Från Alef till Omega. Biblisk ordbok.

 

Under arbete.  Det här ”ordboken” kommer att utökas vartefter.

 

 

alfa-og-omega

 

 

 


Abba, Fader Ἀββᾶ, ὁ Πατήρ.

 

Gud är först och främst Fader, Abba, till sin Son av evighet. I Nya Testamentet lär vi känna Gud själv, att han i sitt väsen är gemenskap i kärlek. Vi får även veta att Den Helige Ande är en del av Guds personlighet. Det är ett mysterium och måste så förbli för oss. Likväl ser vi denne tre-enige Gud verka som Fader, Son och Helige Ande, rent konkret i historien. Han talar klara och tydliga ord som vi kan förstå. Han väljer att bli känd för oss på sätt som vi kan ta emot. Han använder människor som på ett begripligt språk skriver ner det han vill uppenbara om sig själv och hans Son blir människa i Jesus Kristus. I Jesus får vi den fulla uppenbarelsen om Gud, ” den som har sett honom har sett Fadern”.   Allt handlar om Sonen och hur vi återskapas till hans avbilder och återställs till att bli dem vi var ämnade: att ta emot Sonen, älska och tjäna Gud i tro och lydnad.

Gud är till sitt väsen Fader och vill vara det för oss människor i och genom Sonen. Sonen är helt unik  men människan skapades till hans avbild för att återspegla honom. Som vi vet deformerades den avbilden när människan, genom att bryta mot Guds bud, gick miste om gemenskapen med Gud. Det är själva kärnan i synden, att människan separerades från sin Skapare genom upproret, överträdelsen. Relationen med Gud upprätthölls genom trons lydnad och det gäller nu också. Den bröts genom otrons olydnad. Meningen var och är att vi ska leva genom hans ord, i tro och förtröstan.

Gud planerade från början att Sonen skulle bli människa för att utplåna synden. Genom att Anden gavs efter Jesu uppståndelse skulle människan kunna födas på nytt, in i Guds rike.  Så skulle avbilden återställas och vi bli barn på riktigt till Fadern.

Faderskapet uttrycker främst den personliga kärleken och innebär särskilt ansvar och förmåga att ge liv, skydda, försörja, fostra. Gud är Fader till sin Son, och i och genom Honom som är den enfödde och förstfödde, föds vi av hans Ande till att bli hans söner och döttrar i nyskapelsen i Kristus. Gud skapade människa i och genom Sonens avbild, för att vara hans barn och tjänare på jorden.

Efter upproret ägrade sig syndens mörker över mänskligheten, som kom att leva borta från Gud. Gud skapade allt på nytt genom Jesu uppståndelse och återställde den förlorade möjligheten till direkt gemenskap med sig själv.

Jesu död på korset utplånade synden och dess konsekvens, döden. Korset upphäver främlingsskapets exil och är kungsvägen tillbaka till fadershuset. Fadern står med öppna armar för att ta emot varje människa som ”kommer till sig själv” (LK 15), som inser sanningen om att hon gått bort från Fadern och förlorat sig i främmande land. När vi vänder om och återvänder till fadershuset kommer vi också tillbaka till oss självaoch blir de människor som Gud skapat oss till att vara.

 

+

Alef, Alfa . Begynnelsen.

Innan vårt universum skapades med dess lagar och tidens klocka igångsattes, fanns Gud från evighet. Att vi vet detta är en uppenbarelse från Gud. Vi skulle inte veta något om hur allting började och varför våra existentiella villkor ser ut som de gör om inte Guds Ord gett oss denna kunskap.

Vårt svar på detta är att hålla det Gud säger för sant och tro det. På samma sätt som alfabetet börjar med bokstaven A börjar berättelsen om Gud med ett konstaterande: i begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Innan skapelsens början fanns Gud, är Gud. Det ligger i den första meningen.

Vi skulle alltså inte veta något meningsfullt om oss själva eller världen om inte Gud hade uppenbarat det och gett oss förmåga att förstå. Det handlar mycket om information, och språk består av information och kommunikation.  Vi skapades till Guds avbild med förstånd som gör vi kan reflektera över oss själva och relatera till omvärlden.  Allt liv består av information. Gud som den högsta intelligensen har kommunicerat sitt förstånd genom ord och lagt ner information i allt skapat, från den enskilda cellen till nebulosor, men på ett unikt sätt i människan.

Före den första bokstaven i språket finns heller inget språk för oss människor. Detta är den absoluta utgångspunkten för allting. Allt har en början och den finns hos Gud. Det är omöjligt att försöka komma bakom det som är själva begynnelsen för oss. För oss börjar det med att Gud skapar. Hur han gör det förblir ett mysterium men verkningarna kan vi studera i naturen och genom vetenskapen till viss del.

Vi lever högst påtagligt i en materiell, fysisk värld men det är inte hela sanningen. Centrum av det fysiska universum är en besjälad människa, som kan ha kontakt med sin Skapare. Det är vad skapelseberättelsen lär oss.

I begynnelsen var inget opersonligt väsen eller enbart materia. Han, vars namn är Evig Fader, skapade i begynnelsen. Han var den förste och kommer att vara den siste, eftersom Han ÄR nu och alltid.  Han omsluter hela historien  och styr skeendet mot ett bestämt mål. Vilken stor tröst och glädje det är att veta det! Och att vi, i och genom Sonen får bli söner och döttrar till honom..

++

 

I begynnelsen, בְּרֵאשִׁ֖ית, bereshit, kanske också kan översättas ”genom förstlingen” och då blir det ännu tydligare att det var Sonen själv, Ordet, som var i begynnelsen. Detta Ord var hos Gud och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till som är till. (Joh 1:1.).

Den första meningen i Bibeln i begynnelsen,  ska alltså läsas tillsammans med denna första mening i Johannes evangelium. Då förstår vi att allt skapades i och genom Ordet, Guds Son och denne blev människa, ”Och Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning” (Joh 1:14). Om inte detta är värt att tänka på och ta till sig, då vet jag inte… Det är ett oerhört erbjudande vi alla fått :” Men åt alla dem som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn (Joh 1:12).

 

 

Ande

Ett stort ämne, som kommer att omfatta vem Gud är i sitt väsen och i sin personlighet och hur Guds Ande verkar i och genom oss.

Gud är Ande, sade Jesus,  och de som till ber honom måste tillbe i ande och sanning. (Joh 4:24).
Det är helt grundläggande, att Gud som den ende, sanne och evige  Guden är helt annorlunda än den materiella skapelsen. Han lever utanför det materiella universum även om han verkar indirekt i det genom fysiska lagar han igångsatte vid skapelsens början och direkt genom att ingripa på personlig och kollektiv nivå i människors liv.  Han är utan början och slut, mäktig att skapa genom sitt blotta Ord, att döma världen och skapa på nytt. Det är omöjligt att föreställa sig men Han är den som har LIV inom sig och genom sin Ande skapar och uppehåller allt liv. Han är rent ljus, absolut kraft och makt. Han är källan till all energi, all intelligens, all skönhet. Han är HELIG HELIG HELIG.

 

När vi tänker på begreppet ”ande” kan tankarna lätt gå till ett substanslöst och obestämt något som flyter omkring utan form. Det är svårt för oss att föreställa oss att Gud som ett andligt väsen kanske har en slags form (se profeternas vision nedan) och substans men framför allt, är en person. Han har en gestalt, något som både Hesekiel och Daniel ser i visioner av den Högste på sin tron. Denna majestätiska gestalt är människoliknande och detta har teologerna beskrivit som antropomorfismer, att Gud beskrivs med hjälp av mänskliga bilder.

Man kanske vågar tänka tanken att avbild och likhet inte bara har en ickemateriell innebörd och avser vår vilja, förnuft, representantskap på jorden, unika personlighet osv utan även återspeglar något av Guds ”gestalt”. Vi kanske är skapade till likhet med Gud i hans fullkomliga personlighet, även om vi har fysiska kroppar som är anpassade till livet på jorden och Gud  lever i den  andliga verkligheten. Men vid uppståndelsen kommer vi att få nya kroppar som klarar att leva hos Gud, i hans värld. De liknar säkert Jesu uppståndelsekropp. Den har inga begränsningar längre av tid och rum. I vår nuvarande kroppslighet skulle vi inte tåla Guds fulla närvaros fulla ljus och härlighet.

Det kanske inte är så långt mellan hur Gud beskrivs med ansikte, ögon, öron , händer, mun, fötter osv  till världshistoriens största händelse, att hans Son blir människa. Jesus talade ofta om sig själv just som Människosonen. På Faderns högra sida i härligheten sitter en människa, Guds egen Son av evighet, som blev människa och förblir människa efter det att han återvände till sin Fader och den himmelska härligheten.

 

Profeten Hesekiel skriver : ”Ovanför valvet över deras huvuden syntes något som liknade en tron gjord av safirsten. På det som liknade en tron satt en gestalt som såg ut som en människa. 27 Och jag såg något som liknade glänsande malm, omgivet runt omkring av något som liknade eld, från det som tycktes vara hans höfter och ända upp. Och neråt, från det som såg ut att vara hans höfter, såg jag något som såg ut som eld omgiven av ett sken. 28 Skenet syntes runt omkring som bågen i skyn en regnig dag.
Detta var den syn som liknade Herrens härlighet. När jag såg den föll jag ner på mitt ansikte, och jag hörde rösten av någon som talade.”
(Hes 1:26-28).

Daniel beskriver på ett likartat sätt sin vision av den Allsmäktige: ”  Medan jag såg på djuret sattes troner fram, och den Gamle av dagar satte sig ner. Hans kläder var snövita och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var av eldslågor och hjulen på den var av flammande eld. 10 En ström av eld flöt ut från honom. Tusen gånger tusen tjänade honom och tio tusen gånger tio tusen stod inför honom. Han satte sig ner för att döma och böcker öppnades. ..  
I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar, och han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom. 14 Åt honom gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar och språk måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde som inte skall ta slut, och hans rike skall inte förstöras. (7:9-14).

 

Avbild. (Hebr.בְּצַלְמֵ֖נוּ Tselem, grek. Eikån))

Det betyder kopia av ett original, representation.

Skulle de första människorna kopieras efter den fullkomliga avbilden som är Guds Son? Sonen som funnits hos Fadern i evighet ÄR själv Gud hans väsen avbild:  Kol 1:15: ”Han [Jesus] är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat.” Bara den som är ett med Fadern kan vara hans fullkomliga avbild. ”Den som har sett mig, har sett Fadern”, säger Jesus i Johannes evangelium.  och ”Jag och Fadern är ett”.

Vad innebar det då att vi är skapade till, eller hellre, i, Guds avbild? (Gen 1:26). En viktig aspekt visar sig i den konkreta befallningen: att råda över skapelsen och som man och kvinna vara välsignade i att  uppfylla jorden. Människan skapades  som en tänkande och talande person,  med förmåga att tillbedja Gud, älska, ha omsorg och att agera rationellt. De första människorna begåvades med språket från början, vilket  är helt avgörande och skiljer ut oss från den övriga skapelsen och  återspeglar Guds eget väsen på ett särskilt sätt. Han är en i högsta grad tänkande, talande och verksam Gud. Men att det handlar om likhet blir klart när vi läser i det 5:e kapitlet om att Adam fick en ”son som var lik honom, hans avbild”. (v3). Det är samma ord som används här som i skildringen av när Gud skapar människan till sin avbild, till att vara honom lik.

På något sätt kan det handla dels om att människan konkret ska representera den osynlige Guden på jorden och råda över den, dels att den enskilde är en helt unik person.  Denna avbild är intakt i det ofödda fostret, den som förlorat hjärnfunktioner osv, så det är inte begränsat till det vi bara definierar  som medvetna, väljande, kommunicerande människor. Tanken med avbilden går djupare. Det är Guds eget sigill på varje dyrbar människa från konception till död. Det är Guds eget skaparverk på ett speciellt sätt eftersom han genom att ”blåsa in livsande” i henne, överförde sitt liv och av sitt eget väsen på något sätt.

Det kan också betyda att vi i och genom Sonen kan bli söner och döttrar till Gud, att Fadern ville ha en stor familj på jorden. Det betonar hur som helst vår höga kallelse, att få stå i denna förbindelse och relation med levande Gud. Vårt mål och vår mening med livet måste alltid vara i Honom, att ära, glädjas i, älska och tjäna Gud.

 

 

Adam-Gud-20071001141253

 

Adam.

 

Människan, Adam, av jorden Adama.  Det fanns en första man och kvinna, direkt skapade av Gud och samtidigt representerade de mer än sig själva. Adam betyder just människa. De förkroppsligar hela mänskligheten som framgår av Rom 5:12-14 ”:Därför är det så: Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden. På så sätt nådde döden alla människor, eftersom alla hade syndat. 13 Synd fanns i världen redan före lagen, men synd tillräknas inte där ingen lag finns. 14 Ändå regerade döden från Adam till Mose, också över dem som inte hade syndat genom en sådan överträdelse som Adams. Och Adam är en förebild till den som skulle komma

Alla efterkommande släktena föds in i denna gudsfrånvända värld, in i Adam, in i de villkor för livet som dominerat sedan de var olydiga och förlorade gemenskapen med Gud. Det känner vi väl till: synd, ondska, lidande och död. Synd skapar främlingskap, fiendskap med Gud. Vi är alla fiender till Gud innan vi låter oss försonas med Gud, som tar första steget till denna försoning genom att Jesus tar vår synd. Då skänker  Gud oss fritt och för intet syndernas förlåtelse och frid.

Adam och Eva skapades som en helhet av ande, själ och kropp, som distinkta personer med förmåga att förstå och kommunicera med Gud och varandra. De skapades färdiga med ett språk. De fick en vilja och förmåga att välja. Gud gav dem ju uppdraget att odla och bevara jorden samt åt Adam att ge namn åt alla levande varelser. De blev alltså rikt utrustad från början, med intelligens, fantasi och kreativitet. De skapades på ett unikt sätt både som materiella varelser , ”Och Herren Gud formade människan av stoft från jorden”   ( 2:7). och immateriella, i kraft av sitt inre liv som de får av Gud,  ”Gud blåste in livsande i hennes näsa”. ”Människan blev en levande varelse”, på hebr. naefesch, vars motsvarighet på grek är psyche; alltså en varelse med en individuell personlighet i sin helhet. Materien blir besjälad i en varelse som är medveten om sig själv, sin omgivning och Gud och som har kapacitet från början att förstå och tala. Det är Guds människa, skapad till att ära Gud och ha sin glädje i honom, till att representera och tjäna honom på jorden och växa i visdom och likhet med sin Skapare.

Gud frågade Adam i lustgården: Var är du? Denna fråga ekar genom historien och ställs till varje människa som levt och lever. Det är den viktigaste att svara på. Människan är på flykt från Gud och det är Han som söker oss.

Människan blev efter syndafallet en själisk människa, oberoende av Gud men helt beroende av sig själv och sina gelikar. Den livgivande kontakten hon haft med Gud genom att lyssna till hans ord och lyda var den andliga länk med honom som bröts. Den själiska människan gjorde sig snart nya gudar som ersättning för den sanne Guden. Det låg så djupt i människanss väsen att tillbe en högre makt, och eftersom världen alltid varit farlig och osäker, gällde det att skaffa sig beskydd och välsignelser. Det står inte mycket om det i  Bibelns första bok när, hur och vilken slags avgudadyrkan de första människorna ägnade sig åt. Ett av de första ställena är när det berättas om hur Rakel stjäl sin fars husgudar (1 Mos 31:19). I resten av Moseböckerna får vi mer information om de avgudastyggelser som folken som bebodde Kanaans land ägnade sig åt, vilket också var en anledning till att Gud i rätt tid, när de uppfyllt sina synders mått, skulle straffa dem. Vi återkommer till att man dyrkade det skapade på olika sätt; himlakropparna sol, måne, fruktbarhetskult  och då särskilt Baal och Astarte. Vad gäller den kanske mest ursprungliga dyrkan av himlakropparna är det inte omöjligt att det höga torn med spetsen i himlen man ville bygga i Babel hade med detta att göra. Man ville kartlägga himlen och kanske än mer, få kontakt med ”makterna” bakom.

Religioner och kulter i historien är exempel på denna själiska ”andlighet”. Verklig andlighet kan bara initieras, födas och upprätthållas av den levande Guden själv. Han söker människor för att uppenbara vem han är, upprätta förbund, genom sina ord skapa tro och lydnad och leda dem i sin vilja. Den gudlösa människan går sin egen väg, skapar och väljer sina gudar utifrån sin egen själ och sina behov. Det är inte möjligt att klart urskilja den hårfina gränsen mellan själ och ande, det är något som bara Guds Ord ensamt förmår att göra: Hebr 4:12 ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och genomtränger tills det skiljer själ och ande, led och märg, och det dömer över hjärtats uppsåt och tankar. 13 Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och blottat för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars.
 ”

Det är en religiositet och ”andlighet” som  inte är välsignad av Gud  då den inte har sitt ursprung i honom själv och det han uppenbarat om sig själv. Den hämtar sin inspiration från de mot Gud fientliga andemakterna. Det är inte svårt att påvisa: deras syn på de stora frågorna som Bibeln ger svaret på stämmer alltså inte med Ordet, vad gäller skapelsen, synden, döden, frälsningen genom Jesus, evigt liv. Det kan logiskt sätt inte finnas många sanningar eftersom människan inte är utgångspunkten och mittpunkten för det absoluta : hon befinner sig i en totalt relativ belägenhet och kan inte avgöra vad som är övergripande giltigt för alla.

