Predikaren kap 12.

 

 

Bilden kan innehålla: himmel, moln, träd, utomhus, natur och vatten

 

 

Predikaren själv säger att  slutet bättre än dess början  (7:9) och det kan man säga gäller även för hans egen bok. Kap 12 är ett fantastiskt kapitel och innehåller b la den viktigaste slutsatsen efter alla utgjutelser om fåfänglighet och förgänglighet som kan verka deprimerande, men som enligt min mening snarare är realistiska. Livet på denna jord är i stort sett som han skildrar det, och man måste komma ihåg att detta skrevs långt innan de goda nyheterna om Jesus Kristus började spridas över världen, genom vilket människorna fick och får ett verkligt hopp baserad på hans seger över döden och löftet om evigt liv hos Gud.

 

Det är genom Jesus som hela världshistorien och våra existentiella villkor verkligen förändrats. Men slutsatsen för författaren är ändå till sist att frukta Gud och hålla hans bud eftersom Gud skall föra alla gärningar fram i domen, med allt som är fördolt, vare sig det är gott eller ont.

 

 

13 Detta är slutsatsen,
när allt blivit hört:
Frukta Gud och håll hans bud,
det hör alla människor till.

14 Ty Gud skall föra alla gärningar fram i domen,
med allt som är fördolt,
vare sig det är gott eller ont.

 

 

+++

 

 

De första åtta verserna är mycket intressanta. De beskriver  åldrandet och till sist döden på ett poetiskt sätt, efter uppmaningen att tänka på sin Skapare i sin ungdoms dagar. Språket är som sagt rikt, vackert och fyllt av starka bilder, som så ofta Vishetslitteraturen är. Han skriver om döden, något vi också känner igen från begravningsceremonier och som knyter ihop Första Moseboken med detta.

”Av jord är du kommen, jord skall du åter bli. Med tillägget: Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

 

Gud formade oss av ”stoft”, av de grundämnen som finns på jorden och i universum. Men han blåste sin livsande in i de första första människorna och gör det än idag, så att vi är de unika skapelser vi är, en enhet av kropp, själ och ande. Vi är inte bara materia, utan besjälad materia med ett oförklarligt medvetande och en förmåga att i och genom vår ande ha gemenskap med Gud, vår Skapare, som är Ande.

 

…7 då stoftet vänder åter
till den jord det kommit ifrån
och anden vänder åter
till Gud som gav den.

 

+++

 

Men tillbaka till början:

 

1 Tänk på din Skapare
i din ungdoms dagar,
innan de onda dagarna kommer
och de år då du skall säga:
”De ger mig ingen glädje”;

2 ja, innan de förmörkas,
solen och ljuset,
månen och stjärnorna,
och innan molnen vänder åter efter regnet;

 

3 då väktarna i huset darrar
och de starka männen sviker;
då malerskorna har upphört
att mala,
eftersom de har blivit så få
och då spejarna har det mörkt
i sina gluggar;

 

4 då båda dörrarna mot gatan stängs till,
och ljudet från kvarnen försvagas;
då man vaknar av fågelsång
och sångens alla döttrar
sänker rösten;

 

5 då man är rädd för var backe
och vägen är full av skräck;
då mandelträdet blommar,
gräshoppan släpar sig fram
och kaprisknoppen blir utan kraft;
då människan går till sin eviga boning
och gråtarna går omkring på gatan;

 

6 innan silvertråden brister
och den gyllene skålen
slås sönder,
innan krukan vid källan krossas
och brunnshjulet slås itu
vid brunnen;

 

7 då stoftet vänder åter
till den jord det kommit ifrån
och anden vänder åter
till Gud som gav den.

 

8 Förgänglighet och åter förgänglighet! säger Predikaren.
Allt är förgängligt!

 

+++

 

Slutorden är också mycket läsvärda, särskilt för oss som tycker om att läsa och skriva i v 12!

 

9 För övrigt skall sägas att Predikaren var en vis man, som ständigt undervisade folket. Han övervägde, undersökte och författade många ordspråk. 10 Predikaren sökte finna de rätta orden och rätt uppteckna sanningens ord.

11 De visas ord är uddar,
som indrivna spikar
är deras tänkespråk.
De är gåvor
från en och samma Herde.

12 För övrigt, min son, låt varna dig!
Det finns ingen ände
på det myckna bokskrivandet,
och mycket studerande
gör kroppen trött.

 

 

 

+++

 

 

Här är lite mer information om själva boken:

 

Predikaren är en fascinerande bok på många sätt. Traditionen säger att kung Salomo är författaren, som även skrev Ordspråksboken, men vi vet inte med säkerhet. Predikaren skiljer sig från den i sin betoning av livets förgänglighet och till synes meningslöshet inför döden. Men ändå glimmar det till i texten av förvissningen om att den rättfärdiges liv är i Guds hand på ett särskilt sätt och att det ändå till sist är bättre att välja Guds väg, även om de existentielle villkoren på jorden är desamma som för den gudlöse. Alla drabbas av förluster, arbetar och sliter, och dör till sist.

 

 

Dessa böcker tillhör Vishetslitteraturen, där man ställer de två vägarna mot varandra: den rättfärdiges och vises väg och den ogudaktiges och dårens. Det finns många god, kloka och allmängiltiga råd för hur man bäst lever sitt liv.

 

 

”Predikaren har fått sitt namn av bokens inledningsord: dibre kohälät!, »Predikarens ord». Bokens författare betecknas alltså som kohälät , en som samlar (sentenser) el: en som kallar samman (människor), en som predikar (i en kahal, församling). Motsyarande grekiska ord är ekklesiastes (av: ekklesia, församling). Boken har i den hebreiska bibeln sin plats som den sjunde i den tredje huvudavdelningen, Skrifterna (ketubim). Den utgör en av judarnas fem megillot, »(fest)rullaD) (se under Höga Visan), och delar av boken läses varje år under lövhyddohögtiden. Boken är skriven dels på prosa, dels i poetisk form .” (Illustrerat bibellexikon).

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.