”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” I

Creation_of_Adam_(Michelangelo)_Detail

Hur ska vi förstå de två första kapitlen i Bibelns första bok Genesis, boken om begynnelser? Kristna har läst och läser dem på olika sätt men vi är alla överens om att vår Fader och Frälsare också är vår Skapare. Vi vet att Gud är allt detta för oss eftersom han har uppenbarat det i sitt Ord.

 

 

 

Vi förstår Gamla Testamentet genom den fulla uppenbarelsen om Fadern som Jesus förmedlade. Apostlarna som var ledda av Guds Ande fick också uppenbarat för sig en fördjupad förståelse om vem denna Jesus verkligen var, och det kom att utgöra fundamentet för kyrkans tro och bekännelse i alla tider. Det handlar om a Ordet,  som Gud skapade allt igenom och detta Ord är Sonen, som blev människa. Johannes förmedlar denna sanning, och även Paulus. Genom detta uppenbarade mysterium förstår vi bättre hur GT:s böcker ska förstås, även skapelseberättelsen. De som skrev vårt Nya testamente kände det gamla förbundets skrifter väl och tolkade dem utifrån Jesu liv, död och uppståndelse.

 

 

 

+++

 

 

Vad gäller skapelseberättelsen i 1 Mos 1-2 ( jag ser de två som en sammanhängande enhet. Kap 2 beskriver bara i detalj det som är viktigast i hela texten: människans skapelse, själva det mål Gud hade för att skapa en beboelig plats i kosmos, vår mirakulösa jord), så är det inte helt lätt att fastställa vad det är för slags text egentligen. Det är på sätt och vis historia, Urhistoria,  eftersom den skildrar händelserna vid universums absoluta början, när själva rum-tiden och all materia skapas. Det finns ingen tvekan om att den ende sanne Guden skapade allt på ett absolut suveränt sätt.

 

 

Det är också uppenbarad historia, eftersom bara Gud var i begynnelsen och skapade. Det är samtidigt ett mysterium som vi inte förstår djupet av, att Gud skapade allt bara genom att tala..   På samma sätt är Uppenbarelseboken uppenbarad framtid.

 

Vi förstår det lika lite som händelserna vid tidens absoluta slut när Guds folk ska uppstå med nya kroppar, när Gud ska skapa nya himlar och en ny jord och han själv bo mitt ibland sitt folk. Därför tror jag att Gud uppenbarar det väsentliga och att den inte kan läsas som en naturvetenskaplig skildring av skapelseförloppet.
De oändliga debatterna mellan de som vill försvara en ”bokstavlig” tolkning  och andra kristna som förstår texten på ett annat sätt, är egentligen meningslösa. Vi är alla överens om att Gud skapat med allt vad det innebär för livet, som ändå sker i någon slags tidsföljd, och de lagar som styr i makro-och mikrokosmos.
Språkligt och formmässigt innehåller den mytologiska element eftersom författaren/författarna levde och verkade i sin tid, när det nu var.. De lärde debatterar och är oense även om detta. Det betyder inte att det inte är sant, eller verkligen har hänt. Det har det, fast vi vet inte exakt hur. Det är Guds uppenbarade sanning om hur Gud själv format oss av ”stoft från jorden”, eller som vi skulle säga idag, av de grundämnen som fanns på jorden och i universum.
Det är sanningen om enheten mellan man och kvinna, vår uppgift som Guds avbilder och förvaltare och hur allting föll samman i kaos igen, i olydnad, synd, främlingsskap, lidande, ondska och död. Det är sanningen om att vi har ett ansvar inför Gud och andra, och att han är varje människas ursprung, mål, mening. Men då är vi inne i kap 3..

 

 

+++

 

Det har funnits skapelsemyter i alla kulturer eftersom människans alltid förundrat sig och undrat över stjärnhimlen, sin egen litenhet och naturkrafternas styrka och oberäknelighet. Där finns många slags gudar, ibland en manlig och kvinnlig, ibland en högsta gud. Det finns födelsemotiv, kaosmakter, ibland personfierade, som strider och som besegras för att ordning ska uppstå, det finns försök till förklaringar till människans existentiella villkor.