Vi behöver alla förhålla oss till det objektiva, det absoluta, det bestående, det som är rätt och sant och det är ingen värdeskala som förser oss med detta livsviktiga, utan en Person: Gud själv. Gud har från början försett oss med riktmärken för detta. Hans lag är skriven våra hjärtan och är en moralisk kompass, samvetet bekräftar det, Guds morallag i budorden, Bibeln i sin helhet med lag och evangelium, förkunnelse, undervisning. Det är Gud som ställer upp villkoret för ett andligt liv som har sitt ursprung och mål i honom själv. Det finns bara en väg och alla andra vägar godkänns inte. Om människan ändå väljer bort Guds väg når hon inte fram till honom själv. ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” Joh 14:6.

Hos evangelisten Johannes får vi  också veta villkoret för att komma tillbaka till Gud, få tillträde till hans rike, att vi måste bli födda på nytt:Jesus svarade: ”Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” 4 Nikodemus sade: ”Hur kan en människa bli född när hon är gammal? Hon kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” 5 Jesus svarade: ”Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. 6 Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. 7 Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. 8 Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med var och en som är född av Anden.”
9 Nikodemus frågade: ”Hur kan det gå till?” 10 Jesus svarade: ”Du är Israels lärare. Förstår du inte det här? 11 Jag säger dig sanningen: Vi talar om det vi vet och vittnar om det vi har sett, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. 12 Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur ska ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska?


 

Kristus är enligt Skriften, ”den andre Adam” och han återställer genom sitt liv den Guds mening som fanns med Adam i skapelsen: att leva inför Gud i tro, kärlek och lydnad. Jesus levde som Adam skulle ha levt, och inte bara det, genom att ta den synd som Adam gjort sig skyldig till på sig och utplåna den och dess straff, öppnar han vägen tillbaka till Gud. Han ersätter den gamle Adam som misslyckades med detta och ger åt varje människa som föds in i denna värld en ny möjlighet att födas på nytt och så vara i Kristus. Adam är den första människan och vi är i Adam, har samma natur som vänt sig bort från Gud, och vi får av nåd överföras till den nye Adam, Kristus. I Kristus återvinns avbilden och likheten, vi blir de människor vi skapades av Gud till att vara. Förutsättningen för detta liv är en ständig gemenskap och kommunikation med honom. Det äldsta budet står fast: hör och lyd vad Gud säger. Tro, tacka och ära Gud. Låt Gud vara Gud, i centrum av universum och i våra liv.

Men syndafallet kan inte jämföras med nåden. För om de många dog genom en endas fall, så har Guds nåd och gåva så mycket mer överflödat till de många genom en enda människas nåd, Jesu Kristi nåd. 16 Inte heller kan gåvan jämföras med det som kom genom en endas synd. Domen kom genom en enda och ledde till fördömelse, men gåvan kom efter mångas överträdelser och ledde till ett frikännande. 17 För om döden kom att regera efter en endas fall genom denne ende, hur mycket mer ska då inte de som tar emot den överflödande nåden och rättfärdighetens gåva få regera i liv genom den ende, Jesus Kristus?
18 Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet lett till ett frikännande, till liv för alla människor.
19 Liksom de många stod som syndare genom en enda människas olydnad, så ska också de många stå som rättfärdiga genom den endes lydnad.


Det finns ingen lära om människans natur i det första kapitlet, så man kan inte pressa fram mer ur texten än det står. Jag ska säga något om Paulus’ beskrivning för att komplettera detta.

Paulus talar om oandliga och andliga människor i sitt 1:a brev till Korintierna: ”  Men som Skriften säger: Vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom . 10 Gud har uppenbarat det för oss genom sin Ande. Anden utforskar allt, även djupen i Gud. 11 Vem vet vad som finns i människan utom människans egen ande? Så vet heller ingen vad som finns i Gud utom Guds Ande.
12 Men vi har inte fått världens ande utan Anden som är från Gud, för att vi ska veta vad vi fått av Gud. 13 Det förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär oss utan med ord som Anden lär oss, när vi förklarar andliga ting med andliga ord . 14 En oandlig människa tar inte emot det som kommer från Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. 15 Den andliga människan däremot kan bedöma allt, men själv kan hon inte bedömas av någon. 16 För vem har lärt känna Herrens sinne? Vem kan undervisa honom ? Men vi har Kristi sinne .
 (v 9-16).

 

På grekiska står det   ψυχικὸς som översätts med den ”oandliga” människan. Det betyder den själsliga, naturliga och följaktligen oandliga människan, som inte är född på nytt av Guds Ande. Hon lever utifrån den konstitution hon föddes med, som en helhet av kropp och själ, en personlighet dominerad av det själiska. För en sådan är det möjligt att ta emot det som tillhör Guds Ande, som det står i texten. Hon behöver födas in i Guds rike för att som en andlig människa, πνευματικὸς, förstå och bedöma det som är av Gud.

Forts följer

 

Ansiktets Gud.

 

Det är ett sätt att uttrycka Guds närvaro i Bibeln, att Han är vänd mot oss, till oss. Den prästerliga välsignelsens ord b la: ”..”Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid” (4:e Mos 6:25-26).

Själva ursynden,  att människan vände ryggen åt Gud  när hon sträckte sig efter att äta av det förbjudna trädet, är så  talande. Sedan dess kunde hon inte nalkas Gud med ett öppet ansikte, om inte Gud själv först uppenbarade sig för henne. Och allra mest när Guds eget ansikte blev synligt i Kristus, som manar och bevekar henne att omvända sig, att vända sitt ansikte till Gud.

 

Allsmäktig.

 

Gud är mäktig att göra allt utan begränsningar men hans karaktär hindrar honom från att göra vad som helst. Han kan bara handla i enlighet med sin egen lag som är rättfärdighet, sanning, kärlek. Han kan inte ens behandla sin fiende, den upproriske ängeln, orättfärdigt. Därav hela frälsningshistorien. Han är mäktig att fullborda sin plan från alfa till omega, och föra sitt Rike till fullbordan i tid och evighet, trots änglavärldens och människans uppror. Det är det suveräna uttrycket för Gud att han igenom allt motstånd är allsmäktig att segra. Han kan använda allt för sina syften och sitt mål.

 

Abraham

 

Gud kallade Abraham ut ur det avgudadyrkande Ur i Kaldéen och slöt det förbund med honom som skulle innefatta Guds räddningsplan, dels för det judiska folk som skulle bli Guds förbundsfolk i Gamla Testamentet, dels för det nya förbundets folk bestående både av judekristna och hednakristna.

Det var först efter omskärelsen som det blev möjligt för Abraham  att avla löftessonen. Omskärelsen, tecknet på förbundet på hans kropp, tecknet på att det var Gud som skulle genomföra verket, övergången från det begränsat mänskliga och omöjliga för människan att göra något överhuvudtaget åt sin situation.
Han hade länge försökt i egen kraft utan att lyckas.  …

 

Blod

 

Talet om Jesu blod i NT och de gamla lagarna om offer i GT är nog bland det svåraste för moderna människan att förstå. Vad betyder det? Tillhör det inte en primitiv och för oss främmande inslag i religionen?  Hur kan det påverka oss?

För att förstå det måste vi försöka inse vidden av det katastrofala som hände vid syndafallet. Det är något som är svårt för oss, som utgår från vår ofta humanistiska världsåskådning. Vi är så påverkade av denna världens tänkande, att människan egentligen är god och att de problem vi har beror på yttre faktorer. Vi har på så många områden räknat bort Gud och hur han ser på detta.

För det första är det svårt att förstå Guds helighet och vårt syndafördärv. Vi har sedan länge tappat bort gudsfruktan och att vara medvetna om Guds helighet och höghet. Det är svalget däremellan som talet om blodet kommer in. I blodet finns livet och när blodet av ett offerdjur utgöts var det ett oskyldigt liv som ställföreträdande offrades i vårt ställe. De var egentligen en förberedelse inför den kommande Messias, som var Guds lamm. Han skulle ställföreträdande dö för alla människor. Israelerna skulle dels vara medvetna om att de aldrig kunde rättfärdigas genom att hålla lagen, (eftersom ingen människa kunde hålla den), dels förberedas för att känna igen Messias när han kom, och få en rätt ställning inför Gud igen genom tro.

Det är Gud som är skapare och frälsare och vår adekvata respons i detta fall, liksom till allt annat han sagt och instiftat som bud , är tro. Vi får lita på att han vet det bästa sättet att sona vår synd och finna oss i att han valt detta sätt. Det är förmätet att mena att vi har en mer sofistikerad syn på skuld, förlåtelse och försoning. Det har bland nästan alla folk funnits en föreställning om att offer är nödvändiga och man offrade t o m människor. Det finns förfärliga skildringar av hur det kunde gå till.

Varför blodsoffer krävdes för att Gud ska kunna förlåta,  ”utan blod ges ingen förlåtelse” (Hebr. 9:22.) Synden orsakar separation från Gud och är en påtaglig  död i andlig bemärkelse: vi skiljs från Gud. Därför måste ett oskyldigt livs blod utges; blod, liv måste skiftas mot det döda, genom synden förverkade livet. Det döda livet måste ersättas av liv som offras istället för syndaskadat liv,  genom att oskyldigt liv dör. I själva grundritningen till skapelsen finns detta: offertanken, eftersom Gud är helig och det liv Gud skapat så värdefullt är priset för att återlösa det, köpa tillbaka det, så oerhört stort.

All kärlek rymmer offer och lidande. Mod och far som skulle vilja ge sitt eget liv istället för ett barn som dör i cancer eller som offrar sig för sitt barn på olika sätt av kärlek. Det innersta i offertanken är alltså kärleken. Men också en straffdom över den synd som måste sonas. Den som älskar vill ge sig själv, sitt liv, för att rädda den man älskar. Men från Guds perspektiv, som är ensam är rättfärdig, måste också orsaken åtgärdas för att Guds rättfärdighet ska uppfyllas: synden straffas och sonas å samma gång. Det är svårt att förstå. Vi kan inte riktigt få ihop detta, att Gud som älskar så till den grad att hans själv vill ge sitt liv, också samtidigt straffar synden som förstör liv. Detta paradoxala förhållande ser vi i Jesus som dör på korset. Han som oskyldig tar av ren kärlek i sin offerdöd in all skuld, synd, allt ont i sig och samtidigt dömer Gud all denna synd och skuld.

Då kanske det blir lite lättare att förstå Guds hjärtas vilja att offra det bästa han har, sin Son, för att rädda oss förlorade människor. Samtidigt dömer han fienden, satan som införde dess styre med döden som konsekvens. Ordet ställföreträdande rymmer många nyanser som är viktiga för att förstå vad som hände: Jesus som Människoson företrädde oss människor inför Gud och han trädde i vårt ställe, intog vår plats. Vi var dömda till döden eftersom syndens lön är döden. Jesus blev istället dömd och straffad. Han var den ende som hade uppfyllt lagen och rättfärdigheten men lät sig offras för oss. Hans blod som utgöts var det verkligt renande blodet, som kunde utplåna all synd och skuld.

Jesu Kristi blod är absolut unikt. Grunden för detta är ängelns ord till Maria, som var jungfru, utvaldes att bli Jesu mor, ”Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son”. Paulus ser ju parallellerna mellan den förste Adam och den siste, som är Kristus, och de danades på ett särskilt direkt sätt av Gud. Det fanns ingen jordisk pappa inblandad i detta, allt var Guds verk, och därför är Jesus som människa helt gudomlig samtidigt och hans blod är heligt (utan arvsynd, genetisk påverkan från det korrumperade människosläktet, förgängelse, synd) . Det är bara detta gudomliga blod som kan rena oss och hela världen från all synd. Det är genom ”den evige Ande”, som Kristus frambar sig själv som ett felfritt offer åt Gud. (Hebreerbrevet kap 9). Han gick som den sanne Översteprästen in med sitt eget blod i det allraheligaste i himlen och vann en evig återlösning. Hans blod är lika levande idag i himlen, på Guds nådastol, och det är därför det kan rena oss från synd just idag. Blodet var inte bara ett ”fysiskt” blod utan är ett blod med Helige Andes liv och är därför levande i evighet.

Detta är ju själva kärnpunkten i vår kristna tro, som vi gång på gång kommer att återvända till och formulera. Det största som hänt: att Guds Son blev människa och att han dog för oss för att föra oss tillbaka till Gud.

 

Bön.

Det finns ingen teoretisk framställning av bön i Bibeln, förutom vid ett tillfälle när Jesus lär sina lärjungar att be Fader vår i Matteus och Lukas. För övrigt möter vi istället bedjande människor. Som alltid är Herren Jesus själv det stora exemplet. Han levde i bön.

Det är också en fullkomligt naturlig och självklar beståndsdel i alla böckerna. De gudsmän och kvinnor som skildras har en relation med Gud och ber följaktligen. Det kan vara intressant att  lära av dem, hur de bad  i olika situationer. Det finns ingen undervisning om någon slags djupare meditation eller inre bön, som blivit så populärt i våra dagar. Bönens olika uttryckssätt återfinns i Psaltaren: lovprisning, klagan, förtröstan, tvivel, förtvivlan och glädje. Liksom allt annat är det det verkliga och brusande livet självt som beskrivs:  Gud talar, agerar och kallar människor som i sin tur svarar på detta med tro, lydnad och bön. Judarna som skrev alla bibelböcker (utom Lukas) var praktiska och konkreta, inte filosofiska eller spekulativa. Deras språk rymmer heller inga onödigheter utan bara det som praktiskt och konkret behövde sägas.

Paulus levde i bön och hans betoning på förnuftig bön, eller bön som upplyser förståndet, är viktig. Alla impulser till mystik bön eller teologi som florerar idag har så vitt jag kan se, inte hämtat mycket eller inget alls, från Guds ord. Då får man tolka om och vrida till det ordentligt. De hämtar snarare sin inspiration från utombibliska källor.

 

Dom

 

Gud är fullkomligt rättfärdig och helig i sin kärlek. Han har som Skapare en exklusiv rätt att befria sin egen skapelse från fientliga makter vars mål enbart är att förstöra och indirekt vanhedra Gud genom att vanställa människan.  Det gör han genom att döma sina fiender och rädda sitt folk från deras förtryck. Guds rättfärdighet, helighet och kärlek ”kräver” att han dömer det som förstör hans skapelse. Vi vet hur Gud dömer och frälser: Jesus på korset, den enda syndfrie och rättfärdige blir gjord till synd för oss. Han tar straffet för vår överträdelse. På korset ser vi Guds rättfärdighet och helighet i den ofattbara kärlek som driver Jesus att ge sitt liv för oss.

Den som vägrar ta emot denna frikännande dom och räddas in i Guds rike, står med sin synd vars konsekvens är döden, total och evig separation från den levande Guden.

 

Evangelium. Det goda glädjebudskapet.

 

Markus evangelium sammanfattar historiens största budskap så här: ” Efter att Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds evangelium. 15 Han sade: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!” 
 (2:14-15.)

Paulus så här:”Evangelium är en Guds kraft som frälser var och en som tror …” Rom 1:16).

Det är lika viktigt att veta vad är vi är räddade ifrån och till. För oss kristna är det lätt att svara: räddade från ett evigt straff och att gå förlorade, förlåtelsen för våra synder, befrielsen från den ondes makt och även lagen och döden. Räddade till ett liv i gemenskap med Gud, här och för evigt. Det är bara mot den mörka bakgrunden av syndens och dödens realiteter som vi kan första evangeliets omvälvande och starka budskap, om förlåtelse, liv och härlighet. Bara mot bakgrund av lagen och dess krav förstår vi nådens evangelium.

 

 

Evighet, Evigt liv

Guds existensform. Han står utanför tid och rum. Det innebär inte kvantitativ tid alltså utan ett helt annat sätt att vara på. Det uttrycker Guds sätt att vara och är kvalitativt präglat av hans egenskaper, kärlek, glädje, frid.

Evigt liv. Det är Guds slags liv som inte bara är tidsligt utan framför allt kvalitativt, i det att det är så radikalt annorlunda i jämförelse med det fysiska och biologiska liv vi känner till här på jorden som människor i vår begränsade kropp som är styrd av tiden. Som troende och barn till Gud får vi del av detta eviga liv. Vi går bokstavligen ut ur tiden när vi dör och in Guds eviga värld.

