Musik och Dikt
Förutom bönen, naturen och konsten är det musiken som inspirerar mig till att skriva poesi.
Här sammanför jag det musikstycke med den dikt jag fick inspiration att skriva.
Det första exemplet är Bach. All musik av Bach inspirerar mig. Här är bara ett par exempel bland många.
BACH
Porlande bäck –
klara vatten av ljusa toner
där himlen speglar sig
Lovprisningens katedraler –
vibrerar av ljus
genom seklerna.
+++
Plötsligt stillnar dagen i din blick
horisonten dras tillbaka som havet vid ebb
det synliga tar en andlös paus
och vägen blir tydlig i ljus.
Mitt seende vidgas i din blick
som är porten mot det evigheten,
mitt hjärta tar plats i din frihet.
+++
Det andra exemplet på musik som inspirerat till en längre diktsvit, ”Hemkomsten”, är Im abendrot av Richard Strauss och Sanctus-satsen ur Berlioz’ Requiem. Vidare inspirerade mig b la musik från den ortodoxa kyrkomusiken. Det är vackert på olika sätt, men talar som bara musik kan göra, direkt till hjärtat. Sedan får man försöka översätta de känslor och djupa intryck som musiken ger, till ord. Men det lyckas aldrig helt. Musiken är unik, eftersom den går så djupt in i själ och hjärta och uttrycker det som inga ord kan utsäga.
Hemkomst
I
Högresta berg
stilla vattendrag
djupa skogars tystnad
vidsträckta dalar
Uråldrig hemvist
för sånger
som färdats långväga
under stjärnbeströdd himmel
för toner som stigit
som sökarljus
vid eldars sken
mot den mörka horisonten
Den ständiga längtan tillbaka
till platsen för mötet
den plats som strålade och doftade
av Hans spår
och röjde beröringen av
Hans skapande hand
Rösten, majestätisk och ändå öm,
var bara ett avlägset eko nu
i ökenvandringens tid
Trädgården var stängd
hemligheten förseglad
Människohjärtat hade slocknat
som en fallande stjärna
i natten
Han hade vandrat i skymningen
för att möta dem
men funnit svekets bortvända blick,
den beslöjade blicken
som skuggats av den första lögnen
och trädgården stängdes
för lång tid
Sedan dess stiger sånger som bloss
ur längtanshjärtan
i den stora tomheten under himlen
Nätter av tecken
inristade i tystnaden
mellan andetag och saknad
knappt synliga under gryningens vinge
Dagar med löftesord
som de bar med sig
och delade som ett livgivande bröd,
om att den stängda dörren
en dag skall öppnas igen
II
Vandrare, vem bjöd dig staven
och bjöd dig söka vidare,
vem tecknade det förlorades skönhet
i så lysande färger,
en bild som ständig lyste igenom det du såg
utmed dagarnas brusande flod
i nattens orörliga tystnad?
Vem viskade ständigt-
dra vidare, bryt upp,
du är inte framme,
dröj ej kvar för länge
så att bilden
bleknar till en drömbild bara
eller bilden blir det verkliga
där du slår dig till ro
Väg,
stenig för att inte foten ska dröja
för länge,
mjuk ibland för att den ska finna vila för
att orka vidare
Hemlighet,
som bär det högsta namnet
du som sjunger hjärtats sånger i natten,
du som spelar tonen som sträcker sig som en
lysande pil mot horisonten.
Du väntar vid hemkomsten
på dem du sände ut på dammiga vägar,
genom städernas larm,
för att de skulle första och veta att
de verkligen var helt vilse
utan Dig.
O, Du som är hjärtats källa och mål
som visar vägen
till det gömda men inte glömda hemmet
där ljusets upprinnelse kan ses
utan skuggor,
där ordet klingar rent som en klocka
och allt blir klart
Där Du är
lägrar sig himlen
i en skugglös frid
Där Du är
är hemkomst,
är salighet.
+++
Det sista exemplet är Arvo Pärt: Cantus in memoriam Benjamin Britten.
Här är musiken först :
Här är dikten jag skrev första gången jag hörde detta fantastiska musikstycke:
Möte med ett musikstycke av Arvo Pärt. Cantus in Memoriam Benjamin Britten (1977).
Minnen av klockklang över en köldfångad stad
där ljusen aldrig fick brinna ner
av rädsla för vad de kunde avslöja
Långväga stjärnstoff brusar i fiolerna
och inne i din öronsnäcka
Ljusskenet från en galax
speglat i din vänstra hjärtkammare
brinner i en cello
medan det regnar silver över bergen
och morgonens dagg vibrerar
under solens flödande stråke
Ljusets hastighet
mellan två andetag,
tankens gnistregn
i den interstellära nattkylan
människosmärtans förvandlingar
till sång
och döendet till
övervinnande liv.
Vissheten växer som ljudliga ringar i tomrummet
och i mittpunkten av ett crescendo
är det stilla,
laddat av tystnad
där jorden hörs andas som ett sovande barn
Tonernas puls
fortsätter att slå
tills vinden för den utmed
vintergatans krökta rum
och hjärnvindlingarnas slättlandskap
inemot andlöshetens legato.
Vissheten växer som ljudliga tonvågor
om Någon vars kärlek
andas bakom allt stjärnbrus,
blodsus och människolängtan
Visshetens ton utan slut
om den seende kärleken
som är evig.
+++
