hans enda bestämmelse, att de inte skulle äta av trädet som var reserverat för Kungen själv. De hade varit olydiga och tagit till sig främlingens ord, som de innerst inne visste var fel . Det stämde ju inte överens med vad Kungen sagt till dem. Han kunde inte tolerera lögn och svek i sitt rike och Trädgården skulle nu stängas för dem. De skulle vara tvungna att leva utanför den plats som varit deras hem.  De visste inte att det fanns ett sådant mörker som rådde utanför. De var vilse, de var hemlösa. De hade förlorat gemenskapen, inte bara med Kungen själv utan med varandra. Det var nu lätt att skylla ifrån sig, anklaga varandra och de var både förargade och förvirrade numera. De förstod ännu inte konsekvenserna av det som hänt, men det gick upp för dem alltmer när de nu måste inrätta sina liv utanför trädgården.

 

Men i sitt hjärta hade Kungen redan tänkt ut en plan för hur han skulle få tillbaka sina tjänare. Han älskade dem nämligen så innerligt, men det var någonting inkräktaren i trädgården inte förstod sig på. Han trodde sig ha fått över dem på sin sida för evigt eftersom han inte visste något om kärleken och dess mäktiga kraft. Hans hjärta var svart och kallt under den skimrande klädnad han bar, för att se ut som en av Kungens änglar. Han hade själv förvisats från den Högstes berg, där han varit en av de högsta änglarna med uppgift att tjäna vid Kungens hov. Men i sin strävan att bli högre än den Högste hade han för evigt förvisats från berget. Det var därför han hade trängt in i trädgården för att få med sig Kungens tjänare i sitt uppror mot  Kungen.
Innan änglarna med de flammande svärden stängt porten till trädgården hade Kungen gett dem ett löfte: någon som skulle födas av kvinnan var utvald att besegra inkräktaren och rycka upp det ogräs han planterat genom sina lögner, det som slagit rot i deras hjärtan och i själva marken som nu bar tistel och törne. Han skulle kallas Befriaren. Han skulle slita av de osynliga band som nu fjättrade dem. Det syntes inte på dem men de kände sig fjättrade vid marken och kunde inte längre titta varandra i ögonen utan skam. Inte heller upp mot tempelområdet, där  Kungen bodde med sin stora hovstat. De kände bara en obeskrivlig tyngd över hjärtat, en gnagande smärta. De visste inte när de skulle ske bara och om det innebar att de skulle få återvända till den underbara trädgården. Men de hoppades att de skulle få komma tillbaka och även möta Kungen igen på så nära håll som de gjort tidigare.

 

När de väl nu fick leva sina liv i frihet och utan att arbeta för Kungen kände de en förunderlig saknad och  längtan tillbaka. Men  porten var nu stängd och att de måste klara sig själva  och skaffa uppehälle i den hårda värld de nu befann sig i. De var hänvisade till sig själva. Det hade verkligen inte blivit som de trott när de lyssnat till inkräktaren. De hade inte fått all kunskap och de visste nu med sig att de skulle dö. De hade redan känt av dödens verklighet i och med skilsmässan från Kungen. De var bedragna, de hade inte blivit som den Högste. Den kunskap de utlovats av inkräktaren kunde de inte hantera. Det hade blivit så svårt att veta  vad som var ont och gott, fel och rätt, mörkt och ljust längre. Det förstod de nu, men försökte glömma det så gott det gick, eftersom det gjorde för ont i hjärtat. Men de skulle klara sig på egen hand, på något sätt. De hade inget annat val. Vägen tillbaka var stängd och de måste gå vidare.

 

Men hoppet hade tänts i deras hjärtan … en dag skulle Befriaren födas.

 

 

 

stjärnor