Ordet för liv på grekiska är ZOE, och det är Guds slags liv i kontrast mot bios och psyche, som är människans psykosomatiska liv. Vi måste födas på nytt in i Guds ZOE och det är den Helige Andes verk att göra det. Guds slags liv är Ande och rymmer en fullhet och en kvalitet som vi inte förstår vidden av.

 

Fienden

 

Det är inte så mycket vi får veta om Guds och människans fiende, hur det gick till i detalj att han blev det. Några antydningar finns som handlar om att det var stolthet, högmod och en önskan att bli större än Gud. Han var  en ängel med fri vilja, som valde att göra uppror och fick med sig många andra och de blev nedstörtade från Guds himmel.  Men det som utsägs är  ett konstaterande att han finns och en beskrivning av hur han är och vad han gör: lögnare, mördare, fördärvare, ormen från urtiden, förförare, frestare, den onde osv. Han heter djävul, satan och åklagare. Han dyker upp i ormens skepnad i lustgården och börjar direkt att fresta, förföra, ljuga med syftet att förnedra människan och håna Gud. Han är en olydig ängel och absolut inte någon jämbördig motpart till Gud i någon slags dualistisk transcendent verklighet.  Gud är Gud och har absolut makt och auktoritet. I sin suveränitet kan Gud använda syndafallet och det onda pedagogiskt och för att bevisa sin ofattbara kärlek,  rädda människan från fiendens makt. Han besegrar denne fiende som fått makt över människan genom synden genom sina alltigenom rättfärdiga  metoder. Gud kan inte handla på ett annat än rättvist och rättfärdigt sätt, ensa mot denne fräcke rebell, som satan är. Hela frälsningshistorien handlar om detta, hur Gud går till väga för att återvinna människan c hela skapelsen till sig själv och till sist låta djävulen få sitt straff och för evigt hamna i den eldsjö som är förberedd för honom.

Han benämns av Jesus själv som mördare och lögnare från begynnelsen, som tjuv

Det är fiendens urlögn att vi människor skulle kunna bli som Gud och kunna skilja mellan ont och gott. Det är den ultimata hädelsen. Vi var skapade till Guds avbild, som om inte det räckte! Men bara Gud är Gud. Det var också omöjligt för människan, utlämnad bara till sig själv att bedöma ont och gott. Allt handlar om vem som definierar själva verkligheten, vad som är sant och rätt. Det måste finnas något utanför alla människor som bestämmer det som gäller för alla, en måttstock, en lag, ett bud osv.. Samtidigt skapade Gud oss med ett samvete så mycket av detta finns i oss också. Subjektiviteten och relativiteten som upphöjs av så många är det yttersta manifestationen av gudlöshet, slutet på en utveckling som pågått sedan länge, och kan spåras tillbaka till det första ”humanistiska” upproret mot Gud, att bli sig själv nog, att vara alltings mått.

 

Floden

 

Gud, den helige Guden som när han skapade människan till sin avbild, samtidigt skapade ett moraliskt universum, vakar över den och skyddar den från den värsta förstörelsen och korruptionen. I varje domshandling visar Gud sitt suveräna herravälde och att han bestämmer över  gränserna för de destruktiva makternas inflytande, likaså över hur långt människan i sitt uppror, sin synd och  ondska får gå.
Den stora floden är helt central och upptar sammanlagt 3 kapitel av de 11 som utgör urhistorien. Hur man än förhåller sig till detta, dels till frågan om varför Gud lät det ske och om det ö h t har skett, och inte bara är sagor från söndagsskolan, rymmer berättelsen viktiga lärdomar. Längre fram ska jag fundera kring detta med språk, mytologi och verklighet.

Men om vi som vanligt utgår från  texten och försöker förstå vad den vill säga, är det i alla fall klart att människors ondska vuxit till en sådan nivå att Gud måste ingripa. För att förstå skildringen av själva floden måste man läsa kap 6: När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, 2 såg Guds söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha. 3 Då sade Herren : ”Min Ande skall inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid skall vara etthundratjugo år.” 4
Vid denna tid, då Guds söner gick in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, och även senare, levde våldsverkarna på jorden. Detta var forntidens väldiga män som var så ryktbara.
5
Och Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda.
6 Då ångrade Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. 7 Herren sade: ”Människorna som jag har skapat skall jag utrota från jordens yta, ja, både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag har gjort dem.” 8 Men Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon.9 Detta är Noas fortsatta historia. Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud. 10 Och Noa blev far till tre söner, Sem, Ham och Jafet. 11 Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld. 12 Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden.

13 Då sade Gud till Noa: ”Jag har beslutat att förgöra alla levande varelser, ty för deras skull är jorden full av våld. Se, jag skall fördärva dem tillsammans med jorden”.

Något extraordinärt måste ha inträffat som fick Gud att agera så drastiskt. Han måste ha vetat att människornas tankar och avsikter var onda efter syndafallet och skulle så förbli. Räcker den vanliga förklaringen från de flesta konservativa bibelforskare, som menar att de Guds söner det refereras till, var Seths avkomlingar, som började gifta sig med kvinnor från den gudlösa Kains släktlinje?  Visserligen blev jorden alltmer uppfylld av våld och mer och mer fördärvad men är det allt texten säger? Det finns andra forskare som menar som har en annan mening om detta. Jag skriver om det i Reflektioner på vägen från Genesis till Uppenbarelseboken. 

 

 

Frid, Fred, Harmoni, Fullhet, Välmående

 

Det krävs många synonymer för att förklara betydelsen av detta hebreiska ord, SHALOM. Den är det pånyttfödda människans ynnest att av nåd få del av denna frid, som beskriver Guds eget väsen. ”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi FRID med Gud genom vår Herre Jesus Kristus” (Romarbrevet 5:1). Tidigare levde vi i synd, orättfärdighet och ofrid, borta från Gud i främlingsskap och under denna världens makter. När vi kommer in i rätt förhållande genom Jesus Kristus får vi del av Guds goda gåvor, framför allt denna shalom. Vi får genom den Helige Ande en försmak, en handpenning på det himmelska arvet, som egentligen är livet med Gud. Guds rike består i kärlek, glädje och frid. Det fyller våra behov och mättar med oss. Shalom uttrycker Guds skapelseordning som den var ämnad att vara, innan synd, ondska och död rubbade den och skapade disharmoni.

 

Frälsning, Förlåtelse, Försoning, Förlossning

 

Det finns olika aspekter av beskrivningen av det verk Jesus Kristus gör för oss. Ibland uttrycks det med ett juridiskt språk, ibland med uttryck från regler som gällde för att friköpa slavar. Utgångspunkten är alltid att Gud i sin kärlek ville befria oss från den ondes välde och göra oss, inte bara till sina söner och döttrar, utan även till medarbetare.

Det handlar om att låta sig räddas från det Gud definierar som att vara förlorad, borta från honom, död i synd och överträdelse. Vi kanske känner oss väldigt hyggliga och bra så vi känner inte igen oss i bilden av att vara syndare i behov av frälsning. Vi gör ju så gott vi kan… Det beror helt på vad vi jämför med. Jämfört med mördare, krigsförbrytare, pedofiler osv framstår vi ju som riktigt goda. Men jämfört med Gud kommer vi till korta och det är honom vi måste utgå ifrån när det gäller vår relation till honom själv.

Problemet är att vi har oss själva i centrum och sätter vår självupplevda hygglighet i förhållande till andra. Det är en högst påtaglig konsekvens av syndafallet, när vi skaffade oss tolkningsföreträdet när det gällde att fastställa vad som är ont och gott. Men vi kan inte göra det. Vi har inte hela bilden av vare sig oss själva eller andra och vad som verkligen ÄR gott och ont. Det finns en god sida av det onda som är subtil och vi går ofta i den fällan. Vårt EGO är ingen bra domare. Vi behöver en objektiv sanning att förhålla oss till, om vad som är rätt och fel, gott och ont. Det är det Gud förser oss med: dels hans riktiga analys av det verkliga tillståndet i vårt hjärta, personligt och som Adams efterkommande. Vi är alla självcentrerade och frälsningen innebär att också att vi blir gudscentrerade.

 

Vi har fått Guds Ord att spegla oss i för detta. Humanismens och egentligen ideologiers tankesystem förstärker bara vårt själviska perspektiv och ger aldrig en hel bild av verkligheten när man utesluter Gud.

 

Förlossning, försoning, förlåtelse. Olika ord för att beskriva det Gud gjorde i Jesus för att återföra en upprorisk människa till sig, för att utplåna den kraft som genom människans uppror blev dominerande i skapelse, syndens och dödens lag. Hur vet människan att hon är skyldig inför Gud? Samvetet, Guds Ord och den skrivna lagen, Andens överbevisning säger det.

Vi behöver alltså räddas enligt Guds Ord. Från och till. Mer om det längre fram.

 

 

Förbund

 

Berit på hebreiska och Diatheke på grekiska.

Det har varit Guds sätt att handla och verka i historien. Det är ett gudomligt instiftat avtal, en förordning och pakt med både villkor och löften. Det är alltid Gud som tar initiativet och är garanten för dess uppehållande och fullbordan. Forts följer

 

 

Helvetet

 

Det är tillsammans med lidandet och ondskan det som är svårast att förstå och förklara. Därför får man begrunda detta noga. Jag börjar med en annorlunda infallsvinkel, nämligen med hur Gud kan se på en människa som han gjort allt för att rädda till sig själv och till evig gemenskap med sig själv. Det är själva definitionen på himmel, att ta emot inbjudan att komma dit och få leva hos Gud för alltid. Att acceptera Guds lösning på vårt djupaste problem, att vi är skilda från Gud.  Då blir förlusten av detta liv helvetet, en plats egentligen reserverad för satan och de onda änglarna som gjorde uppror mot, Gud och inte för människor. Men för dem som vägrar ta emot Guds räddning och hans erbjudande om nytt liv i Jesus, blir det konsekvensen. Man hamnar utanför Guds rike, hans närvaro, och där kan det inte finnas annat än mörker, pina och evigt fördärv. Att vara skild från Gud är att vara i döden redan nu, men det räddas vi från genom Jesu död och uppståndelse. Den som inte låter sig räddas förblir i evig död, eftersom syndens lön är döden, evig skilsmässa från livets Gud. Om vi dör oförsonade med Gud och oförlåtna är vi kvar i våra synder och utlämnade till döden och satan.

Det är ingen av oss som förstår djupet i denna ohyggliga verklighet men vi måste fortsätta be för människor att de inte går förlorade för det första. Sedan kan vi vara förvissade om att Gud dömer varje människa absolut rättvist och vi vet inte allt som Gud vet och får därför lämna det till honom.

Gud har gjort allt för att rädda mänskligheten från att förbli för evigt i sitt tillstånd av uppror och synd, bedragen av den onde. Samtidigt har vi en fri vilja att acceptera detta eller förkasta Gud och det får konsekvenser  i evighet. Man har haft olika meningar om utkorelse, att Gud utväljer dem som tar emot hans frälsning. Det är omöjligt att gå in på detaljer kring detta här men som ofta är det antagligen både-ock. Det är Guds nåd som verkar i vår vilja så att vi kommer fram till en frälsande tro och Gud vet naturligtvis från begynnelsen vilka det är som kommer att bli räddade. Samtidigt har vi en fri vilja och detta rymmer inga motsättningar från Guds perspektiv.

Jag återkommer till detta men börjar här med en lite annorlunda litterär framställning för att beskriva detta. Det är ju naturligtvis mina fantasier men bygger på en solid biblisk grund. Vi skyller ju ofta på Gud för allt, så detta ger ett annat perspektiv. Gud kanske tänker så här, när en människa ligger på dödsbädden med så mycket bitterhet, hat och förakt mot Gud att hon inte längre vill tro och ta emot hans räddande hand. Han har försökt nå henne många gånger under livet:

 

JAG gav dig livet och älskade dig som min dyrbara skapelse, från den stund du blev till. Eftersom JAG ser allt från början till slutet visste Jag att du skulle gå igenom stora svårigheter i ditt liv. Jag känner alla släktleden och vet vilka onda egenskaper, sjukdomar, dåligt arv och brister som finns i varje familj och vilka bördor du skulle bära. Jag ville hjälpa dig, min hand var utsträckt mot dig, min ängel stod vid din bädd när du grät dig till sömns. Jag funderade ut hur jag skulle kunna nå dig, eftersom man i din familj inte talade om Mig. Jag manade några av dina kamrater att be för dig och berätta  hur mycket jag älskade dig. Det berörde dig i stunden men trons frö på Mig slog aldrig riktigt rot. Du hade det svårt med dig själv och de som skulle älska, vårda och vägleda dig. De gjorde inte som Jag ville att de skulle göra mot dig och sig själva. Jag fortsatte att sända människor i din väg men det kom en punkt när du började bli hård och likgiltig för deras vittnesbörd om Mig.

 

Du var så arg, både på dig själv och andra som förstörde ditt liv, och du tyckte dig ha rätt att vara det, så illa behandlad som du blivit. Du tyckte inte om dig själv (och det är svårt att göra om man inte blivit älskad av andra) och hade svårt att klara av ditt liv Du började fly, och du vet bäst på vilka sätt just du flydde från sanningen om dig själv och smärtan i ditt bröst. Du började stänga av din längan efter kontakt, frid, försoning, liv och efter att hjälpa andra. Du hade det när du var liten och tänkte: när jag blir stor jag ska hjälpa andra barn, som har det så svårt som jag nu. Du lade ner dina drömmar och planer. Det blev ändå ingenting av någonting. Du blev bara arg när man talade om förlåtelse och försoning. Det var så lätt att säga! Om de bara visste vad du gått igenom! Du ville inte veta av sanningen om dig själv längre, att hatet förmörkade ditt inre. Det var bara andras fel, att du var så olycklig.

Jag försökte nå dig med mitt ljus men du hade stängt ingångarna till ditt hjärta och gjort din panna hård. Du gick in i skuggorna och till sist mörkret och försvann  för dig själv och andra mer och mer. Till sist hade du förlorat förmågan att välja. Jag ville och försökte rädda dig men du vägrade ha något med Mig att göra. Du skyllde allt ont i ditt liv på Mig, som du sade inte existerade? För varje gång du sade NEJ, JAG VILL INTE HA NÅGOT MED GUD ATT GÖRA, drogs du in i det kalla mörkret. Det pågick under så många år och livet bara rann iväg utan att du reflekterade över det.

Nu ska du snart dö och är ännu lika bestämd att du ska stänga Mig ute. Den troende människa jag sänt till dig nu, som en sista chans, får höra att du inte ändrar dig. Du är en stolt ateist in i det sista, som hånar den okunniga människans tro på Mig. Ditt hjärta förblir stängt även om jag fortfarande står utanför dörren och vill att du ska öppna. Men du gick för långt in i mörkret och stoltheten, bitterheten, oförsonligheten, lögnen och obotfärdigheten växte dig över huvudet.  Jag älskar dig ännu lika mycket och vet vilken pina som väntar dig på den plats som är för evigt skild från mig.  Jag inte vill att någon av mina människobarn ska gå förlorad i detta eviga mörker. Det var ämnat för de rebelliska änglarna som förstört och orenat min skapelse. De måste spärras in för evigt i detta fängelse så att de inte längre kan sprida, död, hat, ondska, lidande, sorg. Det är helvetet och jag vill inte att du efter döden ska gå dit där den totala skilsmässan från Mig är definitiv och evig.

 

VÄND OM mitt barn! Säg bara ditt JA, jag vill tro på det  Jesus gjorde för dig, att han dog för att du skulle slippa gå förlorad för evigt. Min Son tog allt ditt onda på sig. Han tog dina synder och jag vill förlåta dig och stryka bort allt som plågat dig med min kärleksfulla hand. Kom hem, kom in i min gemenskap. Dörren är ännu öppen. Jag väntar till du drar ditt sista andetag, sedan är det för sent.

 

 

Glädje

 

Glädjen är själva livsluften i Guds rike. Det står i 1 Tim 1:11 om om den salige Gudens härlighet. Gud är salig och gör oss saliga. Guds rike består av rättfärdighet frid och glädje i den Helige Ande.

 

Godhet.

 

Gud är genuint god eftersom han vill oss fullkomligt väl utan några som helst egenintressen. Han behöver oss på sätt och vis inte och kan därför ge oss allt gott utan att bli “fattigare” av det. Gud är god till sitt väsen och handlar i enlighet med detta. Det är så med alla Guds egenskaper. Han gör det han är, i total överensstämmelse.

 

 

GUD

 

Den evige Guden är Skaparen och i högsta grad den personlige skaparen med namn, distinkt karaktär och egenskaper som vilja, förnuft och känsla. Han är och han visar det genom att verka. Han är upphovet till själva personlighets-begreppet med allt vad det innebär. Han är den verkligt levande Personen med full fri vilja, i total harmoni med sig själv, med förnuft och tanke, vilja och absolut förmåga att genomföra sin vilja.