 

 

Man kan också se Bibelns första kapitel som en mäktig teologisk hymn, en doxologi som rymmer en klar polemik mot dåtidens skapelsemyter.
Det kan inte vara en detaljerad skildring av skapelseförloppet eftersom ”de två stora ljusen” (solen och månen)  och den miljard triljoner! stjärnor som finns inte skapades förrän på den fjärde dagen. Det går inte att ha ett 24-timmars dygn utan solen.. Det är just ett exempel på polemik i en omvärld där man tillbad sol och måne som gudar.  Det skapade vittnar om sin Skapare, hans superintelligenta design, hans vishet, hans makt och härlighet och ett resultat av synden  var att tillbe det skapade framför Skaparen. Här är Bibelns sammanhållande proklamation entydig: bara Gud ska ha all ära, tillbedjan och lovsång, han den ende Skaparen och Herren, som också i sin ofattbara kärlek uppenbarat sig som vår Frälsare, allt i och genom Jesus Kristus.
+++
II 
Den större frågan är hur vi ska läsa och förstå denna text och andra i Bibeln. Jag ska fundera lite mer allmänt om detta här.

Meningen med språk är ord med mening…

 

 

 

Vad är det viktigaste för oss när vi läser en text? Att först och främst förstå själva det budskap den förmedlar, dess mening. Det beror i sin tur på vad är det är för slags text. Vi läser ett brev från en kär vän, en bruksanvisning, en tidningsartikel eller en skrivelse från en myndighet på olika sätt. Det är något vi omedelbart förstår och inrättar oss efter. Det sker nästan intuitivt. Det är något i själva texten som får oss att uppfatta den på det sätt den ska förstås. Texten rymmer en dold uppmaning: läs mig som författaren skrev mig och läs inte in något som inte står där!

 

 

Det kräver en ansträngning från vår sida och är naturligtvis inte fullt möjligt eftersom vi är påverkade av vår förförståelse som man brukar säga. Det sker ett slags samspel mellan den konkreta texten och dess författare och oss själva, där vi försöker göra vårt bästa för att första författarens avsikt. Detta ska jag återkomma till. Men det är omöjligt att läsa en varudeklaration som ett stycke poesi eller en lärobok i fysik som en bekännelseskrift eller roman. Oftast uppfattar vi också budskapets helhet innan vi analyserar detaljerna, och det är viktigt att påpeka.

 

 

 

 

Det är som sagt självklart, men måste ändå sägas. Det är också en viktig förutsättning för hur vi läser och förstår bibeltexterna. Då blir det genast mer komplicerat. Vad för slags texter har vi i Bibelns 4 första kapitel? Hur ska vi läsa och förstå dem? Rymmer de en naturvetenskaplig beskrivning av hur universum skapades eller är den en helt unik teologiskt genomtänkt framställning av Gud som skapare och hans speciella intention med den mänsklighet som skulle representera honom på jorden? Ska vi försöka jämföra den med naturvetenskap i detalj, eller säger den oss på sitt helt unika sätt mer om våra existentiella villkor som människor i den värld vi lever, präglad dels av både ondska, lidande och död, dels av Guds försyn och ingripande i den konkreta historien för att rädda sin mänsklighet? Vad ville författaren (och Herren själv) förmedla till oss i dessa viktiga kapitel, som utgör fundamentet för hela frälsningshistorien?

 

 

 

Olika slags texter kan alltså bära fram samma budskap, men innehållet är viktigare än själva formen. Vi är skapade sådana, att vi söker mening och ett budskap. Vi vill förstå och se sammanhang . Vi förstår att den litterära formen bär ett innehåll, en mening, ett budskap, som kan vara viktigt för oss.

 

 

 

Språk är ju meningsbärande och förmedlar information som vi tar till oss. Vi utvärderar och tolkar den utifrån våra referensramar på olika sätt beroende på vad det är för text, och i vilket sammanhang den finns. Språk överbringar fakta, kunskap, budskap, värderingar och känslor och skapar gemenskap och mening. Vilket slags språk det än är tal om finns det ett meddelande till oss. Det finns ett naturvetenskapligt fackspråk som nästan bara de i ämnet insatta begriper, det finns filosofiska, juridiska och religiösa texter som måste förstås utifrån sina förutsättningar. Språket som i bred mening fyller vårt djupa behov av kommunikation har en avgörande plats i våra liv, och tar sig många uttryck.

 

 

Det väsentliga är alltså att vi vill veta vad texten har att säga oss, vad det än är för slags text.

 

 

III