Människosonen. I

 

 

 

 

Det är ett enormt stort forskningsområde vad gäller det viktiga begreppet Människosonen, eftersom Jesus använde det om sig själv i tredje personen. Han sade t ex: Människosonen är Herre över sabbaten, Människosonen har makt att förlåta synder, Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen, Människosonen ska ge sitt liv till lösen för många, Människosonen måste lida mycket och förkastas, utlämnas i syndares händer, dö och uppstå och komma tillbaka på himlens skyar. Det är bara några exempel från evangelierna.

 

 

Varför talade Jesus om sig själv på detta sätt? Det finns många teorier och meningar om detta, och det  är säkert delvis förborgat, men samtidigt kan vi förstå den gudomliga visheten i att använda just denna benämning. Jesus kunde stå helt fri från alla förutfattade meningar om vem han var och själv bestämma hur han tolkade sitt uppdrag, sin mission i världen. Ingen kunde låsa in honom i sin egen, föreställningsvärld, sina egna tolkningar, och det fanns många på den tiden. I GT antyds att Guds Son, Messias inte skulle komma som Kung och Herre vid sin första ankomst, utan som den lidande tjänaren som skulle dö i förnedring och stor smärta. Men korset var och är fortfarande en stötesten för judarna och en dårskap för många. Det är Guds vishet och Guds kraft till frälsning, så helt på tvärs mot mänskligt förnuft och förståelse.

 

 

Det fanns flera titlar på den profeterade och efterlängtade Befriaren av Israels folk, Davids son, Israels kung, Herren, Messias, Guds son osv, och vi vet med facit i hand genom de nytestamentliga skrifterna, att Jesus fullbordade alla profetiorna, alla förväntningar på den utlovade Messias. När Jesus talade om sig själv som Människosonen sammanfattade han sin uppdrag på ett suveränt sätt: han skulle leva som sann människa och Gud, och  uppenbara Fadern i sin utgivande kärlek. Han skulle dö för alla människor för att försona oss med Gud, och i sin uppståndelse ge  hopp till oss om evigt liv och total nyskapelse. Han ska till sist som den förhärligade Människosonen komma tillbaka vid tidens slut för att slutgiltigt döma de fientliga makterna, och rädda sitt folk till det eviga Guds Rike.

 

 

Skrifterna gav naturligtvis ljus åt Jesu mission och liv, men samtidigt var han suverän när det gällde att förstå dem och tolka hela sitt uppdrag utifrån sig själv, sin egen person. Han och Fadern visste naturligtvis mer än vad profeterna fått se av den kommande Messias och bestämde därför på vilket sätt ha skulle presentera sig själv och utföra sin tjänst. Det finns naturligtvis ingen motsättning mellan Guds ord och personen Jesus Kristus, men han är upphovet till skrifternas vittnesbörd om sig själv och visste i den gudomliga visheten på vilket sätt det skulle ske.

 

 

Jesus sade själv: Själv har jag ett vittnesbörd som är förmer än Johannes vittnesbörd: de gärningar som Fadern har gett mig att fullborda, just de gärningar jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig. 37 Fadern som har sänt mig har vittnat om mig. Hans röst har ni aldrig hört, och hans gestalt har ni aldrig sett, 38 och hans ord har inte förblivit i er, eftersom ni inte tror på den som han har sänt. 39 Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig. 40 Men ni vill inte komma till mig för att få liv.

 

För oss är Guds ord, Bibeln, sanningens källa, som ger uppenbarelse och vägledning om vem Gud är, och vad som är hans vilja. Men vi tillber inte en bok, utan Gud själv som inspirerat Bibelns författare för att föra oss till sig själv. Vi kommer fortfarande till den uppståndne Jesus själv för att få liv och lära känna Gud, med Andens hjälp, och med kunskap, och så rätt förståelse av Bibeln som möjligt.

 

 

+++

 

 

Många menar att Henoksboken är intressant att studera i detta sammanhang eftersom Människosonen omnämns där på likartat sätt när det gäller den eskatologiska aspekten.

Att just Henok  fått en bok uppkallad efter sig är kanske inte så konstigt med tanke på det Första Moseboken skriver om honom:  När Hanok var 65 år blev han far till Metusela. 22 Och sedan Hanok hade fått Metusela vandrade han med Gud i 300 år och fick söner och döttrar. 23 Hanoks hela ålder blev alltså 365 år. 24 Sedan Hanok på detta sätt hade vandrat med Gud fanns han inte mer, ty Gud hämtade honom. (kap 5).

 

Henoks liv var alltså exceptionellt, och steget vidare att tro att han hade speciella insikter om Gud, var därför inte så långt.

 

Boken tillhör den apokalyptiska genren och är en pseudepigraf. Den okände författaren använde Henoks namn för att ge legitimitet åt sitt verk, och den tros ha tillkommit 180-65 f Kr.

 

Som vi vet talar Jesus om sig själv i tredje person som ”Människosonen”. Det kan i hebreisk mening helt enkelt bara betyda ”en människa”. (Psaltaren, Hesekiel), och beskriver  Jesu sanna mänsklighet, men samtidigt hans gudomlighet, vilket klart framgår av Dan 7 och Jesu egen undervisning. Det fanns många messianska föreställningar under den intertestamentala perioden mellan 400 f Kr och 100 e Kr, som på många sätt bildar en bakgrund och en inspirationskälla för de nytestamentliga författarna.

 

Jesus kände säkert till Henoks bok och läste den kanske själv? Den  tillhör naturligtvis inte kanon, men är ändå läsvärd, eftersom de nytestamentliga författarna kände till den och läste den.  Jag återkommer i nästa del till boken.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.