Min nya diktsamling. Språk och Spår.
Innehåll:
Dikter I och II
Möten (med Turner, Vermeer och Bach).
Språk-/Babel och Logos.
Levande Språk. Lektion i Guds grammatik
Spår / Guds spår.
Tankar.
Bibelmeditationer.
—
Minnen av liv.
Det sitter i händerna –
minnena av kärlek, närhet,
vatten, hud, bröd, sol, sten, gräs, träd, snäckor, blommor.
Händerna som bevarar minnen som orden inte kan rymma,
knäppta till bön, vilande efter arbetet, öppna för beröring.
Händer minns långt efter att orden tystnat.
De bevarar sina hemligheter.
Jesus bar all världens nöd i sina
starka och ömma händer,
de genomborrades för vår räddnings skull
och bär dessa kärlekens ärr i evighet.
Våra händer i hans händer
omslutna, tröstade, styrkta.
+
Som man ropar får man svar
Våra liv hänger på en tråd
i det stora mörka omkring oss-
den oändliga rymden
som ekar av tomhet.
Livstråden,
så skör och ändå stark
förbunden med lika tillfälliga trådar
i ett namnlöst kosmos
som snurrar mellan två intigheter
singulariteter och tillfälligheter
med döden som slutpunkt..
Vem bryr sig om vår korta stund här?
Finns det något mer än gasmoln, stjärnhopar, galaxer i oändlighet?
Vår ande ropar –
och kosmos
tiger.
Ja, våra liv hänger på en tråd
men hålls av en stark hand
som väver samman alla trådar
i sin stora mönster.
Livstråden
så skör och så stark,
förbunden med andra trådar
i Guds försyn,
hans underbara väv
där hans rikes Rikes konturer blir tydliga
i all sin härlighet och vishet
bortom gasmoln, stjärnhopar och galaxer.
Guds egen Sons liv
hängde också på en tråd
hållen av Faderns starka händer
genom lidandet och döden.
Han för oss fram till uppståndelsens härlighet
och livet hos Fadern.
Han vakar över oss och vill vårt liv,
att det ska bära hans kärleks insegel för evigt
Han är där
och svarar när vår ande ropar
i natten och lyser
vägen hem.
+
Sekunderna som droppar av silver på en tråd
tycks sväva i luften.
Samla ögonblicken på den osynliga kedjan
som kommer att lysa med ett stilla sken i skymningen
innan de dunstar bort under tidens brännande sol.
Tiden tömmer sig på minnen
rakt ner i oss.
Du
Du lyssnar till tystnadens ton mellan mina ord
Du läser ordens insida
Du tolkar mig
så att jag förstår mig själv bättre.
Du omskapar mig
för ditt rikes verklighet.
Du Är
mitt hem som jag bär med mig
och som jag är på väg emot
Du ÄR
mitt levande hem
bland världens myller
Du bor i mig
med ditt ljus
din frid
din kärlek.
Därför är
jag hemma.
Du är mitt hem
som jag bär med mig vart jag går
vid främmande städer och okända stränder
Du är mitt levande hem
där din frid och glädje råder
som inga inkräktare kan nå.
+
Du människobarn,
som inte förmår att se mer än en springa
av ljusets spektrum och hela verkligheten.
Du kan använda ditt mikroskop men ser ändå inte livets insida
Du kan skåda ut i stjärnevärlden med ett teleskop
men ser ändå inte meningen med allt.
Hur kan du omfatta Skaparens upphöjda härlighet?
Med hans Ord i hjärtat behöver du inte fråga
ska jag söka i himlen eller nere på jorden..
Sök inte efter honom
som ger liv och anda åt allt
i det som bara är materia
utan betrakta och se,
spåra hans närvaro
från atomernas ordnade hopar
till stjärnhoparnas katedraler
Allt talar om hans härlighet
från den minsta atom till galax
och i boken som kan läsas
med ord som inte bara är trycksvärta
utan ande och liv
och ger liv och ande.
+++
Sommarkväll.
Mättad av dofter, fågelsång, vibrerande liv.
Obeskrivlig skönhet.
I varje andetag- ett med allt.
Fylld till bredden av liv.
Men
himmel, jord och hav förblir för trångt ändå..
Det är en försmak,
en svag skugga av härligheten som väntar.
Bara i Guds närvaro
är fullkomnad salighet
verklig frihet.
++
Orden har blivit för små
för att kunna bära vindarna i mitt bröst,
för att kunna mäta hur djup friden är i djupet,
hur saligt hjärtat är i den Älskades närvaro.
De kan bara peka på Honom
som gjort allt detta.
Hans glädje trotsar tyngdlagen –
den rinner upp bortom tid och rum
i ett evigt källsprång av ljus
vars syster är den stora friden.
Hans kärlek är starkare än döden
Hans liv är för evigt
obeskrivligt underbart.
Så tom världen är utan sin Skapare
när vi inte ser Honom genom hans verk
Han är osynlig för oss i sin skönhet och storhet
och gör sig osynlig för alla som menar sig vara sig själva nog,
men närmare oss än vi är oss själva
när han blir vårt allt,
vårt liv.
Bror och syster
Broder förtröstan
spelar på strängar av eld
i den mörkaste natten
och hoppet, hans syster,
sjunger fram ljuset
innan gryningen kommit
Ljusspår. I
Du bor i ett ljus dit ingen kan komma
men ditt ljus har färdats
från evigheten fram till mina ögon
i denna stund
när jag ser din strålglans i allt.
Du har färdats från evighetens rike
på dammiga vägar
ner i djupa dalar
upp på höga berg
ända fram till korset
där vi såg din kärlek.
Det är du som har färdats
på ljusets osynliga vinge
från din evighet
för att fylla mig
med dig själv –
o salighet!
Ditt ljus trängde genom världens kompakta mörker
som en pil av din kärlek
när din Son kom
och älskade oss tillbaka till dig.
Ljusets efterklang-
den skapade världens skönhet och ordning.
Din kärleks efterklang-
tonar genom tid och rymd
och möter oss nu.
Ditt verk på korset
färdas genom tid och rum
genom Andens vind
och landar i sargade själar
sjuka liv.
Ljusspår. II
DU är ljus
från dig utgår det ljus
som lyser upp våra tankar och ögon
Dig kan vi inte se
för att ditt ansiktes härlighet och helighet
skulle bränna oss till aska
men vi värms av elden
i din Son,
som transponerar ditt ljus till vår tonart
så att vi kan sjunga.
Ljuset var först
sedan beskuggades livet av lögnen
Lögnarens sken som var och är mörker i sin kärna
Ditt ljus är sanning
visar det som är
utan skuggor.
+
Före och efter.
Märkt.
Del I
Dödsmärkt från födseln
brännmärkt av mörker
Men den starkare plundrade fångvaktarens hus
och befriade den fångna.
Nu –
livsmärkt från den nya födelsen
gjord hel av honom som är världens ljus.
Frihet är proklamerad och stadfäst
för evigt.
