Nåden och lagen. Inledning.

 

 

 

 

 

 

 

Ibland hör man påståendet att det inte är samme Gud vi möter i GT och NT. I det gamla Testamentet, menar man, framställs Gud som en vred domare, och i det nya som en nådefull Fader. Här ska jag bara reflektera över hur omöjlig en sådan uppfattning är.

 

 

Guds nåd består i att han beslutar att visa sin godhet, välvilja och ynnest mot de människor han utväljer för att tillhöra honom på ett särskilt sätt . Herrens plan var att skapa ett folk för sig själv, undervisa dem om sin vilja, sina bud, för att det i sin tur skulle vara ett ljus för hednafolken som levde i förnedrande andlig fångenskap under avgudar. Gud visade sig för Abram, ( f ca 2170 f Kr)  Teras son och ättling till Noas son Shem, som bodde i Ur i Kaldeen i det sumeriska riket. Det var en miljonstad, ett av världens första kulturcentrum på den tiden, och känt för sin måndyrkan. Familjen påverkades av den religiösa-kulturella miljön, men man vet inte om Abram höll fast vid tron på Gud. Familjen lämnade Ur för att bege sig till Kanaans land, men bosatte sig i Haran, där Tera dog. (1 Mos 11:27-32). 

 

 

 

I 1 Mos 12 börjar ett helt nytt kapitel i Bibeln och världshistorien, som kommer att prägla historien framåt och in i våra dagar. Patriarktiden börjar. Gud utväljer enskilda individer och inleder sitt ”familjeskapande” verk. Han kommer sedan att kalla sig ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud”. Dessa människor fick på olika sätt höra Gud tala och se honom verka i sina liv. Det är så han presenterar sig för Moses och framåt. Det var förutsättningen för det folk Gud ville kalla sitt eget.  Han skulle vara deras Gud på ett personligt sätt och på en kollektiv nivå.

Vi kan nog inte riktigt förstå hur stort det var då, att Gud själv uppenbarade sig för dem, visade dem sin vilja. Människorna viste inte vem den sanne Guden var, man tillbad solen, månen, fruktbarhetssymboler, och sökte tecken och svar på alla möliga sätt. 

 

Utan någon som helst förklarande inledning får vi veta att Herren talade till Abram : ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. 2 Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. 3 Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade. Abram begav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år när han lämnade Haran. 5 Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det tjänstefolk som de hade skaffat sig i Haran och begav sig av mot Kanaans land. 

 

 

 

Det är som med första versen i Första Moseboken: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Punkt. Det är så självklart att det inte behövs några förklaringar. Gud skapade, Gud utvalde Abram med ett mål att välsigna alla släkter på jorden. I förlängningen blev det så, Guds frälsning, Jesus Kristus, i rakt nedstigande led från Abraham, kom till världen och välsignade alla folk med nådens evangelium.

 

Herren talade återigen till honom och upprepade löftet om välsignelse, om att hans efterkommande skulle bli oräkneliga, att de skulle få landet ( 1 Mos 13: 14-17).

 

 

I kap 15 läser vi om när Gud ingick själva förbundet med Abram. Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: ”Frukta inte, Abram. Jag är din sköld. Din lön skall bli mycket stor.” 2 Men Abram sade: ”Herre Herre, vad skall du ge mig? Jag går ju bort barnlös, och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus.” 3 Abram sade vidare: ”Se, mig har du inte givit någon avkomma. En av mitt husfolk kommer att ärva mig.” 4 Men Herrens ord kom till honom: ”Denne skall inte ärva dig, utan en som kommer från din egen kropp skall bli din arvinge.” 5 Sedan förde han honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem”, och han sade till honom: ”Så skall din avkomma bli.” 6 Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet.

 

Sedan sade han till honom: ”Jag är Herren, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land till arvedel.” 8 Han svarade: ”Herre, Herre, hur skall jag veta att jag kommer att ärva det?” 9 Då sade han till honom: ”Hämta åt mig en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva.” 10 Han hämtade alla dessa åt honom och styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. 11 Och rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem. 12 När solen höll på att gå ner föll en tung sömn över Abram, och se, då kom skräck och ett stort mörker över honom. 13 Och Herren sade till Abram: ”Det skall du veta att dina efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras. Där skall de bli slavar, och man skall förtrycka dem i fyrahundra år. 14 Men det folk som gör dem till slavar skall jag döma. Sedan skall de dra ut med stora ägodelar. 15 Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. 16 I fjärde släktledet skall de återvända hit. Ty ännu har inte amoreerna fyllt sina synders mått.”

 

 

17 När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla, som for fram mellan köttstyckena. 18 På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat: 19 keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, 20 hetiternas, perisseernas, rafaeernas, 21 amoreernas, kananeernas, girgaseernas och jebusiternas land.”

 

 

 

Det finns mycket att säga om detta viktiga avsnitt, om rättfärdighet genom tro, om vad ett förbund innebär, om de många år Abram fick vänta på en efterlängtad son  (han och hustrun Sara var ju barnlösa) och hur de tog saken i egna händer och Abram fick Ismael med tjänstekvinnan Hagar. Gud talade till sist om sin lösning och gav löften om sonen Isak i kap 17. I samband med detta sker namnbytet, Abram kallas hädanefter för Abraham, far till många folk. Jag har skrivit i andra sammanhang om detta.

 

 

 

 

+++

 

 

 

 

 

 

 

 

Men i det här inlägget ska det handla om nåden och lagen, så därför ska jag koncentrera mig på dessa verser:

 

Gud profeterade om att hans folk många hundra år senare skulle leva som slavar i främmande land. 1 Mos 15: 13 Och Herren sade till Abram: ”Det skall du veta att dina efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras. Där skall de bli slavar, och man skall förtrycka dem i fyrahundra år. 14 Men det folk som gör dem till slavar skall jag döma. Sedan skall de dra ut med stora ägodelar. 

 

Många hundra år senare uppfyllde Gud sitt löfte när han befriade sitt folk från slaveriet i Egypten. Det visar Guds trofasthet i de förbund han slöt med Abraham, och de andra förbunden som jag återkommer till längre fram. 

 

Gud hade i enlighet med sitt beslut och i sin nåd valt att välsigna Abrahams säd så att de blev ett stort folk, och de skulle få ett speciellt land. Detta mäktiga löfte kunde Abraham bara svara med tro på. Verket var Guds. Det var ju övertydligt eftersom han fick vänta så länge på att löftessonen skulle födas. Gud lät det gå så långt att de var långt överåriga för att kunna få barn. Då gjorde Gud undret och Isak blev till. ABraham var passiv när Gud instiftade förbundet och borde väntat i tro på att Gud skulle uppfylla sitt löfte om avkomma, men vilka är vi att döma honom? Vi vet hur svårt det kan vara att vänta i åratal på bönesvar, och Gud hade sagt att ”en som kommer från din egen kropp ska bli din arvinge”, alltså inte någon av husfolket som Abram menade. Han kunde antagligen inte föreställa sig att Sara skulle kunna bli gravid, hon var ju ofruktsam. Därför arrangerade de det så att Abram skaffade denna avkomma med Hagar istället. Det fick konskevenser som sträckt sig ända ini vår tid. Araberna hävdar att Ismael var den utvalde sonen och att de som hans sentida släkt har rätt till landet. Koranen framställer historien på sitt sätt..

 

Från början handlar det alltså om nåd, ett ord från Gud, ett löfte, som mottas i tro, och som Gud genomför utan människans förtjänst och inblandning. Det är när folket kommit ut ur Egypten genom Guds suveräna mirakler, vandrat i öknen för att prövas av Gud, och till sist anlänt till SInai berg, som Gud ingår ett nytt förbund med dem och ger dem sina bud, sina riktlinjer för hur de ska leva som hans folk. Efter Guds nådesverk kommer budorden, lagen. Det är också en gåva, en nåd, eftersom det gör det judiska folket till ett åt Herren helgat folk som tillhör honom och får leva i hans gemenskap. De skulle vara ett rike av präster åt sin Gud, tillbe och tjäna honom, leva av hans ord. 

 

Det hebreiska begreppet Torah betyder mycket mer än enbart lagar. Det handlar om vägledning, regler för ett gott och välsignat liv. Men det finns ändå många lagar som reglerar allt ifrån det ceremoniella livet, offerlagar,  renhetslagar,  juridiska och moraliska lagar för vardagslivet. Hela Torahn består av 613 påbud , mitzvot. Jag återkommer till de Tio budorden i kommande inlägg.

 

Det är en fråga för sig hur vi kristna ska förhålla oss till Torah, som jag inte går in på här.

 

 

Men som sammanfattning kan det sägas att nåden och rättfärdigheten genom tro alltid kommer först. Därför skrev Paulus:

 

Rom 4:   Vad kan vi nu säga att vår stamfader Abraham har vunnit genom gärningar? 2 Om Abraham förklarades rättfärdig på grund av gärningar, då har han något att berömma sig av – men inte inför Gud. 3 Ty vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. 4 Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. 5 Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. 6 Därför prisar också David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: 7 Saliga är de, vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är överskylda. 8 Salig är den man som Herren inte tillräknar synd.

 

9 Gäller denna saligprisning endast de omskurna eller även de oomskurna? Vi säger ju att tron räknades Abraham till rättfärdighet. 10 När blev den tillräknad honom? Sedan han blivit omskuren? Nej, det skedde medan han ännu var oomskuren. 11 Han tog emot omskärelsens tecken som bekräftelse på rättfärdigheten genom tron, och den ägde han redan som oomskuren. Så skulle han vara fader till alla oomskurna som tror, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem. 12 Han skulle även vara fader till omskurna, till sådana som inte endast hör till de omskurna utan också vandrar i spåren av den tro som vår fader Abraham hade som oomskuren.

 

13 Det var inte genom lagen som Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14 Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron utan innehåll och löftet satt ur kraft. 15 Lagen åstadkommer ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse. 16 Därför heter det ”av tro”, för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro, han som är allas vår fader. 17 Så står det skrivet:Till fader för många folk har jag satt dig, och det är han inför Gud som han trodde på, honom som gör de döda levande och kallar på det som inte är, som om det vore till. 18 Där allt hopp var ute, trodde och hoppades han att han skulle bli fader till många folk, som det var sagt:Så talrika skall dina efterkommande bli. 19 Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft – han var då omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. 20 Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. 21 Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. 22 Därför ”räknades det honom till rättfärdighet.”

 

23 Men dessa ord ”det räknades honom till rättfärdighet” skrevs inte bara för hans skull 24 utan även med tanke på oss. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, 25 han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.

 

 

 

 

En bok jag verkligen kan rekommendera i detta stora ämne är av bibelforskaren Carmen Imes ”Bearing God´s name.  : https://www.bokus.com/bok/9780830852697/bearing-gods-name/

Amazon: ”Have you ever wondered what the Old Testament―especially the Old Testament law―has to do with your Christian life? You are not alone. Some Christian leaders believe we should cast off the Old Testament now that we have the New. Carmen Joy Imes disagrees. In this warm, accessible volume, Imes takes readers back to Sinai, the ancient mountain where Israel met their God, and explains the meaning of events there. She argues that we’ve misunderstood the command about ”taking the Lord’s name in vain.” Instead, Imes says that this command is about ”bearing God’s name,” a theme that continues throughout the rest of Scripture. Readers will revisit the story of Israel as they trudge through the wilderness from a grueling past to a promising future. The story of Israel turns out to be our story too, and you’ll discover why Sinai still matters as you follow Jesus today.”

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.