Vi människor växer nog aldrig ifrån fascinationen inför en bra och spännande berättelse. Nu inför sommarledigheten är det gott att läsa sig igenom traven med böcker som väntar, lyssna på ljudböcker och/eller podcasts i hängmattan. Det finns mycket att välja på, men här vill jag bara ge några tips. Jag läser om Ringens brödrarskap av J R R Tolkien nu i sommar och det är en stor läsupplevelse, särskilt i den senaste översättningen. Det är alltid givande att läsa om visa böcker, man uppskattar dem ofta mer om de är riktigt bra.
Det är ju en urgammal företeelse att berätta och lyssna på berättelser som är välskrivna, spännande och lär oss något om vad det är att vara människa. Vi behöver identifiera oss med andra, gärna personer som trots kamp och lidande till sist övervinner svåra omständigheter. Vi kan förstå våra egna existentiella frågor lite bättre då, få överblick och inspiration med hjälp av berättelser, som inga abstrakta och teoretiska resonemang kan erbjuda.
Det ligger så djupt i oss att få ta del av gemensamma förebilder och särskilt då berättelser eller verkliga händelser som handlar om hjältar, de som hjälper/räddar andra med risk för sitt eget liv, som löser problem. Nästan all litteratur har en grundstruktur med vissa motiv: den gode, den onde, och alla svåra förvecklingar i en händelsekedja som till sist leder fram till att det goda segrar, hjälten vinner. Något som är från början går förlorat, och sedan vidtar en lång skildring av svårigheter fram till upplösningen, slutet, som förhoppningsvis är gott. Vi vill ju att det goda segrar, att de som drabbats av ondska upprättas och att boven i dramat får sitt straff. Det ligger djupt i oss, liksom i tillvarons själva struktur. Ibland är det ett mysterium som till slut får sin förklaring, en konflikt som löses eller också konstateras bara att slutet inte blev gott, och att huvudpersonerna får leva med de konsekvenserna.
Det finns berättelser, sagor och myter från alla tider och alla kulturer. En del är berättelser om skapelsen, människans ursprung och frågorna om liv och död, kampen mellan gott och ont, andra handlar om äventyr och upptäckter på resor, kärlekshistorier, familjedraman. Det gemensamma är att de uttrycker människans djupaste relationer till sig själv och andra, till omvärlden, och ytterst till sin Skapare.
Alla religiösa myter är naturligtvis inte sanna, som den bibliska uppenbarelsen om Gud är sann, men de säger ändå något viktigt om det gemensamt mänskliga: längtan efter mening och försoning, kärlek, gemenskap, om lidanden och svårigheter som är ofrånkomliga, men som kan övervinnas. Berättelser ger verktyg för bearbetning och tolkning av världen, oss själva, vårt sammanhang. De ger oss en särskild möjlighet att identifiera oss med karaktärerna och därmed lära oss något om oss själva. Vi är som skapade för berättelser, i text och även bild, och förstår dem rent intuitivt. De går direkt in i själ och hjärta och aktiverar vår fantasi, vår reflektion.
Bibeln är full med berättelser just för att det Gud gjort för oss hände konkret i historien, bland människor och för människor. De 11 första kapitlen som handlar om Urhistorien, alltings början, skiljer sig markant från dåtidens myter och gudasagor. Här finns ingen primitivt skildrad mytologisk kamp mellan gudar, här är sol och måne bara skapade himlakroppar och inte gjorda till gudar , här är det Gud som suveränt skapar allt med sitt ord, och som gör människan till sin avbild, inte människorna som gör avbilder av gudar. I berättelsens till synes enkla form ser vi också varför allt som var så gott från början gick så fel, när människorna vände Gud ryggen. Vägen från paradiset kantas av så mycket ondska och lidande, men också Guds försyn, han överger inte sina vilsegångna barn utan bereder en väg tillbaka till honom.
Jag har skrivit om detta på andra ställen, här räcker det med att säga att Guds ord är helt unikt när den berättar om hur Gud själv sänder sin Son in i världen för att han älskar oss och vill rädda oss från det som fördärvar, förstör. Jesus är den verklige hjälten, som många små hjälteberättelser och myter är en svag avglans av, och en förebild till. Han räddar oss från det ondas makt, vår egen skuld, och från döden själv. Gud har själv lagt ner längtan efter honom i vårt hjärta, efter frälsning och frid.
I Kolosserbrevet 1 skriver Paulus att Kristus är kroppen (σῶμα), och de judiska religiösa förebilderna (och kanske också folkens myter) är som en skugga till denna kropp. Så konkret såg Paulus på Sonens preexistens, (att han var i evighet hos Gud innan han blev människa), och använde alltså ordet för kropp. I översättningen blir det ”verkligheten”, men det går också bra, eftersom Han ÄR verkligheten själv. Jesus Kristus uppfyller folkens hopp om andligt ljus, förlåtelse, nytt liv och trygghet. Allt annat är förebilder till honom själv.
