Adams barn. En saga eller kort berättelse utifrån Gen 5:4. Del I

 

 

Jag fortsätter att återberätta händelser i Bibelns första 11 kapitel i sagans eller kortberättelsens form, för att göra personerna och historien mer levande. Bibelns texter är komprimerade och uttrycker bara det mest nödvändiga. Det är mycket som förblir osagt mellan raderna och det är där fantasin kan få lite utrymme. Det finns en vers i Gen 5:4, som väckte mitt intresse att ha som utgångspunkt för att skriva något om den speciella tid som skildras i 1:a Mosebokens kapitel 5-10. Från Guds perspektiv koncentreras skildringen till de betydelsefulla personer som har en viktig roll i frälsningshistorien.

Det handlar om det gudaktiga, gudfruktiga släktledet från Abel, som mördades och vars plats ersattes av Set, via Hanok till Noa och från Noa via Shem till Abraham. Detta ”fromma” släktled, som bevarade kunskapen om Gud, trodde på honom och levde i lydnad och gemenskap med honom, ställs i kontrast till det ogudaktiga släktledet som representerades av Kain, hans son Hanok, via Noas son Kush och Nimrod och Ham till Kanaan och vidare. Vi vet att Jesus kröner det gudfruktiga släktträdet som den väntade Messias och Frälsaren. På ett annat sätt kommer den gudsfientliga och upproriska släktlinjen  i ändens tid att nå sin onda klimax i Antikrist.

Om man inte accepterar att Bibeln är en övernaturlig bok som berättar om Guds handlande i skapelsen och historien, så blir det svårt att se dessa berättelser som annat än myter. Men denna berättelse återger sanningen om vad som hände i begynnelsen. I alla kulturer finns speciella berättelser, som man kallar ”myter” just för att de berättar om skapelsen, ursprunget, upphovet till mänsklighetens livsvillkor. I Bibelns fall skiljer sig skildringen av skapelsen och syndafallet på många sätt från omvärldens myter. Bibelns berättelser är förankrade i tid och rum, konkret historia och Guds handlande som  bekräftats av tillförlitliga vittnen.

Många anser att det som beskrivs i kap 1-11, den s.k Urhistorien, är ren mytologi utan verklighetsanknytning.  Jag menar däremot att dessa likaväl som allt övrigt som är skrivet i Bibeln återger faktiska händelser, trots att det är mycket som är svårt att förstå och kan verka främmande. Det är inte konstigt. Livet på medeltiden eller under vikingatiden kan förefalla oss mycket främmande och stötande, och dessa händelser utspelades alldeles i begynnelsen.. Det viktiga är att hålla fast vid är vad texterna verkligen vill förmedla, vad har de att säga oss idag som ökar förståelsen för vår existentiella situation.

Det är historia av ett särskilt slag, eftersom det skildrar urhistorien som omfattar skapelsen och den första tiden i mänsklighetens historia. Genesis första kapitel  är en storslagen sammanfattning av Guds skaparverk, skrivet på en majestätisk prosa och är ett mycket genomtänkt teologisk alternativ till och svar på den dåtida världens myter. Här framhävs Guds suveräna makt över sin skapelse och den ordning, funktionalitet och skönhet som präglar hans verk. Det är inte främst en naturvetenskaplig beskrivning av skapelse, men den rymmer ändå en del kunskap om kosmos som stämmer med naturvetenskap.

Syftet med dessa texter är ju att framhäva att det är Israels Gud som är den ende sanne Guden, Skaparen, i jämförelse med den dåtida världens gudar, och att förklara våra livsvillkor i en syndig och osäker värld.

Det är boken om begynnelser: början på den värld vi alla känner, med lidande, död, synd och samtidigt Guds försyn som verkar mitt i allt detta. Här finner vi många förklaringar till varför vi människor är som vi är.

Framför allt får vi veta att Gud skapat människorna på ett unikt och underbart sätt till sin avbild. Han formade oss som fysiska varelser och inblåste sin livsande i oss. Vi är inte resultatet av en blind slump i kosmos utan specialdesignade av vår Skapare med ett stort uppdrag att återspegla honom och förvalta hans skapelse.

Det viktiga i de första kapitlen är Guds fantastiska skaparverk och hur det första upproret mot Guds goda vilja kom att prägla mänsklighetens historia sedan när synd, död kom in i världen. Men i Bibelns stora perspektiv ser vi Guds trofasthet i att vilja rädda sina skapade varelser, vars handlingar fick fruktansvärda konsekvenser när de valde fel.