Del II
Falluckan i själen
kulhål i hjärtat vid födelsen eller redan i moderlivet
Därför ha det alltid blåst genom alla springor
Vem öppnade den
vem sköt…??
Men jag vet vem som stängde den
och öppnade sin dörr mot livet
Hål i själen, ekande tomrum utan liv, kärlek, mening
fylldes av mörker och kyla
innan Guds ljus lyste upp dem,
fyllde dem så hålen försvann.
Närvarons mirakel
nådens förvandlingar
++
När förlorade livet sina färger och blev grått?
Varför slocknade stjärnan och vägen blev dunkel,
stegen smärtade på stenig stig.
Du glömde prismat av ljus du tidigare såg allt igenom,
som du fick som gåva,
den skimrande stenen av kristall
som släpper igenom ljuset som inte är synligt för ögat.
Vad hindrade dig i steget ut mot friheten?
Varför stannade du och slutade leva?
Du frös fast i det som aldrig blev av
och blev det olevda livets fånge.
+
Lång natts färd mot dag ??
Det ljusnar alltmer
vid källan
Renspolad från det förflutnas väv
Från fångenskapen
till friheten
som har ett namn
i vars kärlek jag lever.
+
Din nåd är nu,
är här, är evig.
Den övertäcker de skrämmande djupen.
Din kärlek omsluter de svindlande höjderna
din närvaro överbryggar avgrunden av frågor
din godhet läker levandets smärta
din glädje jublar mot oss i livets skönhet.
+
Hemkomst
I
Högresta berg,
djupa skogars tystnad
vidsträckta dalar
stilla floder..
Uråldriga boplatser
för sånger som färdats långväga
under stjärnbeströdd himmel,
för toner som stigit likt sökarljus
vid slocknande eldar
mot den mörka horisonten.
Ständig längtan tillbaka till Eden,
den plats som strålade av Hans Ord
och mättades av hans närvaro.
Han hade vandrat där i skymningen
för att möta dem
men funnit svekets bortvända blick,
och trädgården stängdes för lång tid.
Hemligheten förseglades,
keruber vaktar nu dörren till Livets träd.
Människohjärtat hade nu slocknat
som en fallande stjärna i natten.
Hans Röst, majestätisk och ändå öm,
var nu bara ett avlägset eko
under den långa ökenvandringens tid.
Men minnet av hans närvaro
drev dem vidare att söka sig tillbaka.
Sedan dess stiger sångerna som lågor
mot natthimlen,
brinnande av saknad.
Nätternas rad förlorar sig i fjärran
med svårtydda tecken,
inristade i tystnaden.
Men dagarna går mot ljuset
med löftesordet
om att den stängda dörren
en dag skulle öppnas igen,
inifrån skulle den öppnas.
Lång natts färd mot dag –
Morgon har kommit
och likväl är det natt,
så löd det späda hoppets röst
från fjärran.
II
Vandrare, vem bjöd dig staven
och manade dig att söka vidare,
vem tecknade det förlorades skönhet
i så lysande färger att det inte gick att glömma dem,
en bild som ständig lyste igenom det du såg
utmed dagarnas brusande flod
i nattens orörliga tystnad?
Vem viskade ständigt-
dra vidare, bryt upp, du är inte framme,
dröj ej kvar för länge
så att bilden bleknar till en drömbild bara,
eller bilden blir det verkliga
där du slår dig till ro.
Väg,
stenig för att du inte ska dröja för länge,
jämn ibland för att du ska finna vila för att orka vidare
Hem-lighet och helighet
för stor för att förstås
men tillräcklig för att fylla
ett människohjärta
Du som sjunger sånger i natten,
Du som spelar den bärande
tonen som sträcker sig
som en lysande pil mot horisonten.
Du väntar vid hemkomsten
på dem du sände ut i världens vimmel
för att de skulle förstå och veta att
de verkligen var helt vilse utan Dig.
O, Du som är vår källa och visar vägen
till det gömda men inte glömda hemmet
där ljusets upprinnelse kan ses
helt utan skuggor,
där ordet klingar rent som en klocka.
Där Du är
vilar himlen i en skugglös frid
Där Du är
är hemkomst, är salighet.
+++
Övergångarna genom vatten-
från främlingsland till det utlovade landet
från slaveri till frihet.
Född av vatten och Ande
av Ordet till liv.
Vatten som sköljer ren,
Anden som ger liv.
+++
För den som tittar för att se oppnar sig världen,
för den som lyssnar för att höra
uppenbaras det fördoldas skatter.
Guds avtryck fullt synliga för det längtande
hjärtat.
+++
Ny avdelning. Dikter II
Bruden
Bruden håller elden brinnande de långa timmarna
i nattens tystnad.
Hon väntar och gör sig beredd
för Brudgummens ankomst.
Bruden vakar vid orden
som andra inte ens brytt sig om att läsa och förstå,
de brinner som facklor i mörkret.
Oljan ska inte sina,
natten ska inte släcka hoppets låga.
Hans ljus har redan besegrat mörkret.
”Väktare, vad lider natten?
Väktare, vad är kvar av natten?”
12 Väktaren svarar:
”Morgon kommer,
ändå är det natt.”
Brudgummens kärlek har fångat hennes hjärta
och snart får hon se honom,
ansikte mot ansikte.
”Och jag hörde en stark röst från tronen:
”Se! Nu står Guds boning bland människorna.
Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk,
och Gud själv ska vara hos dem.
4 Och han ska torka alla tårar från deras ögon.
Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.”
DIKTER III
När dagen släckts
har du ditt ljus tänt-
det slocknar aldrig.
Jag kommer till dig som alltid-
och under av nåd-
du är där
ditt ljus lyser lika starkt
samma ljus som beledsagade mina drömmar
och väckte mig i gryningens ljus.
Dagens bördor faller av,
allt bleknar i din närvaros ljus
När dagen släcks och allt levande sveps in i mörker
har Du din lampa tänd.
Jag kommer till Dig-
och förunderliga nåd –
Du är där som alltid, lika trofast
DU är där innan jag kommer
eftersom Du ÄR
och Ditt ljus brinner med oförminskad styrka
samma ljus som väckte mig innan gryningsljuset.
Du vars kärlek inte kan beskrivas eller mätas
Du trofaste, gode Fader och Gud.
Allt bleknar i din närvaros ljus
solens sken från zenit
jordens skönhet och förfärlighet.
+
Räddning
Räddad och bärgad ur stormigt hav
till en stark och trygg klippa i vindarnas kaos.
förd från mörkrets boning
till den ljusaste plats man kan tänka sig,
och ännu ljusare är den,
omsluten av Ljuset i egen hög person.
Tid och evighet/ Nu och alltid
I
Nuets eviga punkt
Skaparens tempus
Han som är och var och skall komma
i ett evigt nu
Han som är från evighet
kommer oss till mötes från framtiden
nu och här.
Han omsluter oss på alla sidor
”En sådan kunskap är mig alltför underbar,
den är så hög
att jag ej kan förstå den.”
Vad är väl tid och rum för honom?
Det är vår hemvist en kort tid
men nu kliver vi snart ut i hans frihet
in i hans liv
i evighet.