2:17 Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten självär Kristus.
Paulus sammanfattar det kristna budskapet om skapelse, frälsning och upprättelse på detta fantstiska sätt:
1:13-23 Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. 14 I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder. 15 Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. 16 Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. 17 Han är till före allting, och allt består genom honom. 18 Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. 19 Ty Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom 20 och genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen. 21 Också ni som en gång var främmande för Gud och genom ert sinnelag och genom era onda gärningar hans fiender, 22 också er har han nu försonat med sig, när han i sin jordiska kropp led döden. Han vill låta er träda fram inför sig heliga, fläckfria och oförvitliga, 23 om ni verkligen står fasta och väl grundade i tron och inte låter er rubbas från hoppet i det evangelium som ni har hört och som har predikats för allt skapat under himlen och som jag, Paulus, har blivit satt att tjäna.
+++
Det här är så läsvärt att jag kopierat det från den kristna tidningen VärldenIdag. Det handlar om två av mina favoritförfattare som var kristna och som förstått detta med myt och sanning, samt berättelsernas stora betydelse för oss.
Ur VärldenIdag 12/11 20221. Skrivet av Bengt-Ove Andersson, C S Lewis-kännare.
Tolkien: Sagor och dramer pekar mot ”den sanna myten”.
”Både C S Lewis och Tolkien trodde på teorin att Gud har lagt ner det mänskliga frälsningsdramat i hjärtat, om än fördolt, hos skalder och författare genom tiderna, och att ekon av det framträder med döende kungar och offerdöd i gudasagor och dramer i många olika kulturer.
Detta inspirerade C S Lewis att skriva Narna-serien, och få – barn som vuxna – har undgått att röras av skildringen av hur Narnias skapare, lejonet Aslan, ger sitt liv för att friköpa pojken Edmund, som sålt sin lojalitet till den Vita häxan, skriver Bengt-Ove Andersson.
Tolkien utvecklade det till en tes och myntade även en term för det: subkreator, eller ”underskapare”.
Det var teorin att Gud har lagt ner det mänskliga frälsningsdramat i hjärtat, om än fördolt, hos skalder och författare genom tiderna, och att ekon av det framträder i gudasagor och dramer i många olika kulturer, med döende kungar och offerdöd.
Och det var just insikten om detta som blev tungan på vågen för Lewis egen omvändelse. Han hade ställt frågan till Tolkien om varför just kristendomen var mer sann än alla andra myter, och Tolkien hade förklarat att kristendomen är ”den sanna myten”, där Kristi död och uppståndelse var uppfyllelsen av de ”goda drömmar” som drömts av människor genom tiderna.
Lewis hade ju själv drabbats av ”styng av glädje” ända sedan barnaår; i ett musikstycke, i ett stycke litteratur, i en bokillustration eller en naturupplevelse, och efter sin omvändelse insåg han att det hela tiden hade varit Gud som drog honom till sig genom att ge honom en längtan som inget jordiskt föremål kunde mätta.
På så sätt hade olika konstnärer, författare och kompositörer, sig själva ovetande, fungerat som kanaler och redskap; de hade brukat den skapargåva som Gud förlänade människan i skapelsen, och Gud hade utfört sin vilja genom dem.
”Goda drömmar” hade alltså drömts av skalder och författare genom tiderna enligt de båda akademikerna, men detta stod inte i motsättning till att människor som upplevt sanningen hos ”den sanna myten” använde denna kunskap i sitt skapande, för att helt enkelt ge Gud äran för skapargåvan han förlänat dem.
Både Lewis och Tolkien vävde medvetet in det bibliska dramat i sina romaner, mer eller mindre förtäckt. Lewis mindes hur han som barn kommit att förknippa kristendomen med tvång och allvarliga miner. När man i kristendomsundervisningen mer eller mindre beordrades att känna medlidande med Kristus i hans lidande, blev effekten att man omöjligt kunde göra det.
Han ville hitta ett sätt att berätta dramat om syndafall och försoningsdöd i formen av ett fantastiskt drama och äventyr – vilket det också är – inte för att ersätta frälsningsdramat utan ge det ett ytterligare djup.
Sålunda skrev han Narniaböckerna, och få – barn som vuxna – har undgått att röras av skildringen av hur Narnias skapare, lejonet Aslan, ger sitt liv för att friköpa pojken Edmund, som sålt sin lojalitet till den Vita häxan.
