Det nästan färdiga manuset till Dikter och Stycken. II

Min nya diktsamling.   Språk och Spår.

Innehåll:

Dikter I och II

Möten (med Turner, Vermeer och Bach).

Språk-/Babel och Logos.

Levande Språk. Lektion i Guds grammatik

Spår / Guds spår.

Tankar.

Bibelmeditationer. 

Minnen av liv.

Det sitter i händerna –

minnena av kärlek, närhet,

vatten, hud, bröd, sol, sten, gräs, träd, snäckor, blommor.

Händerna som bevarar minnen som orden inte kan rymma,

knäppta till bön, vilande efter arbetet, öppna för beröring.

Händer minns långt efter att orden tystnat.

De bevarar sina hemligheter.

Jesus bar all världens nöd i sina

starka och ömma händer,

de genomborrades för vår räddnings skull

och bär dessa kärlekens ärr i evighet.

Våra händer i hans händer

omslutna,  tröstade, styrkta.

+

Som man ropar får man svar

Våra liv hänger på en tråd

i det stora mörka omkring oss-

den oändliga rymden

som ekar av tomhet.

Livstråden,

så skör och ändå stark

förbunden med lika tillfälliga trådar

i ett namnlöst kosmos

som snurrar mellan två intigheter

singulariteter och tillfälligheter 

med döden som slutpunkt..

Vem bryr sig om vår korta stund här?

Finns det något mer än gasmoln, stjärnhopar, galaxer i oändlighet?

Vår ande ropar – 

och kosmos

tiger.

Ja, våra liv hänger på en tråd

men hålls av en stark hand

som väver samman alla trådar

i sin stora mönster.

Livstråden

så skör och så stark,

förbunden med andra trådar

i Guds försyn,

hans underbara väv 

där hans rikes Rikes konturer blir tydliga

i all sin härlighet och vishet

bortom gasmoln, stjärnhopar och galaxer.

Guds egen Sons liv

hängde också på en tråd

hållen av Faderns starka händer

genom lidandet och döden.

Han för oss fram till uppståndelsens härlighet

och livet hos Fadern.

Han vakar över oss och vill vårt liv,

att det ska bära hans kärleks insegel för evigt

Han är där 

och svarar när vår ande ropar 

i natten och lyser

vägen hem.

+

Sekunderna som droppar av silver på en tråd

tycks sväva i luften.

Samla ögonblicken på den osynliga kedjan

som kommer att lysa med ett stilla sken i skymningen

innan de dunstar bort under tidens brännande sol.

Tiden tömmer sig på  minnen

rakt ner i oss.

Du

Du lyssnar till tystnadens ton mellan mina ord

Du läser ordens insida

Du tolkar mig

så att jag förstår mig själv bättre.

Du omskapar mig 

för ditt rikes verklighet.

Du Är

mitt hem som jag bär med mig

och som jag är på väg emot

Du ÄR

mitt levande hem 

bland världens myller

Du bor i mig

med ditt ljus

din frid

din kärlek.

Därför är

jag hemma.

Du är mitt hem

som jag bär med mig vart jag går

vid främmande städer och okända stränder

Du är mitt levande hem

där din frid och glädje råder

som inga inkräktare kan nå.

+

Du människobarn, 

som inte förmår att se mer än en springa

av ljusets spektrum och hela verkligheten.

Du kan använda ditt mikroskop men ser ändå inte livets insida

Du kan skåda ut i stjärnevärlden med ett teleskop

men ser ändå inte meningen med allt.

Hur kan du omfatta Skaparens upphöjda härlighet?

Med hans Ord i hjärtat behöver du inte fråga

ska jag söka i himlen eller nere på jorden..

Sök inte efter honom

som ger liv och anda åt allt

i det som bara är materia

utan betrakta och se,

spåra hans närvaro

från atomernas ordnade hopar

till stjärnhoparnas katedraler

Allt talar om hans härlighet

från den minsta atom till galax

och i boken som kan läsas

med ord som inte bara är trycksvärta

utan ande och liv

och ger liv och ande.

Sommarkväll. 

Mättad av dofter, fågelsång, vibrerande liv.

Obeskrivlig skönhet. 

I varje andetag- ett med allt. 

Fylld till bredden av liv.

Men 

himmel, jord och hav förblir för trångt ändå..

Det är en försmak, 

en svag skugga av härligheten som väntar.

Bara i Guds närvaro

är fullkomnad salighet

verklig frihet.

++

Orden har blivit för små

för att kunna bära vindarna i mitt bröst,

för att kunna mäta hur djup friden är i djupet,

hur saligt hjärtat är i den Älskades närvaro.

De kan bara peka på Honom

som gjort allt detta.

Hans glädje trotsar tyngdlagen –

den rinner upp bortom tid och rum

i ett evigt källsprång av ljus

vars syster är den stora friden.

Hans kärlek är starkare än döden

Hans liv är för evigt 

obeskrivligt underbart.

Så tom världen är utan sin Skapare

när vi inte ser Honom genom hans verk

Han är osynlig för oss i sin skönhet och storhet

och gör sig osynlig för alla som menar sig vara sig själva nog,

men närmare oss än vi är oss själva

när han blir vårt allt, 

vårt liv.

Bror och syster

Broder förtröstan

spelar på strängar av eld

i den mörkaste natten

och hoppet, hans syster,

sjunger fram ljuset

innan gryningen kommit

Ljusspår. I

Du bor i ett ljus dit ingen kan komma

men ditt ljus har färdats

från evigheten fram till mina ögon

i denna stund

när jag ser din strålglans i allt.

Du har färdats från evighetens rike

på dammiga vägar

ner i djupa dalar

upp på höga berg

ända fram till korset

där vi såg din kärlek.

Det är du som har färdats

på ljusets osynliga vinge

från din evighet

för att fylla mig

med dig själv –

o salighet!

Ditt ljus trängde genom världens kompakta mörker

som en pil av din kärlek

när din Son kom

och älskade oss tillbaka till dig.

Ljusets efterklang-

den skapade världens skönhet och ordning.

Din kärleks efterklang-

tonar genom tid och rymd

och möter oss nu.

Ditt verk på korset

färdas genom tid och rum 

genom Andens vind

och landar i sargade själar

sjuka liv.

Ljusspår. II 

DU är ljus

från dig utgår det ljus

som lyser upp våra tankar och ögon

Dig kan vi inte se

för att ditt ansiktes härlighet och helighet

skulle bränna oss till aska

men vi värms av elden

i din Son,

som transponerar ditt ljus till vår tonart

så att vi kan sjunga.

Ljuset var först

sedan beskuggades livet av lögnen

Lögnarens sken som var och är mörker i sin kärna

Ditt ljus är sanning

visar det som är

utan skuggor.

+

Före och efter.

Märkt. 

Del I

Dödsmärkt från födseln

brännmärkt av mörker

Men den starkare plundrade fångvaktarens hus

och befriade den fångna.

Nu –

livsmärkt från den nya födelsen

gjord hel av honom som är världens ljus.

Frihet är proklamerad och stadfäst

för evigt.