II
Nu,
ska vi snart klä av oss dessa begränsningar
som en sliten klädnad
hos honom som ÄR
och vi får bli det vi var ämnade
att vara från begynnelsen
sådana som tillber honom
och gläds i honom för evigt.
+++
Vad väger ljuset?
Ingenting
Det färdas snabbast av allt
och omfamnar det förflutna och framtiden
i ett evigt nu,
är lätt som en fjärilsvinges beröring
men tyngre än mörkret
i sin livbärande kärna
Vad väger mörkret?
Ingenting
absolut ingenting i sin absoluta orörlighet
men bär ändå på den största tyngden
i sitt ljuslösa skal.
Vem väger ljuset
och mörkret i sin hand
tid och evighet?
Den Evige, som ger namn åt allt
och mått och tal.
Det oändligt stora
och minsta
är lika lätt
i hans allmakts hand.
+
Den gåtfulla tiden
Tillbaka till begynnelsen löper tiden emot mig
framifrån
Nuets skälvning på tidens hav.
Tiden och rummet är en kapsel i kosmos
för Guds eviga kärlek
att nå oss i vår kroppslighet.
Sonen översätter Faderns osynliga väsen och egenskaper
till vår kroppslighet och tidslighet.
. . . Och så går tiden och med den går jag vidare
mot den punkt där den upphör för mig och det eviga blir mitt nu.
Med den så går smärtan längre bort från sina rötter,
sorgen från tårarnas källa, mörkret från djupen.
++
Tidens sand rinner mellan mina fingrar
som möjlighet och krav
TIdens strand vetter mot det oändliga som en gåva
TIdens rand slutar inte vid intet
utan vid allt som ska börja på riktigt
när allt är återställt som det var tänkt från början
Varje morgon sköljer Guds nåd bort gårdagens sand som skaver.
Hans Jag Är ställer in vår klocka på rätt tid.
Gårdagen är förbi och morgondagen har vi inte sett
Hans nåd vilar över dem.
Guds Jag Är
i hans eviga presens
är vi förlåtna, älskade.
NY avdelning .Möte med konst och musik–
Turner/ Ljusets gestaltningar
Flytande former
lyfter, svävar, sjunker och landar
upplöses i ljus
blir ljus
Formlöshetens spektrum
övergår i färg
skalor som stiger och faller
från vitt till svart
Form förvandlas till färg
färg till ny form,
flyter in i varandra
upphäver och återfinner
varandra i något nytt
Formen vacklar inför färgens intensiva blick
och upplöses men förvandlar i sitt uppgivande
färg till nya former
form är färg
färg är sin form
Lager av skuggor
rymmer sjok av ljus
lager av mörker skalas av
i varje våg av ljus
Väggar av skugga
djupnar inemot grotta av ljus
Högresta berg av skugga
utan tydlig början eller slut
räfflade av tidens spår
försvinner bort mot en upplöst horisont.
Stumma men talande möten
tysta igenkännanden över tidens broar
mellan färgspråk och översättning i ljus
Jordskimmer och ljustyngd i det svävande diset
stråk av solguld på stengrå himmel
jord nära upplösning
Gulvit dimma över den stenlika
gråräfflade marken
ljus nära att dras ner i myllan
Nedmyllade sorger
gror i mörkertystnad
nedmyllade glädjeminnen
bultar under den frusna marken
som strax brister i grönska
Veermer
Skulptural stillhet
ljus som övergår
i andlöshet
i tystnad
där allt är sagt
innan vi ens behöver försöka säga något
Enkla åtbörder
igenkänning
yta och djup
fångad tid
och eviga åtbörder
skulpterade i färg.
B A C H
Porlande bäck –
klara vatten av ljusa toner
där himlen speglar sig
Lovprisningens katedraler –
vibrerar av ljus
genom seklerna
I en höstlik park,
färdas ett stråk av toner
som ett ljusskepp över himlen.
Genom århundraden plöjer det en bred fåra
av skönhet och liv
genom vardagens grus och sand
och blottlägger ådrorna i stenen
som andas av liv och skönhet
Det rycker mig loss ur nuets järngrepp
på väg till något
från något
och jag fångas av en alldeles klar ton
som fyller universum och mitt hjärta
Tonen växer i styrka
tills den landar andlöst
på mina läppar.
Lovsångerna stiger som ett mäktigt brus
genom seklerna
stämmor frigör sig tillsammans med andra
ur tidens och rummets begränsningar
och stiger som en ren klar låga av tacksamhet
Lovsångerna länkar den oändliga raden av röster
som genom seklerna lyfts i tillbedjan
för att ära Gud.
+
Ny avdelning. Bab(b)el.
I
Tystnaden bredde ut sig
som en öken
över det kollapsade högmodet,
det störtade tornet
byggt på lögner.
Man har sedan dess vandrat
över de ödsliga slätterna
och samlat skärvor som sammanfogats
till spruckna kärl
som inte håller vatten.
Mörker
speglas i dessa spillror
av döda ord.
Ord som dödar och skiljer
oss från varandra och Ordets givare.
De ville göra sig ett namn
utan att lyssna på Namngivarens ord,
och förstod inte heller
varandras språk
De hör,
men lyssnar inte,
de hör med öronen
men förstår inte med hjärtat.
De talade,
men vindarna
förde bort deras ord
så att de aldrig kunde sås i god jord
-Det du hörde var inte det han menade,
det du menade att hon sade var inte det hon sade
Språket stängdes mellan stumma hjärtan.
II
Negationerna kolliderade med varandra
missförstånden ökade med avståndet
tystnaden övertog ordens plats.
Vägen tillbaka till livet och språket
vaktas av keruber i glödande vitt.
Dörren öppnas bara för den som kan lösenordet:
DU, min Herre och min Gud.
Vägen leder nu till den plats
där vi hör någon tala
som en flödande vattenbäck,
klart, ljust, fullt av mening.
Ord av liv
som ger liv.
III
Vem överbryggar främlingskapets bråddjup
som det kollapsade tornet i Babel rev upp?
Han som älskar oss och skänker oss sin närvaro.
Vem överbryggar språkförbistringen?
Ordet
som
blev
kött
Han är den levande platsen som vi förlorade,
Eden,
men som uppsökte oss igen
med korsmärkta händer
Livets budskap är kodat i honom själv
som talade och det blev,
som talade för att Ordet
skulle vara vårt eviga ljus
Han har hjärtats ordbok som alla förstår,
Kärlekens språk och gärningar.
Vi fick ett nytt alfabet att stava på
och vi lärde oss att bygga meningar
som inte stod i vägen
för varandra
+
Inga stulna ord.
Lägg inte beslag på mina ord
och fängsla inte min tanke
innan du låtit dem stå på egna ben
dansa eller springa som de själva vill
innan du gör dem till dina
så till den grad att jag inte känner igen dem längre …
Tag emot mina ord
mig själv
och lyssna innan
din egen röst skuggar dem
och jag blir främmande för dem
när de förvandlats till något helt annat.
+
Vem tolkar?