 

 

+++

För att komma till själva texten, så finns det finns alltså många okända öden bland alla de söner och döttrar som föddes efter Set. Jag fantiserar lite kring ett påhittat tvillingpar, och kan på det sättet fundera lite om vad som hände under mänsklighetens första generationer fram till Noa.

 

+++

 

Här är själva sagan, Adams barn. Den aktuella versen som jag utgår ifrån är:

”Sedan Adam fått Set, levde han 800 år och fick söner och döttrar.” Gen 5:4.

 

Min tvillingsyster och jag föddes långt efter Set. ViVår far Adam levde länge och fick många barn. Han uppfyllde därmed ett av Herrens bud, att vara fruktsam och uppfylla jorden. Annars var det mest olydnaden som gjort hans namn känt. Det var säkert ett hemligt sår i hans själ och präglade oss barn på olika sätt. Vi var de landsförvisade och levde i exil i en hård värld där minnena från paradiset ännu var levande.  Vi vet att våra föräldrar drevs bort från den underbaraste plats som någonsin funnits, Eden. Där hade Gud själv sin boning och han lät far och mor få bo där nära sig, och med uppgiften att bevara den. När de beskrev hur gott, fridfullt och vackert det var där väcktes den längtan i mig som alltid funnits där sedan dess.

 

Jag ville återvända dit. Egentligen kunde varken far eller mor riktigt förklara för oss barn varför det blev så. Det var visst stundens lockelse för mor, när den skinande ljusgestalten erbjöd henne så makalösa frukter som skulle ge speciell kunskap och ett liv utan någon död. De skulle då inte behöva vara så beroende av Herren i allt utan vara sina egna herrar. Det som förvånade mig mest var att far inte grep in och stoppade detta. Hur kunde han låta den lögnaktige främlingen lura mor till att göra helt emot vad Herren så tydligt sagt? Det var ju bara för deras eget bästa som Herren hade förbjudit dem att äta av den frukt som bara spred död och elände. Olydnadens frukt som kanske smakade gott först, men sedan bara bringade lidande, främlingskap och död.

 

 

Vi två glömde aldrig berättelsen och löftet Herren hade givit mor, att en dag skulle en Befriare födas. Många av våra syskon gjorde däremot allt de kunde för att glömma det. De levde för detta livet och tänkte varken på det förflutna eller framtiden. Många av dem lämnade hemmet tidigt och drog ut i världen. Vi flyttade också så småningom men bosatte oss nära varandra med våra familjer. Vi stod varandra  nära och delade allt. På äldre dagar talade vi ofta om det som hände med vår bror Set, som var så speciell för våra föräldrar. Han fyllde tomrummet efter Abel och liknade honom, både till utseende och sätt. Han var lika gudfruktig som Abel och bevarade Herrens undervisning. Hans efterkommande vandrade också med Gud, och det gällde särskilt Henok. Vi tröttnade aldrig på att höra om hans liv och hur Gud tog honom till sig utan att han behövde dö. HERREN hämtade honom. Vi ville också leva så nära Gud och inte besmittas av den växande ondskan i världen och dras bort från den rätta vägen.

 

 

Det var helt annorlunda med Kains son Henok, som fick den beryktade staden uppkallad efter sig. Kain hade dödat sin bror och lämnat Herrens väg för alltid. Det var när Kain hade gått långt bort från Herrens ansikte och bosatt sig i landet Nod som han byggde en stad och  uppkallade den efter sin son. Vi hörde mycket märkliga ting berättas om Kains släktingar och den staden. Det fanns inget altare helgat åt Herren där, ingen plats att tillbe Herren. Han ville göra sig ett namn och tänkte att det skulle leva vidare i hans son och även synas i den stad han byggt. Trots att Herren själv hade satt ett märke på Kains panna för att skydda honom från att bli dödad, blev just hämnden det typiska för hans efterkommande. Det handlade om makt,  med våld och hämnd. Kains efterkommande, Lemek, svor att hämnas inte bara sju gånger som Kain utan sjuttiosju gånger.