Del II

Falluckan i själen

kulhål i hjärtat vid födelsen eller redan i moderlivet

Därför ha det alltid blåst genom alla springor

Vem öppnade den

vem sköt…??

Men jag vet vem som stängde den

och öppnade sin dörr mot livet

Hål i själen, ekande tomrum utan liv, kärlek, mening

fylldes av mörker och kyla

innan Guds ljus lyste upp dem,

fyllde dem så hålen försvann.

Närvarons mirakel

nådens förvandlingar

++

När förlorade livet sina färger och blev grått?

Varför slocknade stjärnan och vägen blev dunkel,

stegen smärtade på stenig stig.

Du glömde prismat av ljus du tidigare såg allt igenom,

som du fick som gåva,

den skimrande stenen av kristall

som släpper igenom ljuset som inte är synligt för ögat.

Vad hindrade dig i steget ut mot friheten?

Varför stannade du och slutade leva?

Du frös fast i det som aldrig blev av 

och blev det olevda livets fånge.

+

Lång natts färd mot dag  ??

Det ljusnar alltmer 

vid källan

Renspolad från det förflutnas väv

Från fångenskapen

till friheten

som har ett namn

i vars kärlek jag lever.

+

Din nåd är nu, 

är här, är evig. 

Den övertäcker de skrämmande djupen.

Din kärlek omsluter de svindlande höjderna

din närvaro överbryggar avgrunden av frågor

din godhet läker levandets smärta

din glädje jublar mot oss i livets skönhet.

+

Hemkomst 

I

Högresta berg,

djupa skogars tystnad

vidsträckta dalar

stilla floder..

Uråldriga boplatser 

för sånger som färdats långväga

under stjärnbeströdd himmel,

för toner som stigit likt sökarljus

vid slocknande eldar 

mot den mörka horisonten.  

Ständig längtan tillbaka till Eden, 

den plats som strålade av Hans Ord

och mättades av hans närvaro.

Han hade vandrat där i skymningen

för att möta dem 

men funnit svekets bortvända blick,

och trädgården stängdes för lång tid.

Hemligheten förseglades,

keruber vaktar nu dörren till Livets träd.

Människohjärtat hade nu slocknat 

som en fallande stjärna i natten.                 

Hans Röst, majestätisk och ändå öm,

var nu bara ett avlägset eko 

under den långa ökenvandringens tid.

Men minnet av hans närvaro

drev dem vidare att söka sig tillbaka.

Sedan dess stiger sångerna som lågor

mot natthimlen,

brinnande av saknad.

Nätternas rad förlorar sig i fjärran

med svårtydda tecken,

inristade i tystnaden.

Men dagarna går mot ljuset

med löftesordet

om att den stängda dörren 

en dag skulle öppnas igen,

inifrån skulle den öppnas.

Lång natts färd mot dag –

Morgon har kommit

och likväl är det natt,

så löd det späda hoppets röst

från fjärran.

II

Vandrare, vem bjöd dig staven 

och manade dig att söka vidare,

vem tecknade det förlorades skönhet

i så lysande färger att det inte gick att glömma dem,

en bild som ständig lyste igenom det du såg

utmed dagarnas brusande flod

i nattens orörliga tystnad? 

Vem viskade ständigt-

dra vidare, bryt upp, du är inte framme,

dröj ej kvar för länge 

så att bilden bleknar till en drömbild bara,

eller bilden blir det verkliga 

där du slår dig till ro. 

Väg, 

stenig för att du inte ska dröja för länge,

jämn ibland för att du ska finna vila för att orka vidare 

Hem-lighet och helighet

för stor för att förstås

men tillräcklig för att fylla

ett människohjärta

Du som sjunger sånger i natten,

Du som spelar den bärande 

tonen som sträcker sig 

som en lysande pil mot horisonten. 

Du väntar vid hemkomsten

på dem du sände ut i världens vimmel

för att de skulle förstå och veta att 

de verkligen var helt vilse utan Dig. 

O, Du som är vår källa och visar vägen

till det gömda men inte glömda hemmet

där ljusets upprinnelse kan ses

helt utan skuggor,

där ordet klingar rent som en klocka.

Där Du är 

vilar himlen i en skugglös frid 

Där Du är

är hemkomst, är salighet.  

+

Övergångarna genom vatten-

från främlingsland till det utlovade landet

från slaveri till frihet.

Född av vatten och Ande 

av Ordet till liv.

Vatten som sköljer ren, 

Anden som ger liv. 

++

Ny avdelning. Dikter II

Bruden

Bruden håller elden brinnande de långa timmarna

i nattens tystnad.

Hon väntar och gör sig beredd

för Brudgummens ankomst.

Bruden vakar vid orden

som andra inte ens brytt sig om att läsa och förstå,

de brinner som facklor i mörkret.

Oljan ska inte sina,

natten ska inte släcka hoppets låga.

Hans ljus har redan besegrat mörkret.

”Väktare, vad lider natten?

Väktare, vad är kvar av natten?”

12 Väktaren svarar:

”Morgon kommer,

ändå är det natt.”

Brudgummens kärlek har fångat hennes hjärta

och snart får hon se honom,

ansikte mot ansikte.

Och jag hörde en stark röst från tronen: 

”Se! Nu står Guds boning  bland människorna. 

Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, 

och Gud själv ska vara hos dem. 

4 Och han ska torka alla tårar från deras ögon. 

Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.”

DIKTER III

När dagen släckts

har du ditt ljus tänt-

det slocknar aldrig.

Jag kommer till dig som alltid-

och under av nåd-

du är där

ditt ljus lyser lika starkt

samma ljus som beledsagade mina drömmar

och väckte mig i gryningens ljus.

Dagens bördor faller av, 

allt bleknar i din närvaros ljus

När dagen släcks och allt levande sveps in i mörker

har Du din lampa tänd.

Jag kommer till Dig- 

och förunderliga nåd –

Du är där som alltid, lika trofast

DU är där innan jag kommer

eftersom Du ÄR 

och Ditt ljus brinner med oförminskad styrka

samma ljus som väckte mig innan gryningsljuset.

Du vars kärlek inte kan beskrivas eller mätas

Du trofaste, gode Fader och Gud.

Allt bleknar i din närvaros ljus

solens sken från zenit

jordens skönhet och förfärlighet.

+

Räddning

Räddad och bärgad ur stormigt hav 

till en stark och trygg klippa i vindarnas kaos. 

förd från mörkrets boning

till den ljusaste plats man kan tänka sig, 

och ännu ljusare är den,

omsluten av Ljuset i egen hög person.

Tid och evighet/ Nu och alltid

I

Nuets eviga punkt

Skaparens tempus

Han som är och var och skall komma

i ett evigt nu

Han som är från evighet

kommer oss till mötes från framtiden

nu och här.

Han omsluter oss på alla sidor

”En sådan kunskap är mig alltför underbar,

den är så hög

att jag ej kan förstå den.”

Vad är väl tid och rum för honom?

Det är vår hemvist en kort tid

men nu kliver vi snart ut i hans frihet

in i hans liv

i evighet.