I
Den frånvarande tolken
gav inte orden mening
Vilse i ordlöshetens labyrinter,
utlämnade till stumma
och skugglika gestalter
som förde bort oss till ett land
utan betydelse, utan mening,
utan gränser.
Dörrar var stängda mot himlens ljus,
ingen gick ut och in.
I tystnadens ödemark
föll natten in i oss.
Den närvarande tolken
andas orden fulla med liv
livgivande mening
som vi kan dela mellan varandra
som ett bröd.
II
Dörrar öppnades mot himlens oändlighet
där ljuset uppfyllde allt vi var och ska bli
Språket återfunnet och renat
språk som sjunger av sällhet
om Honom som talade och det blev
om Honom som älskade och gav sitt liv.
Signalement på den försvunne:
Hungrig, smutsig och vilsekommen, har förlorat hus och hem. Tillsammans med en kvinna som personen ömsom håller hårt i handen, ömsom grälar med. Vid direkta frågor om varför han hamnat i denna situation skyller han på kvinnan. De verkar inte kunna kommunicera utan talar förbi varandra. Kvinna skyller på någon annan, oklart vem?
Vad hade han sett? Varför han till stor del förlorat sitt språk? Han hade gömt sig under en längre tid och förlorat kontakten med omgivningen, kunde inte orientera sig, inte beskriva tingen eller förklara var han var. Det hade blivit så mörkt och kallt, upprepade han hela tiden.
Denne Adam hade gått i exil och visste inte längre var han hörde hemma. Hemmahörande i Babel?
Adam, kom hem, kom tillbaka hem till fadershuset.
Signalement vid återfinnandet:
Den förlorade personen återfunnen tillsammans med en annan man, en nära anhörig. Han skulle hjälpa dem hem, där de hörde hemma. Han visste vägen.
Men det var svårt att se något likhet. Den mannen utstrålade målmedvetenhet och kraft och visste vad han talade om. Hans kläder lyste på ett märkligt sätt, de var nästan självlysande när de gick ut i mörkret utanför.
ADAM, vad hände?
Jag förlorade också språket när den lysande porten stängdes. Vi kände värmen och ljuset försvinna bakom oss när vi gick in i skuggornas värld.
Den som inte höll ord förlorade sina ord, den som bröt det enda ord vi levde igenom blev stum
Språket vi förlorat väcktes bara ibland när vi efter en lång dags arbete kom till ro vid elden och kände stillheten omkring oss under den glittrande stjärnhimlen. Då formulerades ord i sånger, dikter, som handlade om längtan tillbaka.
Längtan drev oss till ett nytt slags språk, som försökte avbilda det vi upplevde direkt i paradiset. Det gick inte att fånga renheten, den direkta oförställda närvaron, glädjen över att finnas till, upptäcka världen. Allt var så nytt, så oskyldigt, så skimrande vackert och orden vi lärde oss då var ett med sitt föremål.
Det fanns inga skuggor där. Vi kastade inga skuggor, vi var bara genomlysta av Herrens närvaro. Men sedan fördunklades allt mer och mer, flöt ihop.
Ny avdelning. Guds Språk
Lektion i grammatik. Läsövning årskurs 1.
Jag ÄR den Jag ÄR
Jag älskar
dig.
Du är skapad för
att ta emot
min kärlek och mitt liv.
Jag talar,
du lyssnar
och jag visar dig
vem Jag ÄR
vem du är i min blick.
Mitt svar är
Amen,
det är sant,
låt det ske mig efter ditt ord.
Stavningsövning i Guds språk
Lär dig ABC. Årskurs 1.
A, Alef-Alfa
Han som är den förste,
som i begynnelsen var, och är
B, Bet-Beta
vi bor i Hans hus
G, Gimmel-Gamma
Han går oss till mötes
D, Dalet
dörren är öppen
Han tar emot oss
och sänder oss.
Årskurs 2. Fördjupad läsförståelse
Sonen talar Faderns språk
så att ett barn kan begripa
och synliggör honom
Han översätter det outsägliga
till språk vi kan förstå.
+
Lär dig läsa Hans språk,
förstå Hans tilltal
i de Ord som talar för evigt
och det språk som ropar från galaxer, blomblad
och inifrån ditt hjärta
som är tomt
utan sin skapare och Herre.
Han skriver sin kärlek med
VERSALER
över himlavalvet
i historien
i hjärtan.
Han bjuder upp subjekt och objekt till dans,
böjer verben så att de sjunger
lockar prepositionerna på rätt plats
och ger adjektiven ny färg och smak.
Manual för läsning. III
Lär dig läsa
genom att bokstavera exakt
så du inte lägger till något eget
eller drar ifrån ett iota
från vad talaren verkligen sade
Lär dig tolka
ett annat språk
genom att vilja veta vad orden
verkligen betyder
och gör dem sedan till dina egna
Lyssna efter hjärtemeningen
bakom orden
Tag vara på Ordet
som ditt hjärtas skatt
och bevara det
framför allt annat.
+
Språk III
Menar du allvar
Vill du verkligen lära känna mitt namn
bakom de synliga skrivtecknen
vill du lära dig koderna
som öppnar de förseglade breven
och lära dig orden utantill?
Behöver du min ordbok så mycket
som när du befinner dig i en främmande stad
och livet bokstavligen hänger på
att du kan göra dig förstådd?
+
Den två gånger födda människans språk
Du födde mig på nytt i din kärlek
för att jag skulle kunna leva med dig,
fri från mitt inkrökta jag.
Förundrad och tacksam
lär jag mig ditt språk
som genomlyser allt.
Från fångenskap till frihet
från död till liv
från mörker till ljus.
från hopplöshet till mening
från- till
ständigt på väg.
Väl använda bilder,
men ändå lika sanna.
—
Språket var tecken och bild i mänsklighetens begynnelse-
betydelsemättad, samlad.
Bilden blev bokstav, bokstäver i alfabet
och bilden uppstod igen
när språket var fyllt till bredden av mening
och återvände som bild, symbol
Tecken och ord är ett i Guds språk
betydelsmättat, samlat i den tydligaste
verkliga bilden för kärleken
KOrset
Ny, fanns inte med i manuset Axel ska skriva ut!
Ordet är oss så nära något kan komma
i vår mun, vår andning, vår kropp, blir liv i oss
Gud, den osynlige, som inte himlarna kan rymma
är oss så nära, på vår tunga
Ord , och bröd och vin
O MIrakel!!
+
Guds Spår
Du har lagt ut mirakelspår i universum
för att vi ska förstå att du har skapat allt,
doftspår i världen
för att vi ska vilja se din härlighet
ljusspår i den mörka dalen
för att vi ska hitta hem.
Du har lämnat blodsspår
för att vi ska veta att du lidit för oss och
med oss
och segrat.
I begynnelsen/Tid och evighet
Vid händelsehorisonten
omslöt de osynliga händerna
vår tillblivelse och vår framtid
Han
som räknar ljusåren
i sekunder
långa som evigheter
kände redan
varje andetag
i en svindlande rymd
som var varm av hans kärleks blick
Innan singulariteten
såg Han oss
redan präglade med
Sonens avbild.
Ordet
Guds skapande förnuft
blev ljus
som lyste upp vårt inre
och sträckte sig fram
till tidens yttersta spets
när Riket har kommit
och Han blivit allt i alla
Kärnan, tung av energi och mening,
som rymde hela kosmos
var bara en blek avglans
av glöden i din Sons ögon
som brann och brinner
starkare än nebulosor
i sin kärlek till dig och till oss
Pulserande ljus
genom oräkneliga vintergator
mätbart ljus som synliggör det osynliga
förnuft som skapat allt
Ljus är ordning, förnuft, mening
struktur av skapelsens byggstenar
i ofattbart intelligent planering
Ljusvågor som balanserar mellan materia och Ande
i en salig lek på glädjens rymdocean
Ljus rymmer gnistor av Skaparens lysande hand
+
I
begynnelsen
Gud
I begynnelsen skapade
Gud
I begynnelsen var Ordet
som bokstaverade allt till existens
fyllt av liv, ljus och mening
i varje stavelse, i varje atom
I begynnelsen var Guds Ande
ruvande över vattnen med liv
livets Ande som älskar
allt till liv och existens
Klockorna började ticka
och vår jord färdas nu
mellan två evigheter
före vår begynnelse
och efter att det sista sandkornet
runnit ut ur tidens stora timglas
+
Tankar
I mellanrummet,
rummet mellan oss
mötesplatsen
som inte är du eller jag
och både du och jag
och Någon helt annan.
Centralerspektiv och horisontlinje,
det som ger hela bilden djup.
Gud i djupet, på bredden och höjden
Gud
Guds hand som är full av ljus
avskärmar automatiskt skuggorna.
Tom-rum
rummet är tomt
när den närvarande
inte är här
Misströsta-
missa trösten
Förtrösta
bli tröstad före
av Honom som är all
trösts Gud..
Medvetande
med-vetande
veta med någon
med Honom som andades in sin livsande i oss
så att vi kunde förstå omvärlden
skapade oss till sin avbild efter Logos,
sin förnuftiga tanke och ord
som rymmer alla miraklers obegriplighet
skapade oss genom Ordet
gav oss Ordet
hans ljus så att vi skulle förstå..
Vittfamnande frihet
i Guds fasta hand.
Du började (om) så många gånger
att du hann fram till slutet
tidigare än andra.
Den osynliga väggen av stelnad tid
bakom vilken det levande vattnet porlar
Överlastade vingar, tyngda av ofrihet,
lyfter inte
En fallucka i själen
en förödelsens stormhärjade ödemark,
smärtpunkternas ihållande ton
i nattens ekande rum.
Men någon tar alltid emot
“en smärtornas man förtrogen med lidande”
Själens herde och vårdare,
o sköna namn!
+
Se dig inte tillbaka
mot det som Gud redan dömt till undergång
och låtit elden gå över
Du blir en saltstod om du ser dig tillbaka till det som Gud låtit eld komma över.
Se framåt,
det är Jesus som är framtiden
och nuet. Se på honom så ser du framåt.
Han blir ditt nu om du väljer att leva i honom varje stund. Det viktigaste för Gud och oss är att vi blir de vi nu är i Kr och ska vara, inte den vi var. Han ser oss i Kristus i ett evigt nu.
Markera övergångarna
från det döda livet
till det nya Livet,
av Ande och vatten födda
och bevarade i honom som ÄR,
i tacksamhet
i ständig hågkomst..
+
Förnyad
för vilken gång i ordningen?
Han som ÄR
har gjort det igen.
Bortom orden,
så långt bortom man kan komma är det vilsamt tyst
för att allt är sagt,
allt är förklarat.
Medvetande
med-vetande
av och med Honom
som andades in sin livsande i oss
så att vi kunde förstå omvärlden….
skapade oss till sin avbild efter Logos,
sin förnuftiga tanke och ord
som rymmer alla miraklers obegriplighet
skapade oss genom Ordet gav oss Ordet
hans ljus så att vi skulle förstå..
+
Den extatiska sakligheten
att ha sett Guds utsträckta kärlek
i Jesu händer på korset
och så träda ut ur mig själv,
honom till mötes.
Jesu sakliga extas på korset
att helt tömma sig,
gå ut ur sig själv till den förlorade människan
Saliga utgång och saliga ingång
i Guds Rike för oss förlorade.
Guds själavård
Inte ett ord om det förflutna sägs till den förlorade sonen
utan fadern öppnar dörren till framtiden
och ikläder honom den nya skapelsens klädnad.
Det blev ett stort kalas,
änglarna gladde sig i himmelriket.
+
Att enbart relatera till sig själv
är som att snurra runt sitt eget huvud i förhållande till kosmos.
När gick filmen över i svart-vitt och blev livet färglöst?
Du tappade bort prismat som fångade upp allt ljus i en samlad stråle
Varifrån kommer vårt behov av att avbilda, beskriva världen? Vi registrerar med våra sinnen men återger det vi upplever och erfar i ord, toner, bild: det är som om det blir riktigt stadfäst när vi återger det på olika sätt.
Gud gör egentligen samma sak. Han beskriver sin värld, sin verklighet för oss i ord och bilder, inte för sin skull men för att göra oss delaktiga. Hans ord stadfäster oss i hans verklighet, hans rike.
Vandrade med Gud i aftonsvalkan och talade med honom.
När han säger något sker det. Han sade “Jag ser dig” och då upplystes mitt väsen av hans kärleksfulla blick. När han säger något sker det. Jag var sedd, in i märgen sedd och älskad.
Han lyssnar verkligen och svarar. Behöver jag då längta efter en människas förståelse?
Han måste ibland titta bort när vi förnedras i synd och den gamla människan spelar ut hela sitt register. Han sörjer över att vi inte är de han skapat och återlöst oss till att vara. Men Han ser på sin Son och vet att en dag blir vi lika Honom, den dag då han skapar en ny himmel och jord där hans vilja sker fullkomligt, utan hinder, utan skuggor.
Vi måste också titta bort när våra närmaste och vi själva, faller tillbaka i gamla onda, såriga beteenden.
Vi får också se på hans Son och ha tålamod och veta att den dag kommer, då vi blir honom lika i Guds rike och det ondas dragningskraft är bruten.
Detta med Guds vilja. . .han vet ju vad som kommer att ske men i den fallna världen sker den inte alltid men så sammanlänkas allt, våra val, vårt lidande p g a andras synd, hur vi själva sårar och skadar, in i hans försyns väv.
Gud var verkligen med i det svåraste, när vi var övergivna, överlämnade åt mörkret, utsatta, maktlösa. Frågan varför besvaras alltid med hans närvaro, Jag är med dig.
Vi blir starka i motvinden.
Glädjen trotsar tyngdlagen
Tystnaden destillerar orden,
där Ordet hörs utan bitoner
Substans – – det som står under,
den som står under
och bär allt
Han som var upphöjd över alla
men klev djupast ner för
att rycka oss ur fördärvets grop
Döden möjliggör det stora utträdet ur förgängelsen
och in i friheten, Guds fulla verklighet.
Vi behöver inte frukta döden men frukta Gud
för att rätt kunna förvalta vårt liv.
+
Känslan av instängdhet här i tiden och alla begränsningar,
tonen djupast i hjärtat
som stammar från paradiset, att det är dit vi vill återvända och hör hemma.
+
Bara det Guds ord som man har i hjärtat och som blir prövat är det som verkligen blir till liv, till en del av en själv, blir rotat. Ständigt tillbaka till detta: om inte Ordet är mig nära och får dominera vad som är i hjärtat och kommer ur det, tar det gamla, invanda och destruktiva över.
+
Gud har alibi, men omvänt. Han var på mänsklighetens besudlade, blodbestänkta, av förbannelser stinkande, brottsplats, trots att han var helt oskyldig, Men han tog straffet på sig själv för att lyfta av denna ohyggliga tyngd från mänskligheten.
+
Vrid det fienden har i sin hand som vapen mot dig genom att låta Gud använda det istället.
+
Din stora synd kräver ju hans stora frälsning, dina sår kräver hans läkedom, dina misslyckanden kräver hans nåd. Fienden vill att vi ständigt skall plågas av oss själva, våra synder, sår och andras synder o sår. Gud vill att vi tar vår tillflykt till honom och överlämnar allt detta.
+
Egentligen spelar det ingen roll om vi haft det svårt eller bra innan vi omvändes till Kristus- vårt nya liv ska ändå vara i Honom. Genom hans blod är vi friköpta från det förflutnas makt. Vi har förflyttats från mörkrets välde till den Älskade Sonens rike.
Vi har förflyttats från vår psyko -sociala bakgrund med alla erfarenheter och vårt betvingande arv till livet i Anden. Att göra sig hemmastadd där är livets viktigaste fråga – vi gör oss redo för det himmelska livet hemma hos Gud genom att förbli i Ordet. Genom Guds Ord formas vi i Anden till att bli dem vi är i Kristus. Det är en vinning att ha övergått från vår gamla natur med allt vad den innebär av tvingande arv, miljö och erfarenheter.
Ack, ändå värker rötterna, smärtar ärren, ruvar mörkret under minnenas hinna.
+
Det ögonblick vi har
de andetag som är våra.
När tiden är slut
finns livet kvar. När vi minns finns inte tiden,
bara livet självt.
Det viktigaste- kärlekens ord och åtbörder.
Att varje dag få spegla sig i sanningens nådefulla ansikte
och vid livets slut se att sanningen gjorde mig fullkomligt fri.
Tillvarons innersta, t o m inskrivet i materien, är självuppgivande, eller en slags “död”. Vad gäller ljus t ex så är det de fotoner som absorberas, förlorar sitt egt liv, som har någon verkan.?????????
Blandat.
Vem menar du att jag är?
”Vem säger folket att Människosonen är?”
Vissa säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.” Han sade till dem: ”Och ni? Vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.”
För inte kommer väl Messias från Nasaret?
Men han talar ju med makt och myndighet
och den blinde Bartimeus blev ju botad från sin blindhet
Lasaros och änkans son i Nain blev t o m uppväckta från döden
Vi i Stora Rådet kan inte annat än riva sönder våra kläder inför denna hädelse..
han gjorde sig ju till Guds Son! Vem tror han att han är!
Vi är de som vet vem den enda Guden är.
Några andra röster : har ni väl sett Messias på galgbacken?
Skulle döda uppstå?
Den Filosofiska och Humanistiska akademin kan inte annat
än avfärda denna nyhet som. . dårskap.
Vem är väl denne som säger sig vara från Gud..
För oss är människan alltings mått och vi avfärdar begreppet Gud.
I synnerhet att de till på köpet skulle vara tre! Och att en av dem skulle dött
som en förbrytare på ett kors! Ska vi skratta eller gråta?
Är han inte bara en av de många Mästarna som skulle komma?
Jag känner inte den mannen!
Vem bryr sig….Jag måste hinna uppleva så mycket som möjligt och förverkliga mig själv innan jag dör.
Visst är han en lärare, kanske en profet.
Vad har han med mig att göra? Min vardag?
Petrus, en av lärjungarna som levde med Jesus i tre år, hörde honom tala, såg honom bota sjuka, förlåta och upprätta människor
Vem säger ni att jag är?
Vem säger du att jag är?
Vill du själv lyssna på vad jag säger?
Vill du lära känna mig?
Vill du pröva och se om min lära är från Gud?
Vill du komma till mig för att se var jag bor?
Vill du öppna dörren jag står utanför och knackar på?
Vill du komma till mig för att får liv?
———————-
Han som är skapelsens upphov, mening och mål
blir driven utanför stadsporten och avrättas som förbrytare.
Vem står ut med att se Guds ansikte så utlämnat, naket och sårat..
Vem kan vara mer utblottad än den Högstes Son, Kungars Kung,
född av Fadern i härlighetens ljus
och nu tillintetgjord av smärta och våld.
”Han var som en för vilken man skyler sitt ansikte”..
”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,
slagen för våra missgärningars skull.”
”Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig”.
+++
BIBELMEDITATIONER
Det har i alla tider funnits många uppfattningar om vad en människa är, från olika perspektiv och världsbilder. Aristoteles t ex, (384 f Kr- 322 f Kr) systematiserade dåtidens kunskap och bidrog till både vetenskap och humaniora och var en av giganterna i filosofins och vetenskapens historia, definierade vad en människa är på följande sätt: ”En tvåbent förnuftig varelse utan fjädrar.” Det kan ju inte motsägas, men tack vare Bibeln har vi så mycket mer att säga om saken.
Teologer och filosofer har grubblat över detta i alla århundraden, och den reflektionen lär fortsätta. Aposteln Paulus gav inte en systematisk framställning i ämnet utan skrev sina brev som missionär, apostel och teolog. De var inte avhandlingar i antropologi, men ändå finns det mycket att lära av hans skrifter, särskilt som de var inspirerad och auktoriserad litteratur från Högsta ort. Som SKapare är det bara Gud själv som verkligen vet vad en människa är, och framför allt vad hon var tänkt att vara innan det gick så fel med mänskligheten. Bara Gud själv har varit den fullkomliga Människan i och genom sin Son Jesus Kristus.
Till att börja med får man fastställa vilka begrepp han använde, och det var flera stycken. Han talade om kroppen, (soma) själen (psyche), pneuma (anden), sarx (köttet) , nous (sinne) kardia (hjärtat), den inre och yttre människan, den oandliga och andliga människan, den själiska och köttsliga människan.
Utgångspunkten för Paulus som jude och rotad i GT var alltid att se människan som en helhet, och sedan belysa livet från olika aspekter: vilka vi är i relation till Gud, till andra, oss själva och till världen i stort. På det sättet får vi med alla dimensioner av vår personlighet, och reducerar inte människan till t ex en biologisk/ varelse.
I vår ande är vi vända till Gud och i och genom vår själ och kropp är vi vända till omvärlden.
Sedan finns det en typ av ”andlighet” och religiositet som inte utgår från det Gud uppenbarat om sig själv genom Jesus Kristus, och den kan sägas vara mer själisk. Den utgår inte från den pånyttfödda människans relation med sin Skapare, Frälsare och Herre. Det är bara Jesus som uppenbarar sanningen om Gud Fadern och vad verkligt andligt liv är. Den själiska andligheten samarbetar också med den mörka andevärld som inte är underställd Jesu herravälde. Det präglas av lögn, bedrägeri, falska förespeglingar och mänsklig självcentrering.
Vad gäller Paulus antropologi så finns det en positiv och en negativ aspekt av vår sammansatta personlighet, beroende på vilken makt som människan är underställd. Om hon framför allt har rätt ställning inför Gud, som förlåten, gjord rättfärdig och upprättad, är hon i Kristus som Guds välsignade barn. Hon lyder Gud och hennes sammansatta personlighet har därmed fått rätt prioritering, ordning och lever i ett tillstånd av shalom, frid. Hon helgas genom den helige Andens verk i henne, vilket omfattar ande, själ och kropp.
+++
Förutsättningen är att ”den gamla människan” och ”syndens kropp” är korsfäst med Kristus och död, så att vi inte längre kan leva som slavar under synden. Antingen är vi slavar under syndens och dödens makt, eller också har vi genom dopet dött från detta genom förening med Jesu död (Rom 6). Det är Guds kärleks stora mirakel, att Jesu död för vår synd är vår räddning och befrielse. Synden är så absolut katastrofalt förstörande att det krävdes en radikal lösning: vi måste dö från den för att bli fria. Om inte Jesus dött för våra synd, hade vi dött i våra synder, vilket fått straff och skilsmässa från Gud i evighet som konsekvens.
Jesus dog för att tillintetgöra satan och syndens och dödens makt. Jesus dog för att vi skulle få leva, som förlåtna och nyskapade Guds barn och leva i hoppet om uppståndelsen. Jesus dog för att befria var och en av oss från syndens och dödens lag. Jesus dog för att rädda oss till Fadern och få evigt liv.
Bäst är att begrunda detta stora mysterium utifrån vad Paulus skrev: ”Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. Vi vet vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som död är friad från synd. Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi skall leva med honom” (Rom 6 :3-8).
Slutsatsen läser vi i v 11: ”Så skall ni också se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus”. Från Guds sida, rent ontologiskt är det så, och vi är det och lever utifrån denna välsignade position. Men det innebär inte att kampen om att leva ut denna verklighet, ”arbeta på vår frälsning”, är över. Tvärtom började den i dopet och fortsätter till uppståndelsens dag. Det går genom fostran, lidande, intensiv bön. Det vet vi alla.
En annan viktig del är också att vi dött bort från lagen (Rom 7). Paulus reder ut hur synd, lag och död också förhåller sig till varandra. Jag återkommer nog till det.
Både nous och kardia kännetecknar något slags centrum av personlighet, även om nous mer handlar om tankeverksamheten, förmågan att resonera och förstå. Det är nog så viktigt för en kristen.
Detta personliga centrum får då rätt inriktning när Jesus är Herre och människan lever av Guds ord. Där pågår den livsförvandlande processen att förvandlas genom sinnets förnyelse (Rom 12). Jag återkommer till detta.
Vad är en människa? Jag lämnar Paulus ett tag och citerar några rader ur Psaltaren 139.
Var och en av oss, med våra helt unika personligheter, kan se oss i spegeln varje morgon och säga detta: ”Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart, ja underbara är dina verk, min själ vet det så väl.”
Vi kan göra det för att vi är älskade av Gud, så ofattbart älskade av vår himmelske Fader, som gläder sig över oss. Vi är skapade av Gud, vilket betyder att det är hans planer, vilja och ledning som ytterst bestämmer vilka vi ska bli, inte enbart arv och miljö, släkthistoria osv. Han ger oss livet och vet från början hur många dagar vi ska få leva..
Allt vi är och har är en gåva från Gud. Enligt en gammal reformert bekännelse är meningen med vårt liv att förhärliga Gud och glädjas i honom för evigt. Det är fint uttryckt, tycker jag. Många skulle kanske säga att vi ska förverkliga oss själva, men det sker faktiskt på ett mer fullödigt sätt, när vi söker Gud först.
PSALT 139!!
I Jobs bok läser vi en annan tydlig beskrivning av Guds skaparverk: ”Du klädde mig med hud och kött och vävde mig samman av ben och senor. Liv och nåd gav du mig, din omsorg bevarade min ande” (10:11-12).
Från konceptionen är vi Guds skapelse, från foster till fullväxt människa, till åldrad, sjuk och döende, är vi hans unika skapelser med ett absolut värde. Inför hans ansikte lever vi och i hans varma händer vilar vårt liv, från början till slut.
Jag avslutar med de första ps 139!! 12 verserna som handlar om Guds fullkomliga kunskap om oss. Det är vår trygghet, att han vet allt om oss, vad vi tänker, säger, gör. Det kan göra många obekväma, att bara tänka på en kosmisk, gudomlig övervakning som registrerar allt. Men det är vår älskande Fader som är med oss, och som förstår det vi tänker och går igenom. Det är också nyttigt att tänka på att allt faktiskt antecknas och skrivs ner i böcker… Förtröstan och gudsfruktan, tro och ansvar, är inga motsatser, utan hör ihop i ett sunt trosliv.
Många känner nog till det citat som tillskrivits filosofen Sokrates: Känn dig själv! Det är naturligtvis något positivt men inte tillräckligt, enligt min mening. Gud erbjuder oss en annan väg, som uttrycks så här i Bibeln: Profeten Hosea: ”Låt oss lära känna Herren, ja, låt oss sträva efter att lära känna honom”. (6:3).
Jeremia: Så säger Herren : Den vise skall inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom.
Den som vill berömma sig, han skall berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är Herren , som verkar med nåd, rätt
och rättfärdighet på jorden. Ty däri har jag min glädje, säger Herren . (9:24)
Gud har själv gjort det möjligt för oss att få lära känna honom. Det är egentligt något oerhört, när man verkligen tänker efter. Det finns mycket att säga om detta, men jag börjar med det självklara. Hur går det till? Hur lär vi känna en person? Genom att verkligen vilja lyssna för det första, och sedan studera hur denne agerar. Det är samma sak med Gud. Vi lär känna honom genom att vilja lyssna. Han har dels talat till oss i sitt eget ord och visat vem han är genom att handla i historien. Det har sedan trovärdiga vittnen som varit med om detta, skrivit ner. Det kulminerade när Guds egen Son, Jesus, kom till världen för att göra honom känd för oss. En av de människor som såg och hörde Jesus, lärjungen och aposteln Johannes, skrev så här i sitt första brev:
”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: 2 Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. 3 Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. 4 Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig.
De såg och hörde Jesus och har berättat om det för oss. Därför kan vi tro på deras tillförlitliga vittnesbörd. Vi hör bokstavligen Gud själva tala genom Bibelns böcker och ser honom agera. Det är så vi lär känna honom, och målet för det är gemenskap med honom själv.
Vi vet nog alla hur det känns när någon tittar på oss utan att verkligen se oss. Uppmärksamheten är egentligen på annat håll, intresset saknas. Men den som verkligen ser sin medmänniska vill bejaka henne som person, vill veta något om henne. Den som ser bjuder in till gemenskap. Likgiltighet och ointresse kan få stora negativa effekter.
Att få bekräftelse, bli visad intresse och respekt är nödvändigt för varje människa. Ytterst är det visserligen bara Gud Fadern själv som kan bekräfta vår djupaste identitet som hans älskade barn i Kristus. Bara han kan fylla de djupaste behovet av kärlek, närvaro, tröst och hopp. Men vi behövs också för att förmedla Guds kärlek till andra, se dem.
Att vilja se någon annan är också att träda ur sitt eget jags cirkel och ge denne utrymme, plats. Det är kärlekens väg till den andre, sin medmänniska. Att inte se eller bara titta utan att vilja se, är ego-centreringens kännetecken.
Detta gäller också hur vi förhåller oss till Gud. Är vi intresserade av att lära känna honom eller likgiltiga?
I Johannesevangeliet och breven återkommer verbet ”att se” många gånger. Det är detta seende som vill veta mer om Jesus och lära känna honom. Det handlar om detta öppna, intresserade seende, som vill följa honom för att se vem han är.
I det andra kapitlet finns en så fin skildring av när Jesus kallar sina lärjungar.
Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. 36 När han såg Jesus komma gående, sade han: ”Se Guds Lamm!” 37 De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus.
38 Jesus vände sig om och såg att de följde honom, och han frågade dem: ”Vad söker ni?” De svarade: ”Rabbi” – det betyder lärare – ”var bor du?” 39 Han sade till dem: ”Kom och se!” Då gick de med honom och såg var han bodde, och de stannade hos honom den dagen.
Jag tror inte det bara handlar om huset Jesus bodde i , utan om honom själv, vem han var. De ville lära känna honom, lyssna på honom.
Så är det med Gud, han vill att också vi kommer och ser var Jesus bor, vem han är som Guds Son och vår Herre. Han vill inte att vi bara tittar som hastigast och helt ytligt, och går vidare med vårt eget. Gud vill alltid möta oss. Han ser oss som ingen människa kan göra. Han ser rakt igenom oss, vilka vi egentligen är på insidan. Det kunde vara skrämmande om nu inte Guds blick var så full av kärlek, nåd och välvilja. Det är den, samtidigt som den hjälper oss att se sanningen om oss själva och därför också be om hans hjälp, hans räddning.
Livet innehåller en del paradoxer, särskilt när det gäller tiden. Om vi blir 75 år gamla har vi haft 25 000 dagar att leva, och den som vill kan räkna ut hur många timmar det blir. Det är hur som helst en lång tid, även om man bortser från sömn, transporter, vardagsbestyr, och ändå upplever vi ofta att livet är kort och går fort.
Vad är det då vi verkligen minns när vi tittar tillbaka? Det kan också ge lite vägledning om vad som egentligen är väsentligt och hur vi ska kunna samla våra krafter för att ta vara på detta.
Nu bortser jag från skapande, arbete, natur-och kulturupplevelser och tänker mest på det som har med känslor, relationer och upplevelser att göra, på gott och ont. Vi minns kärlek, goda gärningar och omtanke som visats oss och räknar det som det mest värdefulla och vackraste i livet. Förhoppningsvis finns det människor som också tänker med tacksamhet och värme på det goda vi gjort mot dem.
Eftersom kärleken är bland det viktigaste för alla människor (förutom god hälsa, drägliga livsvillkor i ett fungerande samhälle, frihet osv) så är det säkert det vi minns mest, den vi fick och den vi inte fick. Minnen kan ju också göra ont om de mest handlat om brist, saknad, smärta i relationer.
Vad gör vi då med allt detta? Går till vår himmelske Fader och ber om nåd för det som smärtar och skaver och tackar för den kärlek och godhet vi fått ta emot, och söker möjlighet att göra gott mot andra.
Hebr 4: När vi nu har en stor överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. 15 Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd. 16 Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.
Hos Gud, i Hans fullkomliga kärlek finns läkedom och tröst för brustna hjärtan. Jesus är och har allt vi behöver för att försonas med vårt eget liv, med missräkningar och motgångar, förlorade tillfällen, bortkastad tid. Vi får leva i försoningens verklighet, som Jesus gjorde möjlig genom sin död på korset i ofattbar kärlek. Då får det förflutna, nuet och framtiden ett helt annat ljus. Då lyser hoppet om fullkomlig upprättelse, befrielse och helande hos Jesus i kampen och svårigheterna.
Det viktigaste och mest väsentliga är GRATIS, är nåd. Vi kan aldrig kvalificera oss för den höga ställning vi fått av nåd, som Guds älskade, förlåtna och upprättade barn.
Vi har fått den största gåvan, Guds kärlek, och genom hans liv och kraft kan vi vara generösa och förlåta och välsigna andra.
+++
I GUDS EVIGHET
I evigheternas evigheter talade Fadern och sade: Min älskade Son
Vi är ett. Han har alltid bott vid Faderns hjärta. Han ser mig själv i honom, han ser sig själv i Fadern och de människor Gud ska skapa skulle avbilda den älskade SOnen, återspegla honom och få dras in i kärlekens kraftfält.
Bara Gud kan vara riktig människa..Sonen är ju den perfekta avbilden, modellen, för vad en människa ska vara.
Guds VÄSEN ÄR RELATION, ÄR KÄRLEK. DÄRFÖR ÄR HANS EGENSKAPER GODHET, NÅD, TROFASTHET. Gud är i sitt väsen det han är i sin existens på ett fullkomligt sätt. Det finns en absolut och total överensstämmelse mellan det Gud ÄR och GÖR.
Det var evigheter innan tidens klockor började ticka i kosmos böljande hav av gaser, grundämnen,
Det var evigheter innan Fadern sade: Varde min Sons liv människornas ljus
Ta emot Liv av Mitt Liv, ande från min mun, Ord från min Sons innersta.
Logos är fiat lux i skapelsen, det ljus som tänds i människans inre
Gud blev så tydlig, så synlig, att det bländade oss. Är han för nära, för tydlig i sina anspråk? Det är bättre att hålla honom på avstånd så att vi får svängrum att leva vårt liv som vi vill, göra som vi vill. Är det måhända bättre att hålla oss till en tänkt gudsbild, på lagom avstånd ifrån vårt liv?
Gud har kommit för nära för somliga. BLev han för mänsklig för oss, i sin blödande utblottelse för vår skull. Gud på ett kors.
M ville ha ett intellektuellt svar på sina frågor, en ideologi, men fick en existentiell verklighet som rör vid hennes egen.
Livets blinda meningslöshet i slumpens värld, omgivna av ett intet.