Det är som vi ser i Bibeln möjligt att beskriva Gud i språkliga kategorier som vi förstår, till dels i alla fall : Han är kärlek. Han är evig.  Han är liv. Han är rättfärdig.  Han är nådig, barmhärtig, god. Han är vis, allsmäktig osv. Det är möjligt att lära känna Gud genom att lyssna till vad han säger om sig själv och se honom verka. En del har velat göra Gud mer oåtkomlig och svårare att finna än han visat sig vara för oss. Ett barn kan ta emot och tro att Gud främst är Abba, ”pappa”.

Från början till slutet var och är Gud. Han som är evig och står utanför tid och rum, igångsätter tiden vid skapelsen första: Varde ljus. Han är verksam i tid och rum för att hans vilja ska ske och hans rike komma. Allt handlar om hur Gud verkar i denna vår historia. Det är han som uppenbarar vad som ligger bakom den synliga värld vi lever i och som svarar på människans djupaste existentiella frågor.

Allt Gud säger måste omfattas av tron. Den i sin tur  lyser upp förnuftet. Gud kan inte begripas av annat än tron, men genom  samverkan mellan det tron uppenbarar och vårt upplysta förnuft, skapas en helhetsbild av tillvaron. Tron på det vi inte själva är upphov till och som skänkes oss av Skaparen, ger vårt förnuft klarhet, mening och sammanhang. Han är för stor för vårt förnuft men tron rymmer honom. Hur kan det som är förgängligt och skapat, begränsat av tid och rum, begripa ett väsen som är evigt, som är Ande, som står utanför tid och rum? Det är inte möjligt annat än genom tron. Tron rymmer en kunskap som inte vi med våra sinnen och vårt förnuft själva kan nå. Den är en övertygelse om det vi inte ser med våra ögon, men som är verkligt och sant. Tron är ett vetande och ger en kunskap om Gud, något vi på egen hand inte kan få.

Från början är det så viktigt att fastslå detta: Vem bestämmer, vem har tolkningsföreträde, vem vet vad som är sant, gott och rätt? Är det vi själva, som skapade och ändliga varelser utifrån vår begränsade horisont, tidsligt, rumsligt och kunskaps- mässigt? Eller är det Gud Skaparen , som får definiera grunderna för tillvaron? Vem är alltså Herre? Gud eller vi själva?

Sammanfattning: Gud skapar alltså genom Sonen allt som finns och är. Det är inga opersonliga krafter som ligger bakom universums och vår tillblivelse. Allt bär avtryck av hans hand. Han är livet självt och ger liv.

 

Den Helige Ande

 

Han är en person och inte en kraft. Han är med i det Fadern och Sonen gör från begynnelsen till änden. Han är Gud, som Fader och Son är det. Det går inte att räkna ut eller förstå hur Gud kan vara ett väsen och tre personer. Men vi kan ta emot i tro och förundras och i en sådan process växer en erfarenhetsbaserad kunskap om att detta är sant, fram. Det är själva verklighetens innersta. Anden ger liv, skapar liv och förmedlar Faderns kärlek och Sonens frälsande rättfärdighet till oss.   Forts följer.

 

Helighet, helgelse.

 

Gud är HELIG HELIG HELIG. Han är alltigenom annorlunda än vi.  Hans väsen är fullkomlig rent, oblandat, absolut ljus. Heligheten är Guds signum. Den innebär Guds upphöjdhet, majestät och suveränitet. Herren är den helige Guden, som drar en absolut gräns mellan sig själv och det skapade. Bara Gud ÄR helig, helig, helig. Vår reaktion blir att falla ner och tillbedja. Heligheten medför en total gränsdragning mellan det syndiga och orena. Guds folk blir i sin förbundsrelation med den Helige kallade att vara ett heligt folk och att leva etiskt och kultiskt rena.

I de hedniska religionerna var  helighetsbegreppet knutet mest till materiella ting, handlingar och platser. I Israel knöts heligheten istället till Guds person. Guds helighet och härlighet hör ihop. Den uppenbarar sig i Guds domar och frälsning.

De på Kristus troende, som utan egen förtjänst av Gud räknats som rättfärdiga inför Gud, helgas av samme Kristi Ande, som födde dem på nytt. Att vara helig innebär att helt och hållet vara avskild för Gud, och helgas genom att bli mer lik Jesus.

Helighet och helgelse är starkt positivt. I 1 Petr 1:13-21  ser vi att det är knutet till att Jesus genom sitt blod köpte oss fria från det förgängliga livet i denna världen,
avskiljde oss från det gamla genom sitt fullbordade frälsningsverk, att vara i honom, höra till hans rike, låta Hans Ande verka Hans helighet.
Helgelse innebär att bli i Kristus vad vi redan är, vad vi har i honom. Anden verkar i oss för att göra oss lika Jesus, för att förbereda oss för det eviga livet, förutom att använda oss i. Det handlar i praktiken om att lägga av den gamla människans attityder, vanor och beteende och mer och mer leva i enlighet med det vi är i Jesus: nya skapelser och leva utifrån vår ande där Gud själv bor och verkar genom sin Helige Ande.

 

Hemlighet, μυστηριον

 

Vi lever mitt i en uppenbarad hemlighet, som Guds tjänare profeterna och t o m Jesu lärjungar inte förstod förrän Gud på ett påtaglig sätt ingrep för att visa dem sin vilja att nå alla folk med evangelium. Alla böcker i Bibeln skrevs ju av judar och deras speciella utgångspunkt och självförståelse, deras hopp utifrån Guds löften som var inriktat på Riket som Messias skulle upprätta, präglade dem . Paulus skriver : Rom 9:4 ”De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena, de har fäderna”

De var det utvalda folket och hedningarna hade under historien utgjort ett både yttre och inre hot. Det finns dock redan tydliga texter hos profeterna, b la Jesaja, om att relationen till hednafolken radikalt skulle förändras i den messianska tiden och att Guds frälsning gällde dem också.

 

Jesu lärjungar var fokuserade på Israels framtid. De frågade Jesus innan han for upp till himlen: ”Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?” (Apg 1:6). Det tog lång tid för dem att förstå att Guds löften om frälsning gällde hedningarna lika mycket som förbundsfolket. I Apg 10  får Herren på ett mycket handgripligt sätt hjälpa Petrus att förstå att han som jude kunde besöka en hedning och t o m predika för, i detta fall, Kornelius. Det är själva brytpunkten i kyrkohistorien, när evangeliet verkligen börjar predikas för alla folk och den Helige Ande föll över de som lyssnade och trodde.
Enligt Efesierbrevet var det en hemlighet som var fördold ända tills dess att Paulus fick en uppenbarelse om den, nämligen  att hedningarna skulle bli medarvingar till Guds rike. Så här skriver alltså Paulus i 3:1-10

”Därför böjer jag mina knän , jag Paulus som är Kristi Jesu fånge för er skull, ni hedningar. 2 Ni har ju hört om det uppdrag som Gud i sin nåd gav mig med tanke på er, 3 hur jag genom en uppenbarelse fick lära känna den hemlighet som jag redan i korthet har beskrivit. 4 När ni läser detta kan ni förstå min insikt i Kristi hemlighet.5 I forna generationer var den inte känd för människor så som den nu har uppenbarats genom Anden för hans heliga apostlar och profeter: 6 att hedningarna har samma arv som vi, tillhör samma kropp och har del i samma löfte i Kristus Jesus genom evangeliet. 7 Detta evangelium har jag blivit satt att tjäna med den gåva och nåd som Gud har gett mig genom sin mäktiga kraft. 8 Jag, den allra minste av alla heliga, har fått denna nåd att predika evangeliet om Kristi ofattbara rikedom för hedningarna 9 och att upplysa alla om planen med den hemlighet som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare. 10 Nu skulle Guds vishet i sin väldiga mångfald göras känd genom församlingen för härskarna och makterna i den himmelska världen. 11 Detta var det eviga beslut som han förverkligade i Kristus Jesus, vår Herre. 12 I honom och genom tron på honom kan vi frimodigt och tryggt komma till Gud.13 Därför ber jag er att inte tappa modet när jag får lida för er skull. Det är ju en ära för er.

 

Det var alltså ett mysterion på grekiska, μυστήριον, en hemlighet, något som Gud inte uppenbarat tidigare. Nära förbundet med detta är ett annat mysterium, som Paulus beskriver i Romarbrevet 11:25- 36: ”Bröder, jag vill att ni ska känna till denna hemlighet så att ni inte har för höga tankar om er själva: förhärdelse har drabbat en del av Israel , och så ska det förbli till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. 26 Och det är så hela Israel ska bli frälst, som det står skrivet: Från Sion ska Frälsaren komma och ta bort ogudaktighet från Jakob . 27 Och detta är mitt förbund med dem, när jag tar bort deras synder . 28 När det gäller evangeliet är de fiender för er skull, men när det gäller utkorelsen är de älskade för fädernas skull, 29 för Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse. 30 Förr var ni olydiga mot Gud, men nu har ni fått barmhärtighet genom deras olydnad. 31 Så har nu också de varit olydiga, för att sedan få barmhärtighet genom den barmhärtighet som ni har fått . 32 Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla.

Lovsång till den Outgrundlige33 O vilket djup av rikedom
 och vishet och kunskap hos Gud!
 Hur outgrundliga är inte
 hans domar,
 hur ofattbara hans vägar!
34 Vem har förstått Herrens sinne?
 Eller vem har varit
 hans rådgivare?
 35 Eller vem har gett honom något först
 så att han måste betala igen?
 36 Av honom, genom honom
 och till honom är allting.
 Hans är äran i evighet. Amen. ”

 

Anledningen till och förutsättningen för församlingens tidsålder, som avlutas när ”hedningarna i fullt antal kommit in”, är just Israels förstockelse och allt detta ingår i Guds underbara och för människor ofattbara frälsningsplan, inför vilken Paulus brister ut i lovprisning. Nu inkluderas judar som trott och tro på Jesus Kristus, deras Messias, i den världsvida församlingen. Gud handlar med denna sin församling, judafolket och hedningarna på olika sätt, i olika tider och samtidigt.

Profeten Daniel som i sina syner skådade den kommande Människosonens offerdöd och hans segrande rike i ändtidens viktigaste förlopp, fick inte se vad som skulle ske i tiden mellan dessa händelser. Det var just denna period då efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd, evangeliet skulle predikas till jordens ändar, Andens utgjutande och församlingen byggas upp.  Han var helt inriktad på hur Jeremias profetia om de sjuttio årens exil skulle uppfylldes och hur hans folk skulle börja återvända till landet. Men Gud uppenbarade mer om framtiden för honom än han kunde förstå. Det handlade både om den kommande Messias offerdöd, folkets vedermöda, den falske Messias, Antikrist, och Messias återkomst och rikets upprättande. Han fick se 2 500 år in i framtiden och ännu längre.
Mycket finns att säga om Daniels syner och profetior och det är ingen lätt uppgift men man kan nog fastslå att det är en av Gud utmätt tid i slutet av vår tidsålder, innan Jesus Kristus kommer tillbaka, som Gud handlar direkt med sitt förbundsfolk judarna igen. Kanske är berättelsen om hur Josef uppenbarar sig för sina bröder en bild på hur Jesus kommer att uppenbara sig för sitt eget folk. Det är efter stora lidanden och mycket nöd det kommer att ske. Men Guds plan ska fullbordas för hans folk och ”hela Israel” ska bli frälst, på samma sätt som hedningarna ”i fullt antal kommer in”. Det beskriver antagligen alla dem tillsammans som trott och tagit emot Guds nådeserbjudande, inte kvantitativt, att alla blir räddade.

­­­­­

 

 

Härlighet

 

Kabod på hebr. och Doxa på grek. Kabod betyder b la tyngd, ära, överflöd och doxa handlar också om en intensiv och kraftig utstrålning av ljus. Gud är ofattbart och obeskrivligt mäktig i sitt väsen och en adekvat beskrivning är just tyngd. Människor som mötte Gud i GT kan inte stå, de faller ner på sitt ansikte (inte baklänges som i moderna kyrkor!) inför hans majestät. Gud är också LJUS och denna utstrålning är fullkomligt bländande för oss.

Gud är HELIG och så alltigenom annorlunda än vad vi är. Hans helighet och ära är intimt förknippade och hans härlighet är hela hans majestätiska väsen.”Helig, helig, helig är Herrens Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet”. Profeten Jesajas ord när han skådade Herrens majestät (Jes 6:1-4)

Att misstro Gud är att förminska hans tyngd, göra honom mindre och det är vad satan hela tiden försöker göra genom att ifrågasätta om han verkligen är den han säger: god och allsmäktig. Det sker alltid genom att utnyttja våra sinnens vittnesbörd och omständigheterna, som ibland och ofta? talar emot just detta. Tron är en lydnadshandling gentemot Gud själv och hans Ord, att det ändå är sant oavsett hur det känns och ser ut till det yttre.

 

I

 

Allt är skapat för Sonen och till Sonen och genom honom. Det är då genom att befinna oss i Sonen som vi får del av och  kommer in i Guds fullhet

I Kristus lever vi. Viktigt pronomen. Allt är skapat för Kristus och i honom når vi vår bestämmelse. I honom kommer vi hem till Gud.  Vi var alla i Adam och måste födas på nytt av Ande och vatten för att ingå i den Älskade sonens Rike, och vara i Kristus.

 

JAG ÄR DEN JAG ÄR. Gudsnamnet JAHVE

 

Eftersom Gud i absolut mening ÄR liv, har han liv att ge. Han ÄR sanning och har därför sanning att ge. Han ÄR kärlek och har därför kärlek att ge. Det gäller alla Guds egenskaper, att han i exklusiv mening i sitt väsen, sin natur, är det han uttrycker i ord och handling. Det finns ingen diskrepans, ingen skugga. Allt är ett i Gud mellan natur, egenskaper och verkande.

Om vi kunde förstå och omfatta Gud skulle han inte vara suverän Gud, utan vi skulle vara hans jämlikar, vilket är omöjligt och befängt. Vi är och förblir hans skapade varelser och i Kristus hans älskade barn, som visserligen växer i mognad men behöver hela evigheten för att börja förstå vem GUD ÄR.

 

J

JESUS. Han är ett med Fadern som Sonen och som människa är Jesus  Guds översättning till det språk vi som skapade varelser förstår. Han visar i sitt liv, genom ord och handling vem Fadern är.

 

Korset

 

300px-Cristo_crucificado

 

 

Kristus

Messias, den Smorde. Forts följer

 

Kung

 

Viktigt begrepp i Bibeln. Det handlar om herravälde, vem som råder över oss. Gud vill vara vår kung, råda med rättfärdighet, oändlig godhet, nåd och sanning. I hans rike bestämmer han och regerar. Vi får finna vår plats där, inte som slavar utan som betrodda medborgare. Jesus köpte oss fria från slaveriet under den hårde tyrannen satan, vårt eget kött och denna världens makter.

Vi är skapade för att leva i en teokrati: Guds rike. När Jesus återvänder till jorden kommer Guds rike att upprättas synligt. Vi är redan medborgare men lever ännu i exil här. Guds rike är inom oss, som en verklighet som ännu inte är manifesterad. Riket är både här och skall komma.

 

Kärlek

 

Guds Agape söker inte sitt eftersom Gud är fullkomlig i sig själv och inte behöver något utifrån. Gud älskar för att han ÄR kärlek, och han inbjöd oss av nåd att delta i denna kärlek
och återspegla hans härlighet. Guds kärlek är oföränderlig eftersom den har sin grund i honom själv och inte påverkas av vår inställning till honom.
Det är inte våra gärningar som avgör Guds inställning till oss eller om vi är onda eller goda.
Därför kan han också älska oss ständigt och fullkomligt, även när vi inte älskar honom och vandrar på hans väg eftersom hans kärlek har sin källa i honom själv.

 

Lag

 

Det är viktigt att kunna se olika dimensioner av lagen och dess betydelse. Lagen är ett uttryck för Guds rättfärdighet och helighet och återger hans vilja med hur vi ska leva.  Problemet är vår oförmåga att uppfylla den och leva efter denna Guds standard.  Därför kan vi aldrig bli rättfärdiga inför Gud genom egna gärningar utan det är alltid genom tro.  Det är ett genomgående tema i Skriften , från Abraham fram till det nya förbundet. Tron samverkar dock alltid med gärningar på ett naturligt, organiskt sätt. Den som tror handlar i enlighet med sin tro och lyder Gud. Abraham trodde och agerade. Vi tror och agerar i enlighet därmed.