II

Nu,

ska vi snart klä av oss dessa begränsningar

som en sliten klädnad

hos honom som ÄR

och vi får bli det vi var ämnade

att vara från begynnelsen

sådana som tillber honom

och gläds i honom för evigt.

+++

Vad väger ljuset?

Ingenting

Det färdas snabbast av allt

och omfamnar det förflutna och framtiden

i ett evigt nu,

är lätt som en fjärilsvinges beröring

men tyngre än mörkret

i sin livbärande kärna

Vad väger mörkret?

Ingenting

absolut ingenting i sin absoluta orörlighet

men bär ändå på den största tyngden

i sitt ljuslösa skal.

Vem väger ljuset

och mörkret i sin hand

tid och evighet?

Den Evige, som ger namn åt allt

och mått och tal.

Det oändligt stora

och minsta

är lika lätt 

i hans allmakts hand.

+

Den gåtfulla tiden

Tillbaka till begynnelsen löper tiden emot mig

framifrån 

Nuets skälvning på tidens hav.

Tiden och rummet är en kapsel i kosmos

för Guds eviga kärlek

att nå oss i vår kroppslighet.

Sonen översätter Faderns osynliga väsen och egenskaper

till vår kroppslighet och tidslighet.

. . . Och så går tiden och med den går jag vidare 

mot den punkt där den upphör för mig och det eviga blir mitt nu. 

Med den så går smärtan längre bort från sina rötter, 

sorgen från tårarnas källa, mörkret från djupen.

++

Tidens sand rinner mellan mina fingrar

 som möjlighet och krav

TIdens strand vetter mot det oändliga som en gåva

TIdens rand slutar inte vid intet

utan vid allt som ska börja på riktigt

när allt är återställt som det var tänkt från början

Varje morgon sköljer Guds nåd bort gårdagens sand som skaver.

Hans Jag Är ställer in vår klocka på rätt tid. 

Gårdagen är förbi och morgondagen har vi inte sett

Hans nåd vilar över dem.

Guds Jag Är

i hans eviga presens

är vi förlåtna, älskade.

NY avdelning .Möte med konst och musik

Turner/ Ljusets gestaltningar

Flytande former

lyfter, svävar,  sjunker och landar

upplöses i ljus

blir ljus

Formlöshetens spektrum

övergår i färg

skalor som stiger och faller

från vitt till svart

Form förvandlas till färg

färg till ny form,

flyter in i varandra

upphäver och återfinner

varandra i något nytt

Formen vacklar inför färgens intensiva blick

och upplöses men förvandlar i sitt uppgivande

färg till nya former

form är färg

färg är sin form

Lager av skuggor

rymmer sjok av ljus

lager av mörker skalas av

i varje våg av ljus

Väggar av skugga

djupnar inemot grotta av ljus

Högresta berg av skugga

utan tydlig början eller slut

räfflade av tidens spår

försvinner bort mot en upplöst horisont.

Stumma men talande möten

tysta igenkännanden över tidens broar

mellan färgspråk och översättning i ljus

Jordskimmer och ljustyngd i det svävande diset

stråk av solguld på stengrå himmel

jord nära upplösning

Gulvit dimma över den stenlika

gråräfflade marken

ljus nära att dras ner i myllan

Nedmyllade sorger

gror i mörkertystnad

nedmyllade glädjeminnen

bultar under den frusna marken

som strax brister i grönska

Veermer

Skulptural stillhet

ljus som övergår

i andlöshet

i tystnad

där allt är sagt

innan vi ens behöver försöka säga något

Enkla åtbörder

igenkänning

yta och djup 

fångad tid

och eviga åtbörder

skulpterade i färg.

B A C H

Porlande bäck –

klara vatten av ljusa toner

där himlen speglar sig

Lovprisningens katedraler –

vibrerar av ljus

genom seklerna

I en höstlik park, 

färdas ett stråk av toner 

som ett ljusskepp  över himlen.

Genom århundraden plöjer det en bred fåra

av skönhet och liv

genom vardagens grus och sand

och blottlägger ådrorna i stenen

som andas av liv och skönhet

Det rycker mig loss ur nuets järngrepp

på väg till något

från något

och jag fångas av en alldeles klar ton

som fyller universum och mitt hjärta

Tonen växer i styrka

tills den landar andlöst 

på mina läppar.

Lovsångerna stiger som ett mäktigt brus

genom seklerna

stämmor frigör sig tillsammans med andra

ur tidens och rummets begränsningar

och stiger som en ren klar låga av tacksamhet

Lovsångerna länkar den oändliga raden av röster

som genom seklerna lyfts i tillbedjan

för att ära Gud.

+

Ny avdelning.  Bab(b)el.

I

Tystnaden bredde ut sig

som en öken

över det kollapsade högmodet,

det störtade tornet

byggt på lögner.

Man har sedan dess vandrat

över de ödsliga slätterna

och samlat skärvor som sammanfogats

till spruckna kärl

som inte håller vatten.

Mörker

speglas i dessa spillror

av döda ord.

Ord som dödar och skiljer

oss från varandra och Ordets givare.

De ville göra sig ett namn 

utan att lyssna på Namngivarens ord,

och förstod inte heller

varandras språk

De hör, 

men lyssnar inte,

de hör med öronen

men förstår inte med hjärtat.

De talade,

men vindarna

förde bort deras ord 

så att de aldrig kunde sås i god jord

-Det du hörde var inte det han menade,

det du menade att hon sade var inte det hon sade

Språket stängdes mellan stumma hjärtan.

II

Negationerna kolliderade med varandra

missförstånden ökade med avståndet

tystnaden övertog ordens plats.

Vägen tillbaka till livet och språket

vaktas av keruber i glödande vitt.

Dörren öppnas bara för den som kan lösenordet: 

DU, min Herre och min Gud.

Vägen leder nu till den plats

där vi hör någon tala

som en flödande vattenbäck,

klart, ljust, fullt av mening.

Ord av liv

som ger liv.

III

Vem överbryggar främlingskapets bråddjup

som det kollapsade tornet i Babel rev upp? 

Han som älskar oss och skänker oss sin närvaro.

Vem överbryggar språkförbistringen?

Ordet

som

blev

kött

Han är den levande platsen som vi förlorade,

Eden,

men som uppsökte oss igen

med korsmärkta händer

Livets budskap är kodat i honom själv

som talade och det blev,

som talade för att Ordet

skulle vara vårt eviga ljus

Han har hjärtats ordbok som alla förstår,

Kärlekens språk och gärningar.

Vi fick ett nytt alfabet att stava på

och vi lärde oss att bygga meningar

som inte stod i vägen

för varandra 

+

Inga stulna ord. 

Lägg inte beslag på mina ord 

och fängsla inte min tanke

innan du låtit dem stå på egna ben

dansa eller springa som de själva vill

innan du gör dem till dina

så till den grad att jag inte känner igen dem längre  …

Tag emot mina ord

mig själv

och lyssna innan

din egen röst skuggar dem

och jag blir främmande för dem 

när de förvandlats till något helt annat.

+

Vem tolkar?

I

Den frånvarande tolken

gav inte orden mening

Vilse i ordlöshetens labyrinter,

utlämnade till stumma

och skugglika gestalter

som förde bort oss till ett land

utan betydelse, utan mening, 

utan gränser.

Dörrar var stängda mot himlens ljus,

ingen gick ut och in.

I tystnadens ödemark

föll natten in i oss.

Den närvarande tolken

andas orden fulla med liv

livgivande mening

som vi kan dela mellan varandra

som ett bröd.

II

Dörrar öppnades mot himlens oändlighet

där ljuset uppfyllde allt vi var och ska bli

Språket återfunnet och renat

språk som sjunger av sällhet

om Honom som talade och det blev

om Honom som älskade och gav sitt liv.

Signalement på den försvunne:

Hungrig, smutsig och vilsekommen, har förlorat hus och hem. Tillsammans med en kvinna som personen ömsom håller hårt i handen, ömsom grälar med. Vid direkta frågor om varför han hamnat i denna situation skyller han på kvinnan. De verkar inte kunna kommunicera utan talar förbi varandra. Kvinna skyller på någon annan, oklart vem?

Vad hade han sett? Varför han till stor del förlorat sitt språk? Han hade gömt sig under en längre tid och förlorat kontakten med omgivningen, kunde inte orientera sig, inte beskriva tingen eller förklara var han var. Det hade blivit så mörkt och kallt, upprepade han hela tiden. 

Denne Adam hade gått i exil och visste inte längre var han hörde hemma. Hemmahörande i Babel? 

Adam, kom hem, kom tillbaka hem till fadershuset.

Signalement vid återfinnandet:

Den förlorade personen återfunnen tillsammans med en annan man, en nära anhörig. Han skulle hjälpa dem hem, där de hörde hemma. Han visste vägen. 

Men det var svårt att se något likhet. Den mannen utstrålade målmedvetenhet och kraft och visste vad han talade om. Hans kläder lyste på ett märkligt sätt, de var nästan självlysande när de gick ut i mörkret utanför.

ADAM, vad hände? 

Jag förlorade också språket när den lysande porten stängdes. Vi kände värmen och ljuset försvinna bakom oss när vi gick in i skuggornas värld.  

Den som inte höll ord förlorade sina ord, den som bröt det enda ord vi levde igenom blev stum

Språket vi förlorat väcktes bara ibland när vi efter en lång dags arbete kom till ro vid elden och kände stillheten omkring oss under den glittrande stjärnhimlen. Då formulerades ord i sånger, dikter, som handlade om längtan tillbaka. 

Längtan drev oss till ett nytt slags språk, som försökte avbilda det vi upplevde direkt i paradiset. Det gick inte att fånga renheten, den direkta oförställda närvaron, glädjen över att finnas till, upptäcka världen. Allt var så nytt, så oskyldigt, så skimrande vackert och orden vi lärde oss då var ett med sitt föremål.

Det fanns inga skuggor där. Vi kastade inga skuggor, vi var bara genomlysta av Herrens närvaro. Men sedan fördunklades allt mer och mer, flöt ihop.

Ny avdelning. Guds Språk

Lektion i grammatik.  Läsövning årskurs 1. 

Jag ÄR den Jag ÄR

Jag älskar

dig.

Du är skapad för

att ta emot

min kärlek och mitt liv.

Jag talar, 

du lyssnar

och jag visar dig

vem Jag ÄR

vem du är i min blick.

Mitt svar är 

Amen, 

det är sant, 

låt det ske mig efter ditt ord.

Stavningsövning i Guds språk

Lär dig ABC. Årskurs 1.

A, Alef-Alfa

Han som är den förste, 

som i begynnelsen var, och är

B, Bet-Beta

vi bor i Hans hus

G, Gimmel-Gamma

Han går oss till mötes

D, Dalet

dörren är öppen

Han tar emot oss

och  sänder oss.

Årskurs 2. Fördjupad läsförståelse

Sonen talar Faderns språk

så att ett barn kan begripa

och synliggör honom 

Han översätter det outsägliga

till språk vi kan förstå.

+

Lär dig läsa Hans språk,

förstå Hans tilltal

i de Ord som talar för evigt

och det språk som ropar från galaxer, blomblad

och inifrån ditt hjärta

som är tomt

utan sin skapare och Herre.

Han skriver sin kärlek med

VERSALER

över himlavalvet

i historien

i hjärtan.

Han bjuder upp subjekt och objekt till dans,

böjer verben så att de sjunger

lockar prepositionerna på rätt plats

och ger adjektiven ny färg och smak.

Manual för läsning. III

Lär dig läsa

genom att bokstavera exakt

så du inte lägger till något eget

eller drar ifrån ett iota

från vad talaren verkligen sade

Lär dig tolka

ett annat språk

genom att vilja veta vad orden

verkligen betyder

och gör dem sedan till dina egna

Lyssna efter hjärtemeningen

bakom orden

Tag vara på Ordet

som ditt hjärtas skatt

och bevara det

framför allt annat.

+

Språk III

Menar du allvar

Vill du verkligen lära känna mitt namn

bakom de synliga skrivtecknen

vill du lära dig koderna

som öppnar de förseglade breven

och lära dig orden utantill?

Behöver du min ordbok så mycket

som när du befinner dig i en främmande stad

och livet bokstavligen hänger på

att du kan göra dig förstådd?

+

Den två gånger födda människans språk

Du födde mig på nytt i din kärlek

för att jag skulle kunna leva med dig,

fri från mitt inkrökta jag.

Förundrad och tacksam

lär jag mig ditt språk

som genomlyser allt.

Från fångenskap till frihet

från död till liv

från mörker till ljus.

från hopplöshet till mening

från- till

ständigt på väg.

Väl använda bilder,

men ändå lika sanna.

Språket var tecken och bild i mänsklighetens begynnelse-

betydelsemättad, samlad.

Bilden blev bokstav, bokstäver i alfabet

och bilden uppstod igen 

när språket var fyllt till bredden av mening

och återvände som bild, symbol

Tecken och ord är ett i Guds språk

betydelsmättat, samlat i den tydligaste

verkliga bilden för kärleken

KOrset

Ny, fanns inte med i manuset Axel ska skriva ut!

Ordet är oss så nära något kan komma

i vår mun, vår andning, vår kropp, blir liv i oss

Gud, den osynlige, som inte himlarna kan rymma

är oss så nära, på vår tunga

Ord , och bröd och vin

O MIrakel!!

+

Guds Spår

Du har lagt ut mirakelspår i universum

för att vi ska förstå att du har skapat allt,

doftspår i världen

för att vi ska vilja se din härlighet

ljusspår i den mörka dalen

för att vi ska hitta hem.

Du har lämnat blodsspår

för att vi ska veta att du lidit för oss och

med oss 

och segrat.

I begynnelsen/Tid och evighet

Vid händelsehorisonten

omslöt de osynliga händerna

vår tillblivelse och vår framtid

Han

som räknar ljusåren

i sekunder

långa som evigheter

kände redan

varje andetag

i en svindlande rymd

som var varm av hans kärleks blick

Innan singulariteten

såg Han oss

redan präglade med

Sonens avbild.

Ordet

Guds skapande förnuft

blev ljus

som lyste upp vårt inre

och sträckte sig fram

till tidens yttersta spets

när Riket har kommit

och Han blivit allt i alla

Kärnan, tung av energi och mening,

som rymde hela kosmos

var bara en blek avglans

av glöden i din Sons ögon

som brann och brinner

starkare än nebulosor

i sin kärlek till dig och till oss

Pulserande ljus

genom oräkneliga vintergator

mätbart ljus som synliggör det osynliga

förnuft som skapat allt

Ljus är ordning, förnuft, mening

struktur av skapelsens byggstenar

i ofattbart intelligent planering

Ljusvågor som balanserar mellan materia och Ande

i en salig lek på glädjens rymdocean

Ljus rymmer gnistor av Skaparens lysande hand

+

I

begynnelsen

Gud

I begynnelsen skapade

Gud

I begynnelsen var Ordet

som bokstaverade allt till existens

fyllt av liv, ljus och mening

i varje stavelse, i varje atom

I begynnelsen var Guds Ande

ruvande över vattnen med liv

livets Ande som älskar

allt till liv och existens

Klockorna började ticka

och vår jord färdas nu

mellan två evigheter

före vår begynnelse

och efter att det sista sandkornet

runnit ut ur  tidens stora timglas

+

Tankar

I mellanrummet,

rummet mellan oss

mötesplatsen

som inte är du eller jag

och både du och jag

och Någon helt annan.

Centralerspektiv och horisontlinje,

det som ger hela bilden djup.

Gud i djupet, på bredden och höjden

Gud 

Guds hand som är full av ljus

avskärmar automatiskt skuggorna.

Tom-rum

rummet är tomt

när den närvarande

inte är här

Misströsta-

missa trösten

Förtrösta

bli tröstad före

av Honom som är all

trösts Gud..

Medvetande

med-vetande

veta med någon

med Honom som andades in sin livsande i oss

så att vi kunde förstå omvärlden

skapade oss till sin avbild efter Logos,

sin förnuftiga tanke och ord

som rymmer alla miraklers obegriplighet

skapade oss genom Ordet

gav oss Ordet

hans ljus så att vi skulle förstå..

Vittfamnande  frihet

i Guds fasta hand.

Du började (om) så många gånger

att du hann fram till slutet

tidigare än andra.

Den osynliga väggen av stelnad tid

bakom vilken det levande vattnet porlar

Överlastade vingar, tyngda av ofrihet,

lyfter inte 

En fallucka i själen

en förödelsens stormhärjade ödemark,

smärtpunkternas ihållande ton

i nattens ekande rum.

Men någon tar alltid emot

“en smärtornas man förtrogen med lidande”

Själens herde och vårdare, 

o sköna namn!

+

Se dig inte tillbaka

mot det som Gud redan dömt till undergång

och låtit elden gå över

Du blir en saltstod om du ser dig tillbaka till det som Gud låtit eld komma över.

Se framåt, 

det är Jesus som är framtiden

och nuet. Se på honom så ser du framåt. 

Han blir ditt nu om du väljer att leva i honom varje stund. Det viktigaste för Gud och oss är att vi blir de vi nu är i Kr och ska vara, inte den vi var. Han ser oss i Kristus i ett evigt nu.

Markera övergångarna

från det döda livet

till det nya Livet,

av Ande och vatten födda

och bevarade i honom som ÄR,

i tacksamhet

i ständig hågkomst..

+

Förnyad

för vilken gång i ordningen? 

Han som ÄR 

har gjort det igen.

Bortom orden, 

så långt bortom man kan komma är det vilsamt tyst

för att allt är sagt,

allt är förklarat.

Medvetande 

med-vetande

av och med Honom 

som andades in sin livsande i oss

så att vi kunde förstå omvärlden….

skapade oss till sin avbild efter Logos, 

sin förnuftiga tanke och ord

som rymmer alla miraklers obegriplighet

skapade oss genom Ordet gav oss Ordet

hans ljus så att vi skulle förstå..

+

Den extatiska sakligheten

att ha sett Guds utsträckta kärlek

i Jesu händer på korset

och så träda ut ur mig själv,

honom till mötes.

Jesu sakliga extas på korset

att helt tömma sig,

gå ut ur sig själv till den förlorade människan

Saliga utgång och saliga ingång

i Guds Rike för oss förlorade.

Guds själavård

Inte ett ord om det förflutna sägs till den förlorade sonen

utan fadern öppnar dörren till framtiden

och ikläder honom den nya skapelsens klädnad.

Det blev ett stort kalas,

änglarna gladde sig i himmelriket.

+

Att enbart relatera till sig själv

är som att snurra runt sitt eget huvud i förhållande till kosmos.

När gick filmen över i svart-vitt och blev livet färglöst?

Du tappade bort prismat som fångade upp allt ljus i en samlad stråle                        

Varifrån kommer vårt behov av att avbilda, beskriva världen? Vi registrerar med våra sinnen men återger det vi upplever och erfar i ord, toner, bild: det är som om det blir riktigt stadfäst när vi återger det på olika sätt.

Gud gör egentligen samma sak. Han beskriver sin värld, sin verklighet för oss i ord och bilder, inte för sin skull men för att göra oss delaktiga. Hans ord stadfäster oss i hans verklighet, hans rike. 

Vandrade med Gud i aftonsvalkan och talade med honom.

När han säger något sker det. Han sade “Jag ser dig” och då upplystes mitt väsen av hans kärleksfulla blick. När han säger något sker det. Jag var sedd, in i märgen sedd och älskad.

Han lyssnar verkligen och svarar. Behöver jag då längta efter en människas förståelse?

Han måste ibland titta bort när vi förnedras i synd och den gamla människan spelar ut hela sitt register. Han sörjer över att vi inte är de han skapat och återlöst oss till att vara. Men Han ser på sin Son och vet att en dag blir vi lika Honom, den dag då han skapar en ny himmel och jord där hans vilja sker fullkomligt, utan hinder, utan skuggor.

Vi måste också titta bort när våra närmaste och vi själva, faller tillbaka i gamla onda, såriga beteenden. 

Vi får också se på hans Son och ha tålamod och veta att den dag kommer, då vi blir honom lika i Guds rike och det ondas dragningskraft är bruten.

Detta med Guds vilja. . .han vet ju vad som kommer att ske men i den fallna världen sker den inte alltid men så sammanlänkas allt, våra val, vårt lidande p g a andras synd, hur vi själva sårar och skadar, in i hans försyns väv.

Gud var verkligen med i det svåraste, när vi var övergivna, överlämnade åt mörkret, utsatta, maktlösa. Frågan varför besvaras alltid med hans närvaro, Jag är med dig. 

Vi blir starka i motvinden. 

Glädjen trotsar tyngdlagen

Tystnaden destillerar orden,

där Ordet hörs utan bitoner

Substans – – det som står under,

den som står under

och bär allt

Han som var upphöjd över alla

men klev djupast ner för

att rycka oss ur fördärvets grop

Döden möjliggör det stora utträdet ur förgängelsen

och in i friheten, Guds fulla verklighet.

Vi behöver inte frukta döden men frukta Gud

för att rätt kunna förvalta vårt liv.

+

Känslan av instängdhet här i tiden och alla begränsningar,

tonen djupast i hjärtat

som stammar från paradiset, att det är dit vi vill återvända och hör hemma.

+

Bara det Guds ord som man har i hjärtat och som blir prövat är det som verkligen blir till liv, till en del av en själv, blir rotat. Ständigt tillbaka till detta: om inte Ordet är mig nära och får dominera vad som är i hjärtat och kommer ur det, tar det gamla, invanda och destruktiva över.

+

Gud har alibi, men omvänt. Han var på mänsklighetens besudlade, blodbestänkta, av förbannelser stinkande, brottsplats, trots att han var helt oskyldig, Men han tog straffet på sig själv för att lyfta av denna ohyggliga tyngd från mänskligheten.

+

Vrid det fienden har i sin hand som vapen mot dig genom att låta Gud använda det istället.

+

Din stora synd kräver ju hans stora frälsning, dina sår kräver hans läkedom, dina misslyckanden kräver hans nåd. Fienden vill att vi ständigt skall plågas av oss själva, våra synder, sår och andras synder o sår. Gud vill att vi tar vår tillflykt till honom och överlämnar allt detta.

+

Egentligen spelar det ingen roll om vi haft det svårt eller bra innan vi omvändes till Kristus- vårt nya liv ska ändå vara i Honom. Genom hans blod är vi friköpta från det förflutnas makt. Vi har förflyttats från mörkrets välde till den Älskade Sonens rike. 

Vi har förflyttats från vår psyko -sociala bakgrund med alla erfarenheter och vårt betvingande arv till livet i Anden. Att göra sig hemmastadd där är livets viktigaste fråga – vi gör oss redo för det himmelska livet hemma hos Gud genom att förbli i Ordet. Genom Guds Ord formas vi i Anden till att bli dem vi är i Kristus. Det är en vinning att ha övergått från vår gamla natur med allt vad den innebär av tvingande arv, miljö och erfarenheter.

Ack, ändå värker rötterna, smärtar ärren, ruvar mörkret under minnenas hinna.

+

Det ögonblick vi har

de andetag som är våra.

När tiden är slut

finns livet kvar. När vi minns finns inte tiden,

bara livet självt.

Det viktigaste- kärlekens ord och åtbörder.

Att varje dag få spegla sig i sanningens nådefulla ansikte

och vid livets slut se att sanningen gjorde mig fullkomligt fri. 

Tillvarons innersta, t o m inskrivet i materien, är självuppgivande, eller en slags “död”. Vad gäller ljus t ex så är det de fotoner som absorberas, förlorar sitt egt liv, som har någon verkan.?????????

Blandat.

Vem menar du att jag är?

”Vem säger folket att Människosonen är?”

Vissa säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.”  Han sade till dem: ”Och ni? Vem säger ni att jag är?”  Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.”

För inte kommer väl Messias från Nasaret?

Men han talar ju med makt och myndighet

och den blinde Bartimeus blev ju botad från sin blindhet

Lasaros och änkans son i Nain blev t o m uppväckta från döden

Vi i Stora Rådet kan inte annat än riva sönder våra kläder inför denna hädelse.. 

han gjorde sig ju till Guds Son! Vem tror han att han är!

Vi är de som vet vem den enda Guden är.

Några andra röster : har ni väl sett Messias på galgbacken?

Skulle döda uppstå?

Den Filosofiska och Humanistiska akademin kan inte annat

än avfärda denna nyhet som. . dårskap.

Vem är väl denne som säger sig vara från Gud..

För oss är människan alltings mått och vi avfärdar begreppet Gud.

I synnerhet att de till på köpet skulle vara tre! Och att en av dem skulle dött

som en förbrytare på ett kors! Ska vi skratta eller gråta?

Är han inte bara en av de många Mästarna som skulle komma?

Jag känner inte den mannen!

Vem bryr sig….Jag måste hinna uppleva så mycket som möjligt och förverkliga mig själv innan jag dör.

Visst är han en lärare, kanske en profet.

Vad har han med mig att göra? Min vardag?

Petrus, en av lärjungarna som levde med Jesus i tre år, hörde honom tala, såg honom bota sjuka, förlåta och upprätta människor 

Vem säger ni att jag är?

Vem säger du att jag är?

Vill du själv lyssna på vad jag säger?

Vill du lära känna mig?

Vill du pröva och se om min lära är från Gud?

Vill du komma till mig för att se var jag bor?

Vill du öppna dörren jag står utanför och knackar på?

Vill du komma till mig för att får liv?

———————-

Han som är skapelsens upphov, mening och mål

blir driven utanför stadsporten och avrättas som förbrytare.

Vem står ut med att se Guds ansikte så utlämnat, naket och sårat..

Vem kan vara mer utblottad än den Högstes Son, Kungars Kung,

född av Fadern i härlighetens ljus

och nu tillintetgjord av smärta och våld.

”Han var som en för vilken man skyler sitt ansikte”..

”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,

slagen för våra missgärningars skull.”

”Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig”.

BIBELMEDITATIONER

Det har i alla tider funnits många uppfattningar om vad en människa är, från olika perspektiv och världsbilder.  Aristoteles t ex,  (384 f Kr- 322 f Kr)  systematiserade dåtidens kunskap och bidrog till både vetenskap och humaniora och var en av giganterna i filosofins och vetenskapens historia, definierade vad en människa är på  följande sätt:  ”En tvåbent förnuftig varelse utan fjädrar.”    Det kan ju inte motsägas, men tack vare Bibeln har vi så mycket mer att säga om saken. 

Teologer och filosofer har grubblat över detta i alla århundraden, och den reflektionen lär fortsätta. Aposteln Paulus gav inte en systematisk framställning i ämnet utan skrev sina brev som missionär, apostel och teolog. De var inte avhandlingar i antropologi, men ändå finns det mycket att lära av hans skrifter, särskilt som de var inspirerad och auktoriserad litteratur från Högsta ort. Som SKapare är det bara Gud själv som verkligen vet vad en människa är, och framför allt vad hon var tänkt att vara innan det gick så fel med mänskligheten. Bara Gud själv har varit den fullkomliga Människan i och genom sin Son Jesus Kristus. 

Till att börja med får man fastställa vilka begrepp han använde, och det var flera stycken. Han talade om kroppen, (soma) själen (psyche), pneuma (anden), sarx (köttet) , nous (sinne) kardia (hjärtat), den inre och yttre människan, den oandliga och andliga människan, den själiska och köttsliga människan.

Utgångspunkten för Paulus som jude och rotad i GT  var alltid att se människan som en helhet, och sedan belysa livet från olika aspekter: vilka vi är i relation till Gud, till andra, oss själva och till världen i stort. På det sättet får vi med alla dimensioner av vår personlighet, och reducerar inte människan till t ex en biologisk/ varelse.

I vår ande är vi vända till Gud och i och genom vår själ och kropp är vi vända till omvärlden.

Sedan finns det en typ av ”andlighet” och religiositet som inte utgår från det Gud uppenbarat om sig själv genom Jesus Kristus, och den kan sägas vara mer själisk. Den utgår inte från den pånyttfödda människans relation med sin Skapare, Frälsare och Herre.   Det är bara Jesus som uppenbarar sanningen om Gud Fadern och vad verkligt andligt liv är. Den själiska andligheten samarbetar också med den mörka andevärld som inte är underställd Jesu herravälde. Det präglas av lögn, bedrägeri, falska förespeglingar och mänsklig självcentrering.

Vad gäller Paulus antropologi så finns det en positiv och en negativ aspekt av vår sammansatta personlighet, beroende på vilken makt som människan är underställd. Om hon framför allt har rätt ställning inför Gud, som förlåten, gjord rättfärdig och upprättad, är hon i Kristus som Guds välsignade barn. Hon lyder Gud och hennes sammansatta personlighet har därmed fått rätt prioritering, ordning och lever i ett tillstånd av shalom, frid. Hon helgas genom den helige Andens verk i henne, vilket omfattar ande, själ och kropp.

+++

Förutsättningen är att ”den gamla människan” och ”syndens kropp” är korsfäst med Kristus och död, så att vi inte längre kan leva som slavar under synden. Antingen är vi slavar under syndens och dödens makt, eller också har vi genom dopet dött från detta genom förening med Jesu död (Rom 6). Det är Guds kärleks stora mirakel, att Jesu död för vår synd är vår räddning och befrielse. Synden är så absolut katastrofalt förstörande att det krävdes en radikal lösning: vi måste dö från den för att bli fria. Om inte Jesus dött för våra synd, hade vi dött i våra synder, vilket fått straff och skilsmässa från Gud i evighet som konsekvens. 

Jesus dog för att tillintetgöra satan och syndens och dödens makt. Jesus dog för att vi skulle få leva, som förlåtna och nyskapade Guds barn och leva i hoppet om uppståndelsen. Jesus dog för att befria var och en av oss från syndens och dödens lag. Jesus dog för att rädda oss till Fadern och få evigt liv.

Bäst är att begrunda detta stora mysterium utifrån vad Paulus skrev: ”Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. Vi vet vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som död är friad från synd. Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi skall leva med honom” (Rom 6 :3-8).

Slutsatsen läser vi i v 11: ”Så skall ni också se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus”. Från Guds sida, rent ontologiskt är det så, och vi är det och lever utifrån denna välsignade position. Men det innebär inte att kampen om att leva ut denna verklighet, ”arbeta på vår frälsning”, är över. Tvärtom började den i dopet och fortsätter till uppståndelsens dag. Det går genom fostran, lidande, intensiv bön. Det vet vi alla.

En annan viktig del är också att vi dött bort från lagen (Rom 7). Paulus reder ut hur synd, lag och död också förhåller sig till varandra. Jag återkommer nog till det.

Både nous och kardia kännetecknar något slags centrum av personlighet, även om nous mer handlar om tankeverksamheten, förmågan att resonera och förstå. Det är nog så viktigt för en kristen.

Detta personliga centrum får då rätt inriktning när Jesus är Herre och människan lever av Guds ord. Där pågår den livsförvandlande processen att förvandlas genom sinnets förnyelse (Rom 12). Jag återkommer till detta.

Vad är en människa? Jag lämnar Paulus ett tag och citerar några rader ur Psaltaren 139. 

Var och en av oss, med våra helt unika personligheter, kan se oss i spegeln varje morgon och säga detta: ”Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart, ja underbara är dina verk, min själ vet det så väl.”

Vi kan göra det för att vi är älskade av Gud, så ofattbart älskade av vår himmelske Fader, som gläder sig över oss.  Vi är skapade av Gud, vilket betyder att det är hans planer, vilja och ledning som ytterst bestämmer vilka vi ska bli, inte enbart arv och miljö, släkthistoria osv. Han ger oss livet och vet från början hur många dagar vi ska få leva..

Allt vi är och har är en gåva från Gud. Enligt en gammal reformert bekännelse är meningen med vårt liv att förhärliga Gud och glädjas i honom för evigt. Det är fint uttryckt, tycker jag. Många skulle kanske säga att vi ska förverkliga oss själva, men det sker faktiskt på ett mer fullödigt sätt, när vi söker Gud först.

PSALT 139!!

I Jobs bok läser vi en annan tydlig beskrivning av Guds skaparverk: ”Du klädde mig med hud och kött och vävde mig samman av ben och senor. Liv och nåd gav du mig, din omsorg  bevarade min ande” (10:11-12).

Från konceptionen är vi Guds skapelse, från foster till fullväxt människa, till åldrad, sjuk och döende, är vi hans unika skapelser  med ett absolut värde. Inför hans ansikte lever vi och i hans varma händer vilar vårt liv, från början till slut.

Jag avslutar med de första ps 139!! 12 verserna som handlar om Guds fullkomliga kunskap om oss. Det är vår trygghet, att han vet allt om oss, vad vi tänker, säger, gör. Det kan göra många obekväma, att bara tänka på en kosmisk, gudomlig övervakning som registrerar allt. Men det är vår älskande Fader som är med oss, och som förstår det vi tänker och går igenom. Det är också nyttigt att tänka på att allt faktiskt antecknas och skrivs ner i böcker… Förtröstan och gudsfruktan, tro och ansvar, är inga motsatser, utan hör ihop i ett sunt trosliv.

Många känner nog till det citat som tillskrivits filosofen Sokrates: Känn dig själv! Det är naturligtvis något positivt men inte tillräckligt, enligt min mening. Gud erbjuder oss en annan väg, som uttrycks så här i Bibeln: Profeten Hosea: ”Låt oss lära känna Herren, ja, låt oss sträva efter att lära känna honom”. (6:3).

Jeremia: Så säger Herren : Den vise skall inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom.

Den som vill berömma sig, han skall berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är Herren , som verkar med nåd, rätt

och rättfärdighet på jorden. Ty däri har jag min glädje, säger Herren . (9:24)

Gud har själv gjort det möjligt för oss att få lära känna honom. Det är egentligt något oerhört, när man verkligen tänker efter. Det finns mycket att säga om detta, men jag börjar med det självklara. Hur går det till? Hur lär vi känna en person? Genom att verkligen vilja lyssna för det första, och sedan studera hur denne agerar. Det är samma sak med Gud. Vi lär känna honom genom att vilja lyssna. Han har dels talat till oss i sitt eget ord och visat vem han är genom att handla i historien. Det har sedan trovärdiga vittnen som varit med om detta, skrivit ner. Det kulminerade när Guds egen Son, Jesus, kom till världen för att göra honom känd för oss. En av de människor som såg och hörde Jesus, lärjungen och aposteln Johannes, skrev så här i sitt första brev:

”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: 2 Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. 3 Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. 4 Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig.

De såg och hörde Jesus och har berättat om det för oss. Därför kan vi tro på deras tillförlitliga vittnesbörd. Vi hör bokstavligen Gud själva tala genom Bibelns böcker och ser honom agera. Det är så vi lär känna honom, och målet för det är gemenskap med honom själv. 

Vi vet nog alla hur det känns när någon tittar på oss utan att verkligen se oss. Uppmärksamheten är egentligen på annat håll, intresset saknas.  Men den som verkligen ser sin medmänniska vill bejaka henne som person, vill veta något om henne. Den som ser bjuder in till gemenskap.  Likgiltighet och ointresse kan få stora negativa effekter. 

Att få bekräftelse, bli visad intresse och respekt är nödvändigt för varje människa. Ytterst är det visserligen bara Gud Fadern själv som kan bekräfta vår djupaste identitet som hans älskade barn i Kristus. Bara han kan fylla de djupaste behovet av kärlek, närvaro, tröst och hopp. Men vi behövs också för att förmedla Guds kärlek till andra, se dem.

Att vilja se någon annan är också att träda ur sitt eget jags cirkel och ge denne utrymme, plats. Det är kärlekens väg till den andre, sin medmänniska. Att inte se eller bara titta utan att vilja se, är ego-centreringens kännetecken. 

Detta gäller också hur vi förhåller oss till Gud. Är vi intresserade av att lära känna honom eller likgiltiga?

I Johannesevangeliet och breven återkommer verbet ”att se” många gånger. Det är detta seende som vill veta mer om Jesus och lära känna honom. Det handlar om detta öppna, intresserade seende, som vill följa honom för att se vem han är.

I det andra kapitlet finns en så fin skildring av när Jesus kallar sina lärjungar.

Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. 36 När han såg Jesus komma gående, sade han: ”Se Guds Lamm!” 37 De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus.

38 Jesus vände sig om och såg att de följde honom, och han frågade dem: ”Vad söker ni?” De svarade: ”Rabbi” – det betyder lärare – ”var bor du?” 39 Han sade till dem: ”Kom och se!” Då gick de med honom och såg var han bodde, och de stannade hos honom den dagen.

Jag tror inte det bara handlar om huset Jesus bodde i , utan om honom själv, vem han var. De ville lära känna honom, lyssna på honom. 

Så är det med Gud, han vill att också vi kommer och ser var Jesus bor, vem han är som Guds Son och vår Herre. Han vill inte att vi bara tittar som hastigast och helt ytligt, och går vidare med vårt eget. Gud vill alltid möta oss. Han ser oss som ingen människa kan göra. Han ser rakt igenom oss, vilka vi egentligen är på insidan. Det kunde vara skrämmande om nu inte Guds blick var så full av kärlek, nåd och välvilja. Det är den, samtidigt som den hjälper oss att se sanningen om oss själva och därför också be om hans hjälp, hans räddning.

Livet innehåller en del paradoxer, särskilt när det gäller tiden. Om vi blir 75 år gamla har vi haft 25 000 dagar att leva, och den som vill kan räkna ut hur många timmar det blir. Det är hur som helst en lång tid, även om man bortser från sömn, transporter, vardagsbestyr, och ändå  upplever vi ofta att livet är kort och går fort.

Vad är det då vi verkligen minns när vi tittar tillbaka? Det kan också ge lite vägledning om vad som egentligen är väsentligt och hur vi ska kunna samla våra krafter för att ta vara på detta.

Nu bortser jag från skapande, arbete, natur-och kulturupplevelser och tänker mest på det som har med känslor, relationer och upplevelser att göra, på gott och ont. Vi minns kärlek, goda gärningar och omtanke som visats oss och räknar det som det mest värdefulla och vackraste i livet. Förhoppningsvis finns det människor som också tänker med tacksamhet och värme på det goda vi gjort mot dem.

Eftersom kärleken är bland det viktigaste för alla människor (förutom god hälsa, drägliga livsvillkor i ett fungerande samhälle, frihet osv) så är det säkert det vi minns mest, den vi fick och den vi inte fick. Minnen kan ju också göra ont om de mest handlat om brist, saknad, smärta i relationer.

Vad gör vi då med allt detta? Går till vår himmelske Fader och ber om nåd för det som smärtar och skaver och tackar för den kärlek och godhet vi fått ta emot, och söker möjlighet att göra gott mot andra.

Hebr 4: När vi nu har en stor överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. 15 Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd. 16 Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.

Hos Gud, i Hans fullkomliga kärlek finns läkedom och tröst för brustna hjärtan. Jesus är och har allt vi behöver för att försonas med vårt eget liv, med missräkningar och motgångar, förlorade tillfällen, bortkastad tid. Vi får leva i försoningens verklighet, som Jesus gjorde möjlig genom sin död på korset i ofattbar kärlek. Då får det förflutna, nuet och framtiden ett helt annat ljus. Då lyser hoppet om fullkomlig upprättelse, befrielse och helande hos Jesus i kampen och svårigheterna.

Det viktigaste och mest väsentliga är GRATIS, är nåd. Vi kan aldrig kvalificera oss för den höga ställning vi fått av nåd, som Guds älskade, förlåtna och upprättade barn.

Vi har fått den största gåvan, Guds kärlek, och genom hans liv och kraft kan vi vara generösa och förlåta och välsigna andra.

+++

I GUDS EVIGHET

I evigheternas evigheter talade Fadern och sade: Min älskade Son

Vi är ett. Han har alltid bott vid Faderns hjärta. Han ser mig själv i honom, han ser sig själv i Fadern och de människor Gud ska skapa skulle avbilda den älskade SOnen, återspegla honom och få dras in i kärlekens kraftfält.

Bara Gud kan vara riktig människa..Sonen är ju den perfekta avbilden, modellen, för vad en människa ska vara. 

Guds VÄSEN ÄR RELATION, ÄR KÄRLEK. DÄRFÖR ÄR HANS EGENSKAPER GODHET, NÅD, TROFASTHET. Gud är i sitt väsen det han är i sin existens på ett fullkomligt sätt. Det finns en absolut och total överensstämmelse mellan det Gud ÄR och GÖR.

Det var evigheter innan tidens klockor började ticka i  kosmos böljande hav av gaser, grundämnen, 

Det var evigheter innan Fadern sade: Varde min Sons liv människornas ljus

Ta emot Liv av Mitt Liv, ande från min mun, Ord från min Sons innersta.

Logos är fiat lux i skapelsen, det ljus som tänds i människans inre

Gud blev så tydlig, så synlig, att det bländade oss. Är han för nära, för tydlig i sina anspråk? Det är bättre att hålla honom på avstånd så att vi får svängrum att leva vårt liv som vi vill, göra som vi vill. Är det måhända bättre att hålla  oss till en tänkt gudsbild, på lagom avstånd ifrån vårt liv?

Gud har kommit för nära för somliga. BLev han för mänsklig för oss, i sin blödande utblottelse för vår skull. Gud på ett kors.

M ville ha ett intellektuellt svar på sina frågor, en ideologi, men fick en existentiell verklighet som rör vid hennes egen. 

Livets blinda meningslöshet i slumpens värld, omgivna av ett intet