Vi människor hoppas alltid att våra nuvarande omständigheter, om de är goda, ska förbli så, och om vi har det svårt på olika sätt, att det ska bli bättre. Det är helt naturligt och rätt. Hoppet är en viktig drivkraft för att kämpa, uthärda och förbättra våra livsvillkor. Men frågan är hur realistiskt hoppet är. För att hoppet verkligen ska bära när det ser riktigt mörkt och illa ut, måste det grundas i något beständigt, starkt och fullkomligt. Vad kan  det vara?

Det har funnits många ideologier som försökt genomföra sina drömmar om en bättre värld, en slags idealtillvaro, men som oftast slutat i förtryck och kaos. Människor har lurats av fagra löften och orealistiska förväntningar.  Humanismen har höga tankar om människans förmåga till rationalitet, kloka beslut, förståelse, samarbete. Men den faktiska historien visar med all skrämmande tydlighet att det inte alltid fungerar, förr eller senare krackelerar idealbilden under verklighetens tyngd.

Bilden av mänskligheten vi möter i Bibeln är befriande realistisk. Människor, samhällen, allt slags ledarskap, tecknas mot bakgrund av det grundläggande problemet, synden. På alla nivåer, från individ och familj, till ett land, till relationer mellan nationer, agerar människor som frestas att ljuga, bedra,  utnyttja andra, få makt, bli korrumperade, göra andra illa, skapa konflikter, starta förödande krig. Ofta har man enligt egen utsago (bort) förklaringar till sitt omoraliska, orättfärdiga och onda beteende genom att skylla på andra, förvränga fakta, omskapa historien, se sig själv som offer.

Vi har sett det genom historien och ser det med skrämmande och smärtsam tydlighet varje dag, särskilt nu i detta fasansfulla krig mot Ukraina som utspelas framför våra ögon. Ingen vet hur det kommer att sluta, men låt oss bara fortsätta be för alla drabbade som lider och att kriget upphör. Man kan också konkret bidra med pengar till olika kristna hjälporganisationer .

För att ha ett verkligt hopp måste det först och främst vila på den realistiska värderingen av människan, oss alla, att vi är oerhört svaga i oss själva och lätt förfaller  till synd mot Gud, mot medmänniskor. Synden bedrar och leder till lögn, egoism, maktmissbruk,  och onda handlingar. Så har det alltid varit och kommer att vara till historiens slut. Guds Ord är realitiskt och uppmanar oss därför till ständig vaksamhet, förbön, realistiska bedömningar av världsläget och det  politiska ledarskapet,  och inte minst förberedelse inför svåra tider. Det har blivit så klart nu, hur viktigt det är att inse att vi inte levde i den eviga fredens tid på jorden och därför inte behövde tänka på att ha en förberedelse i samhället och som individer för tider av kris och nöd. Nu har många vaknat och börjar fylla sina förråd, försvaret upprustar osv. Det är bra att det äntligen sker.

Vårt hopp kan inte byggas på människor, samällssystem, ideologier, drömmar, utan på vetskapen och vissheten om att världen är i den ondes våld, att nationernas ledare inte alltid vill sina folks och andras folk det bästa, och att det aldrig kommer att bli så bra som vi drömmer om och önskar. Det är inte möjligt, förrän Fridsfursten själv kommer tillbaka, Jesus Kristus. Vårt yttersta hopp kan bara vara till Gud själv, att hans goda vilja ska segra till slut. Men vägen dit är fruktansvärd för så många människor. En tredjedel av jordens befolkning tvingas leva under en auktoritär regim, bara ca 15% av världens nationer är liberala demokratier. Vårt hopp står till Gud , att han är med sitt folk och hjälper genom nöden, och att vi tar vår uppgift på allvar att hjälpa andra. En så stor medmänsklig mobilisering för att hjälpa flyktingar som vi ser nu är ju fantastisk.

Psaltaren 46

¹ För sångmästaren. En sång av Koras söner till alamót.^[a]

+++

Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. 2 Fem av dem var oförståndiga och fem var förståndiga. 3 De oförståndiga tog sina lampor men tog ingen olja med sig. 4 De förståndiga tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. 5 Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade. 6 Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom. 7 Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. 8 De oförståndiga sade till de förståndiga: Ge oss av er olja! Våra lampor slocknar. 9 De förståndiga svarade: Den räcker kanske inte både för oss och för er. Gå i stället till dem som säljer och köp. 10 Men när de hade gått för att köpa kom brudgummen. Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes. 11 Sedan kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss! 12 Men han svarade: Amen säger jag er: Jag känner er inte. 13 Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.

Vad Gud främst vill är allas omvändelse och frälsning. Han har redan åtgärdat syndaproblemet på korset och vägen hem till honom ligger öppen.  Sedan måste vi förbli i honom och få hjälp att förstå vad som händer och hålla ut i bön och förtröstan. I oroliga tider försöker man tolka och förstå vad som sker just nu, men det gäller att vara mycket försiktig och inte läsa in för mycket i bibeltexterna som handlar om den yttersta tiden (särskilt det som har med God och Magog att göra och som inte avser Ryssland).   Ingen vet hur allt passar in i Guds tidtabell, men vi får lita på att han ska fullborda sin plan.