 

 

+++

 

 

Vi vet ju hur det gick sedan när ondskan växte så bland människorna och fördärvet blev så stort att det som Herren skapat hade förstörts så mycket att det inte gick att rädda. Det gick så långt att det goda och rätta hade trängts undan helt. Det var en upprorstid på jorden utan dess like. Gud måste låta allt levande gå under i den stora flodens vatten. Vi hörde om de fallna änglar som fick avkomma med människornas döttrar och fördärvade hela människosläktet. Dessa ”nephilim”, jättarna, som de kallades, var våldsamma och utbredde sina territorier med makt och terror. Vi hörde många historier om dessa, men jag som skriver detta kan inte säga vad som är sant. Jag är tacksam att jag bodde i en liten stad mycket längre bort där man fortfarande helgade Herrens namn.

 

Människan var Guds avbild och skulle råda över jorden och alla varelser. Det hade Herren varit så noga med. Vi träffade  också andra som hade sett dessa högväxta och krigiska stammar på genomresa.  Så det fanns nog ”jättar” trots allt . Bara Gud vet vad som hände och varför han lät den stora floden dränka allt levande. Men något ohyggligt måste ha inträffat som gjorde att den gode Guden, som skapat allt så gott och fullkomligt, ville börja om på nytt med den rättfärdige Noa. Människan kunde inte längre förbli en avbild av sin skapare när dessa varelser förvred hans ordningar.

 

De onda människorna gick allt längre på Kains väg och ville utplåna alla minnen av Herrens ord och gärningar. De ville upprätta riken där de själva var herrar och lärde ut magiska konster för att bemästra sin omgivning. De hade fått lära sig dessa s k hemligheter av de fallna änglarna som ville leda in människorna på den onda vägen. De tillbad sina händers verk och sig själva. En del av de jättar som dog påstods ha blivit gudar efter sin död och man dyrkade dem. Man tillbad själva jorden och solen, man gjorde sig gudabilder och byggde pyramidliknande berg där man sökte kontakt med gudarna bakom stjärnbilderna.

 

 

Man lärde sig använda verktyg och konstskickligheten var stor. Vi hade sett så många spår av deras skicklighet och att de kunde bygga så stort och högt. Men de var mycket större än vi, högresta och starka. Det var så många som levt i fruktan för dessa och den lilla skaran av troende fick det allt svårare att öppet bekänna att de trodde på Skaparen, vår Herre och Gud. En del tvingades välja mellan att offra till förfädernas andar och att falla ner vid avgudabilderna eller att dödas, om de höll fast vid sin tro på vår Gud. Det var en mörk och grym tid. Vårt enda hopp var Herren och att hämta styrka hos honom. Hans ord lyste på en mörk plats och vi väntade på att en ny dag skulle gry.

 

 

Det fanns en som i denna onda tid vandrade med Gud och det var en släkting till denne speciella gudsman Henok, som Gud hämtade hem. Det var Noa.  Han fick det stora uppdraget av Gud att bygga arken. Han fick utstå spott och spe under de över 100 år han höll på att bygga den stora båten. Området där han levde var torrt och det regnade sällan. Det fanns inga sjöar och man hade aldrig sett så mycket vatten. De onda männen hånade Noa och hans söner och brydde sig inte om hans varningar. I början försökte han få dem att börja tänka på Herren, att vända om till honom och lämna sina ogudaktiga gärningar, annars skulle den stora floden komma som en dom över deras synd och obotfärdighet. Men det lyssnade inte, inte en gång under alla dessa år. De försökte istället att döda honom många gånger, men Herren skyddade honom och arken från att förstöras.

 

Herren hade gett befallning att samla in ett par av allt levande, av alla varelser och föra dem in i arken. Noa förstod säkert inte allt, varför han skulle bygga och samla in dessa varelser men han gjorde som Gud befallde. Han arbetade ständigt med detta och tog sin uppgift på stort allvar. Det viktigaste för honom var att först och främst lyssna till Guds Ord och lyda. Han kände sig alltid som en främling bland de ogudaktiga och hade ingenting gemensamt med dem. Man försökte ofta få honom att delta i offerester till avgudarna men han vägrade.

 

 

Till sist kom den stora floden och ingen hade tidigare sett det regna på det sättet,  dag och natt.  Noa gick in i arken med sin hustru, sina tre söner, Sem, Ham och Jafet och sonhustrurna. Herren själv stängde igen dörren efter dem ordentligt och sedan började de flyta på vattnet som steg för varje dag. Det regnade i 40 dagar och nätter. Till sist lät Herren en vind gå fram över jorden så att vattnet sjönk undan. Gud hade räddat dem som tillhörde honom. Många fler hade säkert också kunnat räddas om de bara lyssnat till Noas varningar.

Det är en lärdom för oss alla, att lyssna till Guds röst medan tid ännu är.

+++