Guds nåd verkar på det sättet att Jesus Kristus fullgjorde lagen i vårt ställe. Han, det rättfärdige dog för oss orättfärdiga, och tog vår synd på sig själv. Vi förklaras rättfärdiga genom att tro på det fullbordade verket.  Som kristna är vi alltså fria från att ha lagen som frälsningsväg, liksom hela den ceremoniella lagen i GT. Men den moraliska lagen, tio Guds bud gäller än. Vi lyder istället under Kristi lag,  Andens lag och den är egentligen mer radikal än den skrivna lagen. Den ska stå skriven i våra hjärtan och inspirera oss att leva efter Bergspredikan. Vi kan inte uppfylla den själva utan bara i gemenskap med Jesus och i Andens kraft.

Begreppet för lag i GT är tora. Det har en vidare betydelse än på svenska och betyder lära, undervisning, lag, förordningar, vägledning. Det var i den senare judendomen och den rabbinska traditionen som hela Guds uppenbarelse koncentrerades till Lagen, de 5 Moseböckerna. Det blev fundamentet. På så sätt hade man kommit långt ifrån förståelsen av Guds lag och undervisning som den framträder i sin helhet hos profeterna och övriga skrifter.  Tora innefattar så mycket mer än budorden, lagen.  Det är en väg, ett förhållningssätt för människan i förbundet med Gud. Hon håller fast vid det Gud visat som sin vilja, hans budord, råd, vägledning. Det omfattar allt Guds Ord och rådslut i skrifterna, från Moses och framtill den siste profeten Malaki.

 

Laglöshet

Laglöshet är det rena upproret mot Gud och hans ord. Det talas i Bibeln om ”laglöshetens hemlighet” som fullbordas när ”laglöshetens människa” träder fram. Sedan den upproriske ängeln störtades ner från himlen och inplanterade sina lögner i människan, har denna laglöshetens ande varit verksam i alla tider för att vända människornas hjärtan från Gud, till avgudar och till att lura människan att tro att hon är gudomlig i sin egen natur och herre över sitt liv.

 

Lidande

 

Först några allmänna synpunkter på detta. Människans ofrånkomliga lott i en ond värld är att lida, som en konsekvens av syndafallet i stort. Det är vidare Kärlekens sätt att älska i en fallen värld. Gud själv undkom inte denna verklighet utan Jesus fick erfara det djupaste lidande under sin tid på jorden. Den gode och den onde lider , olyckor och sjukdomar slår till blint kan man tycka, men det är svårare att förlika sig med tanken att den rättfärdige som det verkar, lider oförskyllt. Det är den eviga jobs-frågan. Lagen om sådd och skörd finns ju och det kan vi alla förstå. Om vi sår ont får vi skörda ont. Men om den som sår gott får skörda ont, blir det svårare.

 

Vi får börja med att gå till Jobs bok när vi ska försöka förstå något av detta.

Vad gör Gud när han svarar Job i kap 40, efter långa och smärtsamma monologer av Job och hans s k tröstares lika långa utläggningar, som inte finner något gillande hos Gud? Han hänvisar till det stora hela, till skapelsen och hur den fungerar utan att kommentera frågorna Job brottas med, om varför just han skulle drabbas av alla förluster, allt detta lidande trots att han, var rättfärdig och gjorde det som var gott och rätt. Gud själv sade detta om honom till Åklagaren :” Har du lagt märke till min tjänare Job? Ty på jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som fruktar Gud och undviker det onda” (1:8).

Det kan förefalla märkligt, att Gud inte tröstar Job eller låter honom veta att han drabbas av detta för att satan begärt det av Gud och Gud tillåter att det sker? Handlar det om ett test?  Att se om den rättfärdige, trots oförklarliga prövningar och lidanden, ändå håller fast vid Gud själv ? Bakom kulisserna, i andevärlden, pågår ju det verkliga händelseförloppet, som är orsaken till det som händer med Job och det får vi som läsare veta men inte Job själv. Men Gud vänder på det hela och ställer frågorna till Job istället för att svara på hans frågor. Dessa frågor ger Job en slags chockbehandling och skakar  om honom att tänka större. Från att ha suttit i sitt eländes grop, stormar Gud in på scenen och utmanar honom att tänka om: vem är det egentligen som har kontroll och makt, vem tar hand om hela sin skapelse, alla dessa djur som kräver sitt?

 

Var fanns du när jag lade jordens grund?
”Svara, om du har så stort förstånd.
Vem har bestämt hennes mått – du vet!
Och vem spände mätsnöret över den?
Var fick hennes grundpelare sina fästen?
Vem lade hennes hörnsten,
medan morgonstjärnorna tillsammans sjöng
och alla Guds söner ropade av glädje?” (38:4-7).

Jag vill fråga dig,
och du skall svara mig.
3
Vill du göra min rätt om intet, vill du döma mig skyldig
för att själv stå rättfärdig?
4
Har du en sådan arm som Gud, och kan du dundra
med din röst som han?
5
Pryd dig då med storhet
och härlighet, kläd dig i ära och majestät.
6
Sprid ut din vredes förbittring, ödmjuka de högmodiga
med en blick.
7  (41:2-6)

 

I första kapitlet träder alltså Åklagaren fram och Gud talar så väl om Job, ja nästan  ”skryter” om honom, vilket direkt föranleder ett motdrag av satan. Han utmanar Gud angående Job och säger:  ”Är det utan orsak som Job fruktar Gud? Har du inte på allt sätt beskyddat honom och hans hus och allt vad han äger? Du har välsignat hans händers verk…Men räck ut din hand och rör vid allt som han äger . Helt snart kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.” (9-11) . Gud ger  sin tillåtelse till satan att få attackera hans ägodelar men inte honom själv. Här är två viktiga poänger, det är dels satan som får tillåtelse av Gud att göra detta onda mot Job, dels är det Gud som begränsar hans förstörelseverk. Det är dock inte det enklaste att svara på varför det sker.

Först blir Job av med all sin boskap och det förfärliga händer att även hans barn omkommer i en olycka. Men det räcker inte med det. Åklagaren kommer tillbaka efter att ha färdats över jorden och samma dialog utspelar sig igen men nu lägger Gud till följande: ”Ännu står han (Job) fast i sin fromhet fastän du har uppeggat mig mot honom för att utan skäl förgöra honom ”(2:3). Då utmanar satan  Gud att överlämna hans kropp i den andra prövningen, men måste på Guds befallning skona hans liv. Han får inte dö av sjukdomar och plågor. Jag återkommer till det märkliga yttrandet att Gud skulle blivit ”uppeggad” mot Job senare. Under allt detta syndade inte Job med sina läppar, utan sade som svar till sin fru, som menade att han skulle förbanna Gud och dö: ”Om vi tar emot det goda av Gud, skall vi då inte också ta emot det onda”? Job visste ju inte att det onda som drabbat honom skedde med Guds tillåtelse.  

Vad kan vi lära oss av denna märkliga berättelse? Det verkar nästan som om Gud är okänslig och säger mycket om Behemot och andra varelser b la men inte något som ger det minsta svar på Jobs fråga : VARFÖR händer detta mig? Detta berör ju en av de svåraste frågorna för oss alla, om lidandets varför. Det kanske finns något att ta fasta på, även om vi aldrig kommer att få alla svar i denna text. Vi behöver hela Bibelns samlade vittnesbörd för att få en större bild.

Gud vill att Job lyfter blicken från sig själv och sitt elände till att begrunda och förundras över skapelsen som Gud ensam uppehåller och styr. Han vill hjälpa Job att förflytta perspektivet från sig själv i centrum  till det rätta perspektivet med Gud i centrum. Ingenting gör oss så självcentrerade som just lidande. Gud förbehåller sig rätten att inte svara på alla frågor men uppenbarar sig ändå för Job och talar till honom. Det visar sig vara tillräckligt för att det ska börja vända för Job. Trots att han egentligen inte blivit så mycket klokare är han fullt tillfreds med att Gud talat till honom och han ångrar djupt allt felaktigt han hävt ur sig under sin svåra kris. Pratar Gud på så mycket om sin skapelse för att s a s distrahera Job och få honom på helt andra tankar istället för att älta sin misär? Det viktigaste är att han får tillbaka kontakten med Gud, att Gud talar till honom även om han inte får alla svar.

 

Jag vet att du förmår allt, inget som du beslutar
är omöjligt för dig.
3
Vem är den som döljer ditt råd utan förstånd? Jag har ju ordat om
vad jag ej begrep, om sådant som var för underbart för mig och som jag ej förstod.
4
Lyssna nu, så vill jag tala. Jag vill fråga dig,
och du må ge mig kunskap.
5
Förut hade jag hört talas om dig, men nu har jag sett dig
med egna ögon.
6
Därför tar jag tillbaka allt och ångrar mig i stoft och aska.(42:2-6).

 

Efter denna tro-och lydnadstest får Gud det sista ordet och ger tillbaka det han förlorat, ”Och Herren välsignade slutet av Jobs liv mer än början”. Det skedde när Job på uppmaning av Herren hade bett för sina vänner. Då gjorde Gud slut på Jobs olycka. Hans vänner hade verkligen plågat honom med sitt dåraktiga prat och Herrens vrede var upptänd mot dem. De hade hävdat att det var Jobs personliga synd som var orsaken till hans lidande.

 

Vi fortsätter till Nya Testamentet där Paulus säger följande i Rom 8:18  :


”Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. 19 Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. 20 Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om 21 att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet .
22 Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas . 23 Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. 24 I hoppet är vi frälsta. Men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på det han redan ser? 25 Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt.
26 Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. 27 Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.
28 Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut. 29 Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, så att Sonen blir den förstfödde bland många bröder. 30 Och dem som han har förutbestämt har han också kallat, och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga, och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat.
 ”

 

Paulus har med Andens ljus över det som skett i och genom Jesu lidande och död fått insikter som Job naturligtvis inte hade för så länge sedan. Han ser lidandets temporala verklighet i ljuset av evigheten. Likaså att hela skapelsen våndas under denna tidsålders förgängelse. Den kristne som lider nu, hämtar tröst i frälsningen och den framtida förlossningen.

 

När Gud talade till Job för ett par tusen år sedan pekade han på sin skapelse och att han hade fullkomlig kontroll över den , ja allt som skedde. Det var ju ett indirekt sätt att säga att Gud också hade kontroll över Jobs prövningar och elände; det var tidsbegränsat på samma sätt som satans utrymme att skada Job var begränsat. Job var alltså inte utlämnad till förstörelse och förgörelse utan Gud bestämde även över detta. Förvandlingen skedde när Job fick möta Gud personligt.Det finns vissa viktiga passager även i denna bok som pekar på en förlossare :” Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv skall få skåda honom, med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans. Därefter trånar jag i mitt innersta” (19:25-27).


Det talas även om en ängel i kap 33, från v 14 – 30 som har  mycket intressanta uppgifter att genomföra för Jobs upprättelse. Mer om det längre fram.

Slutet gott, allting gott för den som håller ut i prövningen, förtröstar på Gud och vägrar låta den onde förstöra det dyrbaraste vi har: vår relation till den levande Guden. Job blev inte tillrättavisad av Gud för det hans sagt som hans s k vänner blev det. Tvärtom säger Gud att Job talat om honom vad som är rätt. Det ska vi återkomma till i ett annat sammanhang.

Ibland får vi lida som en konsekvens av vår egen synd och onda handlingar, ibland lider vi tack vare våra goda gärningar och vårt rättfärdiga liv.

Gud kan använda det som ett pedagogiskt hjälpmedel :” Innan jag fick lida for jag vilse” (Ps 119:65).

För en kristen ingår det i lärjungaskapet att lida ”för Jesu skull”.

 

Vad vi kan lära oss av Job är att Gud till sist svarar sina lidande tjänare och barn, inte kanske som vi vill i betydelsen att få alla varför-frågor besvarade utan för att upprätthålla kontakten och gemenskapen med oss. Genom ”tro och uthållighet” ska vi få det utlovat är. Det viktigaste för oss som kristna är att bevara tron, kämpa trons goda kamp och inte, som fienden vill, vända oss mot Gud och sedan från Gud.

Han är motståndaren som vill få oss på sin sida mot Gud, i bitterhet och uppror mot Gud för att sedan lämna Gud, tron på Gud. Det är vad allting handlar om och ingen av oss ser vad som pågår i den osynliga andevärlden och vilka makter som vill göra allt för att få oss att ge upp.

 

Liv

Det liv Gud är och har är zoe, evigt, självexisterande och av ett slag som är helt annorlunda än vad vi känner till. Det är ett andligt liv, som rymmer det yppersta och djupaste av vad liv är ämnat att vara: relation i kärlek, utbyte, innerligaste förtrolighet, mening, harmoni och skönhet. Orden räcker inte till för att beskriva den levande Guden och hans slags liv.

Gud är livets källa. I allt den variation och skönhet vi ser i alla ofattbart intelligent skapade livsformer på jorden blir Guds hand uppenbar. Han är liv och ger liv och anda till allt. Han ville att människan skulle leva i och av hans liv, ledda av hans ord. Som vi vet bröts denna livgivande kontakt och människan ”dog”, skildes från detta liv i och av Gud. Från den stunden blev den själiska, psyche, delen av vår natur dominerande. Det hänger naturligtvis nära samman med bios, det biologiska och fysiska liv vi lever här på jorden.

Vi är kropp och själ. I pånyttfödelsen, när vi kommer till tro på Jesus som vår Herre och Frälsare, föder Guds Ande oss in i Guds rike och vi blir delaktiga av Guds slags liv, zoe.

Detta eviga liv kännetecknas inte bara av att det är ett liv utan slut, alltså evigt, men också framför allt av Guds natur och väsen. Vi får leva i och av Gud själv, allt det han är i sin kärlek, vishet, kraft och härlighet.

 

 

Ljus

Gud är ljus och bara ljus. Hos honom sker ingen förändring och ingen växling mellan ljus och mörker (Jakobs brev 1:17). Gud är ljus och sprider ljus, skapar ljus.

De första ord Gud uttalar är : ”Varde ljus!”. Jesus är ljuset. Det handlar inte bara om fotoner, synligt ljus utan om Logosljuset, Guds skapande förnuft genom Ordet.

 

Lösen , lösepenning eller hellre lösensumma i modern tappning.

 

Detta är viktiga begrepp, som förklarar det befrielseverk Jesus utför för oss.. Vi var alla tillfångatagna av denna världens furste, gisslantagna, dels genom vår natur som vi ärvt efter Adam, dels genom våra onda gärningar. Vi föddes in i fiendeland, där Guds fiende och vår fiende höll oss. Jesus betalade priset för vårt frihet, inte med pengar utan med sitt eget blod. Därför blir vi rätteligen och rättfärdigt friköpta från den ondes dominans över oss.

 

Mirakel

Det bara Gud kan göra och då utan svårighet, eftersom han är Gud. Från vår materiellt begränsade och tidsbundna horisont är allt Gud gör egentligen mirakler för oss, även om det från Guds perspektiv är det normala. Det ”övernaturliga” är s a s normalt för Gud. Skapelsen i sig är ett mirakel, Löftes-sonen Isaks födelse var ett stort mirakel, uttåget ur Egypten likaså. Det är bara att fortsätta genom skrifterna och se att Gud gör under hela tiden!

Jesus födelse, död och uppståndelse är det största miraklet. Vittnesbörden om alla som blev mirakulöst botade under Jesu treåriga offentliga tjänst och sedan hur det fortsätter med apostlarna och urkyrkan.  Gud är en Gud som gör under. Det är det normala.

 

Myter

 

Bibeln innehåller inga myter och legender, utan berättar  om verkliga personer som funnits och händelser som inträffat. Jag återkommer till vad en del kallar det mytiska språket i Bibeln längre fram, men här kan sägas att det finns många olika slags litteraturstilar, som tjänar olika syften. Vad gäller skapelseberättelsen så är den skriven på ett språk som är begripligt för oss.  Guds intelligens överstiger ju vår fattningsförmåga så till den grad att vi inte skulle förstå t ex matematiken bakom. Gud måste måste låta budskapet uttryckas på ett sätt som vi kan ta till oss.  Men att språket kan sägas vara  mytiskt i någon mening betyder inte att det inte har hänt och att det inte är sant.

En aspekt av detta språk är viktig i detta sammanhang, nämligen att det uttrycker de djupaste existentiella villkoren för människan och hennes liv. Det ringar in sådant som biologi, psykologi, sociologi och naturvetenskap osv. aldrig kan fånga. Det handlar nämligen om de stora frågorna: vem, varför och varthän. Vem är människan egentligen, varför lever hon på denna jord och vart är hon på väg och finns det någon mening med detta. Detta uttrycks i de stora berättelserna om ursprung, avsikt, sökande, mening och mål. Bibelns mytologiska inslag skiljer sig dock från övriga myter på en väsentlig punkt. De återger verkligheten, vad som hänt, men på ett språk som är lättare att förstå och ta till sig. Det är ju själva meningen med Bibeln, att vi ska kunna förstå vad Gud vill säga oss. Därför lämpar sig det mytologiska språket bäst i urhistorien. Men texterna rymmer många lager av betydelser, under det till synes enkla språkbruket.   Dessa utsäger djupare sanningar om människans väsen och hur Gud, hennes skapare, verkar.

Sanningen har med verkligheten att göra, det som verkligen är och hur det är. Gud är och har sanningen, på grekiska, αληθεια, och det betyder det som inte är dolt, det som är uppenbarat.  Sanningen som vi får del av, är det Gud uppenbarat. Det han uppenbarat om verkligheten blir tillgängligt och begripligt för oss. Det ligger då i sakens natur att Gud  därmed definierar vad som är sant. Han uppenbarar eller av-slöjar sanningen  för oss. (uppenbarelse på grekiska är Ἀποκάλυψις,  apokalypsis, och det betyder att lyfta av eller ta bort en slöja). Gud  gör alltså sanningen tillgänglig genom det han uppenbarat för oss i sitt Ord.  Därför kan man säga att Bibelns texter egentligen ”avmytologiserar” gudasagor och myter om skapelsen och människan. Gud lyfter bort de människoskapade myternas slöja och låter oss få tillgång till det som är absolut sant och verkligt. Man kan kanske t o m säga att Genesis skrevs i polemik mot dåtidens skapelsemyter och gudasagor. Bibelns skapelseberättelser gör nämligen en klar skillnad mellan den suveräne Skaparen och skapelsen. Därför är inte skapelsen besjälad eller fylld med gudomlig makter. Vidare var allt fullkomligt gott och perfekt innan syndafallet, eftersom Gud som person är kärlek, godhet, och rättfärdig. Gud som den ende Skaparen kämpade inte med några kaosmakter. Han som står utanför tid och rum skapade och ordnade allt med sitt blotta ord, men han lämnar inte sin skapelse åt sitt öde utan uppehåller allt levande med sin Ande och verkar i historien.

Det är den absoluta motsatsen till myter och legender  som är  uppdiktade historier utan verklighetsförankring. Den kan visserligen innehålla sedelärande inslag och säga något om människan och livet, men de kan inte på ett väsentligt sätt påverka vårt liv. Det kan bara det som den sanne Guden gör i verkligheten.

Det finns mycket att säga om de första kapitlen i Bibeln och många sätt att läsa texterna. Det är bara viktigt att utgå från det kulturella sammanhang i vilket de skrevs och avsikten bakom.  Författarna som levde i en helt annan tid än vår med allt vad det innebär, förmedlade vad Gud ville säga exakt på samma sätt som vi kan läsa det idag. Det är det mirakulösa med Guds ord. Gud valde att  just dessa som skulle skriva det han ville, i just den tiden med sin världsbild, kunskap och i sitt sammanhang och det var riktad till dem men skrevs även för oss, ja alla människor i alla tider. Vi kan, om vi vill höra, förstå det Gud vill säga oss om vad som är viktigast från hans perspektiv: vem Han ÄR, hur allting började i begynnelsen och hur det kommer att sluta, att han skapat oss människor till sin avbild och hur han iscensätter den räddningsplan som blev nödvändig efter de första människors olydnad, hur han kommer att upprätta sitt eviga Rike. Det handlar om vår skapande, älskande och frälsande Gud och hur vår bestämmelse som människor definieras utifrån vår relation till honom.

Man kan säga detta på så många olika sätt och beskriva det ur olika aspekter och de gör de olika författarna även om de i grunden säger samma sak om Gud och oss. Trots avstånd i tid och rum och olikheter i språk, kunskap och kultur, kan vi förstå Guds budskap. För Bibeln är inte ett verk av bara människor utan framför allt Gud själv, som i dessa Skrifter ville uppenbara sig själv för oss.  Många av dessa teman tas upp på denna blogg och förklaras lite närmre.

Därför innehåller  Bibeln inga myter och legender utan ger oss en skildring av det viktigaste i historien från Guds perspektiv. Den är inte en produkt av människors fantasier. Det har verkligen hänt, det är en sannfärdig och giltig rapport från verkligheten. När du läser den blir det uppenbart att människor inte skulle kunna hitta på detta. Den är från början förankrad i tid och rum, i historiska perioder med namngivna människor som verkade då, med historiska platser som arkeologerna undersöker, med ett språkbruk som stämmer överens med företeelser och typiska seder från den tid som beskrivs. Gud  verkar konkret på jorden, med och för sitt folk, bland fiender och bespottare, för att genomföra sin vilja och plan med mänskligheten på vår jord: att frälsa den från synd, död, förbannelse, lögn och ondska. Därför är Bibeln både gudomlig och mänsklig, på samma sätt som hans Son som blev människa i Jesus Kristus från Nasaret, var både fullkomlig Gud och människa. Den ger också personporträtt av människor som är så rika och komplexa och  avslöjar mycket om människans natur.

Gud är centrum i Bibeln men i centrum för Guds intresse är människan. Därför är det en bok om oss människor. Den förklarar och beskriver klart och tydligt vilka vi är, under vilka villkor vi lever, vad som är meningen med att vi lever på jorden och vad målet är. Vi får redan på orsaken till att vi är skapade att älska, arbeta och tillbedja. Vi får veta varför det finns synd och död, lidande, och ondska. Vi får lära känna vår Skapare och vem som är vår verklige fiende. Vi får läsa om många människor, som Abraham, Isak och Jacob, Moses, Josef, Samuel, Elia, Jeremia, Daniel i GT som hade direkta och mycket personliga erfarenheter av Gud. I NT kommer vi Gud så nära man kan komma, i redogörelserna för hur Jesus levde, vad han sade och vad han gjorde. Det fortsätter med apostlarnas liv och tjänst i den första församlingens tid.

Gud gjorde sig känd för människor, som fick uppdraget att skriva ner det Gud ville vi skulle veta. Gud bevisade att det han sagt var sant eftersom det också inträffade. Det har hans tjänare empiriskt kunna konstatera sedan tusentals år. De hörde Gud tala och såg hans gärningar.

Bara ett exempel från profeten Jesaja, kap 46: ”Kom ihåg det som har hänt
i det förgångna,
ty jag är Gud, och det finns ingen annan Gud, ingen som jag.
10
Jag förkunnar från början
vad som skall komma och långt i förväg
det som inte har skett. Jag säger: Mitt beslut
skall gå i fullbordan, allt vad jag vill kommer jag att göra.
11

 

+++

 

 

Nåd

 

Nåd är Guds välvilja, godhet och aktiva agerande i kärlek gentemot oss, för att föra oss till sig och hjälpa oss att leva för honom.

Nåden uttrycker, förutom Guds väsen, också hans suveräna handlande: det är han som gör människan rättfärdig. Eftersom det är uteslutet för människan att vara rättfärdig och agera i enlighet därmed, är det enda möjliga att tillägna sig den, motta det Gud gjort i Kristus genom  att tro, att hålla det för sant: att Gud gjort det för henne, att Kristus uppfyllde lagen och rättfärdigheten i hennes ställe.
Så kan hon stå i rätt förhållande till Gud: utan synd och med fritt tillträde till Guds närvaro, om hon uppfyller villkoren för detta. Hon kan alltså bli färdig för rätt, färdig för att vara och göra det rätta. Gud har möjliggjort för oss att vara rättfärdiga. Det betyder även att vi har rätt ställning inför Gud som förlåtna nya skapelser som kan ha gemenskap med Gud i ett pånyttfött andligt liv.

Det är Gud som ensam utför  räddningsprocessen av oss och sin skapelse. Han gör det, inte för att vi förtjänar det, utan för att han är den han är: obeskrivligt god, som tar det fulla ansvaret för att hans skapelse vänt honom ryggen och avfallit.  Vi kan inte själva kan vända allt rätt igen. Han ensam älskar så mycket att  han tar på sig vår ondska, vårt mörker, vår synd.

 

Offer

 

Varför blodsoffer krävdes för att Gud ska kunna förlåta.. ”utan blod ges ingen förlåtelse..
Synden orsakar separation från Gud och är ett slags död; därför måste ett oskyldigt liv utges, liv i form av blod måste skiftas mot det döda, genom synden förverkade livet. Det döda livet måste ersättas av liv som offras istället för syndaskadat liv som är en slags död, genom blod. Livet är i blodet och livet i blodet övertäcker synderna i GT och utplånar den i och genom Jesu blodiga offerdöd på korset. Detta återställer livskontakten med Gud. I GT sker det symboliskt och ställföreträdande genom djuroffer som profetiskt pekar fram mot Guds lamm, som ska ta bort världens synder;   det nya och fullkomliga förbundets offer där den rättfärdige Gudens Son offrar sig för oss, hans blod utplånar synd och död i sitt blod., genom sitt heliga liv.

I själva grundritningen till skapelsen finns detta: offertanken, eftersom  Gud är helig och att priset för att återlösa människan, Guds avbild, är så oerhört stort, kommer detta att vara ett genomgående tema. Liksom konsekvenserna av synden är så oerhörda kan bara liv återköpas genom liv, synd kan bara sonas genom död, genom att blod utges vilket egentligen betyder att oskyldigt blod utges för det förverkade, syndiga och skadade livet. All kärlek rymmer offer och lidande. Livet är så värdefullt för att varje människa är skapad i och till Guds avbild. Inte att livet i sig är heligt utan i relation till vår skapare och Gud har vi vårt djupaste värde.

 

 

Omskärelse

 

Andlig omskärelse– att urskilja och avskilja den gamla naturen i Ordets och Andens ljus och överlämna den till korset.
Att medvetet vilja välja Kristus i varje situation. Se gränslinjerna i Ordets och Andens ljus.
Och vilja av hela hjärtat att Andens liv ska regera.
Så utför Han verket.

 

Omvändelse, μετάνοια.

 

Sinnesändring, vilket innebär ånger över ett liv utan Gud. Det viktigaste ögonblicket i vår personliga historia är när vi hörsammar Guds uppmaning i sitt tilltal till oss: Omvänd er och tro på evangelium. Genom Andens överbevisning ger vi Gud rätt när vi erkänner att vi har syndat mot Gud och gått vår egen väg. Det är den nödvändiga och ständiga rörelsen från oss själva, vår självcentrering till Gud som egentligen är alltings centrum. Det sker den första gången när vi vänder om till tro på Jesus men sedan fortsätter denna process när vi ser att det är mycket kvar inom oss som behöver ställas under Kristi herravälde. Vi ska leva i omvändelsens verklighet, att låta honom växa till och vi förminskas.

 

 

 

Ordet

 

Ordet, Logos,  är med från begynnelsen, Joh 1: 1-2: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till ,som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”. .

Det grekiska begreppet LOGOS rymmer mycket mer: tanke, förnuft, mening, plan och visdom. Det hebreiska DAVAR innefattar allt detta och även en aspekt av aktivitet, handlande. Gud skapade allt genom detta Ord. När det nu är detta Logos som skapar liv och den information som formar liv,  så är det ingenting opersonligt. Det står att ”Han var i begynnelsen hos Gud”. Logos är Sonen och i honom var liv och detta liv var människornas ljus. Skapelsen är ofattbart och genialt förnuftig och storartat vacker. Det är Sonens skönhet som återspeglas i den och ännu mer i oss, som är skapade till denna avbild. Det är Logos som är det som gör människans unika natur möjlig: att vara en levande varelse som är medveten om omvärlden, sig själv, Gud och som kan förstå detta.

 

Riket, Guds Rike. βασιλεία, Basileia. Riket regeras av en kung, Basileus.

 

Varje rike på jorden har sina lagar, sitt språk, sin historia och kultur. Det gäller också Guds rike. Vi måste lära känna det riket, förstå dess särprägel och lära oss dess språk. Vi är alla föda utanför Guds rike och måste därför födas in i riket för att bli medborgare. Vi lär känna dess kung i hans egen bok Bibeln och lär oss att tala språket och leva efter dess seder och bruk. Det är ett andligt rike och Andens lag råder, den Ande som verkade fullt ut i Kungen liv. Det är Jesus Kristus som är i centrum, allt kretsar kring honom och hans Fader. Jesus kom med Guds rike till jorden för att visa vad det är och skall bli. Jesus är Guds rike i funktion.

Där Gud är Konung sker hans vilja. Vi väntar och  ber att det ska komma synligt och i sin fullbordan. Men alla som blivit medborgare i riket under historien genom omvändelse, tro, dop och liv i Kristus, är det redan på ett osynligt sätt. Riket kom med Jesus när han föddes in i vår värld och verkar sedan dess genom Ordet och i församlingen, men vi väntar hans synliga återkomst till jorden då riket ska etableras här.

 

Rättfärdighet

 

Rättfärdigheten. Det absolut grundläggande i Guds natur att han är  och gör det som är rätt, rättvist och rättfärdigt, t o m mot sin fiende. Han kan inte göra något som är emot sin natur. Gud är kärlek och agerar utifrån det. Kärleken tar brottslingens plats för att kunna friköpa honom samtidigt som han då dömer och avväpnar den verkligt skyldige: Jesus dör på korset för alla oss syndare och samtidigt faller domen över Guds fiende Satan, som rent rättsligt förlorar sitt inflytande.

Det finns ingen sådan moralisk kluvenhet hos Gud att han visserligen skulle veta vad som var rätt men inte göra det. Därför måste han sträcka sig så långt för att rädda människan tillbaka till sig att hans Son måste dö för oss orättfärdiga.

Gud vill att vi som hans skapade varelser ska leva rättfärdigt.

 

Sanning

 

Sanning har med verkligheten att göra. Bara Gud är själva sanningen och har den därför till fullo. Ju längre vi är från honom ju mer fjärmar vi oss från den. Ju närmre vi kommer honom ju större insikt om sanningen får vi. Det handlar om hur allting verkligen är och hur det fungerar. Avståndet till Gud och sanningen står i proportion till framväxten av mytbildning som är grunden för ockultism, olika religioner och kulter, filosofier och ideologier. Man bygger upp lögner och myter om sig själv, världen, Gud.

Sanning har också med stabilitet och trofasthet att göra, Det hebreiska ordet för sanning är אֱמֶת och betyder just det. Gud förser oss med den nödvändiga objektiva måttstock vi behöver ha att förhålla oss till. Hans Ord är sanning. Han både är sanningen, talar sanning och verkar för det som är sant i den konkreta verkligheten. Jesus sade: Jag är vägen, sanningen och livet. Det sammanfattar det Gud är för oss. Han visar oss konkret vad som är rätt, sant. Han är själv denna sanning och sanningen är livet.

Gud vill att vi ska leva i sanningen, i hans verklighet. Vi är skapade för att leva i sanningen och människans tragiska historia handlar om hur en lögn förstörde så mycket och hur lögnen fortsätter att förstöra människors liv och relationer. Gud skapade oss med ett samvete, som ska vittna tillsammans med sanningen för att vi ska komma rätt.

På grekiska, αληθεια, och det betyder det som inte är dolt, det som är uppenbarat.  Sanningen som vi får del av är, det Gud uppenbarat. Det han uppenbarat om verkligen blir be-gripligt för oss.
Jag exemplifierar detta med texten nedan från Johannes 8, där Jesus talar till judar som kommit till tro på honom. Några saker blir väldigt tydliga här :  sanningen befriar från lögn och lögnens fader eller upphosvman, satan, är även en mördare. Lögn och mord hör alltså ihop, när Jesus beskriver satan. Den första lögnen vars konsekvenser bestått genom mänsklighetens hela historia, fick oss alla på fall och bröt av den livgivande kontakten med Gud. Satan var en lögnare som band människan till sig genom lögnen. Gud däremot binder henne till sig genom sanningen. Det var och är genom Ordet vi lever: människan skapades genom Guds Ord i begynnelsen och vi skulle leva i gemenskap med Gud genom att hålla oss till hans ord och lyda det (innan syndafallet). Vi förlorade detta liv genom att lyda en främmande röst och vi upprättas igen genom att tro på evangelium och födas på nytt av Guds Ande och ord. Satan ljög om Gud och verkligheten, och det var detsamma som att döda, mörda i någon mening. Vi dog ju andligen när synden separerade oss från Gud och syndens lön är inte bara andlig död utan död på alla plan. Allt är präglat av död i den verklighet som blev vår efter syndafallet, andligt, psykiskt och fysiskt även om Gud inte övergav sin skapelse. Människorna var då som nu fortfarande beroende av  själva sin existens från Gud naturligtvis.

” 8: 31-47 Jesus sade till de judar som hade kommit till tro på honom: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. 32 Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.”33 De svarade honom: ”Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du säga att vi ska bli fria?” 34 Jesus svarade: ”Jag säger er sanningen: Var och en som ägnar sig åt synd är syndens slav. 35 Slaven är inte kvar i huset för alltid, men sonen är kvar för alltid. 36 Om nu Sonen gör er fria blir ni verkligen fria. 37 Jag vet att ni är Abrahams barn, men ni vill döda mig därför att ni inte tar emot mitt ord. 38 Jag talar vad jag sett hos min Far, ni gör vad ni har hört av er far.” 39 De svarade honom: ”Vår far är Abraham.” Jesus sade: ”Om ni vore Abrahams barn skulle ni göra Abrahams gärningar. 40 Men nu vill ni döda mig, en man som har sagt er sanningen, som jag har hört från Gud. Så gjorde inte Abraham. 41 Ni gör er fars gärningar.” De svarade: ”Vi är inte födda i äktenskapsbrott! Vi har bara en far, Gud.”42 Jesus svarade: ”Vore Gud er Far skulle ni älska mig, för jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig. 43 Varför förstår ni inte vad jag säger? Därför att ni inte kan höra mitt ord. 44 Ni har djävulen till far och vill följa er fars begär. Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, för det finns ingen sanning i honom. När han talar lögn talar han utifrån sig själv, för han är en lögnare och lögnens fader. 45 Men jag säger sanningen, och därför tror ni mig inte! 46 Vem av er kan visa att jag skulle ha syndat? Om jag talar sanning, varför tror ni mig inte? 47 Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud.”
Jesus förklarar varför judarna inte tror att han är den han är, den utlovade Messias, utan vill döda honom. Det är anmärkningsvärt att det gäller judar som alltså börjat tro på honom men ännu inte har förstått mycket och nu när Jesus vill leda dem vidare  blir det en skarp konfrontation. Det är ju en process för lärjungen att lära känna sanningen genom att förbli i Jesu ord och löftet består i denna frihet från lögnen. Men det gör judarna upprörda eftersom de inte ser på sig själva som ofria eller slavar, i det att de hänvisar till  medborgarskapet i Israel genom Abrahamsförbundet. De förlitade sig på det yttre tecknet, omskärelsen, men beaktade inte att det inre livet i detta förbund skulle präglas av tro, den Abrahams tro, som Gud kunde räkna till rättfärdighet och som var en tro på Gud som ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till (Rom 4:17).

Att reaktionen blev så stark från judarnas sida är förståelig; Jesus menade ju att de hade djävulen till far, eftersom de inte trodde på hans ord och vittnesbörd, gärningar och tecken, som hänvisade till det gamla förbundet och uppfyllde det. Om de verkligen hade lyssnat till Gud som talat genom fäderna och profeterna, skulle de känt igen den Messias de talat och skrivit om när han äntligen kom. Men det var själva beviset på att de inte ens bevarat det gamla förbundets ord i sina hjärtan och därför inte var av Gud. Om de gjort det skulle de känt igen Jesus. Istället var de syndens slavar under lögnen och förstod det inte och kunde därför inte inte ta emot Jesu vittnesbörd om sin Gud och Fader och deras Gud och Fader.

Vår fiende ljuger om vem Gud är och gör och vilka vi är i relation till Gud. Det vapen vi har att besegra honom med, det Andens svärd som Paulus talar om i Efes 6:17, är Ordet och att förbli i Ordet. Då blir det också möjligt att igenkänna lögnen och välja bort den.

 

 

Den onde

Bibeln talar inte om det onda i neutral mening. Det finns ingen självexisterande ondska utan den är alltid relaterad till varelser med vilja, förstånd och förmåga att agera, alltså antingen till människor eller okroppsliga andevarelser som fallna änglar.  Redan i kap 3 framställs ormen (eller ”den lysande ” som ordet egentligen betyder,) som en personlighet med intelligens, talförmåga, vilja osv. Genom att ifrågasatta det Gud sagt och uppmana de första människor till att vara olydiga och överträda det enda förbud de fått, får vi kontrasten till det goda Gud skapat. Han för in otro, olydnad, laglöshet, synd och uppror i världen och dess konsekvenser är död och olycka på många sätt. Människorna skiljs från Gud och från varandra. Det är det onda som den onde introducerat. Vi vet att det är ont eftersom det bryter helt mot vad Gud sagt och bestämt som gott.

Begreppen ont och gott är alltid knutna till en personlighet. Gud som person definierar i ord och handling vad som är sant, gott och rättfärdigt. Vi har därmed en objektiv värdeskala att hålla oss till för att förstå det goda. Dessutom har vi en kontrasterande verklighet att förhålla oss till, som representeras av det som egentligen kännetecknas av avsaknad, brist på det goda, sanna, rätta.

Den onde är en personlighet med tydliga karaktärsdrag. Jesus beskriver honom som lögnare och mördare, tjuv, denna världens furste, den onde, fienden, satan. Jesus som är Gud uppenbarar i sin fullhet vem Gud är. Det är det absolut viktigaste och får kallelse som människor uppfylls när vi tillber och gläds i Honom allena, när vi älskar Gud med hela vårt hjärta, själ och förstånd. Men vi får också en tydlig karakteristik av Guds och vår fiende för att kunna undgå att falla i hans försåtliga fällor.

 

Tillbedjan

Vi har som skapade av Gud fått nåden och gåvan att leva ett liv i tillbedjan. Den himmelska härskaran tillber ständigt Gud i evighet och vi får delta i denna lovprisning. Vi tillber Gud rent praktiskt genom att sätta honom främst, söka hans rike först, frukta, ära och älska honom. Tillbedjan är mer än att sjunga eller falla ner för Guds tron i stum hänförelse, det är en attityd, en livshållning i vilken vi ständigt erkänner hans herravälde och ger honom all ära han är värd.

 

Tro

 

Vad är tro och vad är det inte? Man kan säga några mycket enkla och fundamentala saker om vad det inte är: vag förhoppning eller undran, tvivel och osäkerhet i motsats till vetande. Den betydelsen har tro i vardagligt tal men i biblisk mening är det tvärtom. Trons själva innehåll vilar på ett vetande, som människan fått som en gåva av den Gud som uppenbarar sig. Det är en stark förvissning, en övertygelse, som vilar på erfarenheten: det Gud säger att han är och ska göra, sker verkligen. Tron har med erfarenhet att göra i biblisk mening. Det baserar sig i gudsfolkets liv på att de hört vad Gud lovat och sett hur han genomfört det. Det hebreiska ordet för tro är ‘aman, אָמַן, som betyder det som förmedlar stabilitet, trovärdighet, det som går att lita på, är sant. En avledning av detta är AMEN, som just uttrycker  vår reaktion på att det Gud säger är sant och håller att förtrösta på och förlita sig på. Vi instämmer och håller med om att det Gud har sagt är absolut sant och rätt. Tro är alltså att lita på det Gud har sagt och gjort samt förtrösta på att det är sant. Tro är kunskap om det vi inte kan uppfatta med våra sinnen eller vårt förnuft. Tro är vetande om Gud. Tro är inte vaga förhoppningar utan precis det motsatta: visshet. Det är vårt svar på det absolut tillförlitliiga, sanna och varaktiga: Guds eget Ord.

Jesus inleder ibland en mening med Amen, när han vill understryka något och sanktionera det, och det översätts med ”sannerligen”.  Jesus kallar sig själv för Amen i Upb. 3:14: ” Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, upphovet till Guds skapelse”. I 2 Kor 1:20 läser vi att, ”  Alla Guds löften har i honom fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt Amen ,  för att Gud ska bli ärad genom oss. ”Jesus både bekräftar och uppfyller alla Guds löften och han är själv detta Amen,  det är sant. Han är  Guds JA,  Guds bekräftelse på löftena om frälsning. Mer om Amen senare.

 

Detta vetande måste kallas tro eftersom det handlar om den osynlige Guden och inte går att bevisa på vanligt sätt men det är ändå ett vetande om Gud, som bygger både på tillit och lydnad, vetande och erfarenhet. De fick med sina egna ögon se vad de hört Gud lova genom sin tjänare Mose, efter en tid av väntan och prövningar.
Några  exempel på detta, från Exodus: 30 ”På detta sätt frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. 31 När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren . Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.”
Exodus 19:4 ” Ni har själva sett vad jag har gjort med egyptierna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er till mig. 5 Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min. 6 Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk. Detta är vad du skall tala till Israels barn.”
Tron  rymmer även den viktiga aspekten av förtröstan, tillit, överlåtelse, väntan på att det Gud sagt ska ske, i en fientlig värld där det mesta talar emot Gud. Det är människans sätt att förhålla sig till den Osynlige, att lita på det han säger och det inrymmer alltid en kamp att hålla ut och hålla fast vid löftet , men det är ändå ett vetande i en slags objektiv mening. Det vilar nämligen inte på människans subjektiva erfarenhet eller hennes egen förmåga, utan på den yttre, större verkligheten, som är Gud själv. Hebr 11 : 1 ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser. 2 Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd ..”
När Gud ingår förbund med sina utvalda är det ett villkor att människan gör sin del i överenskommelsen och det är att tro, hålla fast vid det Gud har sagt och lyda det han ställer upp som villkor. Det finns alltid ett om med, om ni hör och lyder så ska jag… Det är Gud som genomför det han lovat i sin tid och på sitt sätt. Det svåra för oss i alla tider är att inte lägga oss i, att vänta, att göra det på vårt eget sätt. Det Gud behöver är denna trofasthet från vår sida för att kunna förverkliga sina planer inom förbundet. Från människans sida handlar det om att tro, fast man inte ser det Gud lovat.
Tro och lydnad hänger ihop. Höra och lyda. Jesus säger om sig själv: ”Om ni håller mina bud, förblir  ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud, och förblir i hans kärlek” (Joh 15:9).
Det avgörande är innehållet i tron, vad Gud sagt, lovat och gjort. Det har Guds folk omvittnat under århundradenas lopp och nedskrivit. Bibeln är en vittnesbok kan man säga. Människor som hört, trott och sett vittnar om Guds gärningar. Det är i sin tur innehållet i vår tro, som gör att vi kan tro vittnenas berättelser.  Det löper genom alla bibelböcker som ett tema och kulminerar i Nya Testamentet när t ex Petrus säger i sin första predikan: ”…en av dem måste tillsammans med oss vara ett vittne om hans uppståndelse” Apg 1:22).  Det Gud säger är löften om något han ska göra, men vi får inte veta när det ska ske. Löften är då det vi tror på, eller snarare, vi tror på honom som gav löftena. Det är vår del och att leva i enlighet med Guds vilja.

 

Vi får alltid tydliga och handgripliga exempel i Bibeln på vad tro är. Det börjar som alltid med något Gud säger och gör. Han uppenbarar sig för Abraham och ger honom de löften mycket av Bibeln sedan kommer att handla om. I 1 Mos 12 gäller det löftet om landet: ” 12 1 ”Herren sade till Abram: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. 2 Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. 3 Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade. 4 Abram begav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år när han lämnade Haran. 5 Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det tjänstefolk som de hade skaffat sig i Haran och begav sig av mot Kanaans land. När de kom till Kanaans land 6 fortsatte Abram in i landet ända till Sikems område, till Mores terebint. På den tiden bodde kananeerna i landet. 7 Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina efterkommande skall jag ge detta land.” Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. 8 Därifrån drog han vidare till berget öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade Herrens namn. 9 Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre söderut. ”

 

Guds plan gällde ett land som på ett särskilt sätt skulle tillhöra och ett folk som skulle vara invigt, helgat åt honom på denna plats. Han börjar med en man för att så småningom få ett helt folk att uppenbara mer av sig själv för. Ytterst planerar Gud för att hans Son ska födas ur denna släkt. Gud planerar långt i förväg för att Messias ska komma och upprätta Guds rike. Men det är många steg på vägen innan det blir en verklighet.
1 Mos 15 gäller det löftet om en avkomma: 1 ”Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: ”Frukta inte, Abram. Jag är din sköld. Din lön skall bli mycket stor.” 2 Men Abram sade: ”Herre Herre , vad skall du ge mig? Jag går ju bort barnlös, och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus.” 3 Abram sade vidare: ”Se, mig har du inte givit någon avkomma. En av mitt husfolk kommer att ärva mig.” 4 Men Herrens ord kom till honom: ”Denne skall inte ärva dig, utan en som kommer från din egen kropp skall bli din arvinge.” 5 Sedan förde han honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem”, och han sade till honom: ”Så skall din avkomma bli.” 6 Och Abram trodde på Herren , och han räknade honom det till rättfärdighet. ”

Abrahams reaktion på detta är tro. Han litar på att det Gud säger är sant och att han kommer att göra det. Det är första gången i Bibeln som vi möter de viktiga orden: tro och rättfärdighet. Hur människan blir rättfärdig inför Gud genom tron.
Paulus anknyter i Romarbrevet till dessa avgörande händelser, när Gud ingår förbund med Abraham, och ser det utifrån det fullbordades perspektiv: Gud fullbordade löftet till Abraham om landet, folket och Messias. Den viktiga principen om tro och rättfärdighet stadfästs här. Det  har från början handlat om tro och inte gärningar, som vägen till rättfärdighet. Abrahams sanna avkomlingar lever i tro.  Lagen var en parentes i Guds frälsningshistoria. Den skulle ge insikt om synd och leda fram till tro på Guds frälsning, Gal 3:15-25 b la :

 

” Bröder, jag vill ta ett mänskligt exempel: inte ens en människas testamente som vunnit laga kraft kan upphävas eller utökas. 16 Nu gavs löftena till Abraham och hans avkomma. Det står inte: ”och dina avkomlingar”, som när det gäller många, utan som när det gäller en enda: och din avkomma, som är Kristus. 17 Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg gjort giltigt kan inte upphävas av lagen som kom fyrahundratrettio år senare , så att löftet skulle bli ogiltigt. 18 För om arvet skulle bero på lagen, beror det inte längre på löftet. Men Gud gav det till Abraham genom ett löfte.19 Varför gavs då lagen? Den blev tillagd på grund av överträdelserna för att gälla tills avkomlingen kom, han som löftet gällde. Den utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand . 20 Och medlaren representerar inte bara en part. Men Gud är en .21 Är då lagen emot Guds löften? Verkligen inte. Hade vi fått en lag som kunde ge liv, då hade rättfärdigheten verkligen kommit av lagen. 22 Men nu har Skriften inneslutit allt under synd, för att det som var utlovat ska ges genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror. 23 Innan tron kom hölls vi instängda och bevakade av lagen tills tron skulle uppenbaras. 24 Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi skulle förklaras rättfärdiga av tro. 25 Men när tron väl har kommit står vi inte längre under någon övervakare.
4 1 ”Vad ska vi då säga att Abraham fann, vår förfader efter köttet ? 2 Om Abraham förklarades rättfärdig genom gärningar, då har han något att berömma sig av – men inte inför Gud. 3 För vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. 4 Den som har gärningar får sin lön, inte av nåd utan som förtjänst. 5 Men den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet.6 Därför uttalar också David sin saligprisning över den människa som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: 7 Saliga är de som fått sina brott förlåtna, sina synder övertäckta. 8 Salig är den som Herren inte tillräknar synd. 9 Gäller den saligprisningen bara de omskurna eller även de oomskurna? Vi säger ju att Abraham fick tron tillräknad som rättfärdighet. 10 När fick han den tillräknad? Som omskuren eller som oomskuren? Inte som omskuren, utan som oomskuren. 11 Han fick omskärelsens tecken som bekräftelse på trons rättfärdighet, och den hade han redan som oomskuren. Så skulle han bli far till alla oomskurna som tror, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem. 12 Han skulle också bli far till de omskurna, de som inte bara tillhör de omskurna utan också vandrar i spåren av den tro som vår far Abraham hade redan som oomskuren.
Abraham och löftet13 Det var inte genom lagen som Abraham och hans avkomlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14 Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron meningslös och löftet upphävt. 15 Lagen framkallar ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse.16 Därför heter det ”av tro”, för att det ska vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro. Han är allas vår far, 17 som det står skrivet: Jag har gjort dig till far till många folk . Och det är han inför den som han trodde på, Gud som ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till. 18 Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk , som det var sagt: Så ska din avkomma bli. 19 Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. 20 Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran, 21 fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla. 22 Därför räknades det honom till rättfärdighet .23 Men dessa ord räknades honom till rättfärdighet skrevs inte bara för hans skull, 24 utan även för vår skull. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda, 25 han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.”

 

Trons goda kamp

 

Paulus skriver i 1 Tim 6:12 ”Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att inför många vittnen avlägga den goda bekännelsen.”
Det finns en kamp att utkämpa för tron. Förutom den slags kamp som Judas skriver om i sitt korta brev, att kämpa för att bevara den apostoliska tron från falska lärare (3 ”Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.  Ty hos er har det nästlat sig in vissa personer. Om dem är det redan för länge sedan skrivet att de skulle drabbas av domen. Gudlösa som de är förvanskar de vår Guds nåd till försvar för ett liv i utsvävningar och förnekar vår ende Härskare och Herre, Jesus Kristus. ”)    finns en personlig kamp för att bevara tron under förföljelse och prövningar.
När Jesus sade till Petrus att han skulle be för honom, var det för att hans tro inte skulle gå förlorad efter förnekelsen. ”Simon, Simon! Satan har begärt att få sålla er som vete. 32 Men jag har bett för dig, att din tro inte ska ta slut. Och när du en gång har omvänt dig, styrk då dina bröder.” 33 Då sade Petrus till honom: ”Herre, med dig är jag beredd att gå både i fängelse och i döden.” 34 Jesus svarade: ”Jag säger dig, Petrus: Tuppen kommer inte att gala i natt förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig.”
Tron är livlinan till Gud. Vår relation med Gud bygger på trons visshet och förtröstan. Tron är kontaktpunkten med Gud och fienden vill med alla medel att denna  ska brytas och att vi vänder oss emot Gud istället för att vara vända till honom. Det finns ju många anledningar till detta eftersom lidandet kan vara stort på jorden för oss som  kristna. Förutom ren förföljelse finns uteblivna bönesvar livets svårigheter som drabbar alla människor. Därför är den kamp som är oss förelagd ”trons goda kamp”. Jesus var realistisk och förvarnade oss om detta, Paulus skriver om det och gudsmänniskorna i det gamla förbundet hade samma erarenhet. Det betyder egentligen kampen för tron, för att bevara tron. Målet är att förbli i Gud, leva i Kristus och i honom finns inget ont. Jesus sade om denna världens furste, som han skulle konfronteras med i det slutliga och största slag som utspelat sig i historien, på  Golgata.

Joh 14: 30 ”Härefter talar jag icke mycket med eder, ty denna världens   furste kommer.  I mig finnes intet som hör honom till;  31.  men detta sker, för att världen skall förstå att jag älskar  Fadern och gör såsom Fadern har bjudit mig.  ”
I oss ska ingenting finnas som hör vår fiende till. Det är målet för vår vandring och vår tro: våra själars räddning (1 Petr 1:8-9).    Det är detsamma som att vara helt uppfylld av Guds Ande och fri från allt destruktivt inflytande i form av köttet, världen, synden och satan. Det är omöjligt att uppnå utanför Kristus. Vi måste vara i honom och få del av hans liv, hans seger över satan.
Vi har alla vår egen kamp, som kan se lite olika ut beroende på förutsättningar och omständigheter, men en kamp för att behålla tron på Gud är det. Men ingenting kan vara mer värt att kämpa för.

 

Trons vetande

 

Trons vetande gäller något som är fullkomligt tillförlitligt,
något absolut och fast,
att Gud ÄR, har varit och alltid skall vara,
att han har talat och uppenbarat sin verklighet,
som är själva grunden för vår verklighet
som vi kan hålla för sann och tillförlitlig.
Det är egentligen inte motsatsen till vetande
det bygger på ett annat slags vetande bara.
Tron omfattar det osynliga och det andliga,
det som Gud sagt om sig själv.
Tron är  i nytestamentlig mening en övertygelse om just de ting som vi inte ser, men som inte gör dem mindre verkligare.
Det är en kunskap och visshet om Gud,  som Sonen
synliggjort och uppenbarat mitt ibland oss.

Vi kan med vårt begränsade förstånd och med sinnen som skapats att fungera i rum-tiden inte omfatta hela verkligheten utan hjälp från verklighetens Herre, som omfattar hela den – historia, nutid och framtid, det andliga och materiella. Han upplyser oss bokstavligen om dessa realiteter genom sin Ande och sitt Ord.

Det vi vet om Gud är tro.
Det innebär att förtrösta på att det han talat är sant, att lita på det.
Den Gud som skapar tron i vårt hjärta för att kunna omfatta honom
upplyser också förnuftet med sitt ljus så att vi kan förstå vår värld i hans ljus.

 

Uppenbarelse

Gud har visat vem han är, genom skapelsen och i Sonen som blev människa. Vi har alltså fått ”se” den Osynlige, även om det för oss ännu så länge är i tron. Men apostlarna såg och hörde att Jesus är Guds ansikte, händer och ord.

Vi kan alltså med frimodighet säga detta eftersom Gud själv för oss har uppenbarat vem han är och vad han gör. Det är naturligtvis omöjligt att helt förstå och omfatta storheten av Guds väsen och det lär ta evigheten inför hans ansikte att börja göra det men ändå vet vi tillräckligt både för vår frälsning och för vårt liv som människor i gemenskap med honom. Tack vare denna uppenbarelse kan vi älska Gud av hela vårt hjärta, och av hela vår själ och av hela vår kraft och av hela vårt förstånd (Lk 10:27).

 

Uppståndelsen

 

Uppståndelsen är en bland de största händelserna i historien. Förutom själva skapelsen av universum, Guds Sons födelse in i vår värld, är det en oerhörd händelse, som man inte kan förbli likgiltig inför eller vänja sig vid. Den är ett historiskt faktum även om det bara indirekt kan bevisas, genom alla de miljoner människor som mött den Uppståndne och fått sina liv förvandlade. Hela vår tro hänger på det Jesus uppnådde för oss genom sin död och uppståndelse. Utan uppståndelsetron liv är kristendomen en religion bland andra om en morallärares levnadsregler, en förening för goda seder osv. Utan Jesu uppståndelse är vi kvar i våra synder och utan hopp om Gud och det eviga livet.

Hela Jesu liv innebär att Gud vänder historien och styr in den mot sin vilja. Planen är att ta tillbaka jorden, som ockuperats av den onde, som är ”denna världens gud, denna tidsålders furste”. Det sker stegvis: först föds Sonen in i vår värld, lever ett rättfärdigt och heligt liv, dör för våra synder och står upp från de döda, återvänder till sin himmelska tillvaro på faderns högra sida. Sedan dess väntar vi på hans återkomst till jorden som Kung och Herre, för att uppfylla alla löften Gud gav till Abraham om själva landet. Vidare löftet till David om att en ättling till honom skulle regera osv. Genom uppståndelsen bryter Guds Rike in i tid och rum med förvandlande och pånyttfödande kraft. Det är början till den nya skapelsen. Synden är sonad, vägen tillbaka till Gud är öppen för var och en som hör evangelium, omvänder sig och tror. Han blir född på nytt och i hoppet delaktig av den nya tidsålderns krafter, uppståndelsens verklighet. När Jesus återvänder uppstår de döda som vilat i Kristus och vi förenas med vår Frälsare för alltid.

 

Vandra med Gud

Henok är den förste som beskrivs ha vandrat med Gud (1:a Moseboken 5:22-24) för att sedan ha blivit hämtad av Gud. Det är oerhört. Han levde så intensivt och nära Livets Gud, att han inte dog, utan bara togs hem av Gud när det var dags.

Noa vandrade med Gud.

Abraham, Moses.

 

Världen. Kosmos.

 

Kosmos, världen, jorden, världsalltet ,prydnad

Ursprungligen betydde kosmos byggnad eller konstruktion, men fick snart en vidare betydelse, som ordning, arrangemang och det som överensstämde med god ordning, ”kata kosmos”. Ordet användes om kvinnors konstfulla utsmyckningar och kunde kanske jämföras med den lysande stjärnhimlen och dess ordning.

I grekisk filosofi  blev det ett huvudbegrepp och kom att beteckna hela världssystemet och den allomfattande sammanhållande ordningen som höll samman allt.

Platon lärde att kosmos var format av en demiourgos, en skapare eller ”verkmästare”. Sedan utarbetade gnostikerna sina dualistiska system med den onda materiella världen, skapad av denne och där själen var fångad, och den goda andliga världen till vilken hon genom olika ritualer och kunskap måste lösgöra sig.

Vad gäller den bibliska världsbilden så finns inget ord på hebreiska för världen, som skulle motsvara det grekiska. Ordet förekommer inte i Septuaginta. Kosmos ses inte som något självständigt utan alltid i relation till Skaparen.

Gud skapade universum , himmel och jord och det finns ingen dualism i det judisk-kristna tänkandet. Problemet är inte det materiella i sig utan synden som skiljer människan från Gud och får henne att agera felaktigt. Människan ses också alltid som en helhet som förhåller sig till omvärlden.

Men det finns en annan aspekt av världen och då i betydelsen av det  tankesystem  som står i opposition mot Gud, den av synden präglade världen som leder människorna på lögnens väg. Det är den gudsfrånvända mänskligheten  i sitt upproriska tillstånd, i denna onda tidsålder, .ton aióna tou kósmou.

NT

I Johanneslitteraturen förekommer ordet över 100 gånger. En sammanfattande vers finns i 5:19: ”Hela världen är i den ondes våld”. På något sätt har alltså den onde fått makt över jorden och det bekräftas av  frestelseberättelserna hos synoptikerna. Där framgår det att Jesus inte säger emot satan när han  gör anspråk på att vara denna världens härskare och råda över alla riken på jorden. På något sätt fick han makt över jorden när han  genom bedrägeriet fick inflytande över de första mänskorna. De som skulle vara Guds representanter på jorden förlorade sin av honom givna rätt att råda, när gemenskapen med Gud höggs bröts. Man började tidigt att tillbe det skapade både på jorden och i himlen. Man gjorde sig egna gudar tillbad sina händers verk.

Detta når sin klimax i Upb, där de som gjort jorden och världens system till sin enda mål för , de kallas ”earthdwellers”.  De är så bundna till denna världen att de in i det sista vägrar ha något med Skaparen att göra. Människor med sin håg vänd till det jordiska finns det många exempel på i Skriften. Det började med Kain och har fortsatt genom historien.

Därför kommer Gud, när denna tidsålder nått sitt slut, att skapa en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Ett kosmos som är återställt och perfekt som Gud ville att det skulle vara, utan synd, ondska och död. Med människor som lärt sig tillbe Skaparen och leva i gemenskap med honom.

VI vet att ”så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son”.

Paulus är ännu tydligare i att framhäva de gudsfientliga maktens som verkar i och genom världssystemet. Han beskriver deras hierarkiska struktur i b la Efes 6. Fienden kallas för ”denna världens gud” (2 Kor 4:4).

 

 

Övervinnandet

Om att övervinna eller segra i Uppenbarelseboken. Återkommer med mer om själva övervinnandet i stort i NT.
De brev till församlingarna som Jesus Kristus själv dikterade för sin tjänare Johannes är så viktiga och rika i betydelse, och det har skrivits hyllmetrar med kommentarer till dem och hela Uppenbarelseboken. Här belyser jag bara några få punkter. Jag ska fundera lite kring dessa sju sändebrev i kap 2-3 och schematiskt försöka ringa in vad uppmaningen till övervinnande består i, var segern står att finna. Jesus påpekar farorna som de olika församlingarna möter och är mycket specifik i att peka ut vad de troende behöver ändra på, och vad det är han berömmer dem för. Det gällde då liksom i alla tider och särskilt nu, när vi befinner oss i den yttersta tiden.
Det handlar om att bevara den första kärleken,
hålla ut i förföljelsen och vara trofast intill döden,
att bevara församlingen ren från avguderi och otukt, falska lärare och profeter
om väckelse och vaksamhet över den sunda läran.

 

2 1 Skriv till församlingens ängel i Efesus:
Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går omkring bland de sju ljusstakarna av guld: 2 Jag känner dina gärningar, ditt arbete och din uthållighet, och jag vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. 3 Ja, du är uthållig, och du har uthärdat mycket för mitt namns skull och har inte tröttnat. 4 Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. 5 Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats. 6 Men det berömmer jag dig för, att du hatar nikolaiternas gärningar, som också jag hatar. 7 Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis.

1)  uppmaningen från Jesus består alltså i att bevara den första kärleken och att hata ”nikolaiternas lära”. Ordet betyder folkbesegrare och många menar att de handlar om framväxten av ett dominant ledarskap som Gud inte stod bakom.

8 Skriv till församlingens ängel i Smyrna:
Så säger den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen: 9 Jag känner ditt lidande och din fattigdom, men du är rik. Jag vet hur du hånas av dem som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga. 10 Var inte rädd för vad du kommer att få lida. Se, djävulen skall kasta några av er i fängelse för att ni skall sättas på prov, och under tio dagar kommer ni att få utstå lidanden. Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona. 11 Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Den som segrar skall inte skadas av den andra döden.

2) Smyrnaförsamlingen får inga tillrättavisningar alls utan uppmuntras bara att hålla ut i prövning och lidande. Uppmaningen består i att bevara troheten i detta och inte frukta.

12 Skriv till församlingens ängel i Pergamus:
Så säger han som har det skarpa, tveeggade svärdet: 13 Jag vet var du bor – där Satan har sin tron. Och du håller fast vid mitt namn och förnekade inte tron på mig ens i de dagarna då Antipas, mitt trogna vittne, blev mördad hos er där Satan bor. 14 Men något har jag emot dig, att du har några där som håller sig till Bileams lära, han som lärde Balak att sätta ut en fälla för Israels barn, så att de åt kött från avgudaoffer och bedrev otukt. 15 Så har också du sådana som på samma sätt håller sig till nikolaiternas lära. 16 Omvänd dig därför! Annars kommer jag snart över dig och strider mot dem med min muns svärd. 17 Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat. Och en vit sten skall jag ge honom, och på den är skrivet ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det.

3 ) Återigen är det ”nikolaiternas lära” och även Bileams lära, som måste övervinnas. Det kan handla om ett korrupt ledarskap och att kristna besudlades av både andlig och fysisk otukt. Avgudadyrkan trängde in iförsamlingen kanske genom de hemliga gillen, där kött offrades till avgudarna, och som ledande kristna deltog i. Religionsblandning.

Skriv till församlingens ängel i Tyatira:
Så säger Guds Son, han som har ögon som eldslågor och fötter som skinande malm: 19 Jag känner dina gärningar, din kärlek och din tro, ditt tjänande och din uthållighet, och jag vet att dina senaste gärningar är fler än dina första. 20 Men det har jag emot dig att du låter kvinnan Isebel hållas, hon som säger sig vara profetissa och undervisar och förleder mina tjänare att bedriva otukt och äta kött från avgudaoffer. 21 Jag har gett henne tid att omvända sig, men hon vill inte omvända sig från sin otukt. 22 Se, jag lägger henne på sjukbädden, och de som bedriver otukt med henne skall komma i stor nöd, om de inte omvänder sig från hennes gärningar. 23 Jag skall döda hennes barn, och alla församlingarna skall inse att jag är den som rannsakar hjärtan och njurar. Och jag skall vedergälla var och en av er efter hans gärningar. 24 Men till er andra i Tyatira, ni som inte har denna lära och inte känner Satans djupheter, som man kallar det, till er säger jag att jag inte lägger på er någon ny börda. 25 Men håll fast vid det ni har, till dess jag kommer. 26 Den som segrar och håller fast vid mina gärningar ända till slutet, honom skall jag ge makt över folken, 27 och han skall styra dem med järnspira, liksom man krossar lerkärl, 28 såsom jag har fått den makten av min Fader. Och jag skall ge honom morgonstjärnan. 29 Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna.
Falsk profetissa, som leder de kristna in i avgudadyrkan.

3 1 Skriv till församlingens ängel i Sardes:
Så säger han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag känner dina gärningar. Du har namnet om dig att du lever, men du är död. 2 Vakna upp och håll dig vaken och stärk det som är kvar och som var nära att dö. Ty jag har inte funnit att dina gärningar är fullkomliga inför min Gud. 3 Kom därför ihåg vad du har tagit emot och hört, och håll fast vid det och omvänd dig. Om du inte håller dig vaken skall jag komma som en tjuv, och du skall inte veta vilken stund jag kommer över dig. 4 Men du har några få i Sardes som inte har smutsat ner sina kläder, och de skall vandra tillsammans med mig i vita kläder, ty de är värdiga. 5 Den som segrar skall alltså bli klädd i vita kläder, och jag skall aldrig stryka ut hans namn ur livets bok utan kännas vid hans namn inför min Fader och hans änglar. 6 Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna.
Allvarlig slutsats om denna församling, att den är död i Guds ögon trots att den ser ut att leva

Skriv till församlingens ängel i Filadelfia:
Så säger den Helige och Sanne, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna: 8 Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn. 9 Se, jag överlämnar åt dig några från Satans synagoga, några som säger att de är judar men inte är det utan ljuger. Jag skall få dem att komma och falla ner inför dina fötter, och de skall förstå att jag har dig kär. 10 Eftersom du har bevarat mitt ord om uthållighet, skall jag bevara dig och rädda dig ur prövningens stund, som skall komma över hela världen och sätta dess invånare på prov. 11 Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar din krona. 12 Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn. 13 Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna.

Den andra församlingen som Herren inte går tillrätta med.

Skriv till församlingens ängel i Laodicea:
Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, upphovet till Guds skapelse: 15 Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm. 16 Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall, skall jag spy ut dig ur min mun. 17 Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken. 18 Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld, så att du blir rik, och vita kläder att skyla dig med, så att din skamliga nakenhet inte syns, och salva att smörja dina ögon med, så att du kan se. 19 Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig. 20 Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. 21 Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron. 22 Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna.”

Det var mycket illa ställt med Laodicea. Texten talar för sig själv. Herren tål inte den ljumhet och det högmod, som präglar den.


 

 

Den sista bokstaven i alfabetet, på grekiska OMEGA

Gud är den siste i betydelsen att han avslutar det han påbörjade i skapelsen. Han sammanfattar  historien och för den till sitt mål. Det är Guds Rike.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.