Tolkien skriver: ”Människan, ’underskaparen’, det prisma genom vilket ett enda vitt bryts och blir till många olika skiftningar som ändlöst kombineras till levande former.”
Och Lewis menade att vårt skapande eller skrivande egentligen är ett slags fågelnät där vi försöker fånga något. Han skriver: ”I både livet och konsten synes det mig att vi alltid försöker fånga i vårt nät av flyktiga ögonblick något som inte är flyktigt. … Antingen måste vi skaffa nät som är finmaskiga nog att hålla fågeln kvar, eller vänta till den dag då vi är förvandlade och kan slänga våra nät och följa fågeln till dess hemland.”
Giltigheten i Tolkiens och Lewis tankar om detta är tämligen lätt att kontrollera genom ett tankeexperiment. Hur kommer det sig att så många sagor och berättelser genom tiderna har varit variationer på temat om den vite riddaren som räddar jungfrun ur ondskans – eller drakens – klor, och efter många vedermödor förenas med sin brud?
Är kanske arketypen för detta den vitaste av alla riddare, Kristus, Guds son, som kämpade med och besegrade Draken som höll Bruden – Hans församling – fången?
Och i hur många romaner och filmer har inte en liten skara varit hopplöst inringad och belägrad av fienden, och där undsättningen anländer i sista stund med trumpetljud? Hur många har inte känt hjärtat slå hårdare när kavalleriet spränger fram till räddning?
Är det så att detta slår an en sträng i oss därför att alla dessa historier också är ”sanna myter”, som ännu väntar på sin slutliga uppfyllelse? Den dag då, som Bibeln lär, Guds stad ska vara omringad av fiendehärar och där räddningen ska komma när allt verkar förlorat för de trogna där inne; där basunstötar ska tillkännage kungens återkomst med hans stora här, och då ondskan slutligen ska besegras?
Om läsarens hjärta klappar lite extra vid läsandet av dessa rader, kan Tolkiens och Lewis tes anses bevisad.
Hur såg de då på människans skapargåva i evighetens perspektiv? Även om de inte skrev mycket uttalat om detta, går det att extrapolera en hel del, främst från Lewis. Klart är att de inte såg evigheten som en statisk existens, utan det är då det stora äventyret börjar.
I avslutningen av Narniaboken Den sista striden skriver Lewis: ”Vi kan ärligen säga att de alla levde lyckliga hädanefter. Men för dem var det bara början på den riktiga historien. Hela deras liv i den här världen […] hade bara varit omslaget och titelsidan: nu äntligen kunde de börja på kapitel 1 i Den stora historien, som ingen på jorden har läst, som fortsätter i evigheters evigheter och där varje kapitel är bättre än det föregående.”
Med andra ord, det pund, däribland skapargåvan, som getts varje människa här på jorden och som vi har brukat här, ska blomma ut och komma fullt till sin rätt först i evigheten.
Lewis skriver i Från helvetets brevskola: ”[Gud] vill bringa människan till en sådan sinnesförfattning att hon kan göra ritningar till världens skönaste katedral, och veta att den är den skönaste, och glädja sig över att den är det, men inte vara gladare (eller mindre glad) än hon skulle ha varit om någon annan hade gjort ritningarna […] För när vi verkligen har lärt oss att älska vår nästa som oss själva, ger han oss lov att älska oss själva som vår nästa.”
Sålunda, den som skrev böcker här kommer att producera epos där; den som komponerade sånger här kommer att skapa symfonier där; och den som byggde hus här kommer att bygga palats där etc. Och allt enbart till Guds ära, för då ska vi vara fria från all partiskhet till förmån för oss själva.
Nu spekulerar vi tillsammans med Lewis, det är viktigt att tillägga. Men Gud tillåter nog att vi svindlar med tanken ibland, när vi söker loda lite djupare i den härlighet han har bestämt åt människan och hela skapelsen.”
+++
Detta är också mycket intressant. Den framstående bibelforskaren Michael S Heiser samtalar med Frank Turek, apologet och författare, om hans senaste bok. Jag rekommenderar verkigen att man lyssnar till båda dessa herrar på deras respektive websidor och podcasts. Det är en lite modernare, men lika intressant variant av detta tema, som Lewis och Tolkien representerar på ett genialt sätt.
”Millions of people around the world are captivated by fantasy and superhero films. What explains their popularity? According to our guest, apologist Frank Turek, it’s because we long for “another world” that we were really made for, and we are enchanted by someone who will bring us there—someone who will fight evil and transport us safely to a world where there is no pain, suffering, or struggle. In this episode of the podcast we meet Frank Turek and get introduced to both his ministry (CrossExamined.org) and his latest book, co-authored with his son Zach, entitled Hollywood Heroes: How Your Favorite Movies Reveal God. ”
alefochomega 