”Herren är mitt ljus och min frälsning”.

 

 

 

 

Kung David är en i raden av de människor vi läser om i Bibeln som levde i gemenskap med Gud. Han hade en personlig erfarenhet av Guds hjälp och räddning redan som ung pojke när han vallade fåren och var tvungen att skydda dem både från björn och lejon. David hade ju också sett hur Gud var med honom på stridsfältet i mötet med jätten Goliat. Alla dessa situationer var mänskligt sett omöjliga att klara av för en ung pojke, men David visste att han kunde lita på sina fäders Gud. Han hade dels blivit undervisad om detta och även erfarit det personligt och konkret.

 

Det viktigaste för honom var att Gud var med honom, i och genom allt. David mötte många svårigheter och behövde Guds hjälp för att nå dit han nådde, vilket var Guds vilja för hans liv. Trots alla svårigheter blev han kung i Israel som Gud sagt.  Så var det med de människor Gud utvalt och som hade en uppgift  i hans stora stora räddningsplan plan. De fick i sina liv erfara  hur Herren var med dem och räddade dem genom många prövningar och lidanden. Trots att de var utvalda och kallade förskonades de inte från svårigheter. Tvärtom. Just för att de var det mötte de stort motstånd.

 

Här ska jag fundera över det speciella med Bibelns berättelser om de människor som kallades av Gud. Vi ser från början att Gud själv presenterade sig som Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Det gjorde han också för Moses när han blev kallad. Men Gud avslöjar även sitt namn ”Jag är den Jag är” , JHVH,   יהוה  , för Moses. Detta tetragrammaton, som det kallas, efter de fyra  bokstäverna i konsonantskriften, ansågs sedan så heligt att det inte fick uttalas och ingen vet därför exakt hur det lät. När Guds namn förekom i texterna läste man Adonai, som betyder Herre. Sedan infogade man vokaler så att ett förslag till uttal blev Jehovah, men jag skriver Jahve. Men ingen vet.  Detta kräver ett specialstudium, som jag återkommer till.

 

Här räcker att säga att det kom att beteckna Guds förbundsnamn. Den Gud som uppenbarade sig för Abraham och lovade att hans efterkommande skulle få det utlovade landet, håller sitt ord och ingriper därför för att befria Israels barn från slaveriet i Egypten och föra dem in i landet. Genom historiem ser vi Guds handlande i och med sitt förbundsfolk för att genomföra sin plan.

 

David skrev ju många psalmer, som uttrycker denna ständiga kontakthan hade  med Herren i sitt liv, i med-och motgång, antingen han sjunger tacksägelsesånger eller är djupt bedrövad och ber i stor nöd.

 

David kunde därför skriva i denna psalm 27: ”Herren är mitt ljus och min frälsning, för vem skulle jag frukta? Herren är mitt försvar, för vem skulle jag vara rädd? ”

 

Han hade lärt sig att förtrösta på förbundets Gud, Jahve själv, och uttrycker sig därför på detta sätt. Det är Gud själv som är hans ljus och hans räddning. Det var inte bara så att Gud gav ljus eller räddning i konkreta situationer,  Gud  själv var hans ljus och räddning. Han uttrycker sig på liknande sätt i andra psalmer, att Gud ÄR hans tillflykt, bergfäste, sköld osv. Den mest kända psalmen är naturligtvis nr 23: ”Herren är min herde”.

 

Jag citerar hela psalm 27 här eftersom den uttrycker kung Davids sinnelag på ett underbart sätt. Vi vet att han syndade grovt och blev skyldig till både äktenskapsbrott och att ha beordrat ett mord. Men han hade ett botfärdigt och mjukt hjärta och ångrade bittert sin synd när han blev konfronterad av profeten Natan, även om det fick konsekvenser i hans egen familj.

Men han sökte Herrens ansikte och eftersträvade att få vara nära Honom i sitt liv. Hans fäders Gud blev hans Gud på ett mycket personligt sätt. Han sökte Herren själv och fick erfara hans konkreta bönesvar. Här också vår Gud och Fader på ett personligt sätt. Det måste vi alla som David erfara. Vi kan inte leva på att Gud var våra fäders Gud, utan Han får och måste bli vår personlige Herre och Gud.

Mer om det längre fram. Här är nu Psaltarens 27:

 

 

Herren är mitt ljus

och min frälsning,

för vem skulle jag frukta?

Herren är mitt försvar, för vem skulle jag vara rädd? 2 

När de onda kommer emot mig och vill uppsluka mig, mina motståndare och fiender, då skall de själva stappla

och falla. 3 

Om en här belägrar mig fruktar ej mitt hjärta. Om krig bryter ut mot mig är jag ändå trygg. 4 

Ett har jag begärt av Herren , det längtar jag efter: Att få bo i Herrens hus i alla mitt livs dagar för att se Herrens ljuvlighet och betrakta hans tempel. 5 

Ty han håller mig gömd i sin hydda på olyckans dag. Han beskyddar mig i sin boning, han för mig upp på klippan. 6 

Nu kan mitt huvud höja sig över mina fiender

runt omkring mig. Jag vill offra jublets offer

i hans hydda, jag vill sjunga till Herrens ära

och lova honom. 7 

Hör, Herre ! Jag höjer min röst och ropar, var mig nådig och svara mig. 8 

Mitt hjärta tänker på ditt ord: ”Sök mitt ansikte!” Ja, ditt ansikte, Herre , söker jag, 9 

dölj inte ditt ansikte för mig. Driv inte bort din tjänare i vrede, du som har varit min hjälp. Släpp mig inte, överge mig inte, du, min frälsnings Gud. 10 

Om än min far och mor

överger mig, tar Herren emot mig. 11 

Visa mig, Herre , din väg, led mig på en jämn stig för mina förföljares skull. 12 

Överlämna mig inte

åt mina ovänners illvilja, ty mot mig uppträder falska vittnen som andas våld. 13 

Jag är viss om att få se

Herrens godhet

i de levandes land. 14 

Hoppas på Herren , var stark och frimodig

i ditt hjärta, ja, vänta